Inlägg

Visar inlägg från februari, 2011

Igenkänningsfaktor

Läser som sagt Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och känner igen mig. Inte i vad som händer, men i stort. Vad som händer en av karaktärerna på hennes jobb i stort, hur hon känner sig, hur det började, hur det växte. Allt det där. Det är fruktansvärt hur en situation kan spåra ur. Hur någonting litet och för stunden obetydande kan förvandlas till ett monster om man inte klipper av det i tid. Gärna direkt.

Jag funderar på det här med relationer och jag tänker, flyktiga relationer, som de korta man kanske har med andra bilförare på väg till jobbet om morgonen, ska man inte lägga ner så mycket energi på. Om till exempel någon pappskalle sniker en eller tvärbromsar framför eller kör över HELDRAGEN LINJE, då ska man inte bli arg. Det är inte värt energin. Men om en stadigvarande relation knakar till, om så bara en liten grej, ska vi alltid agera. Inte reagera, men agera. Om någonting känns fel: SÄG IFRÅN. Det kan gott och väl vara att en person på jobbet/i vänskapskretsen har en …

Delphine de Vigan

För ett par veckor sedan läste jag Delphine de Vigans bok No & jag, och jag har börjat misstänka att jag gillar fransk litteratur för nu läser jag en annan av hennes böcker, Underjordiska timmar, och blir lika berörd. Jag är även sugen på att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barberys, och jag älskade Anna Gavaldas bok Ensemble c'est tout eller Tillsammans är man mindre ensam. Men jag har inte sett filmen. Den verkar inte alls lika bra.

Jag tror det handlar om språket i dessa böcker, först och främst, det avskalade men ändå fylliga, rakt på sak och ändå svävande. Viss avskalenhet kan göra direkt ont att läsa, som om jag som läsare ständigt försöker förstå och till slut skiter i det. Är texten å andra sidan för tung och belastad står den i vägen för berättelsen. Men dessa damer har hittat en fin balans. De börjar alltid in medias res och dessutom mycket pricksäkert. Transportsträckor finns inte i deras värld, tycks det som, med följd att de skriver hyfsat korta berättelser men…

Ultimat uppföljning?

Här hittade jag en länk som jag tycker förklarar mitt dilemma en aning.

Ultimata vs. optimala

Uppdatering: jag har från ett par av mina kära läsare fått veta att man visst kan använda ultimata i liknande sammanhang som optimala. Bland annat går att läsa på Svenska Akademins ordlista att ultimat är detsamma som slutgiltig, fulländad, och optimal som bästa möjliga, mest gynnsam. Däremot har jag svårt för att använda ultimata trots denna nya lärdom, det känns inte rätt. Det påminner i mina ögon fortfarande för mycket om något som kommer med ett ultimatum, så jag fortsätter nog mina skrivande dagar utan det här ordet samtidigt som jag får se upp med att slänga mig med ordet optimal. Kanske "Det absoluta beviset på hans kärlek"?


Tack för en intressant och givande diskussion!
___________________________________________________


Jag läser Sara Lövestams debutbok Udda (för andra gången, gillar den!) och hittar ett par (fel?)användningar av ordet ultimata. Genast börjar jag grubbla, för jag har sett det här många gånger i olika sammanhang och minns även dagen då jag fick lära…

Var är Amanda idag?

Amanda Hellberg bloggar dagligen, bortsett från helgerna, något jag tycker jättemycket om då hennes blogg är den absolut bästa! Men idag fattas hon.
Kan det vara bebisdags? :)

Tråkig dag

Lite sämre med skriv idag. Väcktes brutalt 07,40 av att ett gäng hyresvärdar började tömma ett av vindsförråden genom att hiva ut grejerna genom ett fönster, stampa i trapphuset och ropa till varandra. Så jag ligger lite efter i energi och humör. Får inte mycket gjort. Men jag har bäddat sängen.
Kanske ska jag måla tånaglarna?
Sådana här dagar är tråkiga. Möjligen hjälper en stunds sömn och en god film.

Läsvärt för oss författaraspiranter

Kolla in vad Amanda skriver här. Mycket intressant!

Kan en människa förändra världen?

Jag minns när jag var nitton år. Jag jobbade i köket på ett äldreboende och hade en arbetskamrat som var så ljuvlig, söt, liten och blond. Alla tyckte om henne. Det var svårt att inte tycka om henne. Jag minns att jag tänkte varför är inte jag sådan? Sedan tänkte jag jag vill bli som henne.
Givetvis gick jag inte började härma henne. Att vara en annan är att vara någon annan i djupet av sin själ och det blev bara fel de gånger jag ändå försökte. Men ni vet hur mycket en människa förändras mellan nitton till tjugofem års ålder, och jag har gått igenom förändringar jag med. Och jag tänkte alltid på henne, på att bli en rar person, någon som människor tycker om och vill umgås med.
Jag är särskild, det vet jag, och det är väl alla människor på ett eller annat sätt. Jag är särskild i den bemärkelsen att jag behöver mina ensamma stunder, att jag kan sväva i väg i tankarna ibland, att jag sätter mitt skapande framför andra saker som att höra av mig eller träffas. Jag kan vara lat, och ibla…

