... rent skrivmässigt. Fram tills nu har manuset utspelat sig inom slutna kretsar med återkommande scenplatser och utvecklande scener. Men vad jag märker att jag har jobbigt med är när karaktärerna helt plötsligt ska byta miljö och förflytta sig. Dessutom två karaktärer som inte riktigt känner varandra. Jag tänker mycket på sådant, både när jag skriver och läser, vad som är realistiskt. Om det i redan skrivna böcker eller på film går för lätt för karaktärerna att lära känna varandra blir jag störd. I verkliga livet är det oftast svårt att lära känna nya människor, och många gånger tänker vi att vi skulle vilja bli bättre vän med den eller den personen, men hur gör man? Man vill inte verka framfusig/osäker/desperat/ointresserad, man vill inte vara för ärlig och rak och tillrättalägga allt för tidigt, och så vidare. Som jag pekade på i Danielle Trussonis bok Angelologi är det fy skäms att fösa ihop karaktärer som inte har en tydlig dragning mellan sig - tvinga fram något som inte finns där.
Så, jag satt och våndades mitt på dagen idag och lyckades klämma ur mig något som jag tvivlar på. Men jag tog mig vidare. Kanske är det det viktigaste för nu.
Som belöning äter jag choklad (givetvis) och tänkte spela lite Sims.
måndagen den 31:e januari 2011
Uppmaning!
Fann denna uppmaning hos Amanda. Skojigt! Här kommer mina svar:
TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
"Hej", sa jag. "Hur är det?" (hoppsan, vilken fantastisk mening!)
Ur Tana Frenchs Okänt offer, väldigt, väldigt, väldigt bra bok.
VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
"Tv", men i repris; Solsidan
BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Min sambo som brottas med sin HTC-telefon, samt har på sitt mångljudande börsprogram.
NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Igår, på en långpromenad genom staden med min sambo, mina föräldrar och min bror. Gick till kafé Zenit och trängdes med alla andra och åt en av deras underbara pajer!
VAD HAR DU PÅ DIG?
Vit fluffig morgonrock och nattskjorta - en typisk skrivmåndag. Har inte ens ätit frukost! (10:52)
VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Winter's bone
SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Nej. Jag är hemmatam, familjär och kär i mitt lands befolkning och natur.
TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
"Hej", sa jag. "Hur är det?" (hoppsan, vilken fantastisk mening!)
Ur Tana Frenchs Okänt offer, väldigt, väldigt, väldigt bra bok.
VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
"Tv", men i repris; Solsidan
BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Min sambo som brottas med sin HTC-telefon, samt har på sitt mångljudande börsprogram.
NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Igår, på en långpromenad genom staden med min sambo, mina föräldrar och min bror. Gick till kafé Zenit och trängdes med alla andra och åt en av deras underbara pajer!
VAD HAR DU PÅ DIG?
Vit fluffig morgonrock och nattskjorta - en typisk skrivmåndag. Har inte ens ätit frukost! (10:52)
VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Winter's bone
SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Nej. Jag är hemmatam, familjär och kär i mitt lands befolkning och natur.
Winter's bone
Såg denna i helgen och fascinerades. Den tar upp människans många djup, särskilt de skuggade delarna, och ännu en gång slås jag av hur jäkla intressant det är. Vi människor skiftar som havets yta. Bara vi bestämmer oss kan vi rättfärdiga oss själva till att förstöra en hel värld. Samtidig kan vi älska varandra och sörja varandra lika innerligt som elefanterna, delfinerna, svanarna. Vi bär allt liv på jorden inom oss och är det otäckaste samtidigt mest fantastiska som lever här. Porträtten i den här filmen är starka, ohyggliga vissa stunder, särskilt som den utspelar sig i amerikanska utbyggden med ett slags egenlag, där de gör upp sinsemellan och håller enad front mot rättsväsendet och är släkt med varandra, precis varenda en. No one kiss and tell 'cause if they do...
Det finns ingenting så otäckt som när rättfärdigandet visar sitt ansikte, värre än förnekelse, värre än övertygelse; en rättfärdigad människa agerar.
God skrivmåndag på er.
söndagen den 30:e januari 2011
Jag springer uppför kullen
Det har varit en härlig oskriven helg, en kort ledighet och många goda människor. Finns inget som inspirerar mig så som socialt liv och att inte KUNNA skriva. I morgon fortsätter skrivet och jag längtar!
Var väl mest det.
Happy weekend!
lördagen den 29:e januari 2011
Mitt skrivhörn (på kvällen)
Nej, jag tänkte, varför städa undan? Det är ju såhär jag jobbar, så, det är såhär jag jobbar. Varför städa undan? Till vänster står en inramad bild på en klädmodell som är väldigt lik min huvudkaraktär, Hanna Fagerström, sen ligger lite blandat, nödvändigt krafs på mitt skrivbord så som tidningen YourLife, en mobiltelefon med laddare, en Moleskine (halvfylld), en Ipod, en blommig tekopp (söt!), ett bananskal (hm...), två stora glaslyktor för rätt stämning, en blommig pappershållare, ett pennställ i zink med mörkt reliefmönster, två toarullar från Lagerhaus som är förtryckta med en luckstory där man själv ska fylla i (något att göra när man är trög i magen?), en räkning (hoppsan!) och ett instruktionshäfte till min pilatesboll (såhär gör du: pumpa upp bollen, lek), samt en massa, massa lösryckta lappar, exempel; FÖRSTA KAPITLET/ Jag skulle få det berättat för mig veckor senare, hon gör så, lillasyster, hon håller tyst om det hon tror tynger andra människor.
Nu ska jag skriva vidare. Tjipp!
fredagen den 28:e januari 2011
Black Swan
Väääldigt sugen på att se den. Väldigt. Nathalie Portman fick dansa balett i ett år för att komma i form till den, vilket jag tycker om, det ger filmen ett fastare uttryck än om man skulle fiffla med olika stuntflickor. Dessutom fascineras jag av det mänskliga sinnet, och tankarna, skärpunkten mellan den verkliga världen och världarna som frodas och lever inuti varje människa.
Ett bevis på...
... att det jag nojade över då, som att exempelvis inte ha råd till en ny soffa, går att lyckas med utan specifik inkomst; vi fick ärva Kristoffers pappas soffa. Den är SUPERfin. Den är vit, i grovt filttyg, svängd i formen och med en fotpall man kan ställa till och skapa en divan av.
Och mer därtill, men alltför osäkert än för att jag ska våga gå in på detaljer, som ytterligare bevis på att beslutet jag fattade i oktober/november förra året var rätt. Så ofta som möjligt (läs: alltid) ska man lyssna och följa sin magkänsla. Särskilt om den vrålar som från en avgrund.
Jag vaknade med låg inspirationshalt, men tvingade mig igenom och lyckades. Så nu skriver jag och räknar med att vara färdig innan februari är slut. Skrivande är hälften lust, hälften disciplin, och väldigt sällan kan åtminstone jag hamna i ett inspirationsrus där jag skriver och skriver och det blir fantastiskt. Det är som man säger ett hantverk, något att spika och såga och snickra på. Att förvänta sig annat är att faktiskt inte veta.
Och mer därtill, men alltför osäkert än för att jag ska våga gå in på detaljer, som ytterligare bevis på att beslutet jag fattade i oktober/november förra året var rätt. Så ofta som möjligt (läs: alltid) ska man lyssna och följa sin magkänsla. Särskilt om den vrålar som från en avgrund.
Jag vaknade med låg inspirationshalt, men tvingade mig igenom och lyckades. Så nu skriver jag och räknar med att vara färdig innan februari är slut. Skrivande är hälften lust, hälften disciplin, och väldigt sällan kan åtminstone jag hamna i ett inspirationsrus där jag skriver och skriver och det blir fantastiskt. Det är som man säger ett hantverk, något att spika och såga och snickra på. Att förvänta sig annat är att faktiskt inte veta.
torsdagen den 27:e januari 2011
J K Rowling
Det är så lätt att tycka om J K Rowling. Trots all framgång är hon fortfarande ödmjuk och en god lyssnare. Jag blir alltid inspirerad när jag ser henne i intervjuer, för att inte tala om Harvard-talet hon höll för något år sedan! Därför lägger jag upp denna långa, långa intervju med henne. Bloggen är inte enbart till för oss som en sorts kommunikation - den är även ett bra ställe att spara saker på.
onsdagen den 26:e januari 2011
Glömda ord
Det här var en rolig sida. Massor med knasiga ord! Bjärt använder jag faktiskt ibland, i mitt manus. Frågan är om det är bra? Än har jag inte fått som svar från datorn att det låter byråkratiskt och främmande i flytande text, but you never know...
Sov för länge i dag, och det är typiskt, för jag har lägenheten för mig själv och brukar kunna skriva långa sessioner utan avbrott. Istället sitter jag här och saknar honom. Funderar på att gå ut. Undrar när de där reserverade böckerna på biblioteket kommer. Jag vill LÄSA.
Äsch.
Jag gör mig en kopp svart te och hoppas kvickna till av det.
Som vanligt ett bra inlägg av Amanda Hellberg, för er som inte upptäckt henne än. Hon är den bästa skribenten som bloggar, helt klart, en förtjusande liten kvinna.
Sov för länge i dag, och det är typiskt, för jag har lägenheten för mig själv och brukar kunna skriva långa sessioner utan avbrott. Istället sitter jag här och saknar honom. Funderar på att gå ut. Undrar när de där reserverade böckerna på biblioteket kommer. Jag vill LÄSA.
Äsch.
Jag gör mig en kopp svart te och hoppas kvickna till av det.
Som vanligt ett bra inlägg av Amanda Hellberg, för er som inte upptäckt henne än. Hon är den bästa skribenten som bloggar, helt klart, en förtjusande liten kvinna.
tisdagen den 25:e januari 2011
Vart tar orden vägen?
Är det att bli en bättre författare, att tappa orden i konversationer men finna dem i skrivandet?
Alltså; är det att bli en bättre författare, att bit för bit vända sig inåt och bli introvert?
Hm.
Eller så behöver jag äta mer fiskleverolja.
Alltså; är det att bli en bättre författare, att bit för bit vända sig inåt och bli introvert?
Hm.
Eller så behöver jag äta mer fiskleverolja.
Lyckans baksida
Jag läste Kay Pollaks bok Att välja glädje för några år sedan. Jag tog verkligen till mig budskapet, och i många möten har det hjälpt mig. Jag är inte längre beroende av vad andra människor tycker och tänker om mig, hur de uppför sig och så vidare, jag kan vara glad ändå. Jag kan bestämma över min glädje. Istället för att irritera mig på människor om de är på ett visst sätt, kan jag förstå dem. Det känns givetvis skönt, som att återta en bit av sig själv, men att också ha som grundinställning att försöka förstå de människor jag möter istället för att döma dem. Jag reagerar inte på orättvisor, hat, missunnsamhet och så vidare, jag AGERAR, när jag har begrundat det. Mitt känsloliv är min skatt, något jag värnar om.
Men det finns en baksida med att välja glädje. Många gånger har jag upptäckt att mitt agerande har uteblivit. Att det har stannat vid tankar. Om jag, exempelvis, möter människor som lever med en stor osäkerhet inombords, med labilt humör, prat bakom ryggar, konflikträdsla och påklistrade leenden, och förstår den här människan, verkligen förstår, lägger ihop hans/hennes bakgrund och erfarenheter, så stannar det vid det. Jag förstår människan, som lätt skulle kunna kallas idiot, och accepterar hans/hennes beteende, trots att det gör mig illa. Baksidan med glädjen är att jag lägger så stor vikt vid att förstå och "spara på mina reaktioner" för att hålla mig lugn och utanför det hela, att känslorna det ger, att bara ta emot, att förstå, att "tänka bort" alltsammans, gör än mer ondare än skammen jag skulle fått av att säga ett och annat.
Det viktiga med att förstå människor är att man lär sig hur man ska hantera dem. Men det är viktigt ATT man hanterar dem. Vi kan inte tänka oss lyckliga om situationer är på ett visst sätt, om en människa är på ett visst sätt. Det är att leva i förnekelse, vilket givetvis kan leda till att man överlever (som fångarna som uthärdade flera år av tortyr utan att låta det nå deras själ), men om situationen inte är livshotande tycker inte jag att det passar in. Kan man göra någonting faktiskt borde man väl göra det?
Det stämmer att vi inte kan förändra andra människor, bara förändra sättet på vilket vi betraktar dem. Men det stämmer också att vi påverkar varandra. Att det i möten händer någonting. Jag tror inte det är sunt att gå in med inställningen att jag ska förändra någon, men det är heller inte sunt att helt avsäga sig ansvaret för andra människor och bara ta ansvar för sig själv, förstå för mycket och i sin behärskade tystnad och i sitt glädjeval helt bli tillplattad.
Om vi håller föreläsning och en människa sitter och sover, då ska vi givetvis förstå den här människan. Han/hon kanske inte är intresserad, eller sov illa i natt, eller håller på att bli förkyld, eller lider av narkolepsi, vad vet vi? Istället för att irritera oss på den enda människa som sover vore det bättre att glädja oss åt dem som sitter på resten av stolarna med all sin uppmärksamhet riktade mot oss.
Lämnar våra nära och kära sina skor på hallmattan är det slöseri med glädje att irritera oss på detta och bli sura resten av eftermiddagen. Istället borde vi välja att förstå, och låta det vara. Lära oss att tänka om. Det är bra, det med.
Men jag inser att det här med att välja glädje även har sina begränsningar. Sätter vi det i större sammahang handlar det helt plötsligt om mänskligt teflon. Det handlar om att låta saker som berör glida av oss, för vi vill ju vara lyckliga, hela tiden. Låta idiotchefer/jobbiga familjemedlemmar/pinsamma vänner glida av oss utan att lämna märken, för vi tänker bort det som sårar/upprör/kränker, för vi väljer glädje.
Det är förnekelse, enligt mig.
Ska vi tänka oss lyckliga blir vi inte lyckliga. Tankarna är bara en del av vår inställning, men ska inte vara lösningen. Mötet, det är det avgörande. Det är i mötet vi kommer framåt, vi utvecklas. Det är när vi begrundat, och sedan öppnar munnen för att säga någonting, som vi rör på oss. Det är bra att ta ett steg tillbaka och förstå den man möter, men det är samtidigt viktigt att förstå att agerandet, rörelsen, är vad som leder någonstans. Ska vi samla på oss jobbiga känslor, tänka bort dem i vår ensamhet och komma tillbaka har vi inte rört på oss, alls. Vi har bara kapslat in. Komprimerat. Att tänka sig till lycka blir istället att inte tillåta sig sorg, rädsla, saknad och så vidare, när känslorna rentav är berättigade. Hoppsan, jag har cancer, men då har jag ju världens chans att BÖRJA OM med mitt liv, WOW. Nej. Det fungerar inte så. Det är att inte acceptera situationen, när man ständigt ska se det positiva, utan istället vränga och vrida den tills den passar en förnekelse, en vision. En fantasi. Givetvis är tankens kraft enorm, och tänker vi positivt läker våra kroppar snabbare. Men vågar man inte möta sitt eget mörker är man den största förnekaren av dem alla, och då läker ingenting. Då trycker man på paus. Vi måste vidkänna våra känslor när de kommer, studera dem. Istället för att förneka sig själv sorgen och smärtan i exempelvis ett cancerbesked ska vi känna alla känslorna, vara i dem, leva ut dem, fullständigt, inifrån själen och ut. Sedan har vi en grund att bygga på.
Jag försöker hitta en balans mellan mitt tonårsjagsreagerande och mitt vuxna, lugna, oberörda teflonglidande. Det finns stunder jag ångrar att jag inte gjorde någonting åt, ord jag inte skulle ha tagit tigande, orättvisor jag inte skulle accepterat. Det finns också stunder jag gjorde någonting åt och ångrar, ord jag tjafsade emot och ångrar och orättvisor jag försökte rätta till men på helt fel sätt.
Jag försöker hitta en balans. Balansen är alltid svaret, varken det ena eller det andra. Det stämmer in på livets alla aspekter. Jag tror inte man kan hitta sin optimala vikt exempelvis genom att bara äta rätt, man behöver även träna och ändra sin grundinställning, sitt leverne, och sin själsliga övervikt. Jag tror heller inte att man blir lycklig genom att glömma den som sårade en, man måste även förlåta, rentav konfrontera, inte av ilska men av lust till att röra på sig, till att gå vidare. Och så fortsätter det. Det är balansen mellan alla bitarna. Eller som en bekantskap till mamma sa: "Ja, äter jag två liter filmjölk så får jag nog också ont i magen."
För mycket av någonting blir för lite av annat.
Därför är det bra att låta sig vara förbannad ibland.
Så man kan vara glad igen.
Eller att äta choklad, så man kan träna.
Eller förstå en annan människa, men även sig själv, så att man vet vad man ska säga, och när man ska säga det. Det är för mig den äkta glädjen. Det är för mig att välja livet.
Men det finns en baksida med att välja glädje. Många gånger har jag upptäckt att mitt agerande har uteblivit. Att det har stannat vid tankar. Om jag, exempelvis, möter människor som lever med en stor osäkerhet inombords, med labilt humör, prat bakom ryggar, konflikträdsla och påklistrade leenden, och förstår den här människan, verkligen förstår, lägger ihop hans/hennes bakgrund och erfarenheter, så stannar det vid det. Jag förstår människan, som lätt skulle kunna kallas idiot, och accepterar hans/hennes beteende, trots att det gör mig illa. Baksidan med glädjen är att jag lägger så stor vikt vid att förstå och "spara på mina reaktioner" för att hålla mig lugn och utanför det hela, att känslorna det ger, att bara ta emot, att förstå, att "tänka bort" alltsammans, gör än mer ondare än skammen jag skulle fått av att säga ett och annat.
Det viktiga med att förstå människor är att man lär sig hur man ska hantera dem. Men det är viktigt ATT man hanterar dem. Vi kan inte tänka oss lyckliga om situationer är på ett visst sätt, om en människa är på ett visst sätt. Det är att leva i förnekelse, vilket givetvis kan leda till att man överlever (som fångarna som uthärdade flera år av tortyr utan att låta det nå deras själ), men om situationen inte är livshotande tycker inte jag att det passar in. Kan man göra någonting faktiskt borde man väl göra det?
Det stämmer att vi inte kan förändra andra människor, bara förändra sättet på vilket vi betraktar dem. Men det stämmer också att vi påverkar varandra. Att det i möten händer någonting. Jag tror inte det är sunt att gå in med inställningen att jag ska förändra någon, men det är heller inte sunt att helt avsäga sig ansvaret för andra människor och bara ta ansvar för sig själv, förstå för mycket och i sin behärskade tystnad och i sitt glädjeval helt bli tillplattad.
Om vi håller föreläsning och en människa sitter och sover, då ska vi givetvis förstå den här människan. Han/hon kanske inte är intresserad, eller sov illa i natt, eller håller på att bli förkyld, eller lider av narkolepsi, vad vet vi? Istället för att irritera oss på den enda människa som sover vore det bättre att glädja oss åt dem som sitter på resten av stolarna med all sin uppmärksamhet riktade mot oss.
Lämnar våra nära och kära sina skor på hallmattan är det slöseri med glädje att irritera oss på detta och bli sura resten av eftermiddagen. Istället borde vi välja att förstå, och låta det vara. Lära oss att tänka om. Det är bra, det med.
Men jag inser att det här med att välja glädje även har sina begränsningar. Sätter vi det i större sammahang handlar det helt plötsligt om mänskligt teflon. Det handlar om att låta saker som berör glida av oss, för vi vill ju vara lyckliga, hela tiden. Låta idiotchefer/jobbiga familjemedlemmar/pinsamma vänner glida av oss utan att lämna märken, för vi tänker bort det som sårar/upprör/kränker, för vi väljer glädje.
Det är förnekelse, enligt mig.
Ska vi tänka oss lyckliga blir vi inte lyckliga. Tankarna är bara en del av vår inställning, men ska inte vara lösningen. Mötet, det är det avgörande. Det är i mötet vi kommer framåt, vi utvecklas. Det är när vi begrundat, och sedan öppnar munnen för att säga någonting, som vi rör på oss. Det är bra att ta ett steg tillbaka och förstå den man möter, men det är samtidigt viktigt att förstå att agerandet, rörelsen, är vad som leder någonstans. Ska vi samla på oss jobbiga känslor, tänka bort dem i vår ensamhet och komma tillbaka har vi inte rört på oss, alls. Vi har bara kapslat in. Komprimerat. Att tänka sig till lycka blir istället att inte tillåta sig sorg, rädsla, saknad och så vidare, när känslorna rentav är berättigade. Hoppsan, jag har cancer, men då har jag ju världens chans att BÖRJA OM med mitt liv, WOW. Nej. Det fungerar inte så. Det är att inte acceptera situationen, när man ständigt ska se det positiva, utan istället vränga och vrida den tills den passar en förnekelse, en vision. En fantasi. Givetvis är tankens kraft enorm, och tänker vi positivt läker våra kroppar snabbare. Men vågar man inte möta sitt eget mörker är man den största förnekaren av dem alla, och då läker ingenting. Då trycker man på paus. Vi måste vidkänna våra känslor när de kommer, studera dem. Istället för att förneka sig själv sorgen och smärtan i exempelvis ett cancerbesked ska vi känna alla känslorna, vara i dem, leva ut dem, fullständigt, inifrån själen och ut. Sedan har vi en grund att bygga på.
Jag försöker hitta en balans mellan mitt tonårsjagsreagerande och mitt vuxna, lugna, oberörda teflonglidande. Det finns stunder jag ångrar att jag inte gjorde någonting åt, ord jag inte skulle ha tagit tigande, orättvisor jag inte skulle accepterat. Det finns också stunder jag gjorde någonting åt och ångrar, ord jag tjafsade emot och ångrar och orättvisor jag försökte rätta till men på helt fel sätt.
Jag försöker hitta en balans. Balansen är alltid svaret, varken det ena eller det andra. Det stämmer in på livets alla aspekter. Jag tror inte man kan hitta sin optimala vikt exempelvis genom att bara äta rätt, man behöver även träna och ändra sin grundinställning, sitt leverne, och sin själsliga övervikt. Jag tror heller inte att man blir lycklig genom att glömma den som sårade en, man måste även förlåta, rentav konfrontera, inte av ilska men av lust till att röra på sig, till att gå vidare. Och så fortsätter det. Det är balansen mellan alla bitarna. Eller som en bekantskap till mamma sa: "Ja, äter jag två liter filmjölk så får jag nog också ont i magen."
För mycket av någonting blir för lite av annat.
Därför är det bra att låta sig vara förbannad ibland.
Så man kan vara glad igen.
Eller att äta choklad, så man kan träna.
Eller förstå en annan människa, men även sig själv, så att man vet vad man ska säga, och när man ska säga det. Det är för mig den äkta glädjen. Det är för mig att välja livet.
måndagen den 24:e januari 2011
Ett slag för bibblan!
Även om biblioteket vid Chapmans torg är rätt trist i jämförelse med låt säga Kungsbackas bibliotek Fyren, rundformat och öppet i mitten till ett par blänkande takfönster, MÅSTE JAG slå ett slag för biblioteken i stort, bibblorna överallt! För chansen att få låna böcker utan kostnad, och läsa dem! För TILLGÅNGEN och RIKEDOMEN. Tänk, så fantastiskt det ändå är!
Nu har jag reserverat Amanda Hellbergs Döden på en blek häst samt David Nicholls En dag, över NÄTET, bara sådär! Så får jag ett mail när de finns att hämta.
Ah.
Livet är gott just nu.
Nu har jag reserverat Amanda Hellbergs Döden på en blek häst samt David Nicholls En dag, över NÄTET, bara sådär! Så får jag ett mail när de finns att hämta.
Ah.
Livet är gott just nu.
Änglarnas tecken
Angelologi - Änglarnas tecken var mycket välskriven när det gäller faktan, den övergripande känslan av tid och rum och realismen. Jag kunde tro och föreställa mig allt av Danielle Trussonis värld (och hennes bok var härlig att läsa efter Donna Tartts något trögare Den lilla vännen) och köpte nefilims existens rakt av.
Boken är definitivt läsvärdig och underhållande, jag slukade den på några dagar!
Låt mig nu lämna kommentarer om bristerna, då de lär åtminstone mig som skribent en hel del:
det märks att Danielle lagt ner stor möda på sitt synops, tagit reda på fakta, besökt platser, lärt sig saker och blivit insatt. Boken är enormt spännande och som sagt, mycket välskriven. Det jag reagerar på är skolexempel, som när hon beskriver karaktärer och kör på huvud-axlar-knä-och tå-knä-och tå-versionen; hårfärg och form, ögonfärg, munform och klädsel. Tröttsamt stereotypt, och inte alls så som vi betraktar människor. När vi träffar nya människor reagerar vi på det som särskiljer dem, och vi alla har något som särskiljer oss! Om det är en annorlunda näsa eller en särskild hårfärg eller kläder som sticker ut, eller födelsemärken, eller sätt att röra sig på, någonting unikt, nämn det om karaktären! Men just det där med att låta karaktären passera en spegel och studera sitt ansikte så att läsaren på så sätt får veta utseende, det är så tjatigt, så trist, så påtvingande på något vis.
Med tanke på detta; en scen jag retar mig på, där en av karaktärerna anser att de inte har tid att äta (i stil med "äter vi nu hinner vår fiende knappa in på oss"), men sedan, helt plötsligt och passande, ser till så att Evangeline får tvättat av sig och bytt kläder så att hon kan få skräda in i rummet och slå honom med häpnad (se framtvingad förälskelse mellan karaktärer en bit ner), det finner jag så planterat, så framtvingat, inte det minsta realistiskt, eller att det hör till saken. Alltså, om ett tycke ska uppstå mellan karaktärerna ska det falla sig naturligt i redan existerande scener. Att bygga scener i en sådan här bok som uteslutande handlar om att belysa en attraktion som inte märks och inte belyses någon annanstans känns påtvingat, det också. Om en attraktion uppstår mellan ett par karaktärer ska den gnaga sig kvar och flikas in i precis allt; den återspeglar hela det dygnet, sätter sin prägel på allt annat som upplevs och väntar på karaktären när den ska sova. Åtminstone om jag får välja.
Danielle låter många karaktärer passera ansiktslösa. När jag läser hennes bok fylls jag av en underlig tomhet; i flera scener förväntas jag som läsare själv fylla i statister. Mitt i ett stycke får jag veta att Evangeline har mött sina medsystrar i klostret på sin väg ner till kapellet, eller att hon under sin dag spenderat tid i deras närhet, men jag ser dem inte. Jag får inga detaljer, inte ens något litet. Bara så, återgivet för mig. Var är gestaltningen? Det gör mig en smula frustrerad, som om Danielle inte kan se det framför sig själv. Små ord räcker, om vad som helst; skor som knarrar på nunnan Ev. möter, ett radband som rasslar, någon som är förkyld, så jag som läsare får en känsla av vardag, av att vara där.
Detsamma när ett par av karaktärerna befinner sig på ett museum och det helt plötsligt (!) befinner sig turister i samma rum som dem. Hon nämner ingenting om detta förrän långt mycket senare, och då får jag en känsla av att det hela tiden har varit turister i rummet.
När tunga scener utspelar sig, avgörande scener, sveper hon så lättvindigt förbi dem, medan andra scener känns väldigt skrälliga, närmast parodiska. När de tunga scenerna kommer vill jag bromsa upp och verkligen uppleva dem; stämningen mellan karaktärerna, dofterna, smakerna, synerna, ljuden, känslorna. Våga bromsa upp i de viktiga scenerna så att läsaren verkligen får vara där!
Angående framtvingad förälskelse: jag avskyr kärlekar som författaren tvingar fram. Det är liksom förutbestämt att dessa två ska bli förälskade men jag får ingen känsla för det, jag får inte se dem fatta tycke. Det bara skrivs ut. Återigen slarvar hon med sin gestaltning och kör på återgivelser och plattityder. Det absolut häftigaste som finns är gestaltning, när den används rätt, så att läsaren själv känner vad som händer, utan att det skrivs ut; en kärlek uppstår mellan karaktärer och jag som läsare förstår det, inte för att det skrivs ut, utan för att karaktärerna börjar bete sig annorlunda i varandras närhet. Danielle vill att karaktärerna, som känt varandra i ett dygn, ska hålla hand. Utan att jag som läsare känner dragningen mellan dem. Det tenderar bli oerhört verklighetsfrämmande. Klappar på axlar, rentav en arm runt kan vara okej för några som just träffats och där tycket kanske är trevande eller svårgripbart. Och blickar, massor av blickar (man kollar ju in varandra först!) och leenden. Men inte hålla hand. Inte kyssa. Särskilt inte under de förhållanden som råder i scenen (folk har dött och karaktärerna själva har varit utsatta för dödshot). För att lindra varandras oro kan man ta i varandra, men då tröstande, stöttande. Inte kärleksfullt, det blir för sårbart enligt.
Dessutom känner jag att hon begår karaktärsbrott; en av karaktärerna är ingen dåtida gentleman som flyger upp från stolen när kvinnan han helt plötsligt älskar sätter i halsen, och häller upp henne ett glas vatten. Han är en New York-bo med laptop, en bohemisk konstnär, och så vidare, och även den gesten känns därför påtvingad då det inte finns en underbyggd attraktion mellan dem.
Det här är saker jag lärde mig under läsningen, men inte en sågning. Jag har tagit till mig av hennes brister men anser att de i stort inte sänker läsupplevelsen, åtminstone inte märkbart. Så ta det här på rätt sätt, kära läsare! Boken i sig är närmast ett storverk, hon har verkligen byggt någonting här och jag tror att filmatiseringen kan bli riktigt intressant.
Boken är definitivt läsvärdig och underhållande, jag slukade den på några dagar!
Låt mig nu lämna kommentarer om bristerna, då de lär åtminstone mig som skribent en hel del:
det märks att Danielle lagt ner stor möda på sitt synops, tagit reda på fakta, besökt platser, lärt sig saker och blivit insatt. Boken är enormt spännande och som sagt, mycket välskriven. Det jag reagerar på är skolexempel, som när hon beskriver karaktärer och kör på huvud-axlar-knä-och tå-knä-och tå-versionen; hårfärg och form, ögonfärg, munform och klädsel. Tröttsamt stereotypt, och inte alls så som vi betraktar människor. När vi träffar nya människor reagerar vi på det som särskiljer dem, och vi alla har något som särskiljer oss! Om det är en annorlunda näsa eller en särskild hårfärg eller kläder som sticker ut, eller födelsemärken, eller sätt att röra sig på, någonting unikt, nämn det om karaktären! Men just det där med att låta karaktären passera en spegel och studera sitt ansikte så att läsaren på så sätt får veta utseende, det är så tjatigt, så trist, så påtvingande på något vis.
Med tanke på detta; en scen jag retar mig på, där en av karaktärerna anser att de inte har tid att äta (i stil med "äter vi nu hinner vår fiende knappa in på oss"), men sedan, helt plötsligt och passande, ser till så att Evangeline får tvättat av sig och bytt kläder så att hon kan få skräda in i rummet och slå honom med häpnad (se framtvingad förälskelse mellan karaktärer en bit ner), det finner jag så planterat, så framtvingat, inte det minsta realistiskt, eller att det hör till saken. Alltså, om ett tycke ska uppstå mellan karaktärerna ska det falla sig naturligt i redan existerande scener. Att bygga scener i en sådan här bok som uteslutande handlar om att belysa en attraktion som inte märks och inte belyses någon annanstans känns påtvingat, det också. Om en attraktion uppstår mellan ett par karaktärer ska den gnaga sig kvar och flikas in i precis allt; den återspeglar hela det dygnet, sätter sin prägel på allt annat som upplevs och väntar på karaktären när den ska sova. Åtminstone om jag får välja.
Danielle låter många karaktärer passera ansiktslösa. När jag läser hennes bok fylls jag av en underlig tomhet; i flera scener förväntas jag som läsare själv fylla i statister. Mitt i ett stycke får jag veta att Evangeline har mött sina medsystrar i klostret på sin väg ner till kapellet, eller att hon under sin dag spenderat tid i deras närhet, men jag ser dem inte. Jag får inga detaljer, inte ens något litet. Bara så, återgivet för mig. Var är gestaltningen? Det gör mig en smula frustrerad, som om Danielle inte kan se det framför sig själv. Små ord räcker, om vad som helst; skor som knarrar på nunnan Ev. möter, ett radband som rasslar, någon som är förkyld, så jag som läsare får en känsla av vardag, av att vara där.
Detsamma när ett par av karaktärerna befinner sig på ett museum och det helt plötsligt (!) befinner sig turister i samma rum som dem. Hon nämner ingenting om detta förrän långt mycket senare, och då får jag en känsla av att det hela tiden har varit turister i rummet.
När tunga scener utspelar sig, avgörande scener, sveper hon så lättvindigt förbi dem, medan andra scener känns väldigt skrälliga, närmast parodiska. När de tunga scenerna kommer vill jag bromsa upp och verkligen uppleva dem; stämningen mellan karaktärerna, dofterna, smakerna, synerna, ljuden, känslorna. Våga bromsa upp i de viktiga scenerna så att läsaren verkligen får vara där!
Angående framtvingad förälskelse: jag avskyr kärlekar som författaren tvingar fram. Det är liksom förutbestämt att dessa två ska bli förälskade men jag får ingen känsla för det, jag får inte se dem fatta tycke. Det bara skrivs ut. Återigen slarvar hon med sin gestaltning och kör på återgivelser och plattityder. Det absolut häftigaste som finns är gestaltning, när den används rätt, så att läsaren själv känner vad som händer, utan att det skrivs ut; en kärlek uppstår mellan karaktärer och jag som läsare förstår det, inte för att det skrivs ut, utan för att karaktärerna börjar bete sig annorlunda i varandras närhet. Danielle vill att karaktärerna, som känt varandra i ett dygn, ska hålla hand. Utan att jag som läsare känner dragningen mellan dem. Det tenderar bli oerhört verklighetsfrämmande. Klappar på axlar, rentav en arm runt kan vara okej för några som just träffats och där tycket kanske är trevande eller svårgripbart. Och blickar, massor av blickar (man kollar ju in varandra först!) och leenden. Men inte hålla hand. Inte kyssa. Särskilt inte under de förhållanden som råder i scenen (folk har dött och karaktärerna själva har varit utsatta för dödshot). För att lindra varandras oro kan man ta i varandra, men då tröstande, stöttande. Inte kärleksfullt, det blir för sårbart enligt.
Dessutom känner jag att hon begår karaktärsbrott; en av karaktärerna är ingen dåtida gentleman som flyger upp från stolen när kvinnan han helt plötsligt älskar sätter i halsen, och häller upp henne ett glas vatten. Han är en New York-bo med laptop, en bohemisk konstnär, och så vidare, och även den gesten känns därför påtvingad då det inte finns en underbyggd attraktion mellan dem.
Det här är saker jag lärde mig under läsningen, men inte en sågning. Jag har tagit till mig av hennes brister men anser att de i stort inte sänker läsupplevelsen, åtminstone inte märkbart. Så ta det här på rätt sätt, kära läsare! Boken i sig är närmast ett storverk, hon har verkligen byggt någonting här och jag tror att filmatiseringen kan bli riktigt intressant.
lördagen den 22:e januari 2011
Har någon av er jobbat på ett äldreboende?
Jag letar efter någon som kan hjälpa mig med frågor angående usk's jobb på ett äldreboende, eller än bättre, ett vårdbiträdes. Om någon av er har jobbat på ett äldreboende, eller känner någon som har/fortfarande gör, vill ni höra av er till mig då?
christinljungqvist @ hotmail . com
Tack på förhand!
christinljungqvist @ hotmail . com
Tack på förhand!
En mycket ung pianist
Det här var mycket inspirerande för mitt manus, måste jag säga. Musiken kommer inifrån henne, det märks om inte annat på hennes sätt att titta på helt andra saker än sina händer när hon spelar.
fredagen den 21:e januari 2011
Nu, då?
Jag längtar tillbaka hit. Och jag vet inte om min paus härifrån har genererat mer energi. Däremot vet jag att mitt nyväckta läsande har. Avslutade precis Donna Tartts andra bok, Den lilla vännen, inte alltför imponerad. Hennes första är ju makalös. I denna gjorde hon, enligt mig, misstaget att försöka skriva på ett annat sätt. Och jag tänker, why fix something that isn't broken?
Kanske är det en form av yrkesstolthet att vilja utveckla sitt hantverk? Att utsätta sig för kreativa prövningar? Donna ville pröva att skriva på det svåraste av sätt; ur flera karaktärers perspektiv, rentav en allvetande författare som hopar in i huvudet på alla, hipp som happ, och då menar jag, närmast, alla.
Det kan ju vara jag som föredrar ett perspektiv framför många, jag som tolkar in för mycket. Men hennes andra bok spretar. Fördelen är att man som läsare får förståelse för två sidor av en historia, och att man som läsare också ser sanningen. Nackdelen är att den övergripande känslan är just spretig. Jag trivs som bäst när jag är med tolvåriga Harriet och jag vill egentligen uteslutande se världen med hennes ögon. Det kan också spela en roll, våra läsarjag. Jag är en person och vill följa en annan person, för precis som jag har karaktären inte större översikt över livet och tillvaron än jag. Med många karaktärer ser jag som läsare allt hela tiden och i det långa loppet blir jag överstimulerad.
Det är också en av fördelarna med Donna Tartts första bok, Den hemliga historien, där jag som läsare hela tiden sträcker mig efter sanningen tillsammans med berättarjaget, försöker få översikt och förståelse för de andra karaktärerna, men aldrig lyckas. Frustrationen, stimuleringen, nyfikenheten, allting triggas när jag försöker, försöker, få en bild av berättarjagets kamrater och deras komplexa relationer och en förståelse för berättarjaget i sig. Att inte veta allt. Det är, faktiskt, en skön känsla.
Senare, efter att jag morgonskrivit och ätit min frukost, ska jag förbi biblioteket och lämna tillbaka hennes bok och låna Angelologi av Danielle Trussoni.
Vad skriver jag på?
Rostfågel är en lite mer än sju år gammal historia. Jag skriver på någonting nytt. Jag vill inte säga mer (känslan för manuset tenderar förändras ju mer jag pratar och försöker beskriva det för andra i det här stadiet) än att skatan, högst upp på bloggen, har väldigt mycket med det att göra. Den är symbolen för hela boken, och för den unga kvinnan jag skriver om. Och än så länge går det bra. Jag passerade sidan 90 utan problem och är nu på sidan 112.
Utöver att skriva är jag i dagsläget mellan två jobb. Japp. I did it.
I "quitted" my dayjob.
Jag tror att det här innebär att jag är tillbaka. Men jag kommer att blogga olika mycket, ibland bara en gång i veckan. Ni får ha tålamod med mig.
Kanske är det en form av yrkesstolthet att vilja utveckla sitt hantverk? Att utsätta sig för kreativa prövningar? Donna ville pröva att skriva på det svåraste av sätt; ur flera karaktärers perspektiv, rentav en allvetande författare som hopar in i huvudet på alla, hipp som happ, och då menar jag, närmast, alla.
Det kan ju vara jag som föredrar ett perspektiv framför många, jag som tolkar in för mycket. Men hennes andra bok spretar. Fördelen är att man som läsare får förståelse för två sidor av en historia, och att man som läsare också ser sanningen. Nackdelen är att den övergripande känslan är just spretig. Jag trivs som bäst när jag är med tolvåriga Harriet och jag vill egentligen uteslutande se världen med hennes ögon. Det kan också spela en roll, våra läsarjag. Jag är en person och vill följa en annan person, för precis som jag har karaktären inte större översikt över livet och tillvaron än jag. Med många karaktärer ser jag som läsare allt hela tiden och i det långa loppet blir jag överstimulerad.
Det är också en av fördelarna med Donna Tartts första bok, Den hemliga historien, där jag som läsare hela tiden sträcker mig efter sanningen tillsammans med berättarjaget, försöker få översikt och förståelse för de andra karaktärerna, men aldrig lyckas. Frustrationen, stimuleringen, nyfikenheten, allting triggas när jag försöker, försöker, få en bild av berättarjagets kamrater och deras komplexa relationer och en förståelse för berättarjaget i sig. Att inte veta allt. Det är, faktiskt, en skön känsla.
Senare, efter att jag morgonskrivit och ätit min frukost, ska jag förbi biblioteket och lämna tillbaka hennes bok och låna Angelologi av Danielle Trussoni.
Vad skriver jag på?
Rostfågel är en lite mer än sju år gammal historia. Jag skriver på någonting nytt. Jag vill inte säga mer (känslan för manuset tenderar förändras ju mer jag pratar och försöker beskriva det för andra i det här stadiet) än att skatan, högst upp på bloggen, har väldigt mycket med det att göra. Den är symbolen för hela boken, och för den unga kvinnan jag skriver om. Och än så länge går det bra. Jag passerade sidan 90 utan problem och är nu på sidan 112.
Utöver att skriva är jag i dagsläget mellan två jobb. Japp. I did it.
I "quitted" my dayjob.
Jag tror att det här innebär att jag är tillbaka. Men jag kommer att blogga olika mycket, ibland bara en gång i veckan. Ni får ha tålamod med mig.
måndagen den 10:e januari 2011
Skrivtornet
Jag insåg precis vad min skrivlust är; ett torn. Med invändigt trasig stentrappa. Jag måste kämpa mig uppför, hela tiden, för att nå tornrummet. Och när jag väl är där, i det rummet, KÄNNS det. Det svindlar. Jag har underbar utsikt över allt runt omkring mig och jag skriver, om det där, och känner mig belåten för stunden och slappnar av, då halkar jag ner igen, tillbaka i trapphuset. Så börjar det om. Beroende på hur snabbt jag återvänder till skrivandet. Väntar jag för länge har jag dunsat i dörren längst ner, och då kan jag välja; ska jag klättra uppför igen, alla de där stegen?
Eller ska jag gå ut genom dörren?
Eller ska jag gå ut genom dörren?
tisdagen den 4:e januari 2011
Skrivåret 2010
Jag tänkte sammanfatta mitt år (som jag gjorde med 2009), mest för min egen skull, nu när saker och ting tycks stanna av och jag flaxar omkring i ett litet skrivvakuum, eller livsvakuum, och inte riktigt upplever att jag uträttat någonting alls:
SKRIVÅRET 2010
1) Hur känns det när du tittar tillbaka på ditt skrivande under 2009? Är du stolt? Nöjd? Inte nöjd? Varför?
Jag får väl säga att jag är nöjd. Och stolt. Jag har avslutat ett manus, verkligen avslutat det, och låtit det vila utan att försöka revidera det. Jag har fallit ut och tillbaka in i kärleken till det. Och just nu är jag kär. I övrigt har det här året inte varit ett skrivande år per se, mer av ett knegarår. Det jobb jag haft och slutat på har tagit enormt mycket av mig, både kroppsligt och själsligt. Jag lärde mig mycket, både goda och onda ting. Nu är jag väldigt glad över att det är just över och att jag slapp jobba där under julhandeln.
2) Vad tror du bidrog till att det blev så bra/dåligt?
