Hur pitchar man en bok?

Någon som vet?

Funderar på att göra det på Kulturnatta - i morgon. Kabusa Böcker har öppet hus från klockan 19-22 och det är tidsbokning på plats, tänkte ta mig dit efter jobbet. Shit, bara jag skriver det här drar det i fingrarna av nervositet.

Någon som vet??? Hur gör man, vad ska jag säga? Jag har fem minuter på mig att pitcha och har aldrig pitchat i hela mitt liv, särskilt inte under tidspress. Det är knappt så jag kan stava till ordet. Stavas det så? Pitch/a?

Jag som modell

När jag var liten, vet inte hur många månader (sju?), deltog jag i en fotosession för Bebisar I Stickat. Jag vann. Min bild hamnade i tidningen. Det är stort, och nu går det i arv; min söta systerdotter Theya har blivit tillfrågad att ställa upp på en fotosession, och som bevandrad modell med backstagepass ska jag följa med. Det är stickat den här gången också, och katalogbilder som ska tas. Det är stort. Jag tror minsann det är större. Jag ska lära henne allt jag kan om stora, runda, oförställt frågande ögon, och plutande, fuktiga små läppar.

I övrigt skriver jag INTE, utan läser. Läser, läser. Avslutat Nene Ormes bok (på två dagar! Mitt läsande börjar arta sig...) och den var oväntad, spännande och härlig med sina inslag av gammal folktro och djuriska väsen. Nu tar jag upp Tana Frenchs Okänt offer. Gillade hennes bok Till skogs väldigt mycket och när det står att den andra boken påminner om Den hemliga historien av Donna Tartt, är ju saken biff.

Trevlig torsdag på er!

Söta systeryster och lilla Theya, från förrförra veckans lunchstund.

Theya vet mycket väl vad en kamera är, rentav en kamera INUTI en mobil. Det ser man på kroppens vridning och den omedelbart storögda blicken, plutande läpparna, yes, oh yes, hon har DET.

Syster!

Lillebror, kallad Lill (trots att han är längst i familjen) och lilla t.

Och stolt moster.

Missläsning

Jonas Gardell är så rolig. Läser hans blogg så snart han uppdaterar.

Särskilt det här blogginlägget.

Hur som helst. Missläste en mening i hans blogg och tyckte att missläsningen på något sätt blev vackrare.

Det stod: hur vi är försvinnande röster i ett dånande brus.

Jag läste: hur vi är försvinnande röster i ett dånande hus. Genast filosoferade jag iväg, såg jorden som ett hus, och att vi alla lever i detta hus, tillsammans, och alla röster som ska rymmas i detta hus, hur de steg mot taket, pressades mot bjälkar och innerplankor, och liksom försvann.
Vilken metafor.

Jag pausar nu

Som Johanna Wistrand berättar på sin blogg skriver hon innan, eller under tiden som hon äter, frukost. Jag är likadan, och det fungerar på samma sätt för mig. Mina tankar är klarare innan maten, när jag är hungrig, när jag är tom. Sedan maler skrivandet på inom mig under återstoden av dagen. Har jag inte inlett min dag såhär känns det inte bra, helt enkelt. Så detta är min rutin.

Baksidan med den sortens skrivande är att när man som jag skrivit klart ett manus, släppa vanan att slå på datorn på morgonen. Släppa vanan att ständigt vara effektiv inuti och ta varje tillfälle som ges till att fundera på sitt manus, lägga till, ta bort, ändra. Jag försöker stänga av min författarröst i huvudet nu, försöker tränga undan den med andra böcker. Det går faktiskt ganska bra. Till saken hör att författarrösten har stressat mig det senaste, tillsammans med brödjobb och annat. Det har blivit ångest av det hela, skaparångest, vilket ju är ett naturligt tillstånd för alla kreatörer men inte desto mindre jobbigt för det. Nu känner jag ett trängande behov av att bryta min självdisciplin och faktiskt varva ner och INTE gripa varje tillfälle som ges till att skriva. Det är paus-tid som gäller. Jag pausar nu, och korrar lite smått, men utan press.

Jag, när jag korrade mitt manus för ett år sedan. Både jag, och manuset, såg annorlunda ut.

Macarons?

Första gången jag hörde talas om denna lilla, ja, söthamburgare, gjorde jag bort mig ordentligt. Minns inte sammanhanget, mer än att det var en stockholmstjej som pratade om de små konstverken och jag trodde hon pratade om makaroner. Dem man kokar och äter till stekt falukorv, alltså. Jag skojade till det, varpå samtalet tog en pinsam vändning och nog skrattade de alltid, kollegorna, men ÅT mig, inte MED mig.

Hur som helst.
Var kan jag köpa såna där MACARONS i staden Göteborg? Jag är sjukt sugen nu när de sprider sig genom bloggosfären som en farsot. Någon nämnde Da Matteo. Is it true?

Jag vill ha en med choklad och vanilj. Jag är klassisk av mig.

Den i mitten, choklad! Och den bredvid, vit med små prickar. Och den gula. Kanske en orange. Hm. Rosa? Jag tar allihop! Ge mig!

