Jag vet inte vad jag ska tro, ärligt talat. Å ena sidan anser jag att det finns en gräns för drömuppfyllande, att man kan försöka förverkliga sin dröm så länge att man hamnar i någon sorts förnekelse. Man tror så blint och hårt att man inte begriper något längre, andra drömmar förfaller runt omkring en och man tappar greppet om annat som är värdefullt (i mitt fall; tid tillsammans med nära och kära, ordning i hemmet, ordning i ekonomin, lust till andra färdigheter så som teckning). Å andra sidan kan jag se tillbaka på mitt liv och hitta många uppfyllda, förverkligade drömmar, sådant jag var nära att ge upp på, sådant som en gång i tiden bara var inre bilder, fantasier. Drömmar. Jag kan göra en lång lista på sådana saker. Hur nådde jag dem?
Ska jag tro att förverkligandet av drömmar till stor del beror på drömmaren men även på yttre omständigheter? Olika drömmar olika svåra? Eller ska jag tro att de riktigt stora drömmarna vanligast tar livslång tid på sig att slå in?
Eller ska jag tro att vissa drömmar aldrig blir verklighet?
Jag tänker på vårt boende. Jag har velat bo här sedan 2002. Den drömmen slog in 2009. 7 år, alltså.
Stämmer den ekvationen kommer Död mans grepp bli bok med start i år.
Ska jag tro det?
Även om jag uppskattar livets oförutsägbarhet skulle det vara skönt att veta vissa saker, ibland, som att räkna ut en ekvation och få ett svar.
onsdagen den 30:e mars 2011
tisdagen den 29:e mars 2011
Vågar jag hoppas?
Kanske. Sist refuserade N&K inom loppet av en månad (närmare bestämt på tjugotre dagar), right in my face (jag antar att vad som sägs är sant; är de inledande sidorna skit läser de inte resten av manuset). Den här gången, med Död mans grepp, har de dröjt i trettiosju dagar! Yes! She scores!
(Jag vet att jag klamrar mig fast vid vad som egentligen inte är något och att det säkert lurar en refusering runt hörnet även denna gång, men det är roligt att tänka att mitt lilla manus åtminstone skapar lite större uppmärksamhet än det förra)
Idag är jag uppe chocktidigt (rann ur sängen runt kl åtta...) för att i morgon gå upp ännu tidigare. Då ska jag in min första dag på nya brödjobbet. Det ska faktiskt bli roligt. Jag ser fram emot att träffa människor och prata med dem och sådana saker. Sedan ska det bli spännande att lära sig något nytt. Jag gillar utmaningar och att se hur snabbt jag kan lära mig, och hur bra.
Vad jag ska göra idag däremot är inte direkt spännande. Tänkte mest sitta och läsa och måla tånaglarna. Försöka förmå mig till en rejäl promenad, men är det inte lite kallt ute?
(Jag vet att jag klamrar mig fast vid vad som egentligen inte är något och att det säkert lurar en refusering runt hörnet även denna gång, men det är roligt att tänka att mitt lilla manus åtminstone skapar lite större uppmärksamhet än det förra)
Idag är jag uppe chocktidigt (rann ur sängen runt kl åtta...) för att i morgon gå upp ännu tidigare. Då ska jag in min första dag på nya brödjobbet. Det ska faktiskt bli roligt. Jag ser fram emot att träffa människor och prata med dem och sådana saker. Sedan ska det bli spännande att lära sig något nytt. Jag gillar utmaningar och att se hur snabbt jag kan lära mig, och hur bra.
Vad jag ska göra idag däremot är inte direkt spännande. Tänkte mest sitta och läsa och måla tånaglarna. Försöka förmå mig till en rejäl promenad, men är det inte lite kallt ute?
måndagen den 28:e mars 2011
Som jag sa
... denna dag inte ett liv. Ett av förlagen jag skickade manus till i november förra året, och som jag inte hört ett ljud från, svarade nu äntligen och berättade att de håller på att avvecklas och jobbar på att den befintliga utgivningen ska övertas av annat förlag. Med andra ord fick jag ett väldigt ovanligt och rejält nej från dem. Tycker det är sorgligt, ändå, att de ska lägga ner. Det är en utveckling i fel riktning så att säga.
Nu har jag läst klart Sarah Waters Främlingen i huset och försöker fortfarande förstå vad sjutton det var som "hände" ute på godset Hundreds Hall. Var det ett spöke? En poltergeist? En sinnessjuk familj?
Någon som läst boken och vill spekulera?
Nu har jag läst klart Sarah Waters Främlingen i huset och försöker fortfarande förstå vad sjutton det var som "hände" ute på godset Hundreds Hall. Var det ett spöke? En poltergeist? En sinnessjuk familj?
Någon som läst boken och vill spekulera?
Denna dag inte ett liv
Jag: "Idag händer inget roligt."
Kristoffer: "Vadå då?"
Jag: "Det händer ju inget! Fy fan vad tråkigt! Denna dag inte ett liv."
Så är det. Idag är en tråkig dag, idag händer ingenting. Kan inte ett förlag refusera mig, åtminstone? Då känns det som att det rör på sig i alla fall! The Happening! Yes!
Kristoffer: "Vadå då?"
Jag: "Det händer ju inget! Fy fan vad tråkigt! Denna dag inte ett liv."
Så är det. Idag är en tråkig dag, idag händer ingenting. Kan inte ett förlag refusera mig, åtminstone? Då känns det som att det rör på sig i alla fall! The Happening! Yes!
 |
| Jag med Crazy Eyes efter för många dagar, inte ett liv. |
Syskonskara
Det här har inget med mitt skrivande att göra men titta, så söta vi* är!
 |
| *T.v. min lillasyster, Pernilla, jag i mitten, t.h. min lillebror, Erik |
söndagen den 27:e mars 2011
Söndagsinspiration
Titta på den här kortvideon. Den är så vacker, en sann inspiration. Vilka färger!
http://vimeo.com/8076064
http://vimeo.com/8076064
lördagen den 26:e mars 2011
"När man bara drömmer...
... om att få skriva är det som om man är instängd i en garderob. Men nu lever jag min dröm."
- Amanda Hellberg, DN, lördag 26 mars 2011
Precis så är det! Tänk vad hon kan sätta ord på känslor. Det är som att sitta i en garderob, det här med att vilja bli författare, vilja skriva på heltid och bli läst och allt det där, och jag vill vara där jag kan säga att jag lever min dröm. Jag vill komma ut ur garderoben. Japp. As corny as it sounds.
Trevlig Earth Hour på er!
- Amanda Hellberg, DN, lördag 26 mars 2011
Precis så är det! Tänk vad hon kan sätta ord på känslor. Det är som att sitta i en garderob, det här med att vilja bli författare, vilja skriva på heltid och bli läst och allt det där, och jag vill vara där jag kan säga att jag lever min dröm. Jag vill komma ut ur garderoben. Japp. As corny as it sounds.
Trevlig Earth Hour på er!
fredagen den 25:e mars 2011
Fredagsgrubbel!
I brist på annat (jaaaja, jag SKA städa!) tänkte jag läsa lite (och bädda sängen). Det är en dryg vecka kvar på lånetiden men mer än halva boken att tugga igenom. Den är bra, det är inte det. Det är jag. Sa jag förresten att jag fått jobb? Dags att vakna ur dvalan, liksom! När jag gått hemma den senaste tiden, skrivit och läst och försökt hålla kroppen i form med Paolo Roberto, har jag blivit skrämmande glömsk. Brödjobbet jag hade förra året, oj oj, så trimmad jag var då! Jag har det väl i mig någonstans, kämparglöden och känslan för detaljer.
torsdagen den 24:e mars 2011
Goda drömmar
I natt drömde jag att jag och Kristoffer tittade ut en vigselring till mig. Det fanns ringar med stora, vita pärlor, ringar med stenar och diamanter. Trevligt värre, kan jag säga. Jag tror dessutom vi var i Venedig...
Sedan drömde jag att jag fick en massa utlåtande från ett förlag, och jag tror det var med positivt besked. I alla utlåtanden fanns uppfattningar och idéer, kanske ändringsförslag?
Nu mer än någonsin hoppas jag att jag är en sanndrömmare.
Sedan drömde jag att jag fick en massa utlåtande från ett förlag, och jag tror det var med positivt besked. I alla utlåtanden fanns uppfattningar och idéer, kanske ändringsförslag?
Nu mer än någonsin hoppas jag att jag är en sanndrömmare.
onsdagen den 23:e mars 2011
Ingen produktiv dag
Nej, inte alls. Jag skrev lite på morgonen men känner noll motivation. Inte för att jag inte tror på manuset utan ja, ni vet, att jag inte tror att det blir någon författare av mig. Inte den utgivna typen i vilket fall. Om jag inte travar ner till butiken på hörnet och gör eget slag i saken. Men det tror jag inte. Jag är ingen självpublicerare även om jag ibland piper om det. Och jag tänker, ska jag skriva bara för egen skull behöver jag ju inte ha bråttom eller deadlines eller något. Då finns manusen där för mig när jag har lust och just nu har jag ingen lust.
Så, i väntan på besked från förlag och brödjobb har jag spelat kort hela dagen. Det har varit jättekul. När jag blundar ser jag en massa klöver...
Så, i väntan på besked från förlag och brödjobb har jag spelat kort hela dagen. Det har varit jättekul. När jag blundar ser jag en massa klöver...
Den trasiga människan
Jag tror vi är byggda av olika delar miljö och egenskaper. Egenskaperna avgör hur vi hanterar miljön. Det finns barn som blivit slagna som små och som slår sina barn när de blivit föräldrar, och det finns barn som blivit slagna som små men bryter den onda cirkeln. Våra egenskaper avgör hur vi hanterar miljön, för miljön påverkar oss ständigt. Miljön tänker jag innefattar människorna vi har nära oss, platserna vi rör oss i, huset/lägenheten där vi bor, jobben vi har, skolan vi går eller gick i. Och jag tror att livet är en lång och ständig kamp om att hantera det som är och det som var och att frigöra sig, att rensa bland uppfattningar och missuppfattningar.
Jag tror också att många av oss bär på missuppfattningar utan att veta om det, exempelvis om vi fått höra hela livet att vi är konstiga, att vi "är som vi är" sagt med uppgiven ton, då är det så vi betraktar oss själva, så vi uppför oss i mötet med nya människor, "jag är som jag är, jag är konstig", tills vi rensar bland uppfattningar och missuppfattningar och inser att vi alla är på något sätt i jämförelse med andra. Jag är exempelvis rik i jämförelse med en hemlös. Jag är en tänkare i jämförelse med en praktiker. Fördelen med att vara den jag är, är just mina tankar. Jag har förmågan att rensa och det med fart och styrka. Jag kan se mig själv utifrån och förändras om jag vill. Sedan finns det människor som säger att de lever i nuet och inte sysslar med grubblerier och att älta saker, de är praktiker, de gör eller låter det vara, och på kuppen blir de känslomässigt förstoppade och lever med ärren efter missuppfattningar, även missuppfattningarna i sig, de finns kvar som sår som aldrig läker.
Jag tror att vi alla är trasiga, mer eller mindre. Vi har alla råkat ut för människor som sagt eller gjort något vi formats av. Det är att bryta sig ur formen och skapa en egen som är utmaningen och en av livets stora meningar. Det är att överhuvudtaget lyckas se sig själv utifrån, se sina egna brister och tillkortakommanden och saker som vi skäms för att vi är och sedan anamma styrkan att vilja förändras, som är en av livets stora meningar. Det är att våga och vilja förlåta sig själv, acceptera sig själv, som vi också lär oss förlåta och acceptera andra människor istället för att döma dem och tala om för dem hur de ska vara för att vi ska kunna begripa dem, som är utmaningen. Jag tror att antar vi den och kämpar, då får vi bättre utsikt över livet och kan förstå saker bättre. Förmodligen också se att vi är lyckligare än vi någonsin trott.
Jag tror också att många av oss bär på missuppfattningar utan att veta om det, exempelvis om vi fått höra hela livet att vi är konstiga, att vi "är som vi är" sagt med uppgiven ton, då är det så vi betraktar oss själva, så vi uppför oss i mötet med nya människor, "jag är som jag är, jag är konstig", tills vi rensar bland uppfattningar och missuppfattningar och inser att vi alla är på något sätt i jämförelse med andra. Jag är exempelvis rik i jämförelse med en hemlös. Jag är en tänkare i jämförelse med en praktiker. Fördelen med att vara den jag är, är just mina tankar. Jag har förmågan att rensa och det med fart och styrka. Jag kan se mig själv utifrån och förändras om jag vill. Sedan finns det människor som säger att de lever i nuet och inte sysslar med grubblerier och att älta saker, de är praktiker, de gör eller låter det vara, och på kuppen blir de känslomässigt förstoppade och lever med ärren efter missuppfattningar, även missuppfattningarna i sig, de finns kvar som sår som aldrig läker.
Jag tror att vi alla är trasiga, mer eller mindre. Vi har alla råkat ut för människor som sagt eller gjort något vi formats av. Det är att bryta sig ur formen och skapa en egen som är utmaningen och en av livets stora meningar. Det är att överhuvudtaget lyckas se sig själv utifrån, se sina egna brister och tillkortakommanden och saker som vi skäms för att vi är och sedan anamma styrkan att vilja förändras, som är en av livets stora meningar. Det är att våga och vilja förlåta sig själv, acceptera sig själv, som vi också lär oss förlåta och acceptera andra människor istället för att döma dem och tala om för dem hur de ska vara för att vi ska kunna begripa dem, som är utmaningen. Jag tror att antar vi den och kämpar, då får vi bättre utsikt över livet och kan förstå saker bättre. Förmodligen också se att vi är lyckligare än vi någonsin trott.
tisdagen den 22:e mars 2011
Frågor!
Okej. Dags för tio länkar till bloggar jag verkligen gillar. Men det går ju inte. Jag gillar för många. I stället utmanar jag alla som vill att svara, i kommentarerna och/eller egen blogg.- Amanda Hellberg
And that I shall! Jag gillar listor, de hjälper upp bloggandet ibland. Särskilt när det är trögt som nu.
1. Varför började du att blogga?
Jag tyckte det var ett kul sätt att direkt nå ut med mina texter. Sedan begick jag det klassiska bloggmisstaget att skriva om människor i min närhet så det blev ganska fel ett par gånger. Men av misstag lär man sig...
2. Vilka bloggar följer du?
De som står med i min bloggroll.
3. Favoritmakeupmärke?
Oj. Jag har nog inget. Min mascara är av märket Cliniderm då jag har känslig hud och försöker hitta så snälla produkter som möjligt.
4. Favoritklädmärke?
Ja-a, tror inte jag har något. Det som är prickigt, blommigt, randigt med spets faller jag för oavsett om det är KappAhl eller H&M eller MQ eller Sisters.
5. Din måste-ha make-up-produkt?
Mascara. Utan den ser jag ut som en manet.
6. Favoritfärg?
Puderrosa.
7. Parfym?
Jean Paul Gaultiers. Jag hade den när jag gick på gymnasiet och kan längta efter den doften. Den blir det nästa köp!
8. Favoritfilm?
Svårt, mycket svårt. Jag föll ganska hårt för Avatar :) och jag kan tänka mig att Black Swan är så pass bra att den skulle bli en favorit, men jag har inte sett den än!
9. Vilket land vill du besöka och varför?
Italien/Venedig. För att det är ITALIEN.
10. Ställ och besvara sista frågan själv: Vad har du för planer idag?
Idag ska jag läsa igenom en skrivkollegas manus. Sedan ska jag, om tid blir över, påbörja tavlorna min syster ska få i 25-årspresent.
måndagen den 21:e mars 2011
Hej!
Jag lever och andas men har inte så mycket att berätta. Inte skrivrelaterat, i alla fall. Vi var på systerdotterkalas i lördags och igår gick vi runt med större delen av Göteborgs ungjävlar (som tror att museum är lekplatser) på Sjöfartsmuseet. Ungjävlarna klättrade på flera hundra år gamla efterlämningar, balanserade på de konstgjorda relingarna och ockuperade den gungande hytten så att vi "vuxna" inte hade en chans. Det borde finnas särskilda barndagar på Göteborgs museum så att vi kan undvika dem. Jag såg ett par flickor som lugna och rara tittade på allting och pratade med sina föräldrar. Så går det när man kan uppfostra, tänker jag. Annars får man det där helvetet, och ger andra det där helvetet också.
Idag har jag varit på brödjobbsintervju och ska på nästa klockan två. Sedan kommer lillebror in för lite shopping. Den lille snorvalpen åker till Rom i morgon med sin klass. Bah... tänk er. Fast jag tänker mer på Venedig i skir vårsol än på Rom när jag tänker Italien. Venedig, dit vill jag. Bo på något mysigt hotell, åka gondol och äta massor av italiensk mat!
torsdagen den 17:e mars 2011
Jag har hittat effekter!
