Hej Christin! Vad hände med Död mans grepp? För visst är väl det den senaste boken du skrev? Och Kaninhjärtat är en tidigare?

Jag kan nog ha varit lite luddig på bloggen om vilket manus som är vilket, det är luddigt även för mig, och jag överväger stundtals att dra ett streck över alla tidigare manus hellre än att behöva förklara, liksom låta det bli historia.

Å andra sidan är alla tidigare manus, allt mitt tidigare slit, anledningen till varför jag står här nu som författare. 

Därför tänker jag göra ett ärligt försök att skissa upp mina tidigare manus i någorlunda kronologisk ordning, så jag kan peka de nyfikna hit och även mig själv de gånger jag känner mig tillfälligt senil:

  1. tre prinsessor (observera gemenerna!), skapades i slutet av 2006, början av 2007, och handlar om fyra tjejvänner som vuxit upp tillsammans, bor i Göteborg och har varsina problem, en av dem är död, en annan är synsk, det är så det börjar, och refuseringarna trillade in så jag skrev
  2. Fri, där jag vred och vände på historien om Birgit, Simone, Agnes och Johanna, försökte med ett annat perspektiv, ett annat grepp, tills jag fick fler refuseringar och ändrade titel, perspektiv och grepp och skrev
  3. Mellan dig och mig finns ingen himmel, som sedan rann över i
  4. Duett, men det var hela tiden samma historia, samma stomme, jag ville så gärna att det skulle handla om dessa tjejer, så kom fler refuseringar och jag började bli trött, lite less, men jag gav mig inte, jag skrev
  5. Nattljus, där Birgit och Simone berättar vartannat kapitel och Simone tar upp deras gemensamma historia, det är fint, nästan så att jag blir sugen på att…
  6. Halo blev nästa titel, men manuset är detsamma som Nattljus på ett ungefär, och sedan skrev jag
  7. Ljus till dem som vandrar genom natten, där ett psykologbesök är navet och utifrån det, i stil med Forest Gump, berättar Birgit om sitt liv som ett synskt barn, och sina vänners liv, mest med fokus på Simone, vilket gav mig idén till
  8. Rostfågel, som handlar om en finare familj, en snäv relation mellan en mor och dotter, en dotter som väljer att bo hemma hellre än att ge sig av och såra dem hon älskar, här bytte jag namn från Birgit till Elin då Birgit (varför valde jag någonsin detta gamla namn?) var så tantigt, men… det gav mig idén till
  9. Död mans grepp, där Birgit/Elin fick sitt riktiga namn; Hanna, och när DMG var skrivet bestämde jag mig för att nu, NU, får det ta mig FAN räcka. Nu är Birgits/Elins/Hannas historia skriven på alla tänkbara sätt, jag har gnott och putsat och skrapat, det finns inga mörka vrår kvar, det är dags att våga släppa taget, att våga skriva om helt nya personer med helt andra egenskaper, så jag skrev
  10. Kaninhjärta

Och jag skrev mitt livs bästa manus.

Det är skrämmande att titta på den här sammanfattningen, inte konstigt att jag ett tag undrade om jag var besatt… Hur som, detta, sammantaget, är min debut, detta är alltsammans Kaninhjärta för Kaninhjärta hade inte funnits utan det tidigare slitet, och det vill jag vara väldigt öppen med. Oftast framställs debutanter på ett visst sätt, här är Joppe med sin debutbok och allt är så ljust och fräscht, men det är sällan så verkligheten ser ut. Min verklighet är denna, min debutroman kom inte som en blixt från det blå och allt har sannerligen inte varit ljust och fräscht, det mesta har varit slit, och jag har älskat det, jag älskar det, jag kommer alltid, alltid att älska det.

Japp, såhär såg jag ut på ett ungefär när jag började envisas med samma manusidé, ung, fräsch, på GÅNG. Herre Gud…
Följ och gilla: