Inlägg

Visar inlägg från januari, 2011

Skitmåndag

... rent skrivmässigt. Fram tills nu har manuset utspelat sig inom slutna kretsar med återkommande scenplatser och utvecklande scener. Men vad jag märker att jag har jobbigt med är när karaktärerna helt plötsligt ska byta miljö och förflytta sig. Dessutom två karaktärer som inte riktigt känner varandra. Jag tänker mycket på sådant, både när jag skriver och läser, vad som är realistiskt. Om det i redan skrivna böcker eller på film går för lätt för karaktärerna att lära känna varandra blir jag störd. I verkliga livet är det oftast svårt att lära känna nya människor, och många gånger tänker vi att vi skulle vilja bli bättre vän med den eller den personen, men hur gör man? Man vill inte verka framfusig/osäker/desperat/ointresserad, man vill inte vara för ärlig och rak och tillrättalägga allt för tidigt, och så vidare. Som jag pekade på i Danielle Trussonis bok Angelologi är det fy skäms att fösa ihop karaktärer som inte har en tydlig dragning mellan sig - tvinga fram något som inte finns …

Winter's bone

Bild
Såg denna i helgen och fascinerades. Den tar upp människans många djup, särskilt de skuggade delarna, och ännu en gång slås jag av hur jäkla intressant det är. Vi människor skiftar som havets yta. Bara vi bestämmer oss kan vi rättfärdiga oss själva till att förstöra en hel värld. Samtidig kan vi älska varandra och sörja varandra lika innerligt som elefanterna, delfinerna, svanarna. Vi bär allt liv på jorden inom oss och är det otäckaste samtidigt mest fantastiska som lever här. Porträtten i den här filmen är starka, ohyggliga vissa stunder, särskilt som den utspelar sig i amerikanska utbyggden med ett slags egenlag, där de gör upp sinsemellan och håller enad front mot rättsväsendet och är släkt med varandra, precis varenda en. No one kiss and tell 'cause if they do...
Det finns ingenting så otäckt som när rättfärdigandet visar sitt ansikte, värre än förnekelse, värre än övertygelse; en rättfärdigad människa agerar.
God skrivmåndag på er.

Mitt skrivhörn (på kvällen)

Bild
Nej, jag tänkte, varför städa undan? Det är ju såhär jag jobbar, så, det är såhär jag jobbar. Varför städa undan? Till vänster står en inramad bild på en klädmodell som är väldigt lik min huvudkaraktär, Hanna Fagerström, sen ligger lite blandat, nödvändigt krafs på mitt skrivbord så som tidningen YourLife, en mobiltelefon med laddare, en Moleskine (halvfylld), en Ipod, en blommig tekopp (söt!), ett bananskal (hm...), två stora glaslyktor för rätt stämning, en blommig pappershållare, ett pennställ i zink med mörkt reliefmönster, två toarullar från Lagerhaus som är förtryckta med en luckstory där man själv ska fylla i (något att göra när man är trög i magen?), en räkning (hoppsan!) och ett instruktionshäfte till min pilatesboll (såhär gör du: pumpa upp bollen, lek), samt en massa, massa lösryckta lappar, exempel; FÖRSTA KAPITLET/ Jag skulle få det berättat för mig veckor senare, hon gör så, lillasyster, hon håller tyst om det hon tror tynger andra människor.

Nu ska jag skriva vidare. T…

Ett bevis på...

... att det jag nojade över , som att exempelvis inte ha råd till en ny soffa, går att lyckas med utan specifik inkomst; vi fick ärva Kristoffers pappas soffa. Den är SUPERfin. Den är vit, i grovt filttyg, svängd i formen och med en fotpall man kan ställa till och skapa en divan av.

Och mer därtill, men alltför osäkert än för att jag ska våga gå in på detaljer, som ytterligare bevis på att beslutet jag fattade i oktober/november förra året var rätt. Så ofta som möjligt (läs: alltid) ska man lyssna och följa sin magkänsla. Särskilt om den vrålar som från en avgrund.

Jag vaknade med låg inspirationshalt, men tvingade mig igenom och lyckades. Så nu skriver jag och räknar med att vara färdig innan februari är slut. Skrivande är hälften lust, hälften disciplin, och väldigt sällan kan åtminstone jag hamna i ett inspirationsrus där jag skriver och skriver och det blir fantastiskt. Det är som man säger ett hantverk, något att spika och såga och snickra på. Att förvänta sig annat är att fa…

Glömda ord

Det här var en rolig sida. Massor med knasiga ord! Bjärt använder jag faktiskt ibland, i mitt manus. Frågan är om det är bra? Än har jag inte fått som svar från datorn att det låter byråkratiskt och främmande i flytande text, but you never know...

Sov för länge i dag, och det är typiskt, för jag har lägenheten för mig själv och brukar kunna skriva långa sessioner utan avbrott. Istället sitter jag här och saknar honom. Funderar på att gå ut. Undrar när de där reserverade böckerna på biblioteket kommer. Jag vill LÄSA.

