Familjen

Jag har tänkt. Kanske väljer vi våra familjemedlemmar på något plan, hur som är det ingenting vi vet och ingenting vi kan utgå från. Vi föds in i en gruppering som sitter ihop i blodet men det försäkrar ingenting, som ömsesidig förståelse och respekt, ens kärlek. Tankar och känslor kring en annan människa är sådant vi bildar oss med tiden. Jag tror inte vi kan få en god relation till våra föräldrar om inte de ser oss och samma sak gäller syskon. Vi kan vara familj och släkt men finns inte förståelse, repsekt och kärlek finns heller ingenting gott att bygga på, bara ont, som växer och breder ut sig och kramar om bröstet tills vi inte kan andas.

Vad är det då för mening med att umgås? Kanske just den att vi vill ha en mamma och en pappa och en bror och en syster i våra liv. Då måste jag fråga; hur mycket av oss själva måste vi då betala med? Var går gränsen för vad som är sunt och vad som är vansinnigt? Blir en kvinna mamma bara för att hon föder ett barn? Blir en man pappa bara för att barnet är hans? Blir en flicka syster för att hon har samma blod som den andra? Eller skapas dessa roller i samma stund som kärlek börjar växa, och om ingen kärlek finns, finns då rollerna?

Jag vet föräldrar som stryper sina barns själar, som stöter dem ifrån sig, drar tillbaka, stöter bort, drar tillbaka så att barnet växer upp med känslor formade som jojjos och en själ som ständigt söker och suktar efter mamma eller pappa och all slags kärlek och bekräftelse, oförmögen att ge det till sig själv. Jag vet barn som får höra hur fel de gör och sedan aldrig känner sig säkra på något, som har samvetet utanpå kroppen och spelar med det, om det så är att låta andra drabbas av det eller låta det drabba en själv. Jag vet föräldrar som haft föräldrar som talat om för och gjort saker mot dem och som i sin tur sprider det där vidare och det har ingenting med kärlek att göra, eller respekt, eller förståelse. Det är cirklar var och en av oss bär på och tenderar upprepa när vi inte tänker oss för.

Jag tror att vi alla är förmögna att förändras. Sedan varierar vår inneboende styrka och energi och somliga av oss verkar basalt svagare än andra, men ändå... ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och alla kan vi tänka. Och kan vi tänka kan vi göra, även om det kräver tålamod och tid. Vill vi förändras så gör vi det. Bara viljan förändrar oss och tankarna som sedan kommer, idéerna och när vi vägrar gå med på saker längre, tids nog bryts de där cirklarna. Jag vet, jag har brutit många av mina och jag fortsätter bryta dem som torra små kvistar. Jag tänker inte vara mina dåliga erfarenheter och vanor, jag tänker vara jag, den som lever i den här kroppen, som andas och tänker och känner och lär sig. Kan jag kan vem som helst, och så är det.

Det jag vill säga med det här inlägget är att oavsett hur vi sitter ihop, om det är genom blodsband eller vänskapsband, finns det gränser. När dessa gränser är passerade upphör också rollerna och vi blir människor som gör varandra illa. Familjer finns det gott om runt oss. Några av oss har luftiga relationer till sina föräldrar men väldigt täta till sina vänner och då blir vännerna familj. Några av oss lever bland sina föräldrar och syskon och då blir dessa både familj och vänner. Vad som är viktigt är att må bra, lyssna och bli hörd, se och bli sedd. Blir vi det inte av våra föräldrar och syskon måste vi hitta det någon annanstans, för det finns ingenstans värre än ett hem gone bad. Det är inom hemmets fyra väggar och skadade familjer som de värsta övergreppen begås, och där man får sina största och längst bestående sår.