Attans bananer

Mina goda intentioner att skriva NaNo verkar gå i stöpet, så att säga. Gud, vad det lät lillgammalt. Men ändå! I stöpet! Jag hinner inte bli klar med Rostfågel i tid för att kunna påbörja andra boken. Massor kvar att göra, massor. Och man får ju inte delta med ett redan skrivet manus, SÅKLART! Så. Sitter lite på pottkanten här. Får göra min egen version av NaNo och skriva hela november på ett manus som redan är skrivet, och bara använda mig av peppen på sajten.

Väntar med spänning på svar från olika researchkällor. Det tar sin lilla tid, jag ger dem en vecka till :) sedan börjar jag undra, hur gååår det? Vad gööör du? Sådana saker.

Nästa vecka blir jag frisläppt*, vi ska på vår första afterwork, och tätt därpå åker jag och Kristoffer ner till Stugan.

*ledig under ansvar

Vem är du?

Min käre fästman fick mig att tänka till när jag skulle stänga butiken idag, eller, han inspirerade mig att tänka till. Just när vi stöter på motgångar, och hur vi reagerar, eller agerar, utifrån dem. Han retade sig på att han inte hade gjort på ett visst sätt, och jag fick en chans att se det utifrån på samma sätt som han många gånger ser mitt utifrån, och jag insåg att i våra motgångar visar vi våra rätta jag. I motgångar bestämmer vi oss för vilka vi är. I motgångar gör vi de svåraste och viktigaste valen.

Vem är du?

Vad vill du?

Varför?

Om vi inte skulle stöta på motgångar skulle vi aldrig bli vårt främsta. Skulle vi aldrig bli vårt främsta skulle vi leva halva liv och aldrig riktigt vara säkra på vad vi vill, vilka vi är, varför. Skulle vi leva halva liv skulle vi ödsla en jävla massa liv på ingenting, och enligt mig är livet till för att levas. Vi är till för att vara. Vad vi har på insidan ska synas utanpå. Vi är skyldiga våra mammor det, men också oss själva. Vi hade ungefär 40 % chans att bli till, vi överlevde födseln, barndomen, tonåren, och nu är vi här. Fungerande.

Jag har hela tiden trott att jag satsat 100 % på mitt skrivande (inte tidsmässigt, men själsmässigt), men det visar sig att jag har ljugit. För mig själv. Varje gång någon annan än dem jag har närmast och förlitar mitt hjärta på frågar om mitt skrivande skojar jag bort det. Varje gång jag skriver om något jag inte direkt vet allt om läser jag lite på Google och tror sedan jag har koll.

Det.
Är.
Pinsamt.

Om jag satsade 100 % på mitt skrivande skulle jag suttit hos en psykolog för längesedan (i researchsyfte) (och passat på att prata barndom och mardrömmar när jag ändå var där). Om jag satsade 100 % på mitt skrivande skulle jag intervjuat experter och stått för mitt romanbygge. Jag skulle aldrig skoja bort det, ens för dem som frågar och som jag skäms inför, opublicerad och fånig som jag är (ser ni?).

Jag tänker sluta ljuga. Jag tänker bli en sådan där jobbig person som tror på mig själv och står för det. Och ja, jag är medveten om hajpen som råder (alla kan skriva en BOK! bara ni försöker och läser författarcoachbloggar och går skrivkurser och betalar dyra pengar åt lektööörer och fortsätter att leva i en bubbla medan ni förlorar allt socialt umgänge och pensionssparet går åt helvete!), jag är medveten om hur liten chansen att bli utgiven är (tyvärr lägre än 40 %), och jag vet, jag vet, vem vill egentligen läsa det jag skriver?

Den sista frågan kan faktiskt jag svara på. Jag vill läsa det jag skriver. Det finns ett egenintresse. Jag tycker om böcker som gräver djupt in i karaktärer och tar fram det våra kroppar bär omkring på; vår själ. Dessutom gillar jag magiska inslag i vardagen. Jag är en typisk tecken-letare. Så jag skriver det för att läsa det.
Jag har åtminstone egot till att bli författare.
Har jag resten?

Nattuggla?

Inte direkt. Men jag är vaken! Yes. Kört ganska hårt med oss själva idag, både jag och Kristoffer, jobbat över tolv timmar med respektive projekt och det är allt jag kan tänka nu. Om jag blundar ser jag huset framför mig, vägen upp till huset, skogarna runt det. Jag kan se rummen, nästan känna doften av dem, och i mitt huvud snattrar karaktärerna som om de sitter kring ett bord där inne. Det är ljuvligt, avskärmat, smått klaustrofobiskt.

Och på tal om ljuvligt. Jag är riktigt sugen på att köpa ett set med färger av märket Liquitex, samma som Kelly Vivanco använder. Japp, jag mailade henne faktiskt och frågade. Riiiktigt jäkla sugen på att köpa, plus nya penslar och ett gäng föruppspända dukar, och se om jag kan måla lika fantastiskt snyggt som hon. Har en del bilder i mitt huvud och tänkte jag kunde måla baserat på manuset jag skriver.

Det här har varit min punktlista idag:

1. bryt tillbaka den kronologiska ordningen
2. byt berättarperspektiv (lång historia, men, Elin och jag har samma färg på håret och att hon då berättar i jagform kan förvirra läsarna till att tro att hon är jag)
3. skriv om vissa karaktärer
4. vinkla om vissa scener
5. ändra titeln på tillbakablickande kapitel, så läsaren inte hittar vilse

Med flera punker.

Nej, nu orkar jag inte mer. Tänker börjar på JCO's Blonde (försökt läsa ett par böcker skrivna av män, men tycker inte att män är lika bra som kvinnor på att få fram riktiga karaktärer, de där underhuden-personligheterna. Sjävklart kan jag ha fel. Men Vindens skugga och Katedralen vid havet fastnar inte vilket gör mig förtvivlad; jag blev direkt uttråkad när jag läste), skriva lite dagbok i min Moleskine och sova.

Natti.

Pensionsspara?

Nu har min käre sambo och tillika fästman Kristoffer släppt sitt PPM-råd på hemsidan. Jag, som inte är särskilt intresserad av någonting alls som har med ekonomi att göra (tyvärr), har fungerat lite som testkanin och smakråd. Jag är starkt övertygad om att jag inte är ensam om att tycka att sådant här är trist, att den större grå massan av svenskar känner likadant. Därför är mitt råd till alla er läsare att kika in på hans sida och ta er en ordentlig funderare över era tillgångar och placeringar. Och om ni tycker det verkar bra; satsa. Han är grymt duktig på det här, och jag är riktigt stolt.

Ska cykla till jobbet nu. Sedan är jag ledig i två dagar och ni vet var jag sitter då; just precis här.

Tjipp!

Fotosession

Min systerdotter Theya har blivit fotad här och här av Michaela Dahlström, en urduktig och anmärkningsvärt ung fotograf som bor i allas vårt Göööteborg! Blir det något författarporträtt ska jag definitivt be henne fota mig :) jag menar, TITTA bara på BARNET, så VACKERT det är! :) Mosters lilla mumsegris.

Kelly Vivanco

Elin som liten parvel

Elin som stor

Kelly Vivanco målar fantastiska tavlor. Det är sagolikt, berörande, magiskt, känslomässigt. Dessutom inspirerande. Dessa båda visar Elin, min karaktär, precis på pricken. Tala om Rostfågel. Önskar min målartalang var mer utvecklad i stil med Kellys.

Ny inspiration

Nu laddar jag! Letar ny musik, fantiserar fram scenarion, föreställer mig Barbros sätt att se på saker och ting, på att berätta. Det har blivit mycket roligare måste jag säga, nu när jag har ett så fast mål. Sen är ju frågan om jag hinner klart med manuset som helhet innan den sista november. Men vad sjutton. Jag hinner förmodligen över 50 000 ord-strecket i vilket fall.

Idag; mer brödjobb. Första lediga dagen är på fredag. Yiii.

Den nationella skrivmånaden

Jag har inte tänkt på det förut, men samtidigt som jag slutar mitt jobb i butiken börjar Den nationella skrivmånaden. Eller NaNoWriMo som den kallas. Ska jag ta det som ett tecken? Det var inte planerat, jag svär!
Som ni vet har jag en uppföljare till första manus att skriva, och vad är bättre än pepp och deadlines och likasinnade?
Hm.
Jag tror fan i mig att jag är på.

Banjolin Song av Mumford & Sons

Banjolin Song av Mumford & Sons Dessa grabbar gör bra musik, härlig filmmusik, tycker jag. Men de har inte släppt nytt sedan debutskivan som i sanningens namn börjar bli lite repig efter alla lyssningar i Ipoden...

Pow!

Odd Molly

Sablars, vilka snygga kläder. Och sablars vilka dyra. Hm.

Har börjat blygpilla med uppföljande manus, inte riktigt hittat glöden. Tror det beror på att första manus betaläses och jag vill få klart det först, och skickat det, så jag kan "glömma" det. Men det är väl något jag borde strunta i. Och bara börja, tvinga fram glöden, blåsa lite på den. Kanske genom att hitta ny temamusik? :)

Den regniga dagen

Vi inventerade hela butiken idag, det var roligt. Vi var alla där samtidigt, vi åt godis, vi pratade och skrattade och tappade saker och skrattade ännu mer och mest skrattade väl chefen när det visade sig att vi har en väldigt välskött butik. Så nu är jag lagom mör. Kom hem tidigare än vanligt, men hade gått upp tidigare än vanligt, och jag och Kristoffer har precis ätit "middag" (kl. 20) och tittat på ett SATC-avsnitt. Dags för en ny serie-box, känner jag...

Har börjat bli mer och mer sugen på att måla tavlor. En rätt häftig idé har börjat spira inom mig. Jag tänker kalla den "En världsomsegling", med "den" menat; en tavelsvit. Det ska bli många tavlor. Kanske jag rentav ställer ut? Känner att min konstnärliga sida alltid fått lida just för att jag tidigt fick lära mig att man inte kan leva på konsten. Inte om man inte är bra. Jag borde ju åtminstone pröva att vara bra. Snart har jag all den där tiden till det.

En bra inspiration.

Paus

Jag har slukat resten av Tana Frenchs bok Okänt offer under dessa två dagar (LÄS DEN! SKITBRA!), pendlat mellan olika känslolägen (det är mycket nu; skrivuppehåll, jobbuppehåll, livsfundeleringar, vilsenhet, bergsäkerhet) och precis sett solen gå ner i bank. Frost, blått skimrande på skuggplatser i gräset, och stråna som glimmar som silvertrådar. Havet, fruset ljusblått, nästan vitt, trögflytande. Hallandsåsen som sträcker ut sig, lojt som en katt. Och så vi, mitt i det här, mitt i tystnaden bland övergivna sommarstugor och högar av tidningar och böcker.
Hade jag fått en vecka här nere hade jag varit tillbaka på banan, full av ny styrka. Nu vacklar jag hem för ännu en fullbokad vecka och hoppas att jag håller. Insåg förut att varje gång jag ger mig in i stan är det som att plumsa i vattnet. Jag håller andan, långa perioder, och undrar sedan varför jag inte kan tänka klart.

Jag tror jag behöver släppa taget. Verkligen släppa taget och bli riktigt ansvarslös, ambitionslös, lös, helt enkelt. Åka hit ner och bo här tills jag kan höra tankarna igen.

20 frågor

Klistrar in en gammal goding såhär inför helgen, som ett fredagsavslut. Ha nu riktigt goa, lediga dagar, vänner, så hörs vi nästa vecka!

1. Vem är Christin Ljungqvist?
En typisk visionär, som drömmer gärna och ofta.

2. Hur skulle du beskriva din bok för någon som inte hade läst den?
Som en typbok i genren magisk realism om en ung kvinna, den svåra relationen hon har till sin mamma, och familjehemligheter som sakta stiger till ytan som sjunkna skepp.

3. Hur fick du idén till Rostfågel?
Det var efter det att mormor dog, ungefär tre år senare, som jag fick numret till ett medium av en klasskamrat. Mitt intresse för det övernaturliga, bevisade och ändå inte riktigt bevisade, väcktes. Jag går till samma medium fortfarande, tio år senare, en gång per år. Jag tror starkt på ett liv efter detta och vill därför skriva om det.

4. Varför har du valt att placera boken i just Vallda?
Vallda är magiskt, min barndoms domäner. Naturen är typsvensk, gårdarna, åkrarna, de böljande skogsbeklädda bergen, havet, klipporna, himlen. Det är det perfekta stället för ett barn att växa upp på.

5. Vilken del av boken gillar du själv bäst? Varför?
Jag vet faktiskt inte än, eftersom boken inte är helt klar, och jag gillar flera bitar av den.

6. Huvudpersonen Elins karaktär är ju skriven i jag-form – finns det några likheter mellan henne och Christin Ljungqvist?
Ja, givetvis. Det är svårt att låta bli att väva in egna drag då de oftast bidrar till en mer realistisk ton av karaktären. Elin har till exempel mitt häxröda hår och känsla för det övernaturliga, men hon är starkare än jag, häftigare. Bortsett från håret är det väl inte mycket som är likt mellan oss, när jag tänker efter.

7. Har du själv upplevt något övernaturligt?
Ja. Det tror jag att alla har. Men det är stoff jag sparar till mina böcker.

8. Har du någon favorit bland karaktärerna i boken? Varför?
Anna. Hon är stark. Påminner mig om min egen syster.

9. Vad hoppas du att dina läsare får med sig från läsningen av din bok?
En vidare vy på livet. Funderingar på att kanske uppsöka ett medium själva. Och att de inte är lika rädda efteråt, utan att hopp kanske har smugit sig in där det förut inget fanns. Plus att de kanske drar sig för att döma andra människor, särskilt dem som är lite udda.