Att jag börjar bli less på skrivandet, urless, faktiskt. Det jag gillar med att skriva är det stadiga flödet av kreativitet. Men jag vill ha det som ett jobb. Jag vill ha betalt för orden. Jobbet som författare skulle passa mig som handen i handsken då jag har ett tvingande behov av att få känna mig fri, att den ena jobbdagen inte är den andra lik, samtidigt som jag behöver kreativiteten. Jag har försökt försörja mig på mitt målande, men det är inte ett stadigt kreativt flöde. Skrivandet styr jag över på ett helt annat sätt. Så, vad som bidrog till att det blev lite sämre, och att jag är där jag är idag, beror på att manuset inte blivit antaget än. Jag behöver en tillströmning nu, en motpol, ett riktigt mål, inte bara en dröm. En person i andra änden av linjen, eller för sjutton, gör det till en hel redaktionsgrupp!
3) Vad har du lärt dig om dig själv och ditt skapande utifrån året som gått?
Att jag skriver för att försörja mig. Att jag skriver för att må bra. Att jag skriver för att jag behöver ett kreativt jobb. It's all there, in one great package.
4) Hur har du fått stöd? Genom vänner? Skrivarkompisar? Skrivarkurser? Mjukvaruprogram? Coaching? Böcker? Nya förebilder? Annat?
Kristoffer är mitt stöd. Punkt. Sedan har jag fått bitvis stöd av skrivkamrater, men inte fullt så mycket som jag skulle behöva. Det hade varit gott med en grupp skribenter som är lika öppenhjärtade som jag. Sedan har jag läst inspirerande böcker. Alla böcker är egentligen inspirerande, på ett eller annat sätt, antingen som förebilder eller varningar på hur man absolut inte ska skriva. Och så hittade jag ett citat också, ett roligt ett av Dan Elconin; "When you get rejected (everyone does), just think of the worst book you’ve ever read and remember there was some idiot out there who thought that was good enough to be published. All you gotta do is find your idiot." Däremot hoppas jag att jag inte behöver en idiot för att bli utgiven.
5) Vad har du skrivit, rent konkret? Skriv upp precis allt du kommer på, färdiga och ofärdiga projekt/texter.
Tre avslutade manus av samma idé, varav två är sparade, det tredje kastat. Jag har även gjort min första riktiga research genom att kontakta, och fått hjälp med att kontakta, expertis inom olika områden.
6) Skriv ner allt beröm du bara kan komma på när det gäller ditt skrivande. Eget beröm och eventuellt beröm som du har fått från andra.
”Många bra satser, gestaltningar och rytm; känns enkelt att kliva in i berättelsen. Jag lär mig mycket av dig! Det är enkelt att läsa, inget som jag hakar upp mig på”
”Alltså jag tycker att du skriver väldigt vackert, det finns så många med otroligt bra språk men inte lika många som skriver vackert. Du är enormt begåvad och det är synd att inte första blev utgiven. Hoppas att du hinner klart till det stora ”T” som Ola så fint skrev”
”Du använder språket som en lindansare balanserar på en tunn, tunn tråd högt ovanför marken. Första kapitlet var underbart. Du är minst dubbelt så duktig som mig, och har en fantastisk förmåga att lägga nerverna mellan raderna, och hålla handlingen i centrum. Jag vet inte hur du gör det. En väldigt, väldigt lovande inledning”
"[... ] jag [kommer] så småningom in i ett fängslande familjedrama som jag har svårt att ta mig ur. Trots att jag redan på sidan 127 får reda på att berättarens favoritkaraktär ska dö, håller berättelsen mig fången ända till slutet. Vid den första läsningen la jag vid två tillfällen jobbet åt sidan för att läsa färdigt manus, vilket får ses som ett mycket bra betyg. Överlag vill jag ge ”Rostfågel” ett gott omdöme, och jag tror att det är ett manus med potential att bli både publicerat och satsat på."
"Flera gånger under läsningen tänkte jag "Den här tjejen kommer att bli författare, utan tvekan" [...] Du är suverän på små avgörande detaljer. Och det är sådant som ingen redaktör fixa till, det finns där redan från början"
7) Föreställ dig att du står på tröskeln till 2012 och du summerar vad du har skrivit under året som gått. Vad vill du att det ska stå? Vad vill du ha skrivit under 2011? Skriv också ner (föreställ dig) hur det känns rent fysiskt och mentalt att ha åstadkommit dessa saker.
Jag vill ha skrivit min debutroman i den bemärkelsen att den blivit publicerad av ett förlag. Den ska bli den första på en fin tavelhylla vid mitt skrivbord, med plats för många fler böcker.
8) Utifrån året som gått (2010) och erfarenheterna du gjort, vad vill du ändra på inför nya året?
Jag vill läsa mer. Jag vill få in mer pengar i mitt liv. Jag vill hitta en fin balans mellan skrivandet och vardagen. Jag vill fylla på mitt kreativitetskonto.
9) Vad är möjligt för dig att ändra på, d v s – vad är realistiskt? Att gå ner i arbetstid? Att byta boende? Att inreda ett skrivrum? Annat?
(svaret från förra årets enkät: sluta på skrivarkurserna, börja jobba, tjäna pengar, resa lite. Unna mig saker. Vända mig till en lektör. Jag kan nog faktiskt det mesta jag vill. Det är ju också en grundinställning hos mig… - och jag slutade på skrivkurserna, började jobba, tjänade pengar, reste till Grekland, unnade mig saker. Jag vände mig inte till en lektör, utan till Kevin Frato och Marcus Priftis, bland annat)
Jag kan läsa mer. Jag kan få in mer pengar i mitt liv genom att hitta ett brödjobb där jag kan och vill stanna. Jag kan hitta en fin balans mellan skrivandet och vardagen om jag släpper in mer vardag i mitt skrivande - alltså att jag tillåter mig själv att leva, att ta pauser. Att sluta stressa upp mig över att varje minut jag inte skriver på är en waste of time. På så sätt, genom att bland annat träffa och umgås med människor, fyller jag på mitt kreativitetskonto så att när jag väl sitter ner och skriver gör jag det bättre.
10) Om du känner dig en aning ängslig och hämmad i skrivandet är detta en fråga till dig:
Om du fantiserar helt fritt, utan några tankar på ekonomi, status, prestige, läsarkritik etc, vad skulle du vilja skriva då?
Ta gärna ut svängarna, våga tänka stort och, som sagt, helt fritt.
Det blir faktiskt det jag skriver om nu. Jag skriver under devisen "skriv det du själv vill läsa". Det går inte alltid hand i hand med "skriv det du tycker är roligt att skriva om". Hade jag skrivit det jag tycker är roligt att skriva om skulle det bli en saga, och jag själv läser aldrig fantasy. Aldrig. Jag tycker det är tröttsamt att ta till mig historier om andra världar, alternativ. Vad som är otroligt mycket mer intressant är gränsböckerna. Som Donna Tartts sätt att skriva - hon rör sig i skuggorna mellan vad som är verkligt och vad vi förnimmer. Hon är en mästare.
SKRIVÅRET 2010
1) Hur känns det när du tittar tillbaka på ditt skrivande under 2009? Är du stolt? Nöjd? Inte nöjd? Varför?
Jag får väl säga att jag är nöjd. Och stolt. Jag har avslutat ett manus, verkligen avslutat det, och låtit det vila utan att försöka revidera det. Jag har fallit ut och tillbaka in i kärleken till det. Och just nu är jag kär. I övrigt har det här året inte varit ett skrivande år per se, mer av ett knegarår. Det jobb jag haft och slutat på har tagit enormt mycket av mig, både kroppsligt och själsligt. Jag lärde mig mycket, både goda och onda ting. Nu är jag väldigt glad över att det är just över och att jag slapp jobba där under julhandeln.
