Simifierad

Jag har spelat Sim i tre dagar.
Inbillat mig att jag varit mätt när simmarna varit mätta, fått barn när simmarna fått barn och lyckats ge ut böcker i långa raaader. Och jag tror det fungerar.
Simulering tror jag det kallas.
För jag har känt mig mätt utan att ha ätit något, och jag har känt mig lite tjock på senaste tiden, och då borde jag rimligtvis vara författare i morgon.

Så.
God natt!

Kängor

Det finns en viss obalans. Mellan dem som forskat och studerat vetenskap, och dem som tittar utanför lådan. De som tittar utanför lådan har vanligtvis större tålamod och respekt gentemot andras uppfattningar, men saknar faktiska bevis. De som forskat tycker sig veta allt. Jag ska inte påstå att jag är påläst när det gäller vetenskap, men en sak vet jag; livet på jorden är på tok för mångsidigt för att betraktas enbart från ett håll. Hur djupt går forskningen? Hur djupt går vår uppfattning? Vem av oss har rätt?

För att få balans tror jag det är viktigt att ta av båda delarna. Och sluta ge varandra kängor. Snarare ge varandra utrymme. Vi behövs, allihop.

Healing?

Jag tror inte på healing på det sätt som framställs av många "helbrägdagörare". Healing kan för exempel aldrig ersätta vanlig sjukvård. De bästa medierna har fötterna kvar på jorden och vet vad healing är. Som exempelvis Inger Erlandsson, som sa att healing kan vara ett samtal. Eller en kram. Eller ett leende. Healing är inte helande på något magiskt, underligt sätt, handpåläggning och lysande ögon och Gud är i rummet, utan positiv energi som vi kan få på många olika sätt. Vi kan läka oss själva genom att tänka rätt, exempelvis, eller äta rätt, eller träna. Göra det vi älskar att göra. Kärlek är healing, för kärlek är positiv energi.

Innan jag lämnar ämnet sjukvård vill jag bara tillägga att healing, i dess sanna bemärkelse, är nödvändig för att en människa ska bli helt frisk. Man kan inte enbart läka kroppen. Man måste erkänna att man har en själ, ett inre liv, ett känslomässigt, psykiskt inre liv av minnen, personlighetsdrag och tankemönster. Sådant sitter i våra kroppar. Stress är ett tanketillstånd, som blir ett känslotillstånd och sätter sig fysiskt i kroppen, som ett exempel.

Jag tror att healing, läkande, positiv energi, satts in i för många felaktiga sammanhang och avspisats därför. Bara jag själv skriver healing känner jag mig flummig och rädd för att bli missförstådd. Jag kan lika gärna strö ut fladdrande fjärilar och svävande änglar och blinkande stjärnor över hela bloggen, så är det färdigt, liksom.

Nej. Healing för mig är att prata med min bästa vän. Hela huden knottrar sig efteråt och min mun smattrar av ord, vi har så MYCKET att prata om och är i perfekt balans och förstår varandra och ger varandra just precis det där, just precis läkning, och kraft. Och när jag kramar Kristoffer känns allting bra igen, vad det än gäller. Särskilt efter prövningar under dagen, som gör att världen känns för stor och jag bara vill gömma mig; då tänker jag på honom, på hans famn. Vad är det jag behöver? Jo, hans kraft. Healing, i en kram. Sedan är jag balanserad igen.

Det är väldigt diffust, och känslomässigt, och inte alls särskilt påtagligt. Och ändå är det det. Det bara ingår i vårt liv så ofta att vi inte tänker på att etikettera det. Men nästa gång du känner dig låg (och inte äter godis eller tar en god drink för att ändra på det) och gör vad du brukar för att må bättre igen, om det så är ett mantra du rabblar, eller att du sticker ut på en joggingtur, eller tar en kram av någon du bryr dig om, vad är det som egentligen händer?

Ska väl också tilläggas att jag tror att healing är en tvåvägskommunikation. För exempel tror jag att mantran bara fungerar om man tror på dem, att joggingturer bara fungerar om man tycker om dem, att kramar bara fungerar om den som kramar en vill kramas och tycker om en tillbaka.
Det är svårt att ta emot positiv energi från någon som är menad att ge den, som ett healande medium. Jag kan som regel inte slappna av tillräckligt mycket i en främlings närhet för att ta emot vänlighet, tyvärr, om inte den här människan och jag är väldigt lika och klickar direkt. Annars känns det konstigt. Jag läker hellre i sällskap med dem jag litar på och älskar, liksom.
Sedan kan det ju finnas ensamma människor som är öppna för all form av healing, i brist på annan närhet, och på vilka healing utförd av ett medium fungerar perfekt.

Jesus kunde inte heala - om inte personen som tog emot ville healas, det är min uppfattning. Ungefär som psykologi. Tvåvägskommunikation. Och inget som kan ersätta traditionell sjukvård.

Jag har blivit med Sims

Ja. Jag föll slutligen för det. The Sims 3 - ett tidstypiskt tidsfördriv. Stoppa mig, någon.

Jhonny Neumann

Det här är ytterligare ett tips till er som bor i Göteborg och vill konsultera ett medium - Jhonny Neumann. Satt med när han skulle ta sitt "körkort" som medium och uppträdde inför publik, så kallad storseans. Han var väldigt duktig, anmärkningsvärt duktig. Gav mig den tydligaste beskrivningen av mormor och sa det mest typiska mormor kunde ha sagt. Det var under tiden som jag bodde hos Kristoffer och led av stadsstressen och känslan av att vara instängd. Mormor sa gå ut i skogen, till träden. Där jag växte upp fanns skog och jag gick ut och gick flera gånger i veckan. Kunde vara borta i timmar. Bara någon som känner mig väl vet om mitt behov av absolut stillhet, gärna omgiven av träd. Särskilt min kärlek till träden, som är närmast löjlig, men jag älskar träd. De är så vackra, som gröna själar.

Tre minuter in i första advent...

... och nedräkningen har börjat.
24 dagar kvar till dopparedagen.
33 dagar kvar av 2010.

Allt du kan om: skrumplever

Usch. Ibland undrar jag varför jag hittar på så hemska saker. En av mina karaktärer i Rostfågel dör i cancer och jag spenderade runt en timme i telefon med onkologen Pia Dellson, som gav mig detaljerade beskrivningar av sjukdomsförloppet och gjorde mig illa berörd, inte meningen så klart. Men det är liksom en naturlig följd. Cancer är en hemsk, hemsk sjukdom att ens PRATA om, än värre vara nära, än värre HA. Som sagt. Usch.
En annan av mina karaktärer, i uppföljaren av Rostfågel, ska dö av skrumplever. Jag söker information och läser om olika fall av sjukdomen och fy fan... jag är där igen. Illa berörd. Jag har så stor fantasi. Det är därför jag knappt läser tidningen, lyssnar på radio, ser på tv: jag kan inte hantera informationen jag får. Hela huvudet fylls av intryck och bilder och bröstet blir stoppfullt av känslor och "tänk om" tills jag inte kan se någon som helst mening med att ens försöka leva och tro att världen är god och att människan kommer klara upp alla problem hon orsakat. Nej. Jag väljer att leva i en liten bubbla som släpper igenom lagom med information, där jag lever i min omgivning, gör något av det jag har närmast och kan göra något av, hjälper dem jag kan hjälpa, och så vidare. Det är så jag måste göra. Annars blir jag hemskt ledsen. Jag tror det kallas världssmärta.
Så. Skrumplever. Visste ni att man får gulsot om man inte söker hjälp? Att det bildas åderbråck i halsen som kan brista så att man börjar blöda, och kräks blod, b****r blod?
Där ser ni. Usch.

Författar-fengshui

Jag hade med mig en matkasse fylld av kasserade manus hit till Stugan, och nu har jag bränt dem! :) hade en rensning av min hylla för ett tag sedan och sparade en version av alla de 6 manus som lett fram till detta 7e. Resten, alla slattar och korrektur och så vidare, brände vi upp i kaminen idag. Vi har två kaminer, och vi eldade i den som finns i uterummet och som behövde värmas upp och eldas ut litegrann. Finns nog en pyroman i oss alla. Jäklars, vad det brann, vad det hettade. Vi såg nästan solbrända ut när vi kom in igen.

Den här dagen har varit ungefär på den nivån. Vi har flanerat omkring och inte känt oss varken stressade eller produktiva. Kikade in på en lokal loppis, tog en tur till mataffären, kollade floristens schyssta sortiment SIA-produkter och KappAhls obefintliga passformer. Köpte med oss nybakade lussekatter hem. Tände en brasa, gosade under en filt, drack grönt te till. Och nu sitter jag här, tänkte spela lite dataspel bredvid ett par stearinljus. Kristoffer sitter och läser framför braskaminen. Jag tänker komma ihåg den här dagen.

Såhär skulle jag inte kunna sitta

Tror det är menat att se bekvämt ut, kanske lite fritt, sådär. Men jag skulle inte kunna sitta så och skriva. Jag behöver ett litet kyffe, tystnad, tagning. Gärna gråväder ute. Gärna lite småkyligt och stilla. Gärna vitmålat spröjs för fönstren och tofflor på fötterna och en filt över benen. Och jag behöver må lite smådåligt. Då skriver jag bra. Är det fint väder ute, särskilt en vit strand ute, kan jag inte sitta och skriva. Då är jag i vattnet och leker säl och så är det. Så nej. Det här är inte min sinnebild av skrivandet.

Såhär ska det se ut, snarare! Titta! Det bara skriver SKRIV!

Varför skriver vi?

1. vi har ett sjukligt behov av att bli bekräftade, säga vår sak, bli lästa och sedda?
2. vi har en unik berättelse på vänt som kommer att förändra världen?
3. vi måste skriva, som att andas och äta och göra tvåan?
4. vi lever i förnekelse?
5. vi har en dröm?
6. vi har någonting att bidra med till ett samhälle i förändring?
7. vi har varit med om någonting stort och vill förmedla detta så att andra människor kan ta lärdom?

Vad tror ni? Varför skriver vi? Varför har människan skrivit genom tiderna? Det är givetvis nödvändigt att föra kunskap vidare i form av historieböcker och doktriner, men skönlitterärt? Varför skriver vi skönlitterärt påhitt? Och varför vill vi läsa det? Vad gör fantasin med oss? Är den av godo, eller ondo, eller bådadera?

En vecka efter...

Lite trög med att lägga upp bilder här. Så nu kommer alla på rad. Dessa tog jag på vår väg ner till Stugan förrförra veckan. Samt några i själva Stugan, kuriosans näste.

Lilla Ebba sover vid braskaminen.

Mitt skrivrum! Fast det är inte mitt. Den här veckan har Kristoffer norpat det.

Min korrlapp.

Det där med kuriosa, som sagt...

Mitt medium

Jag kallar henne så. Det vassaste mediet jag varit hos. Jag har aldrig sett henne på storseanser, bara suttit för privata konsultationer och kan gå i god för henne till 100%. Hon är på riktigt. Finns inte en endaste suck i världen att hon skulle ha kunnat hitta all den där informationen, i många fall helt outtalad (alltså saker som skett på insidan hos människor i form av tankar hos mig i vissa ögonblick i livet) någon annanstans än hos dem som kan tjuvlyssna på oss, inuti. Så mycket av det hon sagt har blivit sant, större saker som jag inte har kunnat påverka, som har hänt mig utifrån. Därför vill jag tipsa alla er som funderar på att konsultera att medium att gå till Inger Erlandsson. Långt ifrån alla spökpratare är på riktigt.

