Alltid så rosa

Varma dagar seglar förbi och jag knegar inomhus i tjocka kläder och skor, anar det blå och ljuset genom gläntade takluckor, dricker vatten för att inte förgås. Så hör jag måsar ropa på håll och känner ett sug i magen och ser, för mitt inre, minnesbilder av andra somrar, somrar då jag inte alls jobbade, somrar då varje dag var en fråga: om jag skulle cykla till havet med Lotten eller följa med familjen ut med båten till någon av holmarna? Det var inga andra kläder än badkläder som gällde, ingen annan mat än rullade pannkakor eller grillat och havsskrubbad färskpotatis. Det var bad från västra sidan holmarna, den vilda sidan där havstulpanerna växte sig vassa och djupa vågor slog mot klipporna och splittrades i vattenkristaller. Huden kändes stram och röd efter ett litet tag, näsan flagnade, håret blev tjockt och lockigt, alla skrapsår läkte snabbt. Lotten och jag hittade små men väldigt söta hallon som växte fritt bland stenblocken. Först hoppade pappa i från aktern i smyg men så fort han var i var det alltid någon som såg och tjöt och helt plötsligt var hela familjen efter honom.

När vi åkte hem om kvällarna, vare sig jag cyklade med Lotten eller satt i aktern på båten, glänste solen i vågorna och färgade dem rosa, alltid så rosa, som om dagen rodnade av kärlek.