Allt blir något beroende av vad man jämför med.
Kolla! Jag är snyggast i rummet!
Som sagt.
Kolla! Jag är snyggast i rummet!
onsdagen den 16:e mars 2011
Den här önskar jag mig
Visst är den fin? Här kan ni se hur den ser ut på en hand!
Lite fräckare ringar som denna ser verkligen snyggt ut. Lite författare, lite framgångsrik, lite fräscht.
Lite fräckare ringar som denna ser verkligen snyggt ut. Lite författare, lite framgångsrik, lite fräscht.
En god dag
Jag trodde jag skulle deppa idag. Jag var rentav nära att bestämma mig för det (faktiskt), bara för sakens skull. Så blev det sig att jag och Kristoffer tog våra cyklar på årets första tur. Vi trampade på som två illbattingar uppför de första backarna tills det smakade blod i våra munnar och kläderna fuktade och öronen blev kalla av "vårluften". Sedan nådde vi Stigbergstorget och det blev nerförsbackar resten av vägen till centrum. Där köpte vi Theyas ettårspresent på BR Leksaker, cyklade vidare längsmed kanalen och solen sken och värmde. I Haga passade vi på att stanna för te, kaffe och en liten kaka (och träffade Kristoffers andra kusin, Linus!) och fortsatte genom Linné och Slottsskogen på hemvägen. Jäklars, vilken fin stad Göteborg är!
Strax efter klockan två kom Pelle på besök och jag hjälpte henne med hennes blogg. Tycker sådant är så roligt (som ni säkert märker...), men jag är bättre på blogger än på wordpress måste jag erkänna. Blogger, eller blogspot.com, har helt suveräna mallar och möjligheter och är dessutom väldigt användarvänligt.
Jag har även sökt ett antal jobb på måfå och känner att allting kommer att ordna sig. Det är så jag känner. Varför deppa då?
Strax efter klockan två kom Pelle på besök och jag hjälpte henne med hennes blogg. Tycker sådant är så roligt (som ni säkert märker...), men jag är bättre på blogger än på wordpress måste jag erkänna. Blogger, eller blogspot.com, har helt suveräna mallar och möjligheter och är dessutom väldigt användarvänligt.
Jag har även sökt ett antal jobb på måfå och känner att allting kommer att ordna sig. Det är så jag känner. Varför deppa då?
Inlägg nummer 300 - a sad story
Äsch. Jag är bara ganska låg idag. Lite sådär lagom. Igår var en ganska händelserik dag. Människor jag inte hört något av på länge bara hörde av sig helt plötsligt och jag fick brödjobbsbesked och jag skrev hyfsat bra innan dess och solen sken. Men idag är jag tillbaka på ruta ett. Det är bara att inse, ruta ett, 1, näst efter noll, 0, och jag som tänkte att inlägg nummer 300 skulle bli någon form av paradnummer. Tadaaa! Häpp!
Jag kan väl trösta mig själv med att manuset jag skriver nu om tvillingsystrarna är bra, riktigt bra. Så bra att jag undrar om de inte kommer platta till mitt första manus Död mans grepp. Men det hoppas jag inte. Det är ju så, varje gång jag skickat iväg ett manus till förlagen och tappat kontrollen över det så blir det sämre och sämre. Jag tänker på brister, logiska hopp, scener som behöver stärkas. Jag minns inte massan utan bara det negativa (som vissa gånger inte ens finns där då min hjärna även sorterar bort visst korrarbete) och tänker att det är kört. Det behöver ju inte vara kört, inte alls. Man vet aldrig.
Så, där ser ni - ganska låg idag, men inte helt hopplös.
Nu ska jag äta frukost, sedan cykla (här sparars pengar, slösas författarhull!) till centrum tillsammans med Kristoffer och köpa ettårspresent till systerdotter Theya:
tisdagen den 15:e mars 2011
Saken är den...
... att jag tror på mina manus. Eller så kanske allting känns bättre, rentav möjligt, när solen skiner och himlen är klarblå, så starkt blå att det gör ont i ögonen. Lyssnar på Kent, sådär lagom melankoliskt och vackert, tvättar och funderar på att ta en god, Göteborgsk promenad igen.
Hit hann jag. Sedan ringde brödjobbet och tackade nej, däremot med de nu vanliga orden "jag fick en jättebra bild av dig". Anledningen var den att de rekryterade fem av sex tjänster internt och personal som redan finns inom företaget har ju förtur. Däremot ville de behålla mina papper om någon framöver blir sjuk och så vidare, alltid något. Och så ska jag höra mig för med de andra butikerna tyckte den tillkommande chefen, så det gjorde jag precis. Sedan har jag en butikschef som är intresserad av mig men sist vi hördes vid inte hade någon fast tjänst att erbjuda. Honom ska jag ringa.
Och så har jag en intervju på måndag, men den är mindre intressant, mer av ett kneg under tiden. Bättre än inget, dock!
Så.
NU ska jag deppa.
Hit hann jag. Sedan ringde brödjobbet och tackade nej, däremot med de nu vanliga orden "jag fick en jättebra bild av dig". Anledningen var den att de rekryterade fem av sex tjänster internt och personal som redan finns inom företaget har ju förtur. Däremot ville de behålla mina papper om någon framöver blir sjuk och så vidare, alltid något. Och så ska jag höra mig för med de andra butikerna tyckte den tillkommande chefen, så det gjorde jag precis. Sedan har jag en butikschef som är intresserad av mig men sist vi hördes vid inte hade någon fast tjänst att erbjuda. Honom ska jag ringa.
Och så har jag en intervju på måndag, men den är mindre intressant, mer av ett kneg under tiden. Bättre än inget, dock!
Så.
NU ska jag deppa.
måndagen den 14:e mars 2011
Efter helgen...
... kommer solsken. Faktiskt. Inuti. Vi har tagit långa promenader (mest för att vår helggäst Felix är en sucker för promenader, särskilt i Majorna), spelat kort, rostat bröd och skrattat mycket. Jag har fått tillbaka lite energi och hopp inför framtiden och dessutom är det ny vecka = nya möjligheter. Den här veckan får jag svar från jobbet jag sökt. Den här veckan ska jag dessutom köpa ettårspresent till min lilla systerdotter Theya och eftersom hon inte kan läsa än kan jag avslöja att det blir kritor/fingerfärg för hela slanten. Undrar just var man köper de ofarligaste? Och lite ofarligt, bebissäkert papper på det? Hm... BR Leksaker ligger på Kungsgatan, ser jag. Check.
Jag har också återfått min skrivkänsla men tänker låta den gotta till sig lite mer. Skrivkänslan är egentligen en lustkänsla, samma lustkänsla som till allting annat och lägger jag den uteslutande på att skriva blir det ingen mat lagad, eller säng bäddad, eller golv dammsuget. Det blir heller inga samtal eller skratt. Det gäller att hitta balansen. Och vara stenhård med disciplinen. Kanske sätta upp gränser? Skriv från klockan två till klockan fyra och inte en minut till?
Ja. Det skulle faktiskt kunna funka.
Trevlig måndag på er!
Jag har också återfått min skrivkänsla men tänker låta den gotta till sig lite mer. Skrivkänslan är egentligen en lustkänsla, samma lustkänsla som till allting annat och lägger jag den uteslutande på att skriva blir det ingen mat lagad, eller säng bäddad, eller golv dammsuget. Det blir heller inga samtal eller skratt. Det gäller att hitta balansen. Och vara stenhård med disciplinen. Kanske sätta upp gränser? Skriv från klockan två till klockan fyra och inte en minut till?
Ja. Det skulle faktiskt kunna funka.
Trevlig måndag på er!
söndagen den 13:e mars 2011
Självpublicering
Det händer ju att förlagen missar storsäljare, eller bara säljande, författare så att vi får självpublicera istället, vilket i sig är modigt, vågat, kaxigt, osäkert, med mera, med mera, men också på något sätt befriande. Också, på något sätt, ett oerhört slit. Här är en ung kvinna som lyckats bra med sin självpublicering. Hon verkar sliten av det (mycket av tiden går åt till marknadsföring, så mycket att hon inte har tid för sitt skrivande), men hon säljer bra! Har precis börjat skumma på hennes blogg så det finns en hel del att läsa. Gillar hennes bokomslag också, ser väldigt fina ut.
lördagen den 12:e mars 2011
Melodifestival!
Men ska jag vara ärlig skiter jag i den. Det roligaste är att samlas ett gäng i en soffa, äta och dricka gott, lyssna på alla pissiga bidrag och racka ner på dem och göra det till en grej. Så det är vad som händer idag. Ska till syster yster, hennes man och hennes dotter. Pappa och lillebror kommer också. Det känns underbart att fylla det lilla hålet (från för mycket skriv och för mycket väntan) i bröstet med liv (jag inte levt på ett tag, se föregående parentes). Så kan jag glömma att jag väntar på besked från jobb och förlag, åtminstone i några dagar.
Trevlig helg!
 |
| Jag är inte särskilt van vid det här och ser mest besvärad ut, märker jag. |
 |
| Det här halsbandet har jag på mig mest för min systerdotter Theyas skull. Hon gillar att ha något att pilla på, och jag kan distrahera henne med det så jag kan gosa lite med henne. Perfekt! |
fredagen den 11:e mars 2011
Program för webcam?
Jag vet att det här är off the topic, men min webkamera tar spökbilder på mig! Jag ser ut som en mjölbagge! Någon som vet ett bra program för webcams? Jag är idel öra.
Uppdatering: never mind! Jag fann ett program på nätet! :)
Frågesvit del 4 - sista delen!
Nu är det dags för sista delen i min frågesvit. Det har varit roligt. Happ!
Vad blir läst av det du skriver och av vem, hur har andra uppfattat dina texter?
"Läst" i den bemärkelsen att det blir korrat av mig, av mina betaläsare, förr i tiden Kapitel1:are, och slutligen förlagen, men inte läst som i läst som i... ah, ni fattar.
Sedan skrev jag ihop en sann berättelse om en period i mitt och Charlottes liv, hon är min barndomsvän, när hon alltid hyrde en ridskolehäst varje sommar som hette Fabian och om våra sista äventyr tillsammans. Vi var två små spetor, jag och Lotten, och vi satt barbacka på hans rygg och red oss genom Vallda och visslade på Disneys Robin Hood-temalåt i takt till hans hovslag. Sedan blev han köpt av en privat ägare och åldrades och dog några år därefter. Hans sista tid blev att beta i en hage och få lång man och svans, fullständig frihet. Berättelsen blev gestaltad av ingen mindre än Lena Furberg och publicerad i Min Häst. Då var jag tonåring, minns inte hur gammal.
Några citat av dem som läst mina manus genom åren (och alla karaktärer):
”Det faktum att relationen Birgit-”gåvan”-Johanna fått mer spelrum bara i denna inlämning än i allt jag tidigare läst av dig blodar verkligen min tand. Den historian är så intressant att jag skulle kunna argumentera för att ge den huvudrollen. Den har så många aspekter man skulle kunna utforska, exempelvis möjligheten att agera medium mellan Johanna och Patrik kontra rädslan för vad omvärlden ska tänka." Jon Qwarfordt, skrivkursare
”Oj Christin vad du har jobbat. Det här är ju helt annorlunda, helt nytt. Jag måste säga att jag verkligen beundrar din förmåga att ur motgångar hitta styrkan att jobba vidare. Du vet att du har en berättelse som måste berättas. Till vilket pris som helst. Det tycker jag är fantastiskt. Efter att ha läst din tidigare version är det nästan chockartat att kastas in i den nya. Antar att det finns ett omedvetet sökande hos mig efter det gamla i den nya texten. Karaktärerna har nya jobb, är vuxnare. Det är definitivt en mer mogen text. Jag tror du har hittat det! Alltså, i min mening så var ju förra versionen definitivt värd att komma i bokform. Om förlagen tyckte den var för ungdomlig så kan du knäppa dem på näsan nu!
