Känna sig fri

Jag har bestämt mig för att låta bloggen vara vilande ett tag. Den har fallit in under FB-syndromet (facebook), ni vet? Den där stressande känslan av att hela tiden skriva någonting intressant för sina läsare. Och just nu har jag inget intressant att säga. Det finns för många bloggar av den här sorten, enligt min mening, och anledningen till varför jag har bloggen har liksom smulats sönder de senaste månaderna. Förändrats, på samma sätt som anledningen till att jag skriver böcker. Från allra första början skrev jag för min egen skull, när jag var tretton år och ville bygga upp en hel värld för mig själv att försvinna i. Sedan började jag skriva för att bli utgiven. Lustigt nog har viljan att bli läst sällan varit en motivation, snarare att få skriva på heltid, alltså att få lön för orden. Men det hänger ju ihop. Så ett tag skrev jag för att synas. Det var mest i tonåren, och då var jag väldigt käftig på min dåvarande blogg. Jag skrev för att bli bekräftad, och jag bloggade för att bli bekräftad.
Inget av det här stämmer längre.
Jag funderar på att, om och när jag väl får mitt manus antaget, starta ett nyhetsbrev en gång per månad, ungefär. Som Marian Keyes. Kanske över blogg, men helst över mail. Det blir närmare så, närmare er. Bloggar, facebook, apps, vi hamnar längre och längre ifrån varandra. Mail är så nära att brevskrivande jag kan komma och dit vill jag, tillbaka till penna och papper. Till svaga lampor och knaggliga skrivbord och långa, stora, ostörda tankar. Min dator ska bli mitt arbetsredskap, inte min hobby, eller ett stressmoment. Jag vill skriva för att leva, på alla sätt. Och jag vill skriva för skrivandet är vad som bestått när alla andra inkomster har svalnat eller blivit besvikelser. Jag är en skribent, en konstnär, och jag vill skriva för att känna mig fri. Jag måste få känna mig fri. Alltför många gånger i livet har jag rest mig upp och gått just för de där kättingarna.

Så, bloggen och jag går på mental semester. Jag ska ägna min frihet åt att skriva på manus två, som för övrigt heter Död mans grepp, och som jag påbörjade i dagarna. Jag ska också leta brödjobb. Och så ska jag känna mig fri.

Innan jag går...

... måste jag tipsa er om ett inlägg på Debutantbloggen. Läs och skratta, det är ta mig tusan fantastiskt.

Julledigt

Så kommer jag, och bloggen, vila över julen. Vi återkommer någon gång i nästa vecka.

Tjofling!

God Jul

Vill önska mina läsare en god jul. Jag hoppas ni får många ljusa ögonblick som ni sedan ska minnas och leva på länge.

Och kör försiktigt.

Vi kom hem för några timmar sedan, allt gick bra, men vi var jagade av snöovädret. Helt otroligt, vilken röta! Och jag känner en sådan tacksamhet. Jag jobbade på Bokhandeln Laholm över julen med ett fantastiskt gäng; Diana, Stefan, Agnes, Birgit och Ingemar. Vi har varit många och haft stöd av varandra. Kunderna har varit riktigt rara. Allting praktiskt har fungerat (som lagom stor kassadisk för paketinslagning, med mera) och jag har fått jobba med BÖCKER. Jag är så inspirerad! Det är i en bokaffär jag vill jobba!

Innan jag gick fick jag goda, värmande kramar av dem alla och två julklappar! Bland annat Marc Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Nu ska jag tappa upp ett bad och läsa.

I morgon ska jag hem till mamma, pappa och lillebror. Dit kommer också lillasyster, lillasysters man och lillasysters dotter. Det blir Theyas första jul. Hon kommer få massor av småpaket av sin moster.

Refuserad

3 down, 5 to go.

Och jag misstänker att det är en form av försvarsmekanism, men jag har hittat EN NY vinkel på Rostfågel som jag skulle vilja prova. Är det bra? Ska man "go with the flow" eller kväva sådana här mekanismer?
Och vad gör jag om ett förlag visar intresse? Säger jo men så atteeee... jag har en ANNAN version här, eller kasta vinkeln åt fanders?

Vi har just haft besök här i stugan. Just precis detta dygn har elen dessutom kommit och gott. Jag och Kristoffer fick maka på oss och sova i lillstugan. Vi hade väl cirka femton grader. Jag sov med tre täcken och enligt Kristoffer låg jag med armarna korsade över bröstet hela natten. Så jobb på det. Jajamen. Jag längtar efter skrivdagar nu, och varma brasor, varma bad, ångbastus och FRAMGÅNG.

Men innan dess ska det firas jul med familjen, promeneras med Lotten och hennes nya lilla vovve Dexter, och mysas med Kristoffer på juldagen. Och vi MÅSTE åka pulka. Jag vet att jag kommer ångra mig rejält om jag inte tar tillvara på snön när den faktiskt är här.

Ni minns väl alla gråa jular och den uteblivna julkänslan?
Passa på och njut!

Vintern 1995, eller var det 1996?

Minns ni?
Snöovädret som drog fram över Sverige och begravde det metervis? Pappa kom inte längre än till backen med bilen innan han fick lov att vända, och strunta i sitt jobb, och jag väcks av mamma som säger det har snöat så mycket att ni inte behöver gå till skolan idag, så sov ni lite till. Ni får vara hemma.
Ni får vara hemma.
Skolorna, jobben, affärerna, allting var stängt. Inte sov vi länge. Om det var jag som väckte mina syskon, eller de som väckte mig, jag minns inte. Vi rusade ut, hämtade upp grannbarnen och åkte pulka ÖVERALLT. Till och med på bilvägarna, de utdragna backarna ner mot brevlådorna och de andra områdena. Snön var så djup att vi fick den upp till midjan.
Visst är det fantastiskt?
Så önskar jag att varje vinter var. Kaotisk. Vi behöver kaos, att bli fråntagna ansvaret, om så bara för ett par dagar. Så vi kan bli barn igen.

Vad The Sims har lärt mig 1

Jag tror att de flesta av oss har tankar som går "om bara X hade varit lite mer X hade vi haft en perfekt relation" eller "om bara jobbet på X hade varit X hade det varit ett perfekt jobb för mig", och så vidare. Om bara något hade varit på ett annorlunda sätt hade det varit perfekt. Men vill vi ha perfekt?

Jag har som bekant spelat Sims ett bra tag nu, närmast knarkat det. Och jag har kommit till en massa insikter. Exempelvis har jag kommit förbi vissa spärrar i mitt framtidsdrömmande, både vad gäller familjeliv och karriär. När man är en sim är allting möjligt, och löjligt enkelt, så visst. Simmen som är skrämmande lik mig har mitt drömhus, en man, en son och en författarkarriär och kulorna rullar in. Men sen då?

Jag har lärt mig att det perfekta livet är väldigt tråkigt. Jag har lärt mig att det är alla de där "om" som gör att vi känner oss stimulerade. Inga relationer är perfekta och TACK GODE GUD för det. Inga jobb är perfekta och tack gode Gud... vad skulle vi annars prata om? Stundtals avsky, kämpa för, sträva efter? Det är i uppbyggnaden av livet som vi lever det. När livet är färdigt, när allting ligger på plats, när det bara är att åka med, det är då vi börjar dö. Kanske inte kroppsligt. Men ni förstår vad jag menar.
Vi behöver sträva. Vi behöver defekter. Vi behöver stimulanspunkter för att kämpa och känna och leva. Jag älskar alla mina relationer, hur halta och lytta de än är, och jag älskar att jag efter juljobbet saknar jobb. Det är inga nerförsbackar, det är jävlaranamma-energi.
Och jag skriver som aldrig förr av den sorten.

Så, gläd er år det som stör, för tänk så jävla trist och innehållslöst livet annars hade varit.

Det finns ett ljus

... som aldrig slocknar. Riktigt snyggt avslut, utöver den grymma låten.

Varför firar vi jul?

Jag behöver fundera över en del saker, klargöra dem. Annars kan jag inte acceptera dem eller ta dem till mig. Som varför vi firar jul, det är ett exempel. För jag är inte religiös, men jag tror på mer än ögat ser. Jesus fanns säkert, men inte som i Bibeln, och någon form av högre makt, och undre, kanske också finns. Men som sagt, det är inget jag tror på. Mina funderingar om det överjordiska är mer jordnära än så. Jag söker efter kopplingar i det faktiska.
Så varför fira Kristi Födelse?

De flesta människor firar jul för traditionen mer än för religionen, och det tycker jag är fint. Familjen, vännerna, relationerna och kärleken, det är den sanna religionen. Om vi ska tro på något ska vi tro på varandra och även oss själva. Julen är för mig en underbar avslutning på året, någonting återkommande i en föränderlig värld, en fastpunkt, och en varm sådan. Julen är stunden då alla samlas så som vi borde samlas oftare under året. Julen är till för oss, när vi är som bäst och mest avslappnade. Vi är lediga från jobbet. Allting stänger ner och pausar. Vi äter gott, vi pratar. Vi tänder ljus. Vi utbyter gåvor och återfår lite av de känslor vi hade förra året, och året innan det, och året innan det, och innan, och innan... tills vi minns oss som små, de där allra första åren, och hur förunderlig och hoppfull världen verkade då.

Robyn

Inspirerande. Berörande. Radierande. Jag brukar inte lyssna på den här sortens musik, men jag är ta mig tusan beredd att lyssna på henne.

Skrivgrupp sökes

Jag letar efter ett gäng bevandrade skribenter som kanske gått en skrivkurs eller två och vet vad det innebär att ge både ris och ros, som kan hjälpa mig att bena i mitt manus och som jag i gengäld hjälper bena i deras manus. Vi kan vara hur många som helst, minst två givetvis. Känner att jag varit för ensam i mitt skrivande det senaste, man blir ju lätt det, men jag behöver lite pepp och konstruktiv kritik.
Vår kontakt sker per mail, och vi kan starta en blogg eller liknande att ha som forum om det finns intresse. Annars brukar det räcka med mailen. Exempelvis kan vi skicka tio sidor i veckan till varandra, varje måndag, och i slutet av veckan, fredag, lämnar vi respons.

Om du känner dig manad så tveka inte att slänga iväg ett mail! christinljungqvist @ hotmail . com

Don't give up on your faith

Love comes to those who believe it
And that's the way it is

Lite gott ändå, när man sitter såhär på morgonen efter en Uppgivelsekväll, när allt kändes becksvart, bokstavligen, och jag inte fann någon lust eller mening att ens försöka, ens fortsätta skriva (för ärligt talat, vad ska det tjäna till? Det finns miljontals fler som jag, som drömmer och försöker och kämpar med hyfsade manus, och bara någon 0,5 % som tar sig genom nyckelhålet) och Kristoffer slår på radion, och Celine Dions låt That's the way it is spelas. Jag tar det som ett tecken. Don't surrender, 'cause you can win.

Jag ska väl vänta tills alla refuserar mig innan jag surrender.

Darin - Michael Jackson medley

Sajtan vad versionen nedanför hackade. Här är en bättre.

Och förresten...

N&K refuserade idag.


Hej Christin,



Tack för att du skickat in ditt manus Rostfågel till Natur & Kultur.

Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik.

Vi önskar dig lycka till på andra förlag!



Med vänliga hälsningar,


den skönlitterära redaktionen



Mitt mod har sjunkit, och det är ju jävligt smidigt. Jag har ju sex stycken refuseringar till att se fram emot. Fortsätter det i denna stadiga takt kommer jag inte längre än en och en halv sida in i manus två innan mina författarförsök är över.

