Igenkänningsfaktor

Läser som sagt Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och känner igen mig. Inte i vad som händer, men i stort. Vad som händer en av karaktärerna på hennes jobb i stort, hur hon känner sig, hur det började, hur det växte. Allt det där. Det är fruktansvärt hur en situation kan spåra ur. Hur någonting litet och för stunden obetydande kan förvandlas till ett monster om man inte klipper av det i tid. Gärna direkt.

Jag funderar på det här med relationer och jag tänker, flyktiga relationer, som de korta man kanske har med andra bilförare på väg till jobbet om morgonen, ska man inte lägga ner så mycket energi på. Om till exempel någon pappskalle sniker en eller tvärbromsar framför eller kör över HELDRAGEN LINJE, då ska man inte bli arg. Det är inte värt energin. Men om en stadigvarande relation knakar till, om så bara en liten grej, ska vi alltid agera. Inte reagera, men agera. Om någonting känns fel: SÄG IFRÅN. Det kan gott och väl vara att en person på jobbet/i vänskapskretsen har en dålig dag och att man ska ha förståelse och inte döma, absolut. Vad jag menar är att man inte ska ta någon annans skit. Förstå den andra människan, ja visst, men inte ta skit. Säga det här känns inte bra. Vad är det här?
Det är något jag ångrar att jag inte gjorde.

Delphine de Vigan

För ett par veckor sedan läste jag Delphine de Vigans bok No & jag, och jag har börjat misstänka att jag gillar fransk litteratur för nu läser jag en annan av hennes böcker, Underjordiska timmar, och blir lika berörd. Jag är även sugen på att läsa Igelkottens elegans av Muriel Barberys, och jag älskade Anna Gavaldas bok Ensemble c'est tout eller Tillsammans är man mindre ensam. Men jag har inte sett filmen. Den verkar inte alls lika bra.

Jag tror det handlar om språket i dessa böcker, först och främst, det avskalade men ändå fylliga, rakt på sak och ändå svävande. Viss avskalenhet kan göra direkt ont att läsa, som om jag som läsare ständigt försöker förstå och till slut skiter i det. Är texten å andra sidan för tung och belastad står den i vägen för berättelsen. Men dessa damer har hittat en fin balans. De börjar alltid in medias res och dessutom mycket pricksäkert. Transportsträckor finns inte i deras värld, tycks det som, med följd att de skriver hyfsat korta berättelser men väldigt kärnfulla. Jag har ju länge tjatat om tegelstenar (starkt smittad av Donna Tartt, så klart!) men det Diana på Laholms bokhandel sa till mig har stannat kvar; "Jag tycker det är fantastiskt med böcker som klarar av att säga allt på så få sidor som möjligt". DET om något vore ju en konst, eller hur?

Så, smittad av fransyskorna (?) och fundeleringar kring min förra arbetsgivares åsikt har jag börjat skriva kortare och rakt på sak. Jag gillar det. Jag trivs.

Och NU gör jag helg av den här dagen.

Ultimat uppföljning?

Här hittade jag en länk som jag tycker förklarar mitt dilemma en aning.

Stoffe har börjat blogga igen

Ser att Christoffer Carlsson (kanske är jag sen med att upptäcka det här?) tagit vid sitt bloggande igen. Herlisch!
Direkt in i blogglistan.

Att göra en PDF

Med anledning av Oskars insikt tänkte jag tipsa om det här med PDF i samband med korrläsning. Det var något jag upptäckte för några manus sedan att man, innan man korrläser manuset utskrivet, kan göra en PDF av det och korrläsa så. Ögonen tycks vänja sig vid word-dokumentet och ser inte de självklara felen, men ändrar man storlek eller typsnitt, there you go!

Om ni inte vet hur ni ska göra en PDF kommer en beskrivning här:

• gå in på Arkiv
• välj Spara som
• välj Spara som PDF
• välj var den ska sparas
• välj Publicera (vet inte varför knappen kallas så, men vad som händer är att word-dokumentet omvandlas till en PDF-fil som genast dyker upp så snart den är klar)
• stäng ner PDF-filen när den dyker upp (den ligger sparad där du valde)
• klart!

Önskar er alla en trevlig helg! Själv ska jag ut till mina päron, ska bli himla gott att umgås med familjen och se min übersöta systerdotter, Theya.

Ultimata vs. optimala

Uppdatering: jag har från ett par av mina kära läsare fått veta att man visst kan använda ultimata i liknande sammanhang som optimala. Bland annat går att läsa på Svenska Akademins ordlista att ultimat är detsamma som slutgiltig, fulländad, och optimal som bästa möjliga, mest gynnsam. Däremot har jag svårt för att använda ultimata trots denna nya lärdom, det känns inte rätt. Det påminner i mina ögon fortfarande för mycket om något som kommer med ett ultimatum, så jag fortsätter nog mina skrivande dagar utan det här ordet samtidigt som jag får se upp med att slänga mig med ordet optimal. Kanske "Det absoluta beviset på hans kärlek"?


Tack för en intressant och givande diskussion!
___________________________________________________


Jag läser Sara Lövestams debutbok Udda (för andra gången, gillar den!) och hittar ett par (fel?)användningar av ordet ultimata. Genast börjar jag grubbla, för jag har sett det här många gånger i olika sammanhang och minns även dagen då jag fick lära mig när vad passar in. Det var min bästa vän och före detta co-writer (vi skrev när vi var barn, mest för skoj skull) Charlotte Knutsson som påpekade att det var optimalt, inte ultimat, och jag kände mig dum. För jag skulle ju ha koll på orden! Det ska jag fortfarande, för den delen.
Något av det bästa med henne är att hon kan med att vara rak. Hon kan med, trots att vi är vänner och det sticker till ibland, vilket är en fantastisk egenskap.
Nu tar vi det från början.
Det ultimata är något som kommer med ett ultimatum. Med ett krav, en motprestation, och långt ifrån optimalt om jag ska vara petnoga. Optimalt är något som är perfekt, som är sitt yttersta. "Det mest optimala vore ju att lyckas med min författardröm typ NU" och inte "Det mest ultimata vore ju att lyckas med min författardröm typ NU".
Synonymer på ultimata: hotkraven, påtryckningarna
Synonymer på optimala: maximala, enastående
Ni hänger med nu, va?
För att lyckas som författare ställs dock en hel del ultimatum. Förlagen kan ju tänkas vilja ge ut min bok om den är

1. ultimatum: bra
2. ultimatum: passar in i deras planerade utgivning
3. ultimatum: kan tänkas sälja
4. ultimatum: och jag inte är en knasboll som inte går att samarbeta med
5. ultimatum: i många fall också en författare under uppvaknande, inte bara en one-hit-wonder

Listan kan säkert göras längre.
Det var allt från mig. Tjipp!

Astralläge

Jag: det var roligt när jag skulle somna i natt (jag låg på Kristoffers axel, höll på att somna och ryckte till så som man ibland gör)
Kristoffer: mm. Du brukar rycka till sådär, men nu var det liksom... wooa!
Jag: jag tror man rycker till så när själen glider ur kroppen och lägger sig i astralläge.
Kristoffer tittar konstigt.

Det handlar mest om att vänta

Jag tycker att livet i stort handlar om att vänta på det. Vänta på att hitta den rätte, vänta på att få svar från ett attraktivt jobb, vänta på att förlagen ska höra av sig med ett JA, vänta på att få råd till, till exempel, ett hus eller en resa, vänta på att lyckas med drömmar och mål av olika slag, och så vidare. Det hade varit roligt att ibland bara lyckas, utan att vänta, chockartat! Jag tycker det är tråkigt att vänta. Väntande är så vanmäktigt. Det finns ingenting jag kan göra för att skynda på väntandet, möjligen med risk för att försämra resultatet (tålamod, vad ÄR det?).
I dag väntar jag på:

• svar från förlagen
• svar från brödjobb
• tvättiden 11-14

Och jag har under-huden-krypande tråkigt.

Var är Amanda idag?