Om andras liv

Enligt Aftonbladet ska självbiografierna vara heta i höst. Det trodde jag redan att de var, självbiografier och sanna historier har på något sätt alltid tilltalat läsarna. Därför kan jag kanske, som författaraspirant till fiktiva självbiografier, hoppas på det bästa nu när jag valt att skriva ur första person. Eller räknas det inte om det är hittepå? Då måste jag kontra; är böcker någonsin helt igenom oäkta, oupplevda? Jag tror rentav att J.R. Tolkien var ute i skogen och slogs för sitt liv, åtminstone mot en jättespindel, eller att han någon gång upplevde att han höll hela världens öde i sin hand, om så inte i en ring.

Men hallå, 40 år senare!

Känns som jag missar stora happenings. Men jag fick åtminstone tag på första tidningen av YourLife, jag är MED från BÖRJAN. Ha!

Hur som helst. Mia Skäringer bloggar på deras hemsida och det har jag inte fattat förrän nu. Gillar denna kvinna mycket. Hon är både vacker, smart och rolig. Och har den där energin i sina ögon. Så hon hamnar i min bloggroll. Yes!

Tjockskallig

Blärk. Låg koncentrationsförmåga. The pressure, oh the pressure. Fyra kapitel kvar, ska hon klara det? Ska det bli ett bra slut, eller kommer det för sent? För tidigt? Fel, rätt, rätt, fel?

Jag har i alla fall min moleskine. Åh, så fin den är. Om jag bläddrar bland de fullklottrade sidorna känns det så gott, på något sätt.

Bilden är lånad. Orkar inte använda min mobilkamera, så himla krångligt och okompatibelt med datorn.

Spara ditt bokmanus säkert

Det viktigaste som finns, när man investerar så mycket av sin själ i något, är att vara rädd om det. Datorer idag är luriga, de kan infekteras av virus, bestämma sig för att självdö, bli utsatta för blixtattentat, spillas dryck på, bli lata och hålla upp "ERROR18990832" till sitt försvar, ni vet. Det händer. Även den bäste. Här är mina heta tips:

1. USB. Ovärderligt. Mitt är gammalt och fuktskadat, dessvärre, rostigt rentav. Jag ska köpa ett nytt, och varför då inte passa på att skaffa ett fancy USB-smycke??

2. back-upp-program som heter Genie Backup Manager. Lite mer avancerat, och för detta krävs en domän, men på så sätt kan man spara upp sin bok på sin hemsida, och alltid ha den tillgänglig om datorn skulle krascha, var man än är. Lösenordsskyddat, givetvis.
3. maila sig själv manuset. Då ligger det på mailen, dessutom med datumstämpel som i sig är en mycket viktig aspekt om det skulle hända att manuset blir stulet (vilket vi författaraspiranter lider stora risker att bli utsatta för) och man behöver bevisa att man har arbetat på manuset i x antal månader eller år.

Seså, USB har ni åtminstone råd att skaffa er, en billig men ytterst dyrbar investering. Det gäller dig också, Nene. Shop shop, 'til u drop!

Bokmässan 2010 - jag var där

Ja, så är det. Jag trotsade mina inre dämoner och följde med Jenny Milewski till Bokmässan efter hennes och min fika med Marcus Priftis. Fikan var riktigt rolig och inspirerande. Vi tre ska bilda skrivgrupp tillsammans. Det ska bli respons, feedback, pepp, you name it. Skitkul!
Det första Jenny och jag gjorde när vi nådde mässan var att ställa oss i olika köer, då ena var för dem med förköpta biljetter och den andra (och kilometerlånga) för dem som inte hade. Jag hade inte. Sedan fick jag leta efter henne bland havet av manetansikten. Fann henne vid Ordfronts monter, där John Ajvide Lindqvist intervjuades och signerade sin senaste bok.

Därefter gick vi till Formas monter (snavande nära) där vi fann ingen mindre än Ernst Kirchsteiger (jag säger hans namn fel hela tiden, fel fel, Kirschstein tror jag, Kirsch och Flirsch och rysch och plysch!). Jenny hade en kollega som verkligen gillar honom, så det fick bli bokköp och boksignering (men ingen kram!!) där också.

Sedan hittade vi a fair lady på en piedestal; Nene Ormes, en till kär skrivkollega! Vissa människor kramas liksom lite tafatt sådär, men Nene, hon kramades ordentligt! :) ett kompispoäng till henne!

Jag lämnade Jenny vid Alfabeta Bokförlags monter, tuffade hem på min spårvagn och kände mig riktigt nöjd med min nätverkarinsats. Kanske är det att nätverka ensam/med nyfunnen vän som är grejen för mig? Nu har jag gjort mig förtjänt av choklad, helt klart. Massor av Marabou Premium Hazelnut.

Tjofräs!

Den dansande mannen

Den här videon har jag faktiskt inte sett. Jag började gapskratta vid flera tillfällen. Bara så himla skönt, och med många underfundigheter.

Länktack till Anna.

Penna och papper

Åh, det är riktigt gott på något sätt att skriva med riktig penna i en fin anteckningsbok! Nu har jag bockat av psykologen som ska korrläsa; lyckades få tag på samma person som för ett år sedan. Hon är villig att hjälpa mig igen, och jag är suuuperglad för det! Så lättad! Jag vill verkligen att allting ska stämma med manuset, så gott det bara går, innan jag skickar det till förlag denna gång, som är den sista (åtminstone för ett tag, säg, några ÅR).

Har precis tittat på Disneys Robin Hood. Tycker Robin är lik min fästman, på något sätt. Hm...

 +



=

?



Min moleskine

Kristoffer har naggat om de här moleskine-böckerna ett tag. Jag tycker de är för strama, gillar lite mer mönster och färg. Men så fick jag syn på hur vår arkitektvän Lars använde sin bok (med pluttriga små bokstäver och fina skisser), vilket gav ett autentiskt intryck av "gammal bok", i stil med Leonardo DaVincins skissböcker. Underbart inspirerande! Så jag köpte min första moleskine idag, svart, med tillhörande penna. Jag har skrivit ner de förlag som ännu inte bestämt tackat nej till vad jag kan tänkas komma på härnäst (och givetvis toppat listan med Damm förlag och Weyler förlag, my number ones) i en prydlig punktlista, sedan namnet på den lektör jag hört av mig till, och namnet på den psykolog (!) jag tänker använda mig av. Inte i privat syfte, utan för researchsyfte. Finns en del psykologer med i mitt manus och jag vill att det ska bli så bra som möjligt, så...

Nu, alldeles snart, ska jag skriva mitt första skrivdagboksinlägg i anteckningsboken. Det känns liksom så, ja, inspirerande.

Skrivdag

Lite piggare i huvudet och kroppen, och tidningen ViLÄSER ner i brevinkastet, har gjort den här dagen till en skrivdag!

Manuset: 261 sidor
Skrivklädsel: mystajts, myströja, Hello Kitty-socks!

Harry Potter - ny trailer

Bom bommm bom bom bommm bom boooommm boooom! Ja, alla ni som gillar Harry Potter, här är en dagsfärsk trailer som känns i magen. Usch... när man följt ett gäng karaktärer såhär länge är det svårt att se dem lida, svårt att se några av dem dö. Man blir så ledsen, på riktigt, som om det händer på riktigt. Och på ett sätt gör det ju det. Karaktärerna blir vänner inuti oss, som våra tankar och känslor, och när de dör så dör de på riktigt, inte skådespelarna, men karaktärerna. De är för alltid borta. Därför känner man också riktig sorg.

19 november. Nedräkning.

Nätverkande

Jag är URUSEL på nätverkande, mingel, möten i största allmänhet. Åtminstone dem jag inte har planerat. Träffar jag någon jag känner någorlunda på stan till exempel kan jag bli så överraskad, så tafatt, att jag smiter undan istället för att hälsa. Det är det där med prata om ytligheter, som hur läget är, vad gör du nu för tiden, var bor du, jaha, URUSEL. Jag klarar det inte. Jag vill genast bli personlig, prata om riktiga saker, och märker hur de flesta människor ryggar för mina frågor eller raka svar. Jag är rak. Och skrämmande. Och tafatt i oväntade möten, bara därför. Vet inte hur man uppför sig i möblerade rum bland halvbekanta, varför man pratar om saker som egentligen inte är intressanta, och så är jag rak, och känner mig dum, och rodnar, och känner mig dummare.

Jag nojar lite över Bokmässan i år. Delvis har vi ju utanförskapskänslorna; att inte höra till sammanhanget annat än som besökare. Som gäst. Som en tittepåare. Delvis har vi förra årets kommentar, och jag är ganska säker på vem som skrev, men ändå, på min blogg; "Du är patetisk". Det var sårande, av många anledningar, men framförallt efter vad som hände med gruppen människor jag skulle möta upp, men som jag till slut fick förstå, på ett ganska ohövligt sätt, att jag inte heller hörde till. Sedan, är jag patetisk? På vilket sätt? Att jag försöker bli författare men inte lyckas? Att jag smiter undan bekanta människor istället för att hälsa på dem? Att jag är URUSEL på ytliga konversationer, säger något rakt, chockerar och sedan rodnar av förlägenhet? Att jag trodde vi var ett gäng, trodde att alla skulle träffas, trodde att jag var en del av vi, för att sedan förstå att jag blivit utesluten som en av dem som "vi" inte ville ha med i "vi", och försökte smyga för?

Jag vet inte om jag ska gå på Bokmässan i år, efter många om och men. Jag vet inte vilka seminarium jag vill gå på, om jag alls vill gå ensam, och kan hända jag springer in i någon jag måste prata ytligt med, och inte ens vill prata ytligt med. Eller prata med alls. Där är jag, i den tindrande föreställningen om Bokmässan, och den syrefattiga sanningen.

Kanske ska jag vänta tills jag är författare? Eller vänta några år, tills stinget har lagt sig?

Låt mig få presentera:

våra ludna brevpressar, Kasper Kasp och Ebba Ebb. Flitigt använda under stressade skrivperioder och börsande.



Så fint

Jag får gåshud av den sortens energi som syns i hennes ögon. Det är så fint. Skitbra gjort.

Proviva Blåbär

... ska tydligen hjälpa mot knasiga magar. Värt att pröva. Lyckligtvis ligger mataffären nära.

Dagens Priftis - Personligt brev

Det är liksom bara så bra, och samtidigt dråpligt. Jag måste säga att jag spyr på dagens arbetsmarknad och Marcus personliga brev sammanfattar det mer än väl.

