Dagarna som är dagarna

Det är studentfirande, det är födelsedagar, det är sommargäster från Stockholm, det är pulshöjande telefonsamtal, det är jobb, jobb, jobb, det är VARMT, det är första myggbettet i KNÄVECKET, det är frukter som blir dåliga snabbt, det är bärpajer och vispgrädde, det är mitt-i-livet-ångest. Det är mycket nu. Men jag är här och jag läste klart Elin Boardys Allt som återstår och tyckte den var vacker om än i det mest stillastående laget, eller, jo, det händer ju saker och berättelsen förs framåt men när jag avslutar den är det med en fundering; vad hände egentligen? Det känns som om boken mest skildrar ett liv som inte nödvändigtvis var särskilt, det bara var. Säkert levde en kvinna i början av nittonhundratalet som var lite mer intressant? Boken borde ha handlat om henne. Emma är särskild så som alla människor är särskilda men inte låt-oss-skriva-en-roman-om-henne-särskild.

Så dyker jag in i Vincent Franke och är klart mer road. Jag är en modern läsare, jag är lat och kräsen. Men jag ska allt ha en eloge för att dras till lite mindre mainstream-litt genom att gärna nosa på böcker med särpräglad prosa. Jag älskar vårt fina språk och när någon verkligen kan skriva, verkligen, verkligen kan böja och bända och vrida och hitta sådana där glimrande ord som andra inte alls tänkt på att använda just så, då ryser jag. Det är sann inspiration.
Eloge!

Kommentarer

razaha sa…
Jag kan stanna upp i en text som innehåller gamla ord som knappt används idag, och har emellanåt fått hut för att jag själv gör det.
Öppna upp en bok från början av sextiotalet så förstår du vad jag menar. Ord som smeker själen, och skapar eoner av tankar.
Här hemma har vi fullt upp med att försöka rädda gästhuset från att falla isär, och bygga upp vårt älskade hus.
Hela helgen har jag tillbringat de ljusa timmarna med penseln i handen, längtande efter natten då jag får skriva på mitt manus.
Sommaren tycker jag är lite stressande med alla måsten. Barnen sliter mer än vanligt i ens armar, och vänner fixar stora fester som kräver vår närvaro.
Någonting inom mig skriker nej, och jag gör allt för att slippa åka hemifrån. Emellanåt pressar jag ned foten i jorden och vägrar göra det jag blir tillsagd bara för att...
Ha, ha...inom mig bort en kärringen-mot-strömmen som vägrar följa alla måsten, och hellre vill sitta under en korkek och skriva.
Ha det
Christin sa…
Härligt med en så lång kommentar! :) det är svårt med måsten, även när de är roliga får man försöka känna efter för sommaren är kort och det viktiga är ju att kunna känna den i kropp och själ. Jag känner den bäst när jag sitter stilla och blundar en ljummen kväll och koltrasten sjunger och myggen dansar i kvällssolen och det doftar underbart grönt. Jag har ju pratat om det tidigare, men skrivandet blir till slut ett måste det med, något stressande, och jag känner att jag mått väldigt bra av att dra mentala gränser för skrivandet. Nu skriver jag, nu skriver jag INTE. Annars maler skrivandet i huvudet hela tiden och tömmer mig fullständigt. Som igår när jag försökte grubbla fram en ny titel på Död mans grepp, jag kunde inte släppa grubblet ens när vi var ute och åt glass och såg solen sjunka och då fick jag ingen behållning av att leva. Det är viktigt att stänga av skrivet ibland.

Kram på dig!