Amanda Hellberg bloggar dagligen, bortsett från helgerna, något jag tycker jättemycket om då hennes blogg är den absolut bästa! Men idag fattas hon.
Kan det vara bebisdags? :)

Inspiration: Kajsa Ingemarsson

Jag citerar Kajsa Ingemarsson, som är ett föredöme vad gäller öppenhet om skrivande;

Se din bok framför dig. Fantisera konkret. Låt det där virrvarret du har i datorn för en stund få ta fysisk form, få pärmar, försättsblad och ett urtjusigt författarporträtt! Formulera svar på frågor från nyfikna journalister, berätta om boken som om den redan finns. Se dig själv mingla på bokmässan tillsammans med dina författaridoler. Och, vänta nu, är det inte du som tar emot Augustpriset där uppe på scenen också…

Tråkig dag

Lite sämre med skriv idag. Väcktes brutalt 07,40 av att ett gäng hyresvärdar började tömma ett av vindsförråden genom att hiva ut grejerna genom ett fönster, stampa i trapphuset och ropa till varandra. Så jag ligger lite efter i energi och humör. Får inte mycket gjort. Men jag har bäddat sängen.
Kanske ska jag måla tånaglarna?
Sådana här dagar är tråkiga. Möjligen hjälper en stunds sömn och en god film.

Läsvärt för oss författaraspiranter

Kolla in vad Amanda skriver här. Mycket intressant!

Kan en människa förändra världen?

Jag minns när jag var nitton år. Jag jobbade i köket på ett äldreboende och hade en arbetskamrat som var så ljuvlig, söt, liten och blond. Alla tyckte om henne. Det var svårt att inte tycka om henne. Jag minns att jag tänkte varför är inte jag sådan? Sedan tänkte jag jag vill bli som henne.
Givetvis gick jag inte började härma henne. Att vara en annan är att vara någon annan i djupet av sin själ och det blev bara fel de gånger jag ändå försökte. Men ni vet hur mycket en människa förändras mellan nitton till tjugofem års ålder, och jag har gått igenom förändringar jag med. Och jag tänkte alltid på henne, på att bli en rar person, någon som människor tycker om och vill umgås med.
Jag är särskild, det vet jag, och det är väl alla människor på ett eller annat sätt. Jag är särskild i den bemärkelsen att jag behöver mina ensamma stunder, att jag kan sväva i väg i tankarna ibland, att jag sätter mitt skapande framför andra saker som att höra av mig eller träffas. Jag kan vara lat, och ibland smiter jag undan istället för att hälsa på människor jag helst inte vill hälsa på. Jag är feg då, eller rädd. På det sättet kanske jag uppfattas som gramsig. Men jag har börjat lägga märke till något annat. En omedveten förändring som jag ser först i hur andra är mot mig, omtänksamma och till slut förstående, som om de kan se mig tydligare nu och tycker om vad de ser utan att jag gör mig till, ens försöker, utan bara är. Vissa stunder i nuet har jag börjat undra om jag inte, undermevetet, tog efter henne i ett par saker som först nu lyckats modulera om mig i min kärna. Det är stort. Jag är väldigt glad för detta. Och det är ytterligare ett exempel på att vi kan skapa förändring om vi först vill något så väldigt väldigt gärna, försöker och försöker och sist ger upp. Det är då det kommer, när vi slutar leta. På samma sätt som jag tydligen har blivit en mer angenäm och lugnare person genom att glömma att försöka, verkar mitt skrivande fungera. Jag har slutat försöka där också. Nu gör jag det för att det är roligt och så sent som igår tänkte jag att det här blir en fin bokserie bara för mig, för min egen skull. Den behöver inte bli publicerad. Givetvis är det tanken just nu, men om den inte blir är det ingen större förlust. Jag tycker den är bra, jag kommer att vilja läsa den om några år, sedan om några år igen. Jag får behållning av den, och det räcker. Det gör mig faktiskt väldigt lycklig.

Jerry Williams - En vintersaga

Sablars, vilket tryck han har i rösten. Ny inspiration för nytt manus. Ska handla om hoggar och korteger och Road Kings. Men inte ryggmärkesklubbar. Min tänkta huvudkaraktär är en vän men vresig man i kevlarjeans och skinnjacka och boots, med kagge, snaggad skalle och sjölejonsmustasch. Jag kan verkligen se honom framför mig, och det här blir en utmaning. Jag har åkt HD en gång i mitt liv, då som nyexaminerad artonåring (fick motorolja på mina fina, vita linnebyxor), och det jag minns av den turen var den hissnande skräckförtjusningen, maskaran som rann av fartvinden och människors blickar. Det måste sett lustigt ut. Onsala MC (svart, hårigt, skitigt) och fem vitklädda ungmöer.
Vrom vrom VROOOOM!

Tetris

... ett skojigt tidsfördriv!

(OBS! Du fastnar lätt...)

Att läsa i helgen

... som en liten komihåg för mig:

1. Här sorteras författardrömmar
2. Att se dikterna i tryck var stort
3. Nya stjärnor sätter press på förlagen
4. Den svåra andraboken

Detta är gamla länkar, men för sjutton, fortfarande aktuella!

Vänliga människor

... som hjälper varandra finns det förvånansvärt gott om. Det här är till mina betaläsare, allesammans, ni som orkar med hela mitt manus, ni som hjälper mig med fakta, stöder upp mitt manus på benen; tack.

Tack.

Tack.

Tack!

Om jag var 70 år...

... skulle jag tänka, jaha, jag ska snart dö. Might aswell WIPP some teenage-ass!

En helt fantastisk kvinna. Ha ha haa... (märk väl att jag aldrig skriver ut mitt skratt i bloggen!).

Tar vi oss tiden?

När jag började skriva lade jag alltför mycket tid och kraft på oviktigheter. Det märktes också att jag favoriserade karaktärer, och något av det värsta som finns är när det märks, att man som författare riktigt gonar in sig i en karaktärs utseende, egenskaper och val i livet. Så snart karaktären gör något fantastiskt måste författare lik förbannat in och verkligen beskriva hur karaktären ser ut, vilka kläder hen har på sig och så vidare. Det kan vara retfullt för läsaren. På mig sticker det i ögonen.
Och något av det första jag lärde mig på skrivkurserna var att skärpa till mitt skrivande. Det var som att få en örfil, en bra sådan, rakt över kinden. Jag skämdes. Det var ju pinsamt! Läsarna är inte senila, dom minns en karaktärs utseende, eller de små detaljer man som författare bör nämna (och inte nödvändigtvis gå ner på ansiktsstruktur), och behöver inte få det inhamrat gång efter en annan. Det är att ta ifrån läsaren rätten till att själv föreställa sig.
Så jag började skära ner, rejält. Jag skärpte mig. Jag började skriva på ett tillbakahållet, avskalat sätt, ett sätt som är modernt, ett grepp som möjligen är franskt? Både Anna Gavalda och Delphine de Vigan skriver avskalat, men med nerv i språket. Men det är inte lika mastigt som jag skrev i början, och inte heller i klass med Donna Tartt (och som jag tjatar om henne har ni nog förstått vilket av greppen jag föredrar). Det blev för kantigt. När jag skalade av försvann mitt personliga tilltal (möjligen är jag försvenskad i mitt sätt att skriva och måste ha en början, en mitt och ett slut) och jag försökte skriva som någon annan.
Jag tog mig tiden till att gå igenom allt det här, och mer därtill. Tiden till att skriva sparsmakat, lägga mycket mellan raderna, tiden till att hitta balansen och sedan tiden till att våga stanna i min text, särskilt i de viktiga scenerna, och vara där en stund. Vi träffar sällan rätt från början. Jag var karaktärsdriven, nu kan jag se det större sammanhanget. En ensam karaktär är sällan intressant, det är sammansättningen av karaktärer, mötena däremellan, och tiden jag lägger ner på att gestalta, på att stanna upp, för att sedan svepa förbi, som gör det läsvärt. Åtminstone enligt min mening. Avskalat, som i fransk litteratur, och mastigt, som i Tarttsk, och Frenchsk, ett slags fin balans däremellan.

Länktack till Nene

Det är något visst med de där bilreklamfilmerna...

Dear Zachary

Herre Gud. Såhär mycket har jag inte gråtit på jag vet inte hur länge. Det här är den bästa dokumentärfilmen jag har sett, och medan jag såg den slog det mig att det här, just precis det här, kan fiktiva filmer aldrig fånga. Jag, som författaraspirant, kan inte fånga just precis det här. Människorna som gråter gråter på riktigt. Saknaden, sorgen och vad som händer i filmen är på riktigt. Det dokumenterade, alla bilder och filmklipp, alla intervjuer och porträtt, den massiva tyngden...
Det jag sysslar med är bara ord. Men detta.
Herre Gud.
Missade ni den ikväll kan ni se den här. I sju dagar ligger den uppe.
SE den.
Sedan kan ni också läsa mer och köpa filmen här.
Natti natt.

The promenade

Att promenera är helt klart underskattat. Det finns hur många träningsformer som helst, men promenaden, att gå långt, är något av det bästa som finns när det gäller rörelse och defragmentering. Jag har suttit inomhus och försökt traggla med boken (genom trötthet och förkylningsdimmor) och nu släpade Kristoffer med mig ut. Vi gick upp på ett berg i närheten. Där lyste solen och vi kunde se Älvsborgsbron och min blick klarnade och nu kan jag se igen, tänka igen.
På hemvägen köpte vi Enchinaforce.
Nu ska jag bli frisk och kry, och färdig.

Skrivövning

Hittade den här skrivövningen på Amanda Hellbergs tillfälliga blogg, och här är mitt resultat!

Han måste vara äldre än du, hans ansikte är kantigt, definierat, hans blick stadig när han tittar på tjejen i kassan. När han skjuter fram sin bricka, kaffe och kokosboll, trettiotvå kronor tack, och fixerar henne med sina ögon, sedan resten av kroppen. Han har på sig en grön tröja, pärongrön, som stråk av vitt, och en slängig trenchcoat. Så betalar han utan ett ord, ens ett tack, och bär sin bricka till bordet intill mig. Jag låtsasläser tidningen men sneglar. Han har socker i sitt kaffe, hela två och en halv sockerbit. Bakifrån syns hans lockar bättre, de sprider sig över hela huvudet som snäckor på en strand, sandfärgade lockar, ömma som ett barns händer. Han sörplar när han dricker och jag har alltid hatat när du gör det, men inte nu, inte honom. Jag glömmer av mig och tittar då han vänder sig om. Vi ser på varandra.

När jag får för mig att skriva igen planerar jag att skriva en kärleksroman. Kanske kan detta passa in någonstans?

Det var det, det

Vilken lättnad, så oerhörd. Det börjar släppa nu, skrivångesten, skrivfunderingarna, skrivdrömmarna. Det här är jag, så långt jag kan nå i det här på egen hand, och det här är mitt liv så långt jag kan föra det åt det här hållet, själv. Jag är färdig, och i resignationen finns så mycket befrielse.

Jag tänker spendera de närmaste dagarna med att läsa publicerade verk, äta apelsiner och kika på arbetsmarknaden. Och jag ser fram emot det.

Refusering med knorr!

Jag har blivit refuserad två gånger idag, med knorr! (X2!)

Strax efter lunch får jag ett telefonsamtal från brödjobbet jag intervjuades för igår. De hade tråkiga nyheter, tyvärr, som de sa, vi har valt att gå vidare med två andra intressenter. Men jag måste ringa dig för att säga att du gjorde en riktigt bra intervju, och att anledningen till att vi inte valde dig är för att du är överkvalificerad. Du är helt enkelt för driftig och framåt, hade vi haft en TJÄNST hade jag inte TVEKAT med att anställa dig. Men detta är bara under bokrean. Så jag ber om lov att få spara dig här och återkomma till dig så snart jag kan. Jag ville ge dig denna feedback, så du vet att vi tyckte bra om dig.

Ungefär. Jag tycker det var mycket rart av dem att ringa mig för att tala om detta, även om det ju handlade om en refusering, vilken REFUSERING! Wow! Jag är alltså BRA men fortfarande mellan två jobb. Och nästa gång ska jag väl sikta högre. Chefsjobb kanske? Det kändes stärkande. Jag har blivit sedd.

På hemvägen från stan idag (var iväg och träffade Pelle och spenderade julklappspengar på ny parfym = nystart i livet!) hämtade jag upp ett returnerat Rostfågel-manus. Refusering enligt följande:

Stockholm 2011-02-01

Hej Christin Ljungqvist,

Tack för att vi fick läsa ditt manus "Rostfågel".
Tyvärr har vi nu kommit fram till att tacka nej till erbjudandet om utgivning. Varje år får vi in cirka 1000 svenska manus och utgivningsförslag till förlaget och av dem ger vi endast ut ett fåtal.
(OBS!) -> Redaktören som läste tyckte följande: "väldigt välskrivet, fina formuleringar och vackert språk men själva historien håller inte riktigt. Den tar aldrig fart och engagerar inte. Skulle eventuellt kunna fungera som ungdomsbok".

/Manusavdelningen, Bokförlaget

Såg ni? Alltså har en sötpärla på förlagets manusavdelning haft hjärta nog att peta in några hjälpande ord, enkom för min skull. Jag har alltså mitt språk som i en liten ask, något jag haft på känn under en längre tid, men storyn håller inte. Storyn har jag funderat på ett tag, inte minst tack vare Jennys ärliga påpekande i sin betaläsning (tack!), vilket för mig tillbaka till drömmen/förnekelsen; vilken TUR då att jag äntligen, slutligen, släppt taget om den sju år gamla storyn (Rostfågel) till förmån för en helt ny (i samma genre, som jag hoppas är okej då ämnet är vad jag ömmar för).
Tänker återkoppla till förlaget och fråga om de kan vara intresserade av det nya manuset när de ändå gillade delar av mitt hantverk.

Så. Inte lika jordnära längre, utan lätt svävande. Tänkte käka pizza och kolla Let's dance nu, som sig bör.
Trevlig helg på er.

DN recenserar Amanda Hellberg

Kolla in!

Och grattis igen, Amanda!

Det glädjande i en refusering

... är att väntan är över/ att du återtar kontrollen/ att du ändå redan börjat skriva på något nytt och BÄTTRE/ att förnekelsen kan fortsätta.

Nu får ni inte tro att jag sitter här och bittrar. Jag ser ganska klart på situationen, känner jag. Med mycket har jag lyckats i livet (en titt i en gammal dagbok säger mig att jag lyckats med allt utom att bli författare) men att bli författare är väldigt svårt. Inte sagt att man inte ska försöka, jag har bara förnekat hur svårt det faktiskt är. Det är däri besvikelsen ligger.

Vi som försöker har ju alltid ett val. Antingen kan vi skriva vad som finns i våra hjärtan, det vi vill ge till världen, eller så kan vi skriva vad vi tror kommer sälja. Som Mons Kallentoft. Han skrev skönlitt från början, säkerligen riktigt bra böcker (han fick dem ju utgivna!) men märkte snart att de inte sålde så som han önskade. Så han började skriva deckare. Och på den vägen är det.

Med andra ord skulle jag kunna driva min förnekelse ytterligare ett snäpp, nämligen att tro att bara jag skriver deckare kommer jag bli utgiven, det är förlagsgräs, the shit they are smoking. Men det tänker jag inte. Jag vill inte skriva deckare. Jag tycker de är jättetråkiga att läsa. De enda "deckare" jag haft behållning av är Tana Frenschs böcker och de bryter av den klassiska mallen (manlig, medelålders, frånskilld, försupen man, lyssnar på Siw Malmkvist/Betty Boop, samarbetar med yngre kollegor som får kämpa för att visa vad de går för, sätter ALLTID fast boven) rejält. Som Donna Tartt svävar hon kring den skyldige. Hon är mer realistisk. Det är inte alltid så att bovarna åker in i finkan, och dessutom fokuserar de på människorna, tendenserna, vad som kan få en människa till att mörda. De klassiska deckarna fokuserar på MORDET, som om vi alla ibland kan drabbas av blodlust. Tana och Donna gräver i djupet av människosjälen för att hitta mekanismerna.
Kanske en sådan deckare.
Men jag tror inte det.
Jag gillar de episka romanerna (spänningsromaner, men är inte alla romaner i viss mån spännande?). Om dessa refuseras anser jag att jag har gjort mitt bästa för nu.
Jag tror aldrig att jag kan sluta drömma eller skriva, men jag kommer att sluta försöka. Jag tror det är bra att sluta försöka. Då återtar man sin ursprungsform till slut. Jag kommer att bli tretton år med stora drömmar och en enorm tjockdator som surrar som en utombordare. Och jag kommer vara lycklig där.

God morgon!!

Det sägs att ett skratt förlänger livet. Varsågoda.