Björnes Magasin

Satt på restaurang förra veckan med bland andra bästa vännen och funderade över hur signaturmelodin till Björnes Magasin går. Vi kom på Trasdockorna, Pingu, Alfons Åberg, men inte Björnes och höll på att bli tokiga. Vi hörde ju den där melodin under hela vår barndom, börjar vi bli senila?!


Tur att det finns Internet.

Nemi

... är så söt.

Klicka på för större bild.

Nu gör jag ett nytt försök till att sova. Jäkla magge... hjälper mjölk mot magknip, eller förvärrar det?

Vad är nu detta?

Varit kass i magen i ett par dagar, och denna dag ska vi inte tala om. Fick gå hem från jobbet och tänker inte röra mig minsta lilla centimeter. Blir film ikväll, på sin höjd pasta.

Marcus Priftis...

... är en skojig man :) modebloggarens "Vill ha!" är ju bara så... well, you really nailed it, Maccan! :D




Kolla fler klipp här.

Kvällsskriv

Nu uppdaterar jag: 11 kapitel kvar, uppskattningsvis en veckas jobb om jag får skriva varje dag, gärna heldagar. Känns så skönt att se slutet, även om början är rolig, och mitten bekväm. Jag vill hålla boken i min hand som en helhet, en enhet, en vara. Känna hela tyngden, bläddra bland sidorna. Det är en underbar känsla.

Såhär ser min skrivhörna ut! C'est moi som har målat tavlorna på väggarna, jodå, så atteh... :) Jag har haft tända ljus hela dagen, det är SÅ mycket lättare att skriva då, som om elden bränner bort en del av grubblet.

Vart tog skrivet vägen?

Saken är den att jag skriver vid sidan av alla tankar, jo visst! Jag har bara glömt att berätta om det. Men jag skriver, skriver, skriver, tar varje chans jag får. Skrev hela dagen igår bortsett från kvällen, då jag och Kristoffer cyklade iväg och röstade och fortsatte cykla bort till ett par vänner för scones och te och valvaka, supermys! Och idag skriver jag, sedan jag vaknade vid tiotiden, och det går bra. Jag har 231 sidor manus än så länge, 14 kapitel kvar. Nära nu, känns skönt.

Det är väl min måndag; skriv och tända ljus och päronkyckling till middag.

Vad hittar ni på?

Hemma Hos

Hemma Hos i Haga, Göteborg, är en förträffligt trevlig restaurang driven av Marie och Marie. De serverar svensk tapas (älgcarpaccio, stavar jag rätt?) i riktigt mysig lokal, liten, precis intill kullerstensgatan. Mötte upp med bästisen och hennes sambo ikväll, käkade och drack och pratade skit om våra arbeten. Det var fantastiskt.

Och det tyckte mitt sällskap också, även om det inte ser ut så på bilderna. Å andra sidan var samtalsämnet kanske inte så uppmuntrande. Ehm...

I morgon, lördag, ska det bli familjemiddag här hemma i lillägenheten. Vi ska sitta sju vuxna runt vårt lilla bord och äta rejält. Innan dess ska vi strosa i Haga, något min familj ofta gnatar om så nu jäklar, tar vi tjuren vid hornen/får tummen ur röven/passar på! Så jag tänkte utfärda en varning till alla Haga-bor och annat löst folk; håll er inne. Framförallt, se upp för dessa:

Bilden är från 2005. Utanför Gekås. Oh yeah.

Mitt litterära jag

Jag suger på att läsa böcker utanför min semester. Ligger jag på en strand eller klippa iförd bikini och solglasögon går det ypperligt att läsa men nu har jag liksom varken tid eller lust. Och det är tråkigt. Jag önskar jag vore en bokmal. Kanske måste jag anstränga mig? Under semestern sköts det liksom av sig självt och jag går nog omkring och förväntar mig att läslusten ska komma som på stranden, på klippan, i hängmattan eller solstolen när jag sätter mig i soffan, eller lägger mig för att sova. En liten sida här eller där, jo visst, men jag hinner ju glömma bort vad jag läser, och jag har inte ens en bebis än. Tänk sen, när jag blir mamma, och ammar bort hjärnan? Hur ska det det då bli med mitt läsande?

För att inte tala om mitt skrivande?

Mitt litterära jag?

Alla dessa glasleenden

Kände mig ömtålig när jag gick till jobbet i morse, det enda som hade behövts var en odräglig kund och jag hade övervägt att börja gråta. Kanske en förkylning på gång? Eller något värre. Jag tror det kan vara något värre, och det har med den där förbenade optimism-kulturen att göra, och känslan av att tiden går och att, ja, världen går under. Tänker så väldigt mycket på så väldigt mycket just nu och försöker hitta mig själv och min väg, vilket jag trodde att jag redan hade gjort. Men kanske ändå inte har, än.
På jobbet har det varit en tuff tid. Jag delar inte samma åsikter med några av dem jag jobbar med, vilket tär på mig, särskilt som jag försöker få det till att det är jag som gjort fel, jag som dabbat mig, vilket vore det enklaste för då kan jag be om ursäkt och försöka bättra mig, men ändå kommer fram till motsatsen. Oavsett hur jag tänker och försöker förstå, det är de som borde be om ursäkt. Och det har inte hänt. Och man kan inte ändra andra människor, bara sig själv (optimistiskt!).
Jag tänker på min ålder, 27 år den 7e december, och undrar om jag börjar bli för gammal för det här med skrivandet, jobbhoppandet, jag har ju drömmar. Som en ny soffa. Och att kanske bli mamma. Bygga det där huset vid havet eller en sjö någonstans (gärna nära här, men aj, så dyrt).
Jag tänker på min pension. Jag sparade när jag hade ett fast jobb mellan 18-20 års åldern, sedan dess har jag hoppat, pluggat, skrivit, slarvat. Borde jag försöka spara?
Jag tänker på alla människor som har det sämre än jag, som lider, som plågas, som svälter och behöver mina pengar. Ska jag inte skänka till dem? Jag vore en bättre människa om jag skänkte pengar, det är jag säker på.
Och ibland när jag ser på världen, läser om saker som händer, ser saker som händer, känns det som att den går under. Vi suger ur resurserna, släpper ut avgaser, har ihjäl varandra, dör i obotliga sjukdomar och jag, som skriver om ett liv bortanför det här, om mediala förmågor och dimensioner och livets meningar, kan inte låta bli att filosofera kring hur allt det onda kan vara gott. Hur det kan finnas en mening i cancer och aids, barnsexhandel, religiösa fanatiker som dömer kvinnor och män till döds genom stening, hur kan det? Vad är meningen?
Det tänker jag på. Mycket upplyftande tankar. Jag antar att jag är dålig på att leva i nuet och ta chansen och istället ser allt det skitiga som finns på jorden, inte det fina, ljusa. Enligt optimismkulturen växer det vi fokuserar på och fokuserar jag på skiten får jag mer skit? Möjligen. Jag försöker värja mig, styra mina tankar, men känslorna finns där. Jag är rädd. Rädd för att vår framtid är besudlad, rädd för att förlora dem jag älskar, rädd för att aldrig lyckas med det jag verkligen vill; att bli författare. Jag är rädd. Är detta allt det uppdämda jag burit på sen jag läste The Secret?
Fan. Man måste helt enkelt tillåta sig att må dåligt ibland. Alla dessa glasleenden.

Besöksstatistik

Jag är stolt bloggare till 16 läsare/dag. Någon bor i Sundsvall, ett gäng i Stockholm, någon i Gävle, och så vidare, men flest av er är göööteborgareee! Google Analytics är fantastiskt. Man kan få fram hur många raporter som helst, var ni finns, hur lång tid ni spenderar på bloggen, hur ofta ni är inne, vilket klockslag (mitt på dagen har jag flest) och så vidare. Till och med vilka bredbandleverantörer ni har. Inte för att jag vet vad jag ska med allt det här till, men eftersom ni bara är siffror för mig kan jag nu få en tydligare bild av vilka som läser mig, kanske också varför.

Å andra sidan har jag lärt mig att man som skribent ska försöka undvika misstaget att svepas med och börja skriva om sådant som läsarna förväntar sig, utan alltid skriva om sådant man själv bär närmast hjärtat. Så ni får stå ut med mitt vardagsgnatande. Sedan blir det väl annat liv i luckan när jag blir utgiven (NÄR!). Jag tänker vara så öppen som möjligt med hela processen, det känner jag att jag själv saknar nu. Hur ser det ut när man blir antagen? Hur går det till? Ja, hm, allt detta ska jag ta reda på och beskriva. Det är då ett som är säkert. Det blir hårddokumentering!

Mardrömmar

För ett tag sedan tänkte jag; så skönt ändå, att jag är vuxen nu och inte drömmer mardrömmar längre.

Skulle jag väl inte ha sagt utan att säga tvi tvi, och tagit i trä. Har drömt sjukt några av de senaste nätterna, ni vill inte veta. Men det började i Grekland och... jaja, jag kan ta en. Jag drömde i förrgår natt att jag och Kristoffer hade fått barn, att barnet blivit tonåring och utvecklat ett underligt beteende; hon var vampyr. Jag var ute efter att avslöja henne innan hon käkade upp oss, så vi befann oss i badrummet. Jag trängde in henne i ett hörn, som visade sig vara duschkabinen, där hon långsamt visade sig för mig, blev helt rabiat och började slicka på duschkabinens lister där det ju fastnar hår och hudavlagringar efter oss människor efter ett antal duschar. Som om hon tog sig en smakbit för att stilla sin hårt drivande hunger. Så JÄVLA äckligt.

Så, i natt mötte jag mig själv i drömmen, vilket bara har hänt en gång förut. Jag var SÅ vacker. Som en magisk varelse. Jag gick mig själv till mötes i butiken där jag jobbar nu, jag hade långt guldhår, glödande hud, och jag stannade några centimeter från mig själv och började prata. Jag minns inte vad jag sa. Så knuffade jag till mig själv och det visade sig att jag pratade med min egen spegelbild. Jag VAR alltså så vacker, inte mitt andra jag, utan jag. Rörigt. I nästa scen var butiken tömd, helt ödelagd, och jag vandrade nerför Göteborgs aveny som liknade London för några hundra år sedan fullt av krogar och träskodansare. Där mötte jag några som behandlade mig som en magiker, visade mig ett tomt fodral som förmodligen rymt en trollstav, och när jag tog i den förflyttades vi till ett hus där det var natt. Huset var djupfruset, täckt av tjock is.