Jag och Siw Malmkvist

Det har varit en märklig dag. Jag sov för lite i natt, jag somnade i bilen på väg söderut (till Stugan). Jag jobbade heldag på bokhandeln och när jag gick in i fikarummet satt Siw Malmkvist där och drack kaffe och mumsade på snittar. Hej, Siw. Hon har världens skönaste röst, surrigt mörk. Men så hade hon också precis varit förkyld. Jag gick av mitt pass klockan 18, medan övrig personal tog emot gäster till kvällens författar/stjärnframträdande. Och jag och Siw hamnade till slut ensamma i fikarummet. Hon läste ikapp sig på sina memoarer ("nu har jag tittat häri för att komma på vad jag ska säga, men blev inget klokare av det") och jag läste lokaltidningen. Så pratade vi ibland. Och jag diskade ur våra glas.
Sedan gick hon in för att prata inför sjuttiofem personer, och jag var med i en timme och blev hämtad av Kristoffer vid 20-tiden.
Som sagt.
En märklig dag.

Jag fann det svårt att bete mig på ett vettigt, men samtidigt artigt, sätt när jag satt där med Siw. Ville hon att jag skulle ställa frågor om hennes liv, eller är hon trött på den sortens uppmärksamhet? Jag bestämde mig för att hon ville bli behandlad som en vanlig människa och tog det lugnt. Men det skaver ändå i mig nu. Gjorde jag rätt? Hur behandlar man egentligen en stjärna?

Varma hälsningar,
starstrucked Chi

Darin

Duktigare än vad jag faktiskt förstått. Jäklar vad han går loss, det är härligt att se! :)

En av årets bästa filmer

Musiken är så suggestiv, drömfrekvenserna så realistiska. Man känner verkligen igen den där känslan av att simma i sirap, att kämpa och inte komma någonvart. Och dessutom är den visuellt ljuvlig. Bra skådespel. Äh, what the heck; en av årets bästa filmer helt enkelt.

Idag står lunch med svärfar på schemat. Vi ska också hälsa på svärmor på hennes jobb, och mormor på hennes hem.
I morgon jobbar jag i bokhandeln igen.
Och jag har fortfarande inte the perfect openingline till mitt andra manus, snarare, den perfekta öppningsscenen. Så snart jag kan se Barbro kan jag köra in medias res och då kommer resten av boken. Det är lite roligt, ändå. Jag har skisser på fyra manus till nu, i samma serie. Hör ni det, alla förlag? Här har ni inte bara en one hit wonder, här har ni ett författarskap som knoppas! Massor av knoppar!

En bra dag

Jag har haft en riktigt bra dag. Det är inte alltid det känns så här, men idag gör det det; solkklar lycka. Kristoffer och jag har ätit en god frukost, tittat på julkalendern, gått på stan, fikat. MYSIGT. På kvällen träffade jag Bella och Jocke, hemkomna från England (som jag saknat massor!) och vi fikade, pratade och tittade på Svenska hjältar där Darin och Jonna Lee framförde låten ovan. Och jag blev genast influerad och kände att den är perfekt som temalåt till manus två. Så nu har jag köpt den :) och ska lägga över på min Ipod.
Bella och Jocke följde mig till spårvagnshållplatsen och när jag klev på stod där två stycken ordningsvakter. Trygg resa, hela vägen hem. Nu sitter jag här i myskläder och är sådär gott varm i magen.

Så tack alla ni som gjorde min dag. Lot's and lot's of love!

Måndag

... som de flesta andra måndagar. Bortsett från några små detaljer. Som att jag tänkte skriva på mitt andra manus nu, ge det en chans, krafttag och så vidare. Och att mitt första manus, Rostfågel, blivit antaget av ett förlag.

Nej. Jag bara skojar. Men det känns riktigt bra att skriva och ta mig tusan om jag inte ska få skriva det och mena det en dag.

Ebba the cat

Det här är så likt vår katt Ebba, även om hon aldrig gett sig på granen så våldsamt som den här.

Sista inlägget på Debutantbloggen

Skrev mitt sista inlägg på Debutantbloggen idag också, ett kort ett, mest som ett avtack.