Funderar på hur jag ska uttrycka det jag vill säga… Kanske är det så att man i vissa fall måste anpassa sig till läsaren, i ditt fall välja ett vuxnare tilltal för en vuxen publik. Kanske är det så att en historia kan växa, bli tusenfalt starkare genom att skrivas om och om och om. Men ändå. Tappa inte bort dig själv. Det är din berättelse. Gör inte avkall på det du vill med den. En svår balansgång. Och vissa säger att skrivande bara är flum. Nej, hårt jäkla arbete!" Sophie Law Nordenhaag
”Det känns att du känner mycket för dina karaktärer Christin och det är det som är din styrka tror jag bestämt, att forma och måla upp levande karaktärer ur din egen fantasi. Det är en väldigt bra egenskap hos en författare!” Hm, minns inte. Jag har samlat alla citat i ett dokument från gång till en annan och inte satt namn intill dem.
”Språket känns inte lika fantastiskt, men det är fortfarande väldigt bra. Däremot känner jag att denna version tilltalar mig som läsare så oerhört mycket mer, första kapitlet är underbart och griper verkligen tag i en." En Kapitel1:are, minns inte hennes namn men hennes ansikte.
”Alltså jag tycker att du skriver väldigt vackert, det finns så många med otroligt bra språk men inte lika många som skriver vackert. Du är enormt begåvad och det är synd att inte första blev utgiven. Hoppas att du hinner klart till det stora "T" som Ola så fint skrev.” Ännu en Kapitel1:are.
"Du använder språket som en lindansare balanserar på en tunn, tunn tråd högt ovanför marken. Första kapitlet var underbart. Du är minst dubbelt så duktig som mig, och har en fantastisk förmåga att lägga nerverna mellan raderna, och hålla handlingen i centrum. Jag vet inte hur du gör det. En väldigt, väldigt lovande inledning." Christoffer Carlsson, Fallet Vincent Franke
Vad betyder en läsare, känd eller okänd, tänkt eller verklig, för skrivandet?
I sanningens namn har jag aldrig tänkt på mina läsare när jag skriver, utan bara på mig. Tycker att Amanda Hellberg svarade bra när hon sa att hennes läsare är hon själv. Jag har samma inställning. Jag skriver böcker jag själv skulle vilja läsa, och som människor är vi sällan ensamma om vår smak och våra åsikter så jag har som förhoppning att det finns fler av mig där ute.
Är det viktigt att vissa saker publiceras eller att vissa saker hålls hemliga?
För mig är det viktigt att bli publicerad. Jag vill satsa helhjärtat på mitt författarskap och ge ut mina manus av flera anledningar. En av dem är att bli läst, det vore fantastiskt och samtidigt hissnande, en annan är att få inputs för just nu är det en enkelriktad väg och det är trist, jag saknar det redaktionella arbetet, människor som kan hjälpa mig, ett bollplank helt enkelt. Sedan finns det väl alltid saker som bör hållas hemliga?
Hur påverkas du och ditt liv av skrivandet?
Både på ett bra och ett dåligt sätt, om jag ska vara ärlig. Jag har tidigare nämnt det här, men skrivandet blir ett beroende, ett försakande, och jag kan känna ett växande tomrum i mitt bröst där allt olevt liv börjat samlas. Jag behöver bli bättre på att balansera mitt skrivande och mitt liv och minska på försakandet. Skrivandet ger mig även förståelse för saker och ting och för andra människor. Jag undersöker, genom att skriva, varför människor är på ett visst sätt. Så skrivandet har gjort mig till en bättre människa, det måste jag säga, även om det låter fånigt; jag ser klarare genom att forma ord kring allt.
Lär du dig något genom att skriva, når du en större förståelse och insikt?
Ja, just det.
Ändras din inställning till saker du skriver om, ändras din inställning till dig själv?
Ja. Precis.
Vad betyder det att skriva om sig själv och sitt liv, om stora och kanske svåra upplevelser?
Det betyder, eller innebär i slutändan, att förstå och acceptera sig själv och det som hänt. Det är oerhört viktigt. Även om man inte vill satsa på en skrivande karriär tror jag det är en bra terapi att skriva om svåra saker, sätta ord på dem, se dem och acceptera dem.
Om du läst dagböcker eller annat som du skrivit för länge sedan, hur har du reagerat?
Många gånger med häpnad; så självupptagen jag har varit! Jag, jag, jag, sida upp och sida ner med gnäll helt enkelt. Men det är väl det man har dagböcker till?
Har något du skrivit haft en avgörande betydelse?
För mig, ja. Hittills för mig. Möjligen har jag lyckats påverka några skrivkursare på samma sätt som de påverkat mig.
Hur vill du påverka din omgivning med ditt skrivande?
Jag började skriva för att berätta om det jag själv upptäckt genom min mormors död och sedan mina samtal med Inger Erlandsson. Det budskapet, eller den meningen, tappades på vägen och jag skrev för att skriva, jag blev fast. Nu har jag hittat den igen tack vare ett mycket intressant besök... Jag vill vidga vyer och skapa hopp med det jag skriver. Sedan om jag lyckas, det får vi se.
Vad vill du föra vidare till dina barn när det gäller att läsa och skriva?
Lev, läs, skriv. I den ordningen. Du måste leva för att kunna läsa för att kunna skriva, annars har du inget att ställa i jämförelse till det du läser och du lär dig i sanning ingenting.
Vilken inverkan har andra människors läs- och skrivvanor på dig?
En oerhörd inverkan. Man påverkas ju av sin omgivning! Jag skulle önska att fler var läshuvuden i min närhet. Än så länge är det bara min syster och jag som läser flitigt, och systers man. Att diskutera böcker vore roligt ibland! Samma sak med skrivande. Det är fantastiskt att möta skrivkollegor, det finns en särskild kemi, en särskild energi, mellan oss.
Lägger du märke till handstil, stavning och uttryckssätt?
Absolut. Det är jätteintressant. En människa som kan tyckas ha en stram utsida och ett tillbakahållet sätt kan ha en mycket utpräglad och detaljrik handstil. På sättet människor skriver går att utläsa väldigt mycket. Samma sak med stavning och uttryckssätt. Förvånansvärt många felanvänder ord idag (utöver ultimat, jag har lärt mig min läxa) eller för all del, felböjer dem, använder talspråk när de skriver, exempelvis "va e de för nåt?", och så vidare. Vet inte om det är så noga, absolut inte när man chattar över nätet.
Undersöker du bokhyllorna när du blir bortbjuden?
Varje gång. Jag går alltid på jakt efter böcker jag inte har läst än eller kan tänka mig att låna.
Berätta om samhörighet och avstånd som grundas på läsande eller skrivande.
Samhörighet och avstånd, jag tycker det säger sig självt. Människor som dras till samma sorts böcker och läser mycket har mer gemensamt, åsikter och uppfattningar och tankesätt, medan de som läser andra sorts böcker eller inte läser alls kanske inte hänger med i samtalen. Jag kan ibland känna mig utanför eller lite efter om jag inte har läst en bok, särskilt de stora klassikerna! medan andra i min närhet har och pratar om detta, eller för all del kan rabbla upp en rad med böcker de favoriserar medan jag har mina få. Jag är ju en lustig hybrid, jag skriver minst lika mycket som jag läser och kan bara läsa sådant som inspirerar mig. Jag blir sällan nyfiken på böcker som handlar om män, av någon anledning, och jag läser i stort sett aldrig deckare, och jag dras inte till böcker skrivna av män. Det är lustigt, och inget medvetet val, det är bara så min magkänsla fungerar.
Tack för att ni läst, och trevlig helg på er!
Vad blir läst av det du skriver och av vem, hur har andra uppfattat dina texter?
"Läst" i den bemärkelsen att det blir korrat av mig, av mina betaläsare, förr i tiden Kapitel1:are, och slutligen förlagen, men inte läst som i läst som i... ah, ni fattar.
Sedan skrev jag ihop en sann berättelse om en period i mitt och Charlottes liv, hon är min barndomsvän, när hon alltid hyrde en ridskolehäst varje sommar som hette Fabian och om våra sista äventyr tillsammans. Vi var två små spetor, jag och Lotten, och vi satt barbacka på hans rygg och red oss genom Vallda och visslade på Disneys Robin Hood-temalåt i takt till hans hovslag. Sedan blev han köpt av en privat ägare och åldrades och dog några år därefter. Hans sista tid blev att beta i en hage och få lång man och svans, fullständig frihet. Berättelsen blev gestaltad av ingen mindre än Lena Furberg och publicerad i Min Häst. Då var jag tonåring, minns inte hur gammal.
Några citat av dem som läst mina manus genom åren (och alla karaktärer):
”Det faktum att relationen Birgit-”gåvan”-Johanna fått mer spelrum bara i denna inlämning än i allt jag tidigare läst av dig blodar verkligen min tand. Den historian är så intressant att jag skulle kunna argumentera för att ge den huvudrollen. Den har så många aspekter man skulle kunna utforska, exempelvis möjligheten att agera medium mellan Johanna och Patrik kontra rädslan för vad omvärlden ska tänka." Jon Qwarfordt, skrivkursare
”Oj Christin vad du har jobbat. Det här är ju helt annorlunda, helt nytt. Jag måste säga att jag verkligen beundrar din förmåga att ur motgångar hitta styrkan att jobba vidare. Du vet att du har en berättelse som måste berättas. Till vilket pris som helst. Det tycker jag är fantastiskt. Efter att ha läst din tidigare version är det nästan chockartat att kastas in i den nya. Antar att det finns ett omedvetet sökande hos mig efter det gamla i den nya texten. Karaktärerna har nya jobb, är vuxnare. Det är definitivt en mer mogen text. Jag tror du har hittat det! Alltså, i min mening så var ju förra versionen definitivt värd att komma i bokform. Om förlagen tyckte den var för ungdomlig så kan du knäppa dem på näsan nu!
Funderar på hur jag ska uttrycka det jag vill säga… Kanske är det så att man i vissa fall måste anpassa sig till läsaren, i ditt fall välja ett vuxnare tilltal för en vuxen publik. Kanske är det så att en historia kan växa, bli tusenfalt starkare genom att skrivas om och om och om. Men ändå. Tappa inte bort dig själv. Det är din berättelse. Gör inte avkall på det du vill med den. En svår balansgång. Och vissa säger att skrivande bara är flum. Nej, hårt jäkla arbete!" Sophie Law Nordenhaag
”Det känns att du känner mycket för dina karaktärer Christin och det är det som är din styrka tror jag bestämt, att forma och måla upp levande karaktärer ur din egen fantasi. Det är en väldigt bra egenskap hos en författare!” Hm, minns inte. Jag har samlat alla citat i ett dokument från gång till en annan och inte satt namn intill dem.