Den här tjejen kan sin sak

Fröken (fru?) Jannice har precis den stilen, den smaken och det HUSET jag vill ha (fast helst vill jag ha lite längre till grannarna...). Däremot vill jag inte bo i Råå. Även om det är ett fint namn och ligger precis vid havet. Jag trivs så gott i eller i närheten av Göteborg, staden är alldeles lagom för mig och jag gillar stadsatmosfären. Det är goa göbbar överallt. Även om det rör sig snabbare där än här. Så, nånstans nära Götet, det blir det. I nåt sött, vitt hus, lagom för oss, med burspråk, tjocka väggar, bergvärme, flerglasfönster, solceller på taket, kanske ett litet vindkraftverk för att driva upp elbilen? Yepp. Ni fattar. Huset ska ha gammal charm, men vara nybyggt och superdupermiljövänligt. Så gott det bara går/vi har råd med.

Moussakan är i ugnen. Det blev så mycket att det nästan svämmade över. Får väl se om jag lyckas starta en brand. I övrigt gör jag mitt yttersta för att inte klättra på väggarna här. Men jag måste erkänna en sak. Jag tjuvbörjade på synopset till manus två igårkväll och kunde inte slita mig. Det bara flödade, och jag satt kvar. Till klockan ett. Sov bara några timmar, upp klockan sju (chockskada!) och iväg genom ett snöigt landskap till jobbintervjun. Men det var det värt. Synopset is a keeper.

Men jag SKA hålla mig från att börja skriva, jag SKA. För börjar jag vet jag att fokus slås på igen och så försakar jag roliga (träffa människor, gå på bio, handla julklappar) saker och viktiga (äta, sova, städa) saker bara för att bli klar, klar, klar, och sliter ut min själ.
Aja baja.

Nytt jobb!

Vi blir kvar i Stugan hela december. Jag har nämligen fått jobb i den lokala bokhandeln och det ska bli SÅ roligt. Hade ett väldigt givande samtal med paret som äger den och kände mig hemma. Sedan kommer det säkert bli stressigt, och det är ett jobb, inget kafferep, men ändå. Jag får jobba med sådant som berör mig, sådant jag bryr mig om. En bok har olika sorters värden, både faktiska som själsliga. Vi får ut så mycket av böcker! Det får vi inte av ett nytt vinglas eller en snygg tallrik. Och så är det.

Nu ska jag laga moussaka. Faktiskt ett jättegott recept!

En krämig favorit med en spännande smakbrytning

Ingredienser
4-6 port

2 auberginer, ca 600 g
1 tsk salt

Köttfärssås:
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
Arla smör
400 g köttfärs
1 burk krossade tomater, ca 400 g
2 msk tomatpuré
2 krm mald kanel
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar

Ostsås:
2 msk vetemjöl
3 dl Arla Ko mjölk
2 dl Arla Köket riven ost gratäng
1 krm salt
1 ägg

Gör så här:
Sätt ugnen på 225°. Skär aubergine i centimetertjocka skivor och lägg på hushållspapper. Strö över salt. Skala och hacka löken och vitlöken. Fräs mjuk i smör i en stekpanna. Lägg i köttfärsen och stek den under omrörning så att den smular sig. Tillsätt krossade tomater, tomatpuré, kanel, salt och peppar. Låt såsen koka ca 5 min. Vispa ut mjölet i hälften av mjölken i en kastrull. Häll i resten av mjölken och låt det koka upp under vispning. Låt såsen koka ca 3 min. Rör ner 1 1/2 dl av osten, salt och uppvispat ägg. Torka av aubergineskivorna och stek dem i smör i en stekpanna ca 1 min per sida. Varva köttfärssås och aubergineskivor i en smord ugnssäker form. Häll över såsen och strö över resten av osten. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min. Servera med en sallad.

Mjau?