Jerry Williams - En vintersaga

Bild
Sablars, vilket tryck han har i rösten. Ny inspiration för nytt manus. Ska handla om hoggar och korteger och Road Kings. Men inte ryggmärkesklubbar. Min tänkta huvudkaraktär är en vän men vresig man i kevlarjeans och skinnjacka och boots, med kagge, snaggad skalle och sjölejonsmustasch. Jag kan verkligen se honom framför mig, och det här blir en utmaning. Jag har åkt HD en gång i mitt liv, då som nyexaminerad artonåring (fick motorolja på mina fina, vita linnebyxor), och det jag minns av den turen var den hissnande skräckförtjusningen, maskaran som rann av fartvinden och människors blickar. Det måste sett lustigt ut. Onsala MC (svart, hårigt, skitigt) och fem vitklädda ungmöer.
Vrom vrom VROOOOM!

Att läsa i helgen

... som en liten komihåg för mig:

Här sorteras författardrömmarAtt se dikterna i tryck var stortNya stjärnor sätter press på förlagenDen svåra andrabokenDetta är gamla länkar, men för sjutton, fortfarande aktuella!

Vänliga människor

... som hjälper varandra finns det förvånansvärt gott om. Det här är till mina betaläsare, allesammans, ni som orkar med hela mitt manus, ni som hjälper mig med fakta, stöder upp mitt manus på benen; tack.

Tack.

Tack.

Tack!

Tar vi oss tiden?

När jag började skriva lade jag alltför mycket tid och kraft på oviktigheter. Det märktes också att jag favoriserade karaktärer, och något av det värsta som finns är när det märks, att man som författare riktigt gonar in sig i en karaktärs utseende, egenskaper och val i livet. Så snart karaktären gör något fantastiskt måste författare lik förbannat in och verkligen beskriva hur karaktären ser ut, vilka kläder hen har på sig och så vidare. Det kan vara retfullt för läsaren. På mig sticker det i ögonen.
Och något av det första jag lärde mig på skrivkurserna var att skärpa till mitt skrivande. Det var som att få en örfil, en bra sådan, rakt över kinden. Jag skämdes. Det var ju pinsamt! Läsarna är inte senila, dom minns en karaktärs utseende, eller de små detaljer man som författare bör nämna (och inte nödvändigtvis gå ner på ansiktsstruktur), och behöver inte få det inhamrat gång efter en annan. Det är att ta ifrån läsaren rätten till att själv föreställa sig.
Så jag började skära ner,…

Skrivövning

Hittade den här skrivövningen på Amanda Hellbergs tillfälliga blogg, och här är mitt resultat!
Han måste vara äldre än du, hans ansikte är kantigt, definierat, hans blick stadig när han tittar på tjejen i kassan. När han skjuter fram sin bricka, kaffe och kokosboll, trettiotvå kronor tack, och fixerar henne med sina ögon, sedan resten av kroppen. Han har på sig en grön tröja, pärongrön, som stråk av vitt, och en slängig trenchcoat. Så betalar han utan ett ord, ens ett tack, och bär sin bricka till bordet intill mig. Jag låtsasläser tidningen men sneglar. Han har socker i sitt kaffe, hela två och en halv sockerbit. Bakifrån syns hans lockar bättre, de sprider sig över hela huvudet som snäckor på en strand, sandfärgade lockar, ömma som ett barns händer. Han sörplar när han dricker och jag har alltid hatat när du gör det, men inte nu, inte honom. Jag glömmer av mig och tittar då han vänder sig om. Vi ser på varandra.
När jag får för mig att skriva igen planerar jag att skriva en kärleksro…

Refusering med knorr!

Jag har blivit refuserad två gånger idag, med knorr! (X2!)

Strax efter lunch får jag ett telefonsamtal från brödjobbet jag intervjuades för igår. De hade tråkiga nyheter, tyvärr, som de sa, vi har valt att gå vidare med två andra intressenter. Men jag måste ringa dig för att säga att du gjorde en riktigt bra intervju, och att anledningen till att vi inte valde dig är för att du är överkvalificerad. Du är helt enkelt för driftig och framåt, hade vi haft en TJÄNST hade jag inte TVEKAT med att anställa dig. Men detta är bara under bokrean. Så jag ber om lov att få spara dig här och återkomma till dig så snart jag kan. Jag ville ge dig denna feedback, så du vet att vi tyckte bra om dig.

Ungefär. Jag tycker det var mycket rart av dem att ringa mig för att tala om detta, även om det ju handlade om en refusering, vilken REFUSERING! Wow! Jag är alltså BRA men fortfarande mellan två jobb. Och nästa gång ska jag väl sikta högre. Chefsjobb kanske? Det kändes stärkande. Jag har blivit sedd.