10. Visste du hur boken skulle sluta när du började skriva på den?
Ungefär, ja. Sedan ändrar det sig alltid lite grann allt eftersom man skriver.

11. Berätta lite om ditt förhållande till skrivandet.
Ett beroende, och som en dröm. Jag mår ypperligt bra när jag skriver och blir nöjd med det som kommer fram, och ypperligt dåligt när jag skriver och blir missnöjd med det som kommer fram.

12. Berätta om hur du arbetar när du skriver en bok.
Jag köper en ny anteckningsbok och en ny penna. Jag skriver ner saker jag kommer på titt som tätt däri. Sen öppnar jag ett nytt dokument i datorn, försöker oftast sätta en titel på som jag sedan behåller, men det kan mycket väl ändras, och sen skriver jag. Ibland stakar jag ut flera kapitel i förväg, ibland hela böcker, ibland ingenting alls. Intill har jag ett dokument som heter ”anteckningar”. Däri klistrar jag bitar jag kanske inte vill ha med just där de hamnade, utan senare, eller bara som ett kom-ihåg. Däri skriver jag även renodlade kom-ihåg, som karaktärers ålder och relationer.

13. Varför har du valt att skriva just magisk realism?
Realism är tråkig. Den går att läsa om i tidningen varje dag, se på tv varje dag, uppleva varje dag. Jag vill vidga vyer. Då måste man våga drömma.

14. Var hämtar du din inspiration?
Hos min familj och i naturen. I solskenet och i filmer. I musiken och i havet.

15. Finns det någonting du bara måste ha för att kunna skriva?
En dator. Det är bara där jag kan skriva ungefär lika snabbt som jag formulerar mig. Det är det jobbiga med penna och papper; det går för långsamt. Jag hinner tappa tråden och känslan.

16. Vad är det roligaste respektive svåraste med att skriva böcker?
Att hålla den massiva tyngden av en historia i sina händer och samtidigt bena ut den. Både roligt och svårt.

17. Har du några tips till dem som själva vill skriva en bok?
När det känns skit är du väldigt nära att lyckas. När du tror du är en misslyckad stackare som ingen vill läsa något av, använd dig av missnöjet, för missnöjet är en oerhörd drivkraft. Våga tvivla, men ge inte upp för det. Låt bli att skriva i någon dag, se en film istället. Och disciplin är a och o. Du måste tvinga dig själv till att både skriva, samt att låta bli att skriva. Det kan luta över åt båda hållen. Hitta din balans, skriv när du tror att du inte har tid och låt bli att skriva när du faktiskt behöver en paus och leva lite. Lika viktigt som disciplin är det att se sin kreativitet som ett bankkonto; ibland måste du sätta in för att kunna ta ut.

18. Vad läser du själv för böcker? Har du några favoritförfattare?
Jag läser lite olika, men måste säga att jag inte är särskilt beläst av mig. Nu senast fick jag mig en spark av Siri Hustvedt, en underbar författare, men även Donna Tartts hemliga historia, och Marisha Pessl. Som ni märker gillar jag tjocka böcker, välskrivna, långa. Mums.

19. Vad har du för planer för ditt framtida skrivande?
Jag vill avsluta Rostfågel och ordna färdigt bok två. Den finns redan, men eftersom jag skrivit bok ett efter bok två måste jag ändra stora delar i bok två för att de ska stämma överens.

20. Kan du avslöja några ingredienser i nästa bok?
Barbro Rönnerström, åldersskillnader, slumpartade möten som inte alls är slumpartade, familjehemligheter, smärta och sorg, livsglädje och kvinnlig värme, trevande vänskap.

Packar lätt

Ska tillbringa helgen i Stugan. Det är dags igen. Varit lite för lång tid mellan varven och kanske, om ingenting händer som ändrar min kurs, kommer vi att tillbringa hela november där nere. Vem vet? Jag skulle inte ha något emot det. Då kan jag få gott om tid på mig att påbörja nästa bok, och möjligen också få första bok antagen.
Vem vet?
Jag packar lätt denna gång. I morgon åker vi, sent, till söndag kväll, sent. Blir inte mer än ett par tajts, en stickad långtröja, ett par raggsockar, och lite tvål, så jag kan duscha. Och så datorn, förstås. Den behöver jag inte ens nämna för den finns med i mitt medvetande som min ena arm eller någon annan del av mig. Tyvärr, eller, som tur är. Mat kanske också är bra? Äh. Där ligger en Ica-affär, och en McDonalds, och stället kryllar av vildkaniner och får vi brist på just kött kan vi skicka ut Ebba på jakt.

Oroligt

Stundtals har jag undrat vad sjutton jag har gjort. Var det överilat? Borde jag ha väntat? Ställt hårt mot hårt, varit starkare?