Löning! :D

Jul i Halmstad

Det här är ett MÅSTE, känner jag, när man bor på vischan. Tänkte vi skulle dit första advent, göra vår julshopping, sitta i tomtens knä och äta middag på kvällen på något trevligt ställe. Förslag?

Mer nostalgimusik

... när jag var arg, och runt tjugo år. Så farlig tonårsrevolt hade jag faktiskt inte.

Jag som illustratör

Jag har varvat mina dagboksanteckningar och bokanteckningar i min fiiina Moleskine med illustrationer. Här är några stycken. Jag hade verkligen tyckt det vart roligt att illustrera i boksammanhang, men det verkar vara en grymt tuff bransch, och jag har inga som helst branscherfarenheter. Jag har penna och papper, liksom, men hur man gör illustrationerna digitala, què?



September - varför sjunger hon inte såhär?

Hon har grym röst, verkligen unik, och djup. Hon borde sjunga in en hel skiva på svenska, med akustiska gitarrer och fiol och lätta trummor och piano, och skippa den där dance-musiken hon sysslat med hittills. Den tenderar bli så jäkla själlös. Men såhär skulle det kunna bli hur vackert som helst.

Hur råder jag bot?

På rastlöshet?
Tänkte försöka mig på ett bad. Jag fryser nämligen. Och så tänkte jag hålla skrivet vid liv genom att påbörja nästa bok medan jag väntar på svar från förlagen. Fast om någon vecka, eller så. Så, vad gör jag? Jag är "mellan två jobb" just nu (vilket kan komma att ändra sig på torsdag) och att vänta blir därför en heltidssyssla. I morgon åker vi till Stugan igen. Ska jag bunkra upp med böcker? Kanske ta med mig pilatesbollen ner och fixa platt mage (alltså, träna bort allt skrivfett?)? Eller investera i ett nytt datorspel?

Har ni några förslag?
Gärna något fysiskt.
Afrikansk dans, kanske?

Bappaaabapppaaa...

... and now all I see for me is better days...



Den här lyssnade jag på när jag var kring tjugo år och precis gjort slut med första pojkvännen. Nostalgi!

Ledsen fiol

Söndagsmusik. Sådär lagom vackert och melankoliskt.

Det snöar

Jag blev mycket förvånad när jag drog upp persiennen i morse och såg snö på marken. Jag menar, rejält med snö! Göteborg är vit! Sedan hur länge det får ligga är ju en fråga. Och visst är det vackert, men jag ska köra ut till mina föräldrar idag och jag gillar inte halka :O jag blir som en kärring bakom ratten... oooo... oooOOOOooo... akta mig! Din jävel! Och så vidare.
Men det var lite roligt. Jag lyssnade på The Beatles, Blackbird. Efter den låten kom Bing Crosby. White Christmas.
Ja, mina vänner. Det är dags. Nu kör vi.

Familjemys och bio

Det blir en snabbis idag. Åker redan klockan tio till Vallda och blir där tills i morgon. Vi går på bio i Kungsbacka. På söndag är det kalas. Hipp som happ! På måndag åker vi tillbaka till Stugan, och då kommer jag vara klar med mitt manus och posta det där nerifrån. Sedan tänker jag ha semester vår sista vecka där. Ingen blogg, inget nät. Det blir skogspromenader, böcker, börja lite på manus två just för att hålla fingrarna varma. Men annars, en paus. En riktig. Och uppleva lite saker.

HP7

Jag måste säga att jag OGILLAR grejen med de sista Harry Potter-filmerna, att de är tudelade. Att de egentligen är EN film. Finns liksom inget som talar för det, bara som talar mot. Girigheten lyser igenom. Men jag vill ändå se den. Jag måste ju, jag älskar storyn och författarinnan bakom och hela jippot. Det är helt fantastiskt. Dessutom älskar jag att gå på bio.