7 december 2010

På min födelsedag blev jag tydligen refuserad av Kabusa Böcker, förlaget här i Göteborg. Vi kom precis hem och jag fann det tjocka kuvertet på hallmattan. Attans bananer.

1 refus, 7 kvar.

Grattis, God jul, och allt det där...

Något av det bästa

... med att jobba på en liten, lokal bokhandel, fristående från de stora kedjorna, är känslan av böckernas värde. Engagemanget. Bokkvällarna och kunderna som kommer in. Och alla böcker som förlagen delar ut gratis, just för att personalen ska få sig lite smakprov. Jag har redan lånat hem tre. En av dem är Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger, en annan är Anna Gavaldas minibok En dag till skänks. Det är så ROLIGT att frossa i BÖCKER!

Den hängiga dagen

Idag var en hängig dag. Skrivsuget har kommit tillbaka (ytterst lite, men ändå) och jag kände mig förvånansvärt trött. Ville vara hemma, helt enkelt, läsa, skriva och äta apelsin, men skulle jobba 11-18. Bara att bita i det sura äpplet.
Det första som hände när jag kom in genom dörren var att chefen sa så fin du är, och pekade på mitt diadem. Tack, sa jag. Senare sa en kund oj, vilken fin tunika du har. Tack, den är från Lindex förra året, sa jag. Ännu senare sa en annan kund men du ser ju ut som Julianne Moore!

Det är synd när sådant här händer de dagar jag inte riktigt kan ta emot det.
Eller så är det just sådana dagar jag behöver det mest av allt.
Konstigt var det i alla fall, och roligt. Jag och Julianne Moore, liksom.

Den arga bibliotekstanten

... har börjat blogga igen, och det har jag MISSAT. FAN också. Så här kommer lite att ta igen! Hon hamnar i min bloggroll också, helt klart.

Astrid Seeberger

... väljer orden på ett sätt som jag inte kan, förvaltar kunskap som jag inte har, berör på ett sätt som jag förmodligen inte berör med mina texter. Punkt för punkt ger hon mig rysningar, insikter och klartankar, och hennes morfar verkar ha varit en underbar person.

Låt mig få citera Astrid när hon citerar Morfar:

"Man kan få intrycket av", sade Morfar när vi samtalade, "att det moderna samhället är behändigt. När människorna far illa av vällevnaden, skapar man gym där de får träna. När de känner sig stressade och har svårt att känna sig närvarande i det de gör, ordnar man meditationskurser. Man lappar och lagar. I stället för att titta på det grundläggande och fundera, ordentligt och noggrant: Är det här samhället rimligt med sin rasande fart?"

Är det?
För på toppen av allt skitsnack tror jag att det är varandra vi behöver. I dagsläget kretsar allting kring jaget, som att varje människa är en ö och så vidare, att man själv ska klara sig framåt, själv ska lära sig, strunta i dem som är jobbiga, borsta av sig och gå vidare, tänka bort sådant som sårar, träna, äta, jobba, ni vet. Och jag tror vi missar vad som skulle läka oss: andra människor. Samtal och riktiga gräl. Glotid (glo och tid i ett ord) och skogspromenader. Lata dagar. Genuint intresse för andra människor och att lägga våra näsor i blöt.

Jag själv känner mig stressad när jag pratar för länge med människor. Datorn drar. Mobiltelefonen. Allt jag måste göra, och vill. Men när jag väl sitter här framför datorn, då känner jag mig smådeppig. Jag kollar massa bloggar, pillar med datorspel, googlar lite, men sen? Vad var det som var så jäkla viktigt?
Vad har jag missat under tiden jag satt här?
Jo.
Just det.

Bra låt

... pinsamt dålig musikvideo.

Hurra för mig

I morse fick jag frukost på sängen och en ny klocka av min kära fästman. Så jobbade jag på bokhandeln (farligt, hittar bara mer och mer som jag vill ha/behöver), blev hämtad av fästmannen och hem, bytte om till klänning, vidare till restaurang Sand i Båstad.