Sedan vaknade jag.

Mitt drömjag var ungefär såhär:

Men lite mer av det här:

Hellre sådana drömmar, säger jag bara.

En bra lista för oss som skriver

En bra lista för oss som skriver. Länktips av Anna Hagvärn.

Nej, jag borde göra något annat

Dammsuga, kanske? Det är så retligt att inte kunna skriva varje vaken minut de dagar jag är ledig, liksom passa på när jag kan, utan istället svajar fokus och inspiration och lust. Ja, jag borde nog dammsuga. Det vore det bästa. Här är smutsigt och rörelse i kroppen skapar rörelse i hjärnan, har jag fått lära mig.

Mmm, förlåt att jag tjatar, men Sias "My love" i hörlurarna får jag inte nog av. Önskar den inte förknippades med Twilight, att den var förknippningslös så att jag kunde paxa den till min bok när den blir film (OBS! NÄR! Ambition!).

Dammsuga var det ja.

Frågeformulär, igen!

Ett gammalt frågeformulär som jag tyckte jag fick till, lånat av Johan Palms hemsida.

Skulle du säga att du är en party-typ eller stay at home-typ?
Jag är en hybrid, men ska vi dricka drinkar, ska vi gå till BLISS och inte till mitt kök.

Brukar du döma människor efter utseendet?
Jag vill svara nej. Så jag svarar nej (men ser jag exempelvis en man med stor rund mage, gräshoppeben, ett hår som står rakt upp på huvudet likt en tunn solfjäder och vajar i vinden, rödmosigt nylle och trådslitna kläder, och som vinglar när han går och som på närmare håll luktar som en kvarglömd, veckogammal ansjovis, dömer jag honom till alkoholist/drogmissbrukare alternativt uteliggare).

Hur många gitarrer har du?
Va? Åh, nej, du måste blanda ihop mig med den där andra bruden. Det är jag som har FIOL. Två fioler. En min släkting har byggt, och en falsk Stradivarius.

Om du var en tjej, vad skulle du vilja heta då?
Jag tycker att du börjar bli lite ohyffsad. Men visst. Fine. Jag spelar med; CHRISTIN!

Varför är du mer populär bland tjejerna tror du?
Är jag?

Hur ofta är du inne på forumet?
Oftare än vad jag borde.

Tror du lyckan kan köpas för pengar?
Nej. Men jag tror att en människa som vet vad lycka är, är så pass balanserad att hon både genererar välstånd som hälsa.

Vad skulle du göra om du var osynlig för en dag?
Leka superhjälte. Men är osynlig och luft samma sak? Eller kan jag bli dödad? Varför tittar du så konstigt på mig, det är väl en relevant fråga?

Hur många låtar blir det på skivan?
Det vet man ALDRIG. Beror på, hur många snapsar jag dricker och hur hårt den där röda papphatten är knuten om huvudet på mig. Och så klart, om C är med, hon som aldrig lyssnar klart på låtarna utan bläddrar till dem hon gillar mest. Eller räknas de första tonerna?

Vilket är det snyggaste klädesplagg du äger?
En svart, klockformad klänning från Indiska. Jag är bedårande i den.

Hur kände du när du fick erbjudandet om ett skivkontrakt och hur gick det till?
HAR JAG FÅTT ETT ERBJUDANDE OM ETT SKIVKONTRAKT?

Tror på spöken, andar och sånt?
Ja.

Säg en låt, som du aldrig skulle kunna framföra på scen. Varför?
Samtliga av världens låtar. Därför att jag har scenskräck (men jag sjunger som en siren) (och då menar jag det mytologiska väsendet och inte tutan på polisbilen).

Frågeformulär

Jag kan ju låtsas att jag redan är författare, så kanske det händer?
Det här frågeformuläret har jag lånat från Kajsa Ingemarssons sida.

Namn: Christin Ljungqvist

Född: 7 december 1983

Yrke: "författare" och försäljare (uj, det lät illa, ser plötsligt mig själv som haj)

Civilstånd: förlovad med Kristoffer Nilsson, egenföretagare och skitsnygg

Familj: två katter och mamma, pappa, lillasyster, systerman, systerdotter, lillebror

Husdjur: ehm...

Bor: i lägenhet i Majorna, Göteborg

Karriär: jobbat till större delen som försäljare, men började som ekonomibiträde i köket på ett ålderdomshem. Har gått två olika skrivkurser och skriver så snart jag får tillfälle.

Övriga meriter: posttant på cykel (jättetråkigt), truckförare på Volvo (skitkul), telefoninsamlare för hörselskadade (sådär, gillar inte att störa folk), kafébiträde (gör jag aldrig om).

Gillar: mat, höstmys, kärlek

Ogillar: oro

Beundrar: människor med lyskraft, som vågar satsa

Gör helst när jag är ledig: skriver, sad but true, eller äter ute, det är underbart

Äter: något av det godaste som finns är choklad, men också lammbitarna de serverar på restaurang Taras i Göteborg, eller fisken och VINET på Sjömagasinet, för att inte tala om en svingod äppeldessert de hade förra vintern på Sjöbaren i Haga...