Så påminner jag mig om vad jag upplevt det senaste halvåret, vad som långsamt eller smäck! direkt! gnagt av mitt självförtroende. Och så pratar jag med min bästa vän som säger att jag inte ska glömma allt det där och att oro kommer jag ingenvart med. Hon har ju rätt. Jag ska inte oroa mig. Jag ska inte glömma. Jag gjorde rätt och har tagit mig ur liknande sitsar förut och mormor sa senast jag pratade med henne att "jobb kommer du alltid att ha".

Jag tänker lyssna på dem som vet bäst. Däribland jag själv, väldigt klarsynta tillfällen.

Synops

Denna dag har varit ytterst ofruktsam. Eller nja, jag har skrivit ihop ett synops över manus nummer två, ett manus jag redan skrivit två gånger, men nu behöver strukturera om rejält för att det ska passa manus nummer ett (som jag skrev efter nummer två, men som kommer före det i kronologisk ordning), men därutöver har jag suttit och läst och tittat på himlen när den skiftat från klar till disig, i soffan, klädd i mjukkläder. För en stund sedan tände jag lite lampor och några ljus, och åt korv med makaroner tillsammans med Kristoffer. Nu sitter jag återigen här, och han där, inneslutna i våra respektive drömkokonger.

Synops är klart och redo att sättas i bruk. Jag är sugen på att skriva det inledande kapitlet om Barbro Rönnerström. Ska jag? Eller borde jag vänta?

Vet vi vad vi ger oss in på?

Jag tror jag vet. Men när jag läser Simonas inlägg blir jag genast matt. Inte för att jag inte är redo, utan för all tid man lägger ner på skrivandet och hur lite av den tiden som blir pengar i slutänden. Om man inte slår igenom stort. Visst är det sorgligt? Böcker som idag är så viktiga för så många, böcker som vi alla någon gång under våra liv läser och förändras av, ger inte mycket att tala om till dem som skrivit dem. Det borde ge allt till dem som skrivit dem. Författaryrket, som är så svårt att lyckas inom, borde innehålla så mycket pengar att precis alla (vilket ju redan är ett faktum) vill bli författare och förlagen (som de redan gör) vaskar fram de allra bästa, som har något att säga, något att bidra med, och betalar dem HUTLÖST med pengar. Eller hur?

Ebba the Cat

Ebba, vår älskade katt :) tänk, så länge hon har funnits med. Ända sedan jag flyttade hemifrån till den där hemska källarlägenheten i Örgryte (okej, den var inte hemsk som sådan; alldeles nygjord och vit och fräsch, det var den förenat med hemlängtan och arbetslöshet som drabbade mig likt en gigantisk hammare av ångest), och hon var så liten att hon kunde klämma sig fram under badrumsdörren! Så liten att hon rymdes i mina kupade händer.
Nu är hon en fager dam.

Precis som sin matte.

Eh...

Rastlös

Känner mig rastlös denna kväll. Mycket på insidan som behöver komma ut, men nu är jag för trött för att skriva. I morgon tänker jag vila och skriva hela dagen. Hela dagen, utan rast och vila. Funderar faktiskt på att påbörja min nästa bok, för att ha något att göra, särskilt något av vikt.

Den här filmsnutten borde alla se

Det här är FASCINERANDE. Jag älskar den här filmsnutten, faktiskt, älskar.

Tack-filmen

Kolla vad jag hittade! :) en gammal goding! Haha...

Hanna Wikman

Men! Hallå! Stopp! Hanna, när hände det dig? :) Stooort jävla grattis, gamla kursare!

(Vi gick tillsammans på Bona Folkhögskolas Textlabbet, och jag får alltid både panik och känslor av tindrande glädje när jag ser en medskrivare lyckas)

Ett ovanligt lugn

Vid den här punkten i manusskrivandet brukar jag känna mig rastlös, nedstämd, lättretad. Väldigt otålig. Just när andra människor har mitt manus, vilka de än må vara; betaläsare, lektörer, redaktörer, förläggare, och jag inte kan göra någonting för att påverka situationen längre. Att allt är upp till lilla manuset, och dem som tolkar det. Kanske är det vad en förälder känner, när barnet ska ut i världen på egen hand? Först betyder man allt, sedan inget?

Den här gången är det annorlunda, vilket jag ser som en positiv sak. Jag tänker inte ens på manuset, vad jag hade kunnat göra annorlunda, vad de andra ska tycka. För jag vet att jag är nöjd. Och det räcker för nu.

Jag drömde om en ekorre i natt. Ja, ni får skratta. Men den var väldigt söt, klamrade sig fast på min arm, tittade på mig, som om vi hörde ihop. Jag brukar inte syssla med drömtydning, då jag tror att finns det budskap i drömmar så har de inget lexikon utan ska tolkas, rakt av. Däremot var ekorren som symbol någonting positivt för mig just nu, då jag precis satt segel och söker nytt jobb;

Ekorren är en flitig samlare av mat, planerar inför bistrare tider och fyller sina förråd. Den anses vara intelligent, kvick och instinktiv samt en symbol för fruktsamhet.

Överfört till drömmen betecknar detta en person som drar snabba och kloka slutsatser, är arbetsam och flitig.

Är drömmaren däremot av naturen lat och drömmer om ekorrar, har de en symbolisk kompensatorisk uppgift, de skall visa individen hur han borde vara.

Ekorren kan i en del fall symbolisera någon annan än drömmaren själv.

Är det något jag varit det senaste halvåret, så är det arbetsam och flitig. Jag kan dra det så långt som att säga att jag varit mitt absoluta jag i jobbsammanhang. Därför tror jag det bådar gott. Ska vi se?

Hur perfekt måste det vara?

Jag slås ibland av hur bra mina skrivkamraters manus är, hur välutvecklade, välskrivna, välgrundade deras historier blivit. Och jag undrar vad problemet är. Många gånger har det visat sig att förlagsmänniskorna missat storsäljande böcker, andra gånger att de satsat på fel och böckerna glömts bort. Inte kan det väl vara så svårt att välja rätt? Eller är det?

Vidare undrar jag hur perfekt ett manus måste vara för att bli antaget. Jag läser Jennys Milewskis manus nu, och hittar ingenting annat än småord att peta på. Historien är så fast att det känns som att läsa en bok, inte ett manus. Och hon är inte antagen, åtminstone inte än. Men jag vet att hon varit i förlagssvängen ett tag nu. Vad är problemet? Hur perfekt måste det vara? Ordpetsperfekt? Ett litet "och" eller ett litet "det" mer någonstans, ja! Du är antagen! (?) Jag förstår att böcker och författare är stora satsningar för förlagen, att mycket pengar pungas ut i förväg för att arbeta fram ett manus, göra det till en bok, att det är ett stort riskspel. Men det här manuset, tillsammans med en rad andra intressanta råmanus jag läst på min litterära väg, kan jag med lätthet se säljande. Se som böcker. Se i händerna på läsare, i tidningar, på affischer. Inte kan det vara så svårt att välja rätt, det känns ju i magen. Det kittlar av nyfikenhet, av spänning, när man läser. Så borde man veta. Och så borde man våga satsa och säga ja.

Vi som försöker bli författare är ju vana vid att jobba, om det är vad som skrämmer förlagen; manuset är oklart. Bara att säga vad vi behöver göra, och vi gör't. Kanske efter viss fundering, visst rådslag, men själva jobbet är en del av våra liv så snart vi fattade pennan. Vi är vana vid att stöta och blöta, åtminstone vi som jobbat tillräckligt länge med skrivandet och vet vad det kostar oss. Då har vi ett kittlande manus i behov av redigering, som säkerligen kommer att sälja, då återkommer jag till frågan; vad är problemet?

Vad tvekar ni över?

Vredens druvor - Black Books

Hahahaaa, skojigt, skojigt :)

Moo-pa o moo-ma

Jag har väl tittat för mycket på Black Books (och har inte ni det, är det dags!), men mina föräldrar passar med dessa smeknamn. De var inne hos oss i lördags och de tog lillebror Erik med sig (stackars tonåring). Vi gick i affärer, åt lunch, och moo-pa och moo-ma var på skumpaprovning. Jag, Kristoffer och Erik väntade hemma, sedan möttes vi upp för middag på Pasta e Contorni, där det var så VARMT att vi fick ta desserten på kafé Tintin nerför backen, istället.

Såhär såg det ut:



Moo-ma och Kristoffer. Gillar vi varandra?



Jag och lillebror Erik



Moo-pa och moo-ma

Den galna professorn

Ett par likmaskar

Kafé Tintin i Linné

Jag i Eriks COOLA mössa

Jag, kvar i Eriks COOLA mössa, och moo-ma återigen i sina läsisar

Urskrapade pannacotta-skålar, och en balja te

Är du människa?

En mycket välskriven text. Läs, och begrunda, denna fredagsmorgon.

Göteborg i höst

Var en sväng på stan i dag innan jobbet. Klippte mig, kollade lite butiker. Hittade en teburk (som förmodligen blir min nu när Kristoffer visat sitt gillande) och ett gäng vackra vyer. Och så hittade jag den lilla kameran på mobilens ovansida, som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Den tar supersuddiga bilder. På mig. 

Skrivandet förändrar mina ögon

Skrivandet förändrar mina ögon, hur jag ser på böcker, filmer och liv. Igår avslutade jag Sagan om Ringen-sviten, och jag har aldrig förut sett den så sammanlänkad som nu. Hur händelserna flyter samman, från film till film, och vilket oerhört skrivande som ligger bakom. Jag har ju vetat att J R R Tolkien planlagt hela sin värld, tagit fram helt egna språk, gjort ett hästjobb. Men, som sagt, först igår slog det mig på riktigt. Först igår var jag mottaglig.

Det är både roligt som lite småtråkigt att få en skarpare blick för dramaturgiska bågar. Jag är inte lika lättroad som innan och köper inte lika lätt historier, i böcker eller på film. Å andra sidan blir jag mer imponerad än innan av storslagna verk.

Kanske dags att testa denna förmåga? Läsa någon gamling, som Dostojevskij?

Ett skönt citat

Just fucking do it,
and then you're fucking done
 
 
Tipstack till Jenny!

Låg

Jag hade planer för idag, fler än dem jag radade upp där nere. Men fy bövelen så låg jag känner mig. Trött, som att sova bort den här dagen är det bästa jag kan göra. Och det finns ingen möjlighet. Måste ta på mig rustningen, måste ut, måste le och vara trevlig och vilja, vara, bäst. Så, den där gamla pressen att lösa situationen och hoppas att denna gång blir det bra, var jag nu hamnar. Denna gång är människorna jag möter från den här världen. Frågan är om det någonsin kommer att hända. Jag tror jag vill bli egenföretagare. Det verkar vara ett jävla slit, men jag sliter helst av allt för min egen skull. Jag trampar aldrig på mig själv på det där sättet, får inga mållösa raseriutbrott på mig själv, underminerar inte min duktighet, min drift, utan uppskattar alla mina ansträngningar och stärker mig själv. Jag är ett rullande arbetsteam, alla i en. Frågan är bara; vad för sorts företag? Jag har ju mitt skrivande. Det är det jag vill satsa på. Synd, att det inte är luktrativt.

Skissar

Jag jobbar sju dagar i rad nu, yepp. Så är det. Hard life. En dag avverkad, sex dagar kvar. Hinner inte mer (orkar inte mer) än att skissa på kommande böcker i min moleskine, men har på min att-göra-lista följande punkter:

• skriva följebrev (gärna några riktade till bland andra Kabusa Böcker och Piratförlaget)
• skriva synops över kommande två böcker (för att visa att jag har planer)
• vid tillfälle, påbörja omskrivningen av bok två, även kallad Barbro-boken

Följebrev är lika viktigt som ett personligt brev i en ansökan. Jag har väldigt svårt för följebrev, och personliga brev. Och det är dumt, med tanke på att jag kan skriva. Men det är att sammanfatta en helhet som består av delar som är utmaningen, särskilt en helhet så nära mig själv som bokmanus jag skrivit, eller jag, i egen hög person. Jag är för nära mig själv. Jag har dålig utsikt över saker som är relevanta att veta om mig för andra. Oftast blir de personliga breven opersonliga, uppstyltade. Det här och det här ska finnas med, okej, då slänger vi in det, ungefär.
Ska försöka hitta en bra mall.

Men, som sagt, dag nummer två av sju har börjat. Det får bli när jag kommer hem.

Trevlig onsdag!

En bild kan säga mer

... ibland. Som den här. Det här var jag för några veckor sedan, och det är jag idag, inuti.

Sagan om ringen-manglad

Kände att jag behövde något mustigt för att knuffa mig ur min sinnesstämning (moloken, dyster, tom, som alltid efter att ett manus är "färdigt" i den bemärkelsen att andra nu ska tycka till) och satte på Sagan om ringen, Härskarringen. Yes. Oh yes. Mina ögon gick i kors, bokstavligt talat, i kors. Jag älskar filmen men jäklars, så svårt jag har att inte tänka på annat, så jag tänkte på annat, blev lite trött, ögonlocken flimrade, och sedan var filmen slut. Nu sitter jag här igen, framför datorn, när min ambition var att skriva lite dagbok i min moleskine och sedan läsa vidare i Tana Frenschs Okänt offer. Hon är jäkligt bra, den författaren. Respekt.

Ska försöka slita mig.

I morgon är en ganska, tja, omvälvande dag. Jag ska ringa ett samtal och fatta ett vuxet självbevarelsebeslut.

Natti natt.

När glodde du senast?

