När glodde du senast?

Ikväll såg vi Vertavo-kvartetten på Konserthuset i Göteborg, och det var magiskt. Mer än magiskt. Just ljudet, ur instrumenten, när de drog sina stråkar över strängarna, hur det dammade, hur man hörde dem dra in luft genom näsan varje gång de skulle ge sig in i nästa stycke, deras knyckiga rörelser, svettiga händer, blossande kinder, blickarna de utbytte; avläsande, så närvarande, och deras ansikten; öppna, som på små barn, slog det mig att det var längesedan jag lyssnade på levande musik som inte återges ur någon form av högtalare. Längesedan jag blev så berörd av någonting så fantastiskt skickligt, vilka talanger! Jag kunde inte låta bli att minnas mig som liten knodd när jag satt på scen i skolaulan med fiolen under hakan och ett fuktigt grepp om stråken, och gnisslade. Jag hade små violinistdrömmar, men det här var enastående, och långt ifrån vad jag sedan slutade försöka.
Det var längesedan jag bara satt, och glodde, utan att effektivisera min tid, bara glodde och njöt, och sköt undan alla andra tankar än just här och nu. Jag tror det är viktigt att boka in glo-tid i sitt schema, bredvid alla andra måsten. Försök sitta och titta på när färgen torkar, eller för all del, när Vertavo-kvartetten spelar. Det är verkligen en utmaning i dagens samhälle, en ständig kamp mot tankarna.