Dricker: har dessvärre hittat ett väldigt gott (och sött) dessertvin av märket Nederburg som jag bara inte kan motstå titt som tätt. Annars är Kiviks äppelmust med fruktkött något av det absolut godaste som finns.

Om jag vore ett djur: så vore jag en häst. Inte för att jag har starka ben, men för att jag egentligen är rätt lättskrämd och tycker om att springa och stegra mig mot, ja, orättvisor. Vilken kliché. Men så är det.

Om jag vore en seriefigur/romankaraktär: Pippi Långstrump, med stråk av Annika

Historisk person jag vill träffa: jag måste instämma i Kajsas svar och säga Jesus.

Tycker jag är viktigt: att våga, och lyssna till sin inre röst istället för andras yttre

Retar jag mig på: att politikerna inte kan samarbeta för människors bästa, utan måste tjafsa som hormonstinna tonåringar

Idol som ung: ehm... Arvingarna, Brian Adams, Backstreet Boys, Spice Girls, Celine Dion. Får jag sluta nu?

Förebild idag: faktiskt, Camilla Läckberg. Inte för att jag tycker om hennes böcker (gillar inte deckare särskilt) utan för att hon lyckats så väl med sitt yrke. Det är driv i den kvinnan. Hon visste tidigt vad hon ville.

Är jag bra på: att måla, verbalisera och känna mig otålig

Är jag mindre bra på: att hålla humöret upp och ha tålamod

Tränar: cykling, till brödjobbet, och pilatesboll, men det var längesedan. Isch...

Tre bra böcker: tre? Jaha... Den hemliga historien av Donna Tartt, Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl och Till skogs av Tana French.

Tre bra filmer: Sagan om Ringen-triologin, Harry Potter-filmerna, Benjamin Buttons otroliga liv, Avatar. Jag tycks gilla fantasy.

Tre bra skivor: Sigh no more av Mumford and Sons, sedan gillar jag inte hela skivor, men ett gäng bra artister är Florence and the Machine, Laura Marling, Sia, Sarah Brightman, Kent.

Tror på: livets osynliga del

Livsmål: bli författare, sprida fiolsofier om livets osynliga del, bota rädslor

Att skriva är...

... att bli "nedslagen" och resa sig upp igen, gång efter gång. Jag tror inte att man kan bli en skicklig författare om man inte klarar av att radera hela kapitel, möblera om, stryka karaktärer, med andra ord göra ALLT för sitt MANUS, utan att man istället prioriterar sig själv och sin känsliga skaparsjäl och inte lär sig ett dugg. Skrivarkurser som stryker en medhårs är skit, skrivarkurser som ger rak, konstruktiv kritik är guld. Vill vi verkligen bli författare? Då måste vi våga slåss och ta snytingar. Det här är bara början. Tänk sedan, om vi inte tagit smällar, inte blivit nedslagna, och får vår första sågning i en rikstäckande tidning. Ouch.

En låt som fastnat

Det här är en låt som fastnat. Tycker om stycket där hon sjunger om att de sliter av varandra kläderna. Ja. Faktiskt. Inte så mycket för texten som för bakgrundsljuden hon lägger på där. Vackert.

Solnedgång

Här har man det gott, varje gång. Men det är bra härligt att vara hemma också, bland sina egna saker. Jag saknar naturen och trädgården och all tid jag fick till skrivandet. Ska försöka tvinga ur mig några sidor nu på morgonen innan kneget, men det är lite svårare nu, inte på grund av pressen utan på grund av tonbyte; ska berätta om ett mycket tidigt minne hos Elin, och tidiga minnen är uppbyggda på ett annorlunda sätt än dem vi har senare i livet. De är inte lika tydliga, mer känslosamma, och med en hel del fantasiinslag. Vi glömmer och fyller i med annat. Så de är bara en uppskattning. Jag tänkte bygga hennes barndomsminnen kring vissa detaljer, som leksaker, kläder, maten de åt då, och genom detaljerna få in helheten. Hon ska ha en observationsförmåga som är lite annorlunda. Hon ser de små sakerna.

Ja, så inleder jag min vecka. Med SKRIV! :)

Det här med citat

Shit, jag var väldigt trött igår på kräftskivan och det var synd. Där var fullt av sköna människor, de flesta av dem kreativa, just i min nisch. Ombord på spårvagnen hem satt två "goa gubbar". En av dem reste sig upp en hållplats innan de skulle av och utbrast:
"Nu är det dags att stämpla", på sluddrig göteborgska.
Sedan:
"Hej o hå, VPK, bort med momsen på DILL!"

Tyckte jag var roligt.
Varför dill? Han såg inte ut att vara i dillbranschen, kort och satt och med lite utväxt hår. Mer av en Volvo-arbetare.

Nu är det dags för film, "Eastern Promises". Yeeehaw!

200!

Vill bara meddela att sidantalet på manuset nu är 200 a4-sidor, Garamond, 12pt, 1,5 radavstånd. 200 sidor rostig fågel. Det ni!

Och så detta, gårdagens Kristoffercitat: "Idag ska jag faktiskt banka upp den där tavlan, SJÄLV."

Alldeles själv?

Han är för söt, min lille man.

När skrivlusten kliar...

