Känna sig fri

Jag har bestämt mig för att låta bloggen vara vilande ett tag. Den har fallit in under FB-syndromet (facebook), ni vet? Den där stressande känslan av att hela tiden skriva någonting intressant för sina läsare. Och just nu har jag inget intressant att säga. Det finns för många bloggar av den här sorten, enligt min mening, och anledningen till varför jag har bloggen har liksom smulats sönder de senaste månaderna. Förändrats, på samma sätt som anledningen till att jag skriver böcker. Från allra första början skrev jag för min egen skull, när jag var tretton år och ville bygga upp en hel värld för mig själv att försvinna i. Sedan började jag skriva för att bli utgiven. Lustigt nog har viljan att bli läst sällan varit en motivation, snarare att få skriva på heltid, alltså att få lön för orden. Men det hänger ju ihop. Så ett tag skrev jag för att synas. Det var mest i tonåren, och då var jag väldigt käftig på min dåvarande blogg. Jag skrev för att bli bekräftad, och jag bloggade för att bli bekräftad.
Inget av det här stämmer längre.
Jag funderar på att, om och när jag väl får mitt manus antaget, starta ett nyhetsbrev en gång per månad, ungefär. Som Marian Keyes. Kanske över blogg, men helst över mail. Det blir närmare så, närmare er. Bloggar, facebook, apps, vi hamnar längre och längre ifrån varandra. Mail är så nära att brevskrivande jag kan komma och dit vill jag, tillbaka till penna och papper. Till svaga lampor och knaggliga skrivbord och långa, stora, ostörda tankar. Min dator ska bli mitt arbetsredskap, inte min hobby, eller ett stressmoment. Jag vill skriva för att leva, på alla sätt. Och jag vill skriva för skrivandet är vad som bestått när alla andra inkomster har svalnat eller blivit besvikelser. Jag är en skribent, en konstnär, och jag vill skriva för att känna mig fri. Jag måste få känna mig fri. Alltför många gånger i livet har jag rest mig upp och gått just för de där kättingarna.

Så, bloggen och jag går på mental semester. Jag ska ägna min frihet åt att skriva på manus två, som för övrigt heter Död mans grepp, och som jag påbörjade i dagarna. Jag ska också leta brödjobb. Och så ska jag känna mig fri.

Kommentarer

Elina sa…
Åh, så tråkigt! Jag kommer att sakna dina inlägg. Hoppas att du väljer att komma tillbaka efter att ha samlat krafterna. Lycka till med skrivandet!
Lotta sa…
Kanske lite fånigt att ge sig till känna när du ska pausa bloggandet ... men jag tänkte bara berätta att det finns en annan Vallda-bo som skriver, kämpar och hoppas på att bli publicerad. Há det bäst!

Ann-Charlotte
Christin sa…
Elina: tack :) jag kommer säkerligen tillbaka igen. Hoppas jag i vilket fall!

Lotta: äsch, klart det är roligt att ge sig till känna :) hej på dig! Roligt att se att det finns fler från Vallda som är kreativa :)
Jaha, nu när jag precis hittat hit igen. Men jag förstår dig. Jag gjorde samma sak för ett tag sen. Ropa till när du e back ;)
Jenny M sa…
Det har varit roligt att följa din blogg, Christin. Hoppas att 2011 blir precis som du vill ha det!