Mitt Göteborg

Idag var jag på brödjobbsintervju. Den gick bra, jag hade roligt, och det är huvudsaken. På hemvägen bestämde jag mig för att gå istället för att åka spårvagn, och blev igen förälskad i vår stad. Göteborg är så... göteborgsk. Det är goa gubbar, krabbsaltade små tångräkor, grådimma kring Älvsborgsbrons cementben, saltvindsburna sjöfåglar, ett helt myller av musiker, pustervikare, bohemkrusidulliga kaféer, och sent på kvällarna kan man höra färjornas bröl eka mellan husen. Här är så fin stämning bland människorna. Och återigen funderar jag på att flytta vårt pick och pack till ett ännu centralare boende...
Våra familjer (läs: flytthjälpare) kommer att strypa oss.
Det här är jag, och Kungsladugård, där vi bor (åtminstone ett tag till...).

Drömmar, eller förnekelser?

Jag funderar mycket på var gränsen mellan dröm och förnekelse går, mellan drivkraft och förtvivlan, nära ett genombrott eller nära ett utbrott. Vet man någonsin det?
Vi lever i en värld som plötsligt säger allt är möjligt och du kan lyckas om du bestämmer dig för det. Det är alltså upp till oss att bestämma oss, kämpa vettlöst och slutligen lyckas vi. Självklart. För vad händer annars?
Jag bestämde mig för längesedan att bli författare. Jag har varit nära, nu känns det kallare. Kan jag bestämma mig för det igen?
En dröm är ett mål. Ett mål är en visualisering, alltså en mer preciserad dröm. Ser du ditt mål tydligt framför dig kan du sträva efter det mer effektivt. Och ja, vi får saker att hända runt omkring oss. Vi radierar förändring. Men hur länge är för länge? Om vi strävar efter vårt mål så pass att vi försakar andra drömmar? Försaker relationer? Upplevlser? Annan sorts utveckling?
Har vi strävat för länge då? Har vi börjat förneka då?
För att uppnå en dröm måste man tro. Man måste vara övertygad. För mig är det detsamma som förnekelser, alltså, man förnekar sin situation/ett visst tillstånd till förmån för en fantasi. Man ser sig själv utifrån så nära, så nära att lyckas. Man letar tecken på att det snart är dags. De som inte tror på ens drömmar, som är skeptiska, stänger man ute och väljer att umgås med dem som också är drömmare. Man sluter sig i en puppa och tror så frenetiskt att dröm blir förnekelse, drivkraft blir förtvivlan, för tiden går. Livet går. Ingenting är beständigt.
Så, vad krävs för att lyckas?
Jag har skrivit seriöst sedan jag var tretton år. Jag har avslutat minst tio olika manus. Jag har skickat till väldigt många fler förlag och varit nära ett par gånger, men fallit tillbaka. Jag har rest mig upp igen. Jag har skickat till väldigt många förlag, igen. Jag har fallit tillbaka, igen. Jag har rest mig upp, igen. Jag har tagit studielån och gått två år på olika skrivkurser. Jag var med när Kapitel1 öppnade portarna och bland de första att skriva på forumet. Jag var en av dem som lämnade sajten. Jag har pitchat mitt manus inför en förläggare och fått tummen upp. I slutändan blev jag ändå refuserad. Jag har rest mig upp, igen. Jag har kastat en sju år gammal manusidé (förmodligen något vi alla borde göra med vår första idé; trash it) och skriver på något helt nytt.
Jag har dessutom bloggat om allt detta större delen av tiden.
Vad, i min strävan, har felat?
Ah. Nu kommer jag på det.
Jag har ju inte Twitter.
Jag måste skaffa Twitter.

Vart tog hon vägen?

Vart tog Marian Keyes vägen? Lever hon? Blir hon bättre?
Å andra sidan är det kanske just undringar som dessa som hindrar henne från att komma tillbaka. Alla ögon är riktade åt hennes håll i fall att och minsta livstecken kommer höras över världen. Jag hoppas att hon kommer tillbaka. Hennes senaste böcker har inte varit bra, inte på samma nivå som de första. Och ibland känner jag helt enkelt för chic-lit med hennes svärta som fin balans, inga andra kvinnoböcker duger!
Och nej, jag har inte läst Brightest star in the sky. Jag började på den i en bokaffär och fick lägga den ifrån mig, så pass tråkig tyckte jag den verkade.
Någon som vet?

Det här var urgulligt

Jag hoppas, hoppas att jag får en lika fin förläggare (jag hoppas, hoppas att jag får mitt manus antaget av ett förlag)!