2) Vad tror du bidrog till att det blev så bra/dåligt?
Att jag börjar bli less på skrivandet, urless, faktiskt. Det jag gillar med att skriva är det stadiga flödet av kreativitet. Men jag vill ha det som ett jobb. Jag vill ha betalt för orden. Jobbet som författare skulle passa mig som handen i handsken då jag har ett tvingande behov av att få känna mig fri, att den ena jobbdagen inte är den andra lik, samtidigt som jag behöver kreativiteten. Jag har försökt försörja mig på mitt målande, men det är inte ett stadigt kreativt flöde. Skrivandet styr jag över på ett helt annat sätt. Så, vad som bidrog till att det blev lite sämre, och att jag är där jag är idag, beror på att manuset inte blivit antaget än. Jag behöver en tillströmning nu, en motpol, ett riktigt mål, inte bara en dröm. En person i andra änden av linjen, eller för sjutton, gör det till en hel redaktionsgrupp!
3) Vad har du lärt dig om dig själv och ditt skapande utifrån året som gått?
Att jag skriver för att försörja mig. Att jag skriver för att må bra. Att jag skriver för att jag behöver ett kreativt jobb. It's all there, in one great package.
4) Hur har du fått stöd? Genom vänner? Skrivarkompisar? Skrivarkurser? Mjukvaruprogram? Coaching? Böcker? Nya förebilder? Annat?
Kristoffer är mitt stöd. Punkt. Sedan har jag fått bitvis stöd av skrivkamrater, men inte fullt så mycket som jag skulle behöva. Det hade varit gott med en grupp skribenter som är lika öppenhjärtade som jag. Sedan har jag läst inspirerande böcker. Alla böcker är egentligen inspirerande, på ett eller annat sätt, antingen som förebilder eller varningar på hur man absolut inte ska skriva. Och så hittade jag ett citat också, ett roligt ett av Dan Elconin; "When you get rejected (everyone does), just think of the worst book you’ve ever read and remember there was some idiot out there who thought that was good enough to be published. All you gotta do is find your idiot." Däremot hoppas jag att jag inte behöver en idiot för att bli utgiven.
5) Vad har du skrivit, rent konkret? Skriv upp precis allt du kommer på, färdiga och ofärdiga projekt/texter.
Tre avslutade manus av samma idé, varav två är sparade, det tredje kastat. Jag har även gjort min första riktiga research genom att kontakta, och fått hjälp med att kontakta, expertis inom olika områden.
6) Skriv ner allt beröm du bara kan komma på när det gäller ditt skrivande. Eget beröm och eventuellt beröm som du har fått från andra.
”Många bra satser, gestaltningar och rytm; känns enkelt att kliva in i berättelsen. Jag lär mig mycket av dig! Det är enkelt att läsa, inget som jag hakar upp mig på”
”Alltså jag tycker att du skriver väldigt vackert, det finns så många med otroligt bra språk men inte lika många som skriver vackert. Du är enormt begåvad och det är synd att inte första blev utgiven. Hoppas att du hinner klart till det stora ”T” som Ola så fint skrev”
”Du använder språket som en lindansare balanserar på en tunn, tunn tråd högt ovanför marken. Första kapitlet var underbart. Du är minst dubbelt så duktig som mig, och har en fantastisk förmåga att lägga nerverna mellan raderna, och hålla handlingen i centrum. Jag vet inte hur du gör det. En väldigt, väldigt lovande inledning”
"[... ] jag [kommer] så småningom in i ett fängslande familjedrama som jag har svårt att ta mig ur. Trots att jag redan på sidan 127 får reda på att berättarens favoritkaraktär ska dö, håller berättelsen mig fången ända till slutet. Vid den första läsningen la jag vid två tillfällen jobbet åt sidan för att läsa färdigt manus, vilket får ses som ett mycket bra betyg. Överlag vill jag ge ”Rostfågel” ett gott omdöme, och jag tror att det är ett manus med potential att bli både publicerat och satsat på."
"Flera gånger under läsningen tänkte jag "Den här tjejen kommer att bli författare, utan tvekan" [...] Du är suverän på små avgörande detaljer. Och det är sådant som ingen redaktör fixa till, det finns där redan från början"
7) Föreställ dig att du står på tröskeln till 2012 och du summerar vad du har skrivit under året som gått. Vad vill du att det ska stå? Vad vill du ha skrivit under 2011? Skriv också ner (föreställ dig) hur det känns rent fysiskt och mentalt att ha åstadkommit dessa saker.
Jag vill ha skrivit min debutroman i den bemärkelsen att den blivit publicerad av ett förlag. Den ska bli den första på en fin tavelhylla vid mitt skrivbord, med plats för många fler böcker.
8) Utifrån året som gått (2010) och erfarenheterna du gjort, vad vill du ändra på inför nya året?
Jag vill läsa mer. Jag vill få in mer pengar i mitt liv. Jag vill hitta en fin balans mellan skrivandet och vardagen. Jag vill fylla på mitt kreativitetskonto.
9) Vad är möjligt för dig att ändra på, d v s – vad är realistiskt? Att gå ner i arbetstid? Att byta boende? Att inreda ett skrivrum? Annat?
(svaret från förra årets enkät: sluta på skrivarkurserna, börja jobba, tjäna pengar, resa lite. Unna mig saker. Vända mig till en lektör. Jag kan nog faktiskt det mesta jag vill. Det är ju också en grundinställning hos mig… - och jag slutade på skrivkurserna, började jobba, tjänade pengar, reste till Grekland, unnade mig saker. Jag vände mig inte till en lektör, utan till Kevin Frato och Marcus Priftis, bland annat)
Jag kan läsa mer. Jag kan få in mer pengar i mitt liv genom att hitta ett brödjobb där jag kan och vill stanna. Jag kan hitta en fin balans mellan skrivandet och vardagen om jag släpper in mer vardag i mitt skrivande - alltså att jag tillåter mig själv att leva, att ta pauser. Att sluta stressa upp mig över att varje minut jag inte skriver på är en waste of time. På så sätt, genom att bland annat träffa och umgås med människor, fyller jag på mitt kreativitetskonto så att när jag väl sitter ner och skriver gör jag det bättre.
10) Om du känner dig en aning ängslig och hämmad i skrivandet är detta en fråga till dig:
Om du fantiserar helt fritt, utan några tankar på ekonomi, status, prestige, läsarkritik etc, vad skulle du vilja skriva då?
Ta gärna ut svängarna, våga tänka stort och, som sagt, helt fritt.
Det blir faktiskt det jag skriver om nu. Jag skriver under devisen "skriv det du själv vill läsa". Det går inte alltid hand i hand med "skriv det du tycker är roligt att skriva om". Hade jag skrivit det jag tycker är roligt att skriva om skulle det bli en saga, och jag själv läser aldrig fantasy. Aldrig. Jag tycker det är tröttsamt att ta till mig historier om andra världar, alternativ. Vad som är otroligt mycket mer intressant är gränsböckerna. Som Donna Tartts sätt att skriva - hon rör sig i skuggorna mellan vad som är verkligt och vad vi förnimmer. Hon är en mästare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)