På h…

DN recenserar Amanda Hellberg

Kolla in!

Och grattis igen, Amanda!

Det glädjande i en refusering

... är att väntan är över/ att du återtar kontrollen/ att du ändå redan börjat skriva på något nytt och BÄTTRE/ att förnekelsen kan fortsätta.

Nu får ni inte tro att jag sitter här och bittrar. Jag ser ganska klart på situationen, känner jag. Med mycket har jag lyckats i livet (en titt i en gammal dagbok säger mig att jag lyckats med allt utom att bli författare) men att bli författare är väldigt svårt. Inte sagt att man inte ska försöka, jag har bara förnekat hur svårt det faktiskt är. Det är däri besvikelsen ligger.

Vi som försöker har ju alltid ett val. Antingen kan vi skriva vad som finns i våra hjärtan, det vi vill ge till världen, eller så kan vi skriva vad vi tror kommer sälja. Som Mons Kallentoft. Han skrev skönlitt från början, säkerligen riktigt bra böcker (han fick dem ju utgivna!) men märkte snart att de inte sålde så som han önskade. Så han började skriva deckare. Och på den vägen är det.

Med andra ord skulle jag kunna driva min förnekelse ytterligare ett snäpp, nämlig…

Drömmar, eller förnekelser?

Jag funderar mycket på var gränsen mellan dröm och förnekelse går, mellan drivkraft och förtvivlan, nära ett genombrott eller nära ett utbrott. Vet man någonsin det?
Vi lever i en värld som plötsligt säger allt är möjligt och du kan lyckas om du bestämmer dig för det. Det är alltså upp till oss att bestämma oss, kämpa vettlöst och slutligen lyckas vi. Självklart. För vad händer annars?
Jag bestämde mig för längesedan att bli författare. Jag har varit nära, nu känns det kallare. Kan jag bestämma mig för det igen?
En dröm är ett mål. Ett mål är en visualisering, alltså en mer preciserad dröm. Ser du ditt mål tydligt framför dig kan du sträva efter det mer effektivt. Och ja, vi får saker att hända runt omkring oss. Vi radierar förändring. Men hur länge är för länge? Om vi strävar efter vårt mål så pass att vi försakar andra drömmar? Försaker relationer? Upplevlser? Annan sorts utveckling?
Har vi strävat för länge då? Har vi börjat förneka då?
För att uppnå en dröm måste man tro. Man må…

Vart tog hon vägen?

Bild
Vart tog Marian Keyes vägen? Lever hon? Blir hon bättre?
Å andra sidan är det kanske just undringar som dessa som hindrar henne från att komma tillbaka. Alla ögon är riktade åt hennes håll i fall att och minsta livstecken kommer höras över världen. Jag hoppas att hon kommer tillbaka. Hennes senaste böcker har inte varit bra, inte på samma nivå som de första. Och ibland känner jag helt enkelt för chic-lit med hennes svärta som fin balans, inga andra kvinnoböcker duger!
Och nej, jag har inte läst Brightest star in the sky. Jag började på den i en bokaffär och fick lägga den ifrån mig, så pass tråkig tyckte jag den verkade.
Någon som vet?

Det här var urgulligt

Jag hoppas, hoppas att jag får en lika fin förläggare (jag hoppas, hoppas att jag får mitt manus antaget av ett förlag)!




(Jaaaja, jag ska gå och lägga mig nu. Snart. Sen.)

Mormors död var min början

Malin frågar på sin blogg hur började allt?När och hur? Inte bara själva skrivandet, utan att skriva en bok? En morgon vaknade du och började? Varför bestämde du dig? Och hur valde du ditt ämne/handling?

Malin svarar själv här.

Jag svarar nedan:

Mitt skrivande började tätt efter det att min mormor dog i cancer. Jag var tretton år, mormor var femtiosex. Min första genre var fantasy. Jag tyckte om att bygga upp en hel värld som jag kunde råda över, en värld där jag bestämde naturlagarna, där ont var ont, gott var gott och liv och död två sidor av samma mynt. Där den som dog inte var alltför långt borta...
När jag ser tillbaka och passar ihop bitarna förstår jag att jag skrev för att förstå. Jag skrev för att klara av sorgen. Tillsammans med min barnbomsvän, Charlotte Knutsson, skrev jag en fantasyserie för hand. Vi slutade på tolv råmanus, så råa att de inte går att använda (utan ett mastodontstort omarbete!), men de tre åren då vi var som mest flitiga (tretton till sexton år) levde vi…

Bokhora recenserar Amanda Hellbergs!

Kolla in!

Tummen upp, Amanda!

Åh, det är fortfarande kö på bibblan innan min reservation går igenom. Det här är en av få böcker jag verkligen längtar efter, och ser fram emot, att läsa.