”Språket känns inte lika fantastiskt, men det är fortfarande väldigt bra. Däremot känner jag att denna version tilltalar mig som läsare så oerhört mycket mer, första kapitlet är underbart och griper verkligen tag i en." En Kapitel1:are, minns inte hennes namn men hennes ansikte.
”Alltså jag tycker att du skriver väldigt vackert, det finns så många med otroligt bra språk men inte lika många som skriver vackert. Du är enormt begåvad och det är synd att inte första blev utgiven. Hoppas att du hinner klart till det stora "T" som Ola så fint skrev.” Ännu en Kapitel1:are.
"Du använder språket som en lindansare balanserar på en tunn, tunn tråd högt ovanför marken. Första kapitlet var underbart. Du är minst dubbelt så duktig som mig, och har en fantastisk förmåga att lägga nerverna mellan raderna, och hålla handlingen i centrum. Jag vet inte hur du gör det. En väldigt, väldigt lovande inledning." Christoffer Carlsson, Fallet Vincent Franke
Vad betyder en läsare, känd eller okänd, tänkt eller verklig, för skrivandet?
I sanningens namn har jag aldrig tänkt på mina läsare när jag skriver, utan bara på mig. Tycker att Amanda Hellberg svarade bra när hon sa att hennes läsare är hon själv. Jag har samma inställning. Jag skriver böcker jag själv skulle vilja läsa, och som människor är vi sällan ensamma om vår smak och våra åsikter så jag har som förhoppning att det finns fler av mig där ute.
Är det viktigt att vissa saker publiceras eller att vissa saker hålls hemliga?
För mig är det viktigt att bli publicerad. Jag vill satsa helhjärtat på mitt författarskap och ge ut mina manus av flera anledningar. En av dem är att bli läst, det vore fantastiskt och samtidigt hissnande, en annan är att få inputs för just nu är det en enkelriktad väg och det är trist, jag saknar det redaktionella arbetet, människor som kan hjälpa mig, ett bollplank helt enkelt. Sedan finns det väl alltid saker som bör hållas hemliga?
Hur påverkas du och ditt liv av skrivandet?
Både på ett bra och ett dåligt sätt, om jag ska vara ärlig. Jag har tidigare nämnt det här, men skrivandet blir ett beroende, ett försakande, och jag kan känna ett växande tomrum i mitt bröst där allt olevt liv börjat samlas. Jag behöver bli bättre på att balansera mitt skrivande och mitt liv och minska på försakandet. Skrivandet ger mig även förståelse för saker och ting och för andra människor. Jag undersöker, genom att skriva, varför människor är på ett visst sätt. Så skrivandet har gjort mig till en bättre människa, det måste jag säga, även om det låter fånigt; jag ser klarare genom att forma ord kring allt.
Lär du dig något genom att skriva, når du en större förståelse och insikt?
Ja, just det.
Ändras din inställning till saker du skriver om, ändras din inställning till dig själv?
Ja. Precis.
Vad betyder det att skriva om sig själv och sitt liv, om stora och kanske svåra upplevelser?
Det betyder, eller innebär i slutändan, att förstå och acceptera sig själv och det som hänt. Det är oerhört viktigt. Även om man inte vill satsa på en skrivande karriär tror jag det är en bra terapi att skriva om svåra saker, sätta ord på dem, se dem och acceptera dem.
Om du läst dagböcker eller annat som du skrivit för länge sedan, hur har du reagerat?
Många gånger med häpnad; så självupptagen jag har varit! Jag, jag, jag, sida upp och sida ner med gnäll helt enkelt. Men det är väl det man har dagböcker till?
Har något du skrivit haft en avgörande betydelse?
För mig, ja. Hittills för mig. Möjligen har jag lyckats påverka några skrivkursare på samma sätt som de påverkat mig.
Hur vill du påverka din omgivning med ditt skrivande?
Jag började skriva för att berätta om det jag själv upptäckt genom min mormors död och sedan mina samtal med Inger Erlandsson. Det budskapet, eller den meningen, tappades på vägen och jag skrev för att skriva, jag blev fast. Nu har jag hittat den igen tack vare ett mycket intressant besök... Jag vill vidga vyer och skapa hopp med det jag skriver. Sedan om jag lyckas, det får vi se.
Vad vill du föra vidare till dina barn när det gäller att läsa och skriva?
Lev, läs, skriv. I den ordningen. Du måste leva för att kunna läsa för att kunna skriva, annars har du inget att ställa i jämförelse till det du läser och du lär dig i sanning ingenting.
Vilken inverkan har andra människors läs- och skrivvanor på dig?
En oerhörd inverkan. Man påverkas ju av sin omgivning! Jag skulle önska att fler var läshuvuden i min närhet. Än så länge är det bara min syster och jag som läser flitigt, och systers man. Att diskutera böcker vore roligt ibland! Samma sak med skrivande. Det är fantastiskt att möta skrivkollegor, det finns en särskild kemi, en särskild energi, mellan oss.
Lägger du märke till handstil, stavning och uttryckssätt?
Absolut. Det är jätteintressant. En människa som kan tyckas ha en stram utsida och ett tillbakahållet sätt kan ha en mycket utpräglad och detaljrik handstil. På sättet människor skriver går att utläsa väldigt mycket. Samma sak med stavning och uttryckssätt. Förvånansvärt många felanvänder ord idag (utöver ultimat, jag har lärt mig min läxa) eller för all del, felböjer dem, använder talspråk när de skriver, exempelvis "va e de för nåt?", och så vidare. Vet inte om det är så noga, absolut inte när man chattar över nätet.
Undersöker du bokhyllorna när du blir bortbjuden?
Varje gång. Jag går alltid på jakt efter böcker jag inte har läst än eller kan tänka mig att låna.
Berätta om samhörighet och avstånd som grundas på läsande eller skrivande.