Det har varit en bra 27-årsdag :)

Vad ska man skriva?

Igår natt (när jag egentligen skulle sova) kom jag på en bokidé i genren fantasy, som tar upp nuvarande problem ur vår värld men förvrider, och förvärrar, och lägger fram möjliga konsekvenser. Jag tåtade ihop en grov skiss och insåg att det kommer krävas jobb! Massor av jobb. Och som sagt är jag inte särskilt sugen på att skriva. Men idén är bra. Särskilt berättargreppet. Så jag är sugen på att skriva just den här storyn och samtidigt inte alls sugen. Ja. Ett sablars I-landsproblem. Jag är kluven.

Men saken är den att vad som är roligt att skriva behöver nödvändigtvis inte vara lika roligt att läsa. Jag skulle för exempel aldrig läsa den här boken, det får någon annan att göra. Och det är inte bra. Jag skulle däremot läsa Rostfågel mer än gärna då jag fascineras av familjedraman och relationer och intriger och psykiska defekter. Nu är det svårt att läsa den då den fortfarande ligger så nära, jag kan den för väl. Blir den inte antagen och ligger och skräpar i min dator, och jag läser den några år från nu, då kommer jag antagligen gilla den väldigt mycket men också se var den felade.

Vi kommer till titelfrågan; vad ska man skriva?

Jag tror man ska skriva det man helst av allt vill läsa. Vad man saknar bland de publicerade böckerna idag, det ska man skriva. Man ska INTE skriva det man tycker är roligt att skriva men som man aldrig själv skulle läsa, för då är det just så; det är bara du som har roligt.

Ett nej också inuti mig

Det där lugnet jag aldrig trodde jag skulle känna har faktiskt infunnit sig. Trots manusväntan. Trots juljobb och julklappshandel och snökaos på vägarna. Jag lullar runt i en bubbla, tänker knappt på manuset som i detta nu förmodligen stöts och blöts av olika manusmänniskor och som förmodligen snart returneras till mig med ett nej tack. Jag har ingen lust till att skriva. Ingen alls. Osäker på om det är så bra. Det här kanske verkligen är mitt sista försök? Det här kanske är början på slutet för mig som författaraspirant? Vad händer om jag får nej av alla förlag, blir det nej också inuti mig? Kommer jag att sluta då, och vara nöjd?

Just precis nu känns det så. Just precis nu vill jag inte sätta mig och skriva. Jag vill inte justera Rostfågel. Åtminstone inte på egen hand. Jag vill jag bara hitta ett jobb jag kan trivas på och stanna där. Jag vill ha råd med saker och ting. Jag vill träffa människor.
Det finns fler drömmar än författarkarriären i mitt hjärta och jag börjar inse det nu.

Blir det ett nej från alla förlag blir det ett nej också inuti mig.

2011

Mina mål 2011 är:

• ge ut Rostfågel via förlag (or else, not)
• gifta mig
• hitta ett brödjobb jag trivs på (jag är realist, trots mina idéer om livet efter detta, och före, och vet att jag inte kommer att kunna leva på mitt författarskap förrän minst två års försäljning av riktigt lysande böcker)

Vi hade ett härligt samtal idag också, jag och Kristoffer, om var vi vill bo i framtiden/familjetiden. Och jag tror vi vet nu. Där är dyrt, men skam den som ger sig. Det skulle nämligen vara perfekt och jag menar, vi lyckades ju få den här lägenheten (kors i taket och så vidare!!) och därefter har allting blivit möjligt för oss. Min dröm var länge att bo här, men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt (vi snackar 8-9 års drömmeri) tills Kristoffer vägrade ge sig och fick till ett trepartsbyte. Nu ska vi jobba på samma sätt för att hamna ett par gator och backar längre upp, bland de stora trävillorna, de gamla, vackra, med spröjsfönster och egna trädgårdar och verandor. Dit ska vi. För att Kristoffer vägrar ge sig.