Äsch.
Jag gör mig en kopp svart te och hoppas kvickna till av det.

Som vanligt ett bra inlägg av Amanda Hellberg, för er som inte upptäckt henne än. Hon är den bästa skribenten som bloggar, helt klart, en förtjusande liten kvinna.

Vart tar orden vägen?

Är det att bli en bättre författare, att tappa orden i konversationer men finna dem i skrivandet?
Alltså; är det att bli en bättre författare, att bit för bit vända sig inåt och bli introvert?
Hm.
Eller så behöver jag äta mer fiskleverolja.

Änglarnas tecken

Angelologi - Änglarnas tecken var mycket välskriven när det gäller faktan, den övergripande känslan av tid och rum och realismen. Jag kunde tro och föreställa mig allt av Danielle Trussonis värld (och hennes bok var härlig att läsa efter Donna Tartts något trögare Den lilla vännen) och köpte nefilims existens rakt av.
Boken är definitivt läsvärdig och underhållande, jag slukade den på några dagar!
Låt mig nu lämna kommentarer om bristerna, då de lär åtminstone mig som skribent en hel del:

det märks att Danielle lagt ner stor möda på sitt synops, tagit reda på fakta, besökt platser, lärt sig saker och blivit insatt. Boken är enormt spännande och som sagt, mycket välskriven. Det jag reagerar på är skolexempel, som när hon beskriver karaktärer och kör på huvud-axlar-knä-och tå-knä-och tå-versionen; hårfärg och form, ögonfärg, munform och klädsel. Tröttsamt stereotypt, och inte alls så som vi betraktar människor. När vi träffar nya människor reagerar vi på det som särskiljer dem, och vi …

Har någon av er jobbat på ett äldreboende?

Jag letar efter någon som kan hjälpa mig med frågor angående usk's jobb på ett äldreboende, eller än bättre, ett vårdbiträdes. Om någon av er har jobbat på ett äldreboende, eller känner någon som har/fortfarande gör, vill ni höra av er till mig då?

christinljungqvist @ hotmail . com

Tack på förhand!

Nu, då?

Jag längtar tillbaka hit. Och jag vet inte om min paus härifrån har genererat mer energi. Däremot vet jag att mitt nyväckta läsande har. Avslutade precis Donna Tartts andra bok, Den lilla vännen, inte alltför imponerad. Hennes första är ju makalös. I denna gjorde hon, enligt mig, misstaget att försöka skriva på ett annat sätt. Och jag tänker, why fix something that isn't broken?

Kanske är det en form av yrkesstolthet att vilja utveckla sitt hantverk? Att utsätta sig för kreativa prövningar? Donna ville pröva att skriva på det svåraste av sätt; ur flera karaktärers perspektiv, rentav en allvetande författare som hopar in i huvudet på alla, hipp som happ, och då menar jag, närmast, alla.
Det kan ju vara jag som föredrar ett perspektiv framför många, jag som tolkar in för mycket. Men hennes andra bok spretar. Fördelen är att man som läsare får förståelse för två sidor av en historia, och att man som läsare också ser sanningen. Nackdelen är att den övergripande känslan är just spret…

Skrivtornet

Jag insåg precis vad min skrivlust är; ett torn. Med invändigt trasig stentrappa. Jag måste kämpa mig uppför, hela tiden, för att nå tornrummet. Och när jag väl är där, i det rummet, KÄNNS det. Det svindlar. Jag har underbar utsikt över allt runt omkring mig och jag skriver, om det där, och känner mig belåten för stunden och slappnar av, då halkar jag ner igen, tillbaka i trapphuset. Så börjar det om. Beroende på hur snabbt jag återvänder till skrivandet. Väntar jag för länge har jag dunsat i dörren längst ner, och då kan jag välja; ska jag klättra uppför igen, alla de där stegen?
Eller ska jag gå ut genom dörren?

Mitt 2010

Jag tänkte sammanfatta mitt år (som jag gjorde med 2009), mest för min egen skull, nu när saker och ting tycks stanna av och jag flaxar omkring i ett litet skrivvakuum, eller livsvakuum, och inte riktigt upplever att jag uträttat någonting alls:




SKRIVÅRET 2010


1) Hur känns det när du tittar tillbaka på ditt skrivande under 2009? Är du stolt? Nöjd? Inte nöjd? Varför?


Jag får väl säga att jag är nöjd. Och stolt. Jag har avslutat ett manus, verkligen avslutat det, och låtit det vila utan att försöka revidera det. Jag har fallit ut och tillbaka in i kärleken till det. Och just nu är jag kär. I övrigt har det här året inte varit ett skrivande år per se, mer av ett knegarår. Det jobb jag haft och slutat på har tagit enormt mycket av mig, både kroppsligt och själsligt. Jag lärde mig mycket, både goda och onda ting. Nu är jag väldigt glad över att det är just över och att jag slapp jobba där under julhandeln.


2) Vad tror du bidrog till att det blev så bra/dåligt?


Att jag börjar bli less på skri…