... har jag alltid så mycket ANNAT att göra. Visst är det så? Som jag brukar säga: skrivlusten är som ett olydigt barn. Idag ska jag jobba, till exempel. Tyvärr. Sedan ska jag på kräftskiva vilket inte är så mycket tyvärr, egentligen, men eftersom skrivandet är ett behov och ett beroende på samma gång kan jag bli rastlös, mentalt frånvarande, och så vidare. Så det är väl bäst att jag dricker REJÄLT ikväll.

Så får det bli.

Jag dricker REJÄLT och äter en massa kräftor från SALUHALLEN.

Trevlig lördag.

Dissekera

Dissa, av svenska ordet dissekera? Hur som helst. Jag tänkte visa vad jag har lärt mig de senaste åren genom en demonstration och samtidigt visa hur oerhört mycket jag sympatiserar med förlagen.

Jag vill passa på att be om ursäkt för det manus jag jobbar på nu och planerar att posta till er! Säkert har det sina brister, sin självgodhet, sin svåruthärdliga charm och jag vet hur det känns att med helt nya ögon (de blir ju sådär plågsamt nya efter några år, när man återplockar ett nerpackat manus från datorns inre och börjar läsa och FÖRFASAS) läsa ett manus som är SKIT. Vi författare är egoister. Så är det. Egoister. Och när vi tvagats och skrubbats och pytsats och målats, kan vi förhoppningsvis också ge någonting tillbaka till den mänsklighet och värld vi är en del av.

Ja. Var var jag? Här har vi en gammal bit text:

Jag jobbade på Bukärrsgården då, ett ålderdomshem i Särö, Hallands Län, söder om Göteborg, norr om mitt hem i Vallda. Tro mig, det var inte mer glamouröst än det låter. Där arbetade jag i köket med ett glatt gäng bestående av fem stycken äldre kvinnor. Min chef var helgalen, ett riktigt litet busfrö på fyrtio år som älskade vin och att vara social. Hon frågade alltid hur helgen hade varit och höll reda på mig. Det gjorde i och för sig resten av damerna också, om jag råkade erkänna att jag skulle på dejt, igen, var de idel öra måndagen efter.

Här har vi den gamla biten text dissad:

Jag jobbade på Bukärrsgården då, ett ålderdomshem i Särö, Hallands Län, söder om Göteborg, norr om mitt hem i Vallda. För många angivelser på rad. Istället för att specificera platsen, varför inte gestalta stället? Hur ser ålderdomshemmet ut? Och ta nu inte detta som en invit till ett flersidigt broderi, för sjutton gubbar. Tro mig, det var inte mer glamouröst än det låter. Ett direkt tilltal till läsaren kan låta krystat, fånigt, inställsamt, och kan vara störande. Som här, till exempel. Där arbetade jag i köket med ett glatt gäng använd ett av orden jobbar eller arbetar, helst jobbar, då det är vad man oftast säger, och låt läsaren avgöra om de är glada eller inte; gestalta! Beskriv inte, gestalta! bestående av fem stycken ? stryk äldre kvinnor äldre som i åldriga? Vi befinner oss på ett ålderdomshem, den här meningen skulle jag formulera om. Min chef var helgalen gestalta..., ett riktigt litet busfrö alltför samtaligt för att passa in i sakprosa på fyrtio år fyrtio jordsnurr? Kom igen... som älskade vin och att vara social. Hon frågade alltid hur helgen hade varit och höll reda på mig. Det gjorde i och för sig resten av damerna även om det är jag-perspektiv skulle jag se upp med anmärkningar och nyanseringar av det här slaget, det är för samtaligt, men också ett störande ord också, om jag råkade erkänna att jag skulle på dejt, igen, var de idel öra måndagen efter.

Mer än såhär vill jag inte lägga upp, det är SÅ pinsamt. Jag försökte peta till och ändra om efter bästa (klockan är 23:45, jag är trött, förlåt och så vidare) förmåga. Men det är säkert skit ändå, och då säger jag BÄTTRE skit än skiten här ovan.
Den reviderade versionen:

Jag jobbade på Bukärrsgården, ett ålderdomshem i Särö. Det var en sömnig tvåplansbyggnad med ljus fasad och många fönster, blanka, tomma, som glasögon. Att köra dit på morgnarna och att köra hem på eftermiddagarna var det roligaste. Jag kunde längta till bilen, till stereon och Robbie Williams. Även om jag tycker om mat hade jag större drömmar än att klä mig i förkläde och träskor och mixra fiskgratäng till oigenkännlig sörja, men kvinnorna jag jobbade med gjorde dagarna genomlidliga. 

Mina arbetskamrater var äldre än jag, somliga väldigt mycket äldre. De var stadgade, mödrar och husägare. De var också väldigt nyfikna, särskilt efter helgerna. På måndagarna var de väldigt lite stadgade, mödrar, husägare och väldigt mycket idelöron, tinderögon, cigaretter mellan fingrarna. Jag brukade träffa någon om helgerna, olika någon med olika mellanrum. Mitt kärleksliv var betydligt mer intressant än de där glasen vin chefen druckit efter lördagsmiddagen och slocknat av på soffan. Det sa hon själv medan hon fimpade cigaretten i en tömd hink lingonsylt; "Det enda jag får är rödvin på lördagskvällarna, jag börjar undra var min man har gjort av sin stake".