Det började tidigt med sommarlov som regnade bort och sagostunder i Perssons lekstuga, spontana sagor plockade ur luften som vi barn satte ihop medan dropparna föll hårt över papptaket och plastfönstret immade igen och vi låg på rygg på det sandiga laminatgolvet och drömde oss bort. Sedan fortsatte det i skolan när jag lärde mig skriva och fattade tycke för skräck och död och gjorde illustrationer till mina historier i tunna små skolblock. Så dog min mormor och jag var tretton år och hon var femtiosex, och för att förstå livet och döden och människosjälen och vart vi tar vägen när vi tagit vårt sista andetag började jag och min bästa vän, Charlotte Knutsson, att skriva fantasy. De var sagor om liv och död, monster och överlevnad mot tuffa odds och magiska krafter, det var världar bortom vår och spöken mitt ibland oss och vilda vita hästar som for fram över öppna ängar. Vi skrev tolv böcker för hand, vi skapade illustrationer och stora tavlor till våra sagor, vi levde oss in i dem och lekte i skogarna och sydde kläder och gjorde vapen. Vi klädde ut oss till alver när det var maskeradhoppning på ridskolan och låtsades att våra svartbruna skolhästar var kritvita. Vi skämdes när ridskolans personal inte visste vad alver var för något (Härskarringen var långt ifrån filmatiserad då) och ropade upp i högtalarna ”här kommer alver och alver”, ungerför som Albert och Herbert.

Tids nog började jag skriva på egen hand. Det handlade fortfarande om död och liv och människosjälen och när jag var sexton år besökte jag Inger Erlandsson för första gången, medium, spåkvinna, som hon sa i luren med ett skratt. Jag fick upp ögonen för det obevisade och besökte henne minst en gång per år och när jag var runt tjugo gick jag kurser i medial utveckling och jag satt med under mediala demonstrationer, där medium inför publik förmedlar budskap från andra sidan och vi var samlade där som nyfrälsta. Det kändes fantastiskt och levande och intressant. Mina manus färgades av detta, jag fann min fokus. Jag diskuterade det obevisade med människor vart jag än kom. Jag gick skrivkurser och pratade med skrivlärarna och även den mest skeptiska av dem hade en bekännelse på lager, en händelse han inte kunde förklara, en händelse som han och hans son viftade bort som nonsens men som de båda visste faktiskt hände och som ingen av dem kunde förklara annat än med ord som gengångare och en sista önskan.

Jag älskar att skriva och ibland hatar jag det. Jag drivs av ett måste och en längtan. Jag vet vad det kostar en människa att forma sitt inre i ord som andra kan ta till sig och förstå och oavsett vilka jobb jag får återvänder jag ständigt till mina word-dokument och mina drömmar och mina tänk om… för tänk om?

All tid och allt försakande, all ångest och all glädje, all bitterhet och förtvivlan och alla tankar, alla frågor från min familj som vad ska du göra sen, då? och alla pengar som ska till CSN, allt tvivel jag gått igenom och tron jag återfått gång på gång, alla kläder jag och Lotten sydde, allt spring i skogarna och över ängarna, till och med mormors död skulle få en mening och ett syfte om jag slutligen och sist blir författare till ett förlag. Allt detta, så enormt mycket, vilken lättnad det skulle komma ur det, vilken fantastisk känsla.

Följ och gilla: