fredagen den 7:e oktober 2011

Ett inlägg om hur man aldrig ger upp

Teoretiskt sett är det ganska enkelt att kämpa. Man får en idé, man prövar idén, man upptäcker att det finns fler som prövar samma idé, man får ångest, kanske panik, man prövar lite till för att man blir sur, så hittar man en nisch, man gräver lite i nischen, man trillar ner genom en dold lucka, man hittar ett eget rum, man prövar ordentligt, man tror man är bra, man tror man är färdig och lanserar/skickar till förlag/försöker sälja in/målar på färg, så blir det pannkaka/refuserat/inte köpt/fult, man faller tillbaka, man blir uppgiven, man drabbas av tvivel, man undrar vad man håller på med, man vilar i några dagar, man känner en kittling någonstans i kroppen, en nerv som aldrig förut funnits där, en retlig jävel, man kliver in i sin nisch, man öppnar luckan, man kliver ner i rummet, man bygger vidare, man har nya idéer adderat till den gamla, andra vinklar och vrår, annat ljus, andra färger, man filar, man lär sig, man hårdnar och mjuknar på samma gång, man formas. Man är färdig. Man skickar in, man refuseras, det hela börjar om men med en liten skillnad, den syns inte utanpå, den känns knappt men något har hänt, man fånglor på luckan i nischen, man undrar om det finns fler luckor, man kliver ner i rummet, man söker utefter väggarna. Hur enveten är du? Hur hoppfull är du? Hur noga är du?

Man lär sig, efter ett visst antal försök, att det man gör inte är detsamma som det man är, man börjar göra det som är bra för det man gör, inte det man är, man tar hjälp av andra som skriver, man går kurser, man gör sin research, man börjar ta det man gör på allvar, man tvivlar, man hatar, man undrar vad man håller på med, man gråter lite, man älskar. Man har fått fina kontakter under tiden som passerat, man lär sig tugget, man inser. Man släpper taget. Man lär sig lyssna, ge sig hän. Man prövar någonting nytt ur det gamla. Man vördar sina lärdomar. Man känner ödmjukhet. Man bygger igen i det dolda rummet, man hittar ett fönster att öppna, det kommer in ljus och luft, man känner hopp, man skickar in, man blir refuserad men med ett par hoppfulla ord som gör hela skillnaden, man bygger igen. Man bygger, och bygger, och bygger, man lyssnar, ger sig hän, prövar att pröva det man redan prövat fast bättre, man vördar, hårdnar, mjuknar, man ger upp. Man blir alldeles stilla, man känner nerven reta någonstans i kroppen, man känner begäret, man känner behovet, besattheten, är man sjuk?

Man hoppas inte längre, man gör det man gör för att man gör det, man måste, man vill, man hatar, man älskar, man är.

Man lyckas.

12 kommentarer:

Annelie sa...

Underbart inlägg. Tack för det. Och stort grattis till kontraktet - det verkar bara ett riktigt bra och intressant förlag!

Lisa sa...

Ditt inlägg ger mig hopp. Kan du känna nu att allt detta kämpande har varit en nödvändig väg fram till publiceringen?

Charlotte sa...

Tack för ett fantastiskt inlägg. Tusen grattis till dig! Ska bli så otroligt spännande att få läsa det du skrivit sedan.

Anneli sa...

Vilken fantastisk beskrivning av det skrivande livet.

Christin sa...

Ja, det kan jag. Men mitt i var det verkligen svårt att se. Jag tror faktiskt jag gav upp, på riktigt, där i slutet. Det fick bära eller brista, hade det inte blivit nu hade jag menat allvar med att sluta, eller åtminstone ta en rejäl paus.

Christin sa...

Oj, glömde skriva att jag svarade dig, Lisa :) jag kan nu se att mitt kämpande var ett slags nödvändigt ont fram till var jag är nu. Och jag är tacksam för allt jag lärt mig på kuppen, verkligen tacksam.

Malin Roca Ahlgren sa...

Jag minns att du slutade skriva, slutade blogga, o sen när jag skulle bli utgiven, sa du till mig att du skulle börja med bloggande o skrivandet igen. :)

Christin sa...

Alldeles sant, Malin. Jäklars, så trött jag varit på alltsammans :) samtidigt är det svårt att sluta när man väl har börjat, det är den där nerven som retar. Det är underbart med allt skrivstöd som finns på nätet! Alla skrivkamrater man hittar. Ni behövs! :) tack, allihop!

Frida Åberg sa...

Stort Grattis!
Känner igen mig i processen och tror att jag är i början nàgonstans.

Nerven fick jag känna pâ med besked när jag förlorade mitt manus vid datorstöld. Nu skriver jag nytt och bättre. Nu har jag bara refuseringarna att se fram emot :).

Önskar dig massor av lycka till och tack för ett inspirerande inlägg!

Duktiga Tjejen sa...

Hittade till dig genom Hanna Lans. Grattis till bokkontrakt! Jag försöker att inte ge upp, det är en jäkla tuff bransch där ute.

Joanna Björkqvist sa...

Så vackert och klokt skrivet! Det är verkligen något att ta till sig.

Jag trodde i torsdags att jag var klar, men efter en lektörs omdöme inser jag att det inte är så enkelt.

Men blir man någonsin klar...? Egentligen...?

My Myself and I sa...

Härlig inställning! Precis så känner jag också - heja oss :)