Ikväll såg vi Vertavo-kvartetten på Konserthuset i Göteborg, och det var magiskt. Mer än magiskt. Just ljudet, ur instrumenten, när de drog sina stråkar över strängarna, hur det dammade, hur man hörde dem dra in luft genom näsan varje gång de skulle ge sig in i nästa stycke, deras knyckiga rörelser, svettiga händer, blossande kinder, blickarna de utbytte; avläsande, så närvarande, och deras ansikten; öppna, som på små barn, slog det mig att det var längesedan jag lyssnade på levande musik som inte återges ur någon form av högtalare. Längesedan jag blev så berörd av någonting så fantastiskt skickligt, vilka talanger! Jag kunde inte låta bli att minnas mig som liten knodd när jag satt på scen i skolaulan med fiolen under hakan och ett fuktigt grepp om stråken, och gnisslade. Jag hade små violinistdrömmar, men det här var enastående, och långt ifrån vad jag sedan slutade försöka.
Det var längesedan jag bara satt, och glodde, utan att effektivisera min tid, bara glodde och njöt, och sköt undan alla andra tankar än just här och nu. Jag tror det är viktigt att boka in glo-tid i sitt schema, bredvid alla andra måsten. Försök sitta och titta på när färgen torkar, eller för all del, när Vertavo-kvartetten spelar. Det är verkligen en utmaning i dagens samhälle, en ständig kamp mot tankarna.

Grattis till oss!

Idag firar jag och Kristoffer 6,5 år! Yes! Vi tycker om att fira saker, men får vänta tills i morgon då vi ska på något så annorlunda som en kammarkonsert med Vertavokvartetten. Vi gick på en liknande konsert nere i Tjolöholm för något år sedan och det var magiskt, trots att vi annars inte lyssnar på klassisk musik. Det är det levande med instrumenten, rörelserna, de dammande stråkarna, som berör väldigt. Dessutom är det fyra sköna kvinnor. Gillar kvinnor med driv.

Vi, 2009, nere vid Klippan när solen höll på att sjunka.

The Pitch

Ja, vad ska man säga? Fick en oerhört stor känga för att jag kom för sent till morgonens jobbmöte (med betoning på oerhörd, ni vet...), som därefter ursäktades med ett förlåt och en kram, men, äsch, i vilket fall, har jobbat elva timmar. Ätit ganska dåligt. Tog hela lunchen åt att renskriva pitchen och rådgöra med mina betaläsare Jenny och Marcus, rabblade texten ett par gånger, nervade, nervade. Spårvagn tre till Järntorget, Heurlins plats 1, var fan är det? men hittade fram. Stället var vackert, en lång, lagerliknande byggnad från sekelskiftet som höll på att renoveras. Kom in i entrén som mest liknade en byggarbetsplats, gick uppför de tysta trapporna och det kändes som om jag gått fel. Men jag fortsatte. Så stod det Kabusa Böcker på en skylt, med en förnämlig pil, och jag gick i pilens riktning.

Gjorde lite tabbar. Ringde på dörren istället för att bara klampa rakt in (väluppfostradflicka-syndrom), klev in i ett trevligt kontorslandskap med mysmöbler, böcker på väggarna, golvväxter. Blev frågad av en trevlig men tittande kvinna vad jag skrivit för bok, och jag visste inte riktigt hur jag skulle svara, så jag sa ja, en i magisk realism. Jaså, sa hon, är det fantasy eller? Nej, mer av en roman med övernaturliga inslag. Jaha, och vad heter du? Christin, utan e, Ljungqvist med Lj och qv. Då skrattade hon, och jag skrattade, men rodnade fortfarande som en idiot. Jag känner mig liksom lite tappad bakom en vagn när jag kommer till platser jag verkligen, verkligen vill HÖRA TILL. Dessutom hade jag jobbat elva timmar, tvivlat och nojjat, funderat över min framtid, över att göra någonting drastiskt (ni vet...), ätit för lite, precis sugit i mig en MER (jordgubb, mums). Tankarna jagade runt varandra, jag var och ÄR övertrött. Så trött att jag skulle kunna börja grina på beställning.

Efter en stund fick jag komma in till redaktionschefen. Jättetrevlig, blond kvinna med nyfiken blick. Jag har aldrig förut pitchat, som sagt, tog upp min text och sa jag tänker läsa rakt av, jättetråkigt, men så får det bli. Hon verkade positivt inställd, vände på femminuterstimglaset och sanden rann. Det gjorde mina ord också. Någonting blev rätt, för efteråt ställde hon frågor som visade att hon hade förstått det jag ville få fram. Hon sa det var en bra pitch. Hon sa ditt manus verkar välgrundat och läsvärt. Jag fick hennes visitkort och ska skicka in när jag är klar, och de manus de blir intresserad av denna Kulturnatta ska prioriteras.

Så? Hör ni det, mina kära beta-läsare? Ni har snart ett manus i inkorgen!

Jabbadabbadooo!