(Jaaaja, jag ska gå och lägga mig nu. Snart. Sen.)

Vad i hela friden?

Nej, nu tar jag bort mina ads från bloggen. Jag tänker inte ställa upp på att göra reklam för något så ryggradslöst som det här.
Seriöst nu, tror ni det är på riktigt?
Blir folk medlemmar där?

Mormors död var min början

Malin frågar på sin blogg hur började allt? När och hur? Inte bara själva skrivandet, utan att skriva en bok? En morgon vaknade du och började? Varför bestämde du dig? Och hur valde du ditt ämne/handling?

Malin svarar själv här.

Jag svarar nedan:

Mitt skrivande började tätt efter det att min mormor dog i cancer. Jag var tretton år, mormor var femtiosex. Min första genre var fantasy. Jag tyckte om att bygga upp en hel värld som jag kunde råda över, en värld där jag bestämde naturlagarna, där ont var ont, gott var gott och liv och död två sidor av samma mynt. Där den som dog inte var alltför långt borta...
När jag ser tillbaka och passar ihop bitarna förstår jag att jag skrev för att förstå. Jag skrev för att klara av sorgen. Tillsammans med min barnbomsvän, Charlotte Knutsson, skrev jag en fantasyserie för hand. Vi slutade på tolv råmanus, så råa att de inte går att använda (utan ett mastodontstort omarbete!), men de tre åren då vi var som mest flitiga (tretton till sexton år) levde vi genom vår skrift och omslöts av den.
Som sextonåring började jag gymnasiet. Där träffade jag Nathalie Pietsch. Hon gav mig numret till Inger Erlandsson och på den vägen är det; Inger blev "mitt" medium och har så varit sedan tio år tillbaka.
Skrivandet var nämligen inte bara ett sätt att förstå världen, att sätta ord på ordlösa känslor och vilja fortsätta, utan också ett sökande.
Jag sökte och jag fann, och därför skriver jag böcker om så vanliga människor som möjligt. Jag försöker ta tag i våra största rädslor, som oftast handlar om döden, eller rädslor trådade från döden (förlust, ensamhet, meninglöshet), och kryddar med filosofiska frågeställningar och övernaturliga upplevelser. Jag tycker om att ifrågasätta det vi tar förgivet, det vi tror oss veta, och letar efter skärpunkter mellan vårt vardagliga liv och vårt inre, det vi med säkerhet upplever och det diffusa.
Jag älskar att skriva. Även om jag inte blir utgiven kommer jag att skriva för min egen skull. Jag skriver för att förstå, för att veta och för att drömma. I skrivandet har jag mitt själsliga flöde, mina överjordiska upplevelser och stunder av absolut klarhet.

Bokhora recenserar Amanda Hellbergs!

Kolla in!

Tummen upp, Amanda!

Åh, det är fortfarande kö på bibblan innan min reservation går igenom. Det här är en av få böcker jag verkligen längtar efter, och ser fram emot, att läsa.

... och så finns det dem som förstör

Att sträcka sig efter dem som dött  är ett av de mest naturliga tillstånden i livet. Vare sig dem vi älskar lever eller är döda bär vi på dem i våra hjärtan, i våra kroppar. När vi andas andas de med oss. Kommunikationen med andra sidan är sällan dramatisk. Vi är så vana vid den att vi inte kan särskilja den från allting annat som sker utom och inom oss. Därför anser jag att filmer som denna förstör. Givetvis är det spännande, och det blir än mer spännande när man blandar in tsunamin och bomben i London, men faktum kvarstår; för er som tror, som jag, det är inte skrämmande på något sätt. Att Hollywoodisera och förvränga, när man i själva verket borde förminska och förbinda det så mycket som möjligt med jorden, distanserar oss snarare från dem vi älskar och den mest uråldriga av kommunikationer; den mellan själar. Oavsett tillstånd.

Inspiration

Filmtrailers är riktigt inspirerande. De är som små berättelser, med stämningsfull musik. Den här filmen är jag sugen på att se och när jag behöver inspireras ytterligare kikar jag in på den här sidan.

There is a light that never goes out

Börjar tisdagen med inspiration och tända ljus. Eld bränner bort tankar och drömmar och gör att jag kan fokusera bättre. God morgon!