Det skulle dock inte förvåna mig om jag sitter och surar i biofåtöljen på lördag, över alla transportsträckor och dödmaterial. OCH den cliffhanger som jag både misstänkte som hört kommer i slutet inför andra delen, the FINAL BATTLE.

Så får vi vänta ända till sommaren innan vi kan se fortsättningen.

Bio, alltså, på lördag med min kära familj. Kalas på söndag. Kristoffers kusin kommer att bo hos oss i helgen också, ska bli kul att träffa honom igen! Han har lämnat västkusten för östkusten, eller vad man ska säga. Mitt i landet, kanske? Alltid trist när roliga människor flyttar långt bort. Ser verkligen fram emot den här helgen. Det var skönt här nere i början, men nu längtar vi båda efter stan och rörelse.

Bra det.

England har talang

Och för att väga upp det nostalgiska på gränsen till pinsamma, slänger vi in det här klippet:

4 saker jag glömde

Tydligen ska det vara med fyra saker som jag bävar inför också. De finns ju. De kommer här:

1. att jag ska tvingas ta ytterligare ett jobb jag inte trivs med, för att överleva
2. att mitt manus aldrig blir antaget
3. januari, allting tror jag avgörs då
4. att bli fattig

Japp, deppigt men sant. Dessa saker är topp på min bävningslista.

Frågeformulär!

Sådant här är roligt, så jag kan inte låta bli :) snor detta från Kajsa:

4 saker jag gjort idag (onsdag):

1. färdigslipat de psykiatriska inslagen i manuset, sexscenerna (ja, i plural) och påbörjat det näst sista kapitlet. Nu börjar det bli svårt. Det tar liksom emot att avsluta något så stort och beständigt...
2. läst Hans Koppels Vi i villa och gillade, men slutet, vad var det? Ville haft någon form av... ja, form. I övrigt, riktigt rapp och fängslande. Lämnade vidare den till Kristoffer nu, hör honom krasa salta pinnar och småfnissa
3. panikhandlat frukost tills i morgon under mataffärens sista kvart innan de stängde för kvällen. En kille trängde sig före oss, sa att han skulle med en buss till Amsterdam, och vi hade ju inte bråttom. Sedan tittade vi ordentligare på honom. Han hade luvan uppdragen över huvudet, var blek i ansiktet och stod med tortillachips och tillhörande sås i famnen och såg lite, ja, lite pundig ut. Så kom vi ut och fick se bussen. Och det kändes som att vi hade rätt. Vad fan var det DÄR? Går det knarkbussar till Amsterdam eller har vi förutfattade meningar?
4. Sett mina första avsnitt av Välkommen åter, roooligt. Och jag tycker att Camilla Läckberg skötte sig ypperligt. Hon var ju så söt med sin bebismage! :)

4 saker jag ser på tv:

Jag ser typ aldrig på tv. Aldrig! Inte så att jag följer något. Men låt mig tänka efter... 

1. Let's dance - när den serien nu går...
2. House, de första säsongerna
3. Medium! Så klart. Men nu sänds det inte längre, eller så sänds det fel tider, på fel kanal, för jag missar det
4. That 70's show - skitrolig!

4 saker jag längtar efter:

1. när jag blivit så klar med manuset att jag inte kan göra något mer, kysser det farväl och postar det till förlagen som så ivrigt väntar på mina alster (*fniss*)
2. antagningen, och publiceringen av min bok
3. brödjobbet i en trevlig bokaffär - det hade varit underbart
4. julafton. Utan någon som helst cynism. Jag tycker om julen. Jag tycker om människorna jag firar jul med
   
   
   

Vem skulle spela dig?

Jag följer Amandas initiativ och säger att Julianne Moore skulle spela rollen som mig i filmen om mitt liv.

SER NI likheten? ...

Vår utflykt till Hovs Hallar

Det var en sällsamt vacker dag igår. Dimman låg alldeles stilla in i viken, som ett nät över den frusna, släta havsytan, längsmed Hallandsåsens utdragna kropp. Blev till en spets och tunnades ut över de glänsande ängarna. Solen var framme, skapade spektakulära gyllene nyanser till att det frysblå, och mitt emellan de båda framträdde en mjukt rosenrosa färg på himlen.

Jag försökte fånga allt det här med min fjuttiga Canon IXUS 50, med gammalt batteri. Den dog hela tiden. Och bilderna, jag vet inte, syns dimman?

Vi syns i alla fall.

Här spricker mina Tommy Hilfigher-byxor i baken. Fattar ni? Tusen spänn, käpprätt åt h-vete. Köpte i och för sig på Johannessens i Båstad något år tidigare, men jeans från H&M håller betydligt längre än så och det första jag fick göra var att lämna in dem hos en sömmerska så att hon kunde byta ut SICKSACKSÖMMEN i hosorna, den höll på att gå upp av sig själv. Prima kvalitet?... 

 

Ser ni dimman? Den ligger som ett vitt stråk mellan oss och Hallandsåsen.



Näpp. Det syntes inte. Och som tur var hade jag långkalsonger.

Men jag var ändå bekymrad.

Här såg vi sälar! Flera stycken gråsälar, som stack upp sina blanka huvuden och kikade på oss. Vi skulle haft bättre zoom...

Hahnenkamm är ett märke. Tydligen också en skidbacke.

Adiemus

Den talar för sig själv. Vacker.

Ett stort tack

Jag måste rikta ett stort, offentligt tack till mina båda betaläsare, Marcus Priftis och Jenny Milewski, för er konstruktiva kritik, till min källa, Pia Dellson, för uppgifter om en inflammatorisk cancers möjliga utveckling, samt till min nya källa, Anna Liljerot, som hjälpt upp de psykiatriska inslagen, gett synpunkter på sömngångsinnehåll och vart man vänder sig med förvirrade barn, och hysteriska mödrar, saker jag inte har haft en aning om men ändå trott mig veta tillräckligt om för att beskriva. Kära någon. Så tack. Efter era råd och riktlinjer kommer jag inte att behöva skämmas fullt så mycket för min okunskap, kanske rentav posta iväg ett hyfsat bra manus till förlagen nu när slutet av november närmar sig...

Dagens låt

Det här är verkligen ett djupdyk i nostalgi. Till den här låten skrev jag min första fantasybok, jag var tretton år. Sedan hade ridskolan en maskeradtävling, shit, jag och Charlotte Knutsson klädde ut oss till alver och så spelades det här i bakgrunden medan vi skuttade över hindren med våra hästar. Och det roligaste var att utroparna inte hade en aning om vad alver är för något, så de sa; "Här kommer Christin och Charlotte, som alver och alver"... yey.

På tal om gamla låtar

När jag var yngre var jag riktigt frälst i irländsk musik, särskilt Lord of the Dance, Michael Flatleys hopkok. Musiken följde mig in i mitt fiolgnissel, och det här var en favorit. Det gick till som så att jag tog med mig skivan till min fiollärarinna, och sedan fick hon i "läxa" att plocka ur noterna. Sedan lärde jag mig noterna. Nja. Så långt det gick. I slutet av låten gick det för fort för mina fingrar.

Igelkottens elegans

Nu ska vi till bibblan. WOW. Hur kan något man gjort hela livet, och som när man var barn var så trist, plötsligt vara Dagens Höjdpunkt? Älskar den täta tystnaden där, full av tankar och ord, älskar doften av gamla böcker, älskar de mjäkigt träfärgade bokhyllorna och löftet om bildning, som att där, bara genom att träda in genom dörrarna, blir man mer intellektuell.

Tänker låna Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Tycker bland annat att omslaget är så himla fint. Men den verkar även lovande. Nu har den dessutom filmatiserats:

Solen skiner

... och det är måndag.
Jag drömde om brödjobbet i natt.
Så skönt att det bara var en dröm, för jäklars, så stressad jag kände mig. Stress, stress, splittrad hjärna.
Nu sitter jag här och skriver som en tok och känner mig fri. Fri fri fri!

God morgon!

Sicken bra grej!

Kolla in! Svenska Akademiens ordlista, på nätet! Detta vet ni säkert redan om, men det var en ny upptäckt för mig (jag har fundelerat mycket kring hur man idag böjer ryser, nyser, fryser och lyser. Ryste/rös, nyste/nös, fryste/frös, lyste/lös? Vad tycker ni?) och jag är väldigt glad. Å andra sidan är jag väldigt glad åt det mesta nu. Gapskrattar på ett sätt jag inte gjort på länge, spritter till och far iväg genom Stugan som en kalv, knuffar och buffar på Kristoffer. Ja, jävlar. Jag har blivit en sådan där lycklig fåntratt som folk stör sig på.

Peace on earth!

Nostalgi

Det här är en av mina första inspirationslåtar från en samlingsskiva med filmmusik, en lite tillpoppad version av huvudspåret till filmen Dansar med vargar, och inte alls lika pampig som första gången jag hörde den (vad kan jag ha varit? Fjorton?). Men den berör mig fortfarande. På den tiden var det fantasy som gällde och jag tror att jag till låten fantiserade ihop en "musikvideo" om en drake som lättar mark, och jag lyssnade på låten i min gigantiska cd-walkman när jag traskade ner till min bästa vän genom villaområdet.
Drakar har alltid fascinerat mig. Men nu när jag är äldre undrar jag. De är ju ändå stora, fjälliga ödlor med vassa klor och tänder, with some wings attached. Vad tänkte jag? Nej. Jag tror jag ska hålla mig till hästar, fjuniga, sparkiga hästar. With some wings attached.
Tänk, om vi levde i en lite mer fantasifylld värld? Det är inte för inte som jag ibland riktigt längtar efter att skriva saga igen.

Eufori

Jag känner mig lycklig. Och jag känner mig lycklig som känner mig lycklig. Vet att det kan vara svårt ibland. Men just precis nu är allting bra. Det är jag väldigt tacksam för.

Gottigott!

Plus för det snygga omslaget!

Läser Simona Ahrnstedts Överenskommelser. Det är lättsam litteratur där storyn är viktigare än språket, och även om jag hakar upp mig på hur många gånger hon anser att brösten häver sig i korsetterna (aja baja att slita på uttryck så) eller att det mest utspelar sig på tillställningar (först hundra sidor in i boken kommer vi till en stund mellan Beatrice och Seth som bränner; då de talar om sin historia, och blir något mer i mina ögon än kostymfigurer) sugs jag IN och kan inte SLUTA läsa. Det är ju för sjutton ROMANCE! Det är värmande, vurmande, rart. Det är kyssar och gentlemän och koketterande kvinnor med små hjärnor (ja, utom Bea, även om hon ibland faller in i offerrollen lite väl mycket och ska ha hjälp över stockar och stenar och allt vad det är), och jag som älskar kostymfilmer och kärlek som måste genom nålsögon och nyckelhål innan den får lov att existera (tänk, så lätt vi har det i dagsläget, som kan välja vår partner förhållandevis fritt) kan inte annat än älska den här boken. Den påminner om mina tidigaste läsningar, och ibland behöver även en språkpolis som jag (jaja, en spårkspion, jag har ingen bricka) någonting behagligare att läsa. Någonting fyllt av kärlek, av längtan. Någonting som kväver min cynism och ironi en aning och gör så att jag vågar skänka även min text lite mer, ja, känslomässigt kladd.

Uppdatering: jaha. Det var det. Jag slukade den HEL och den visade sig innehålla bra mycket mer än jag först trott. Tack Simona. Efter allt hemskt, och alla sexscener, känner jag mig märkligt... närvarande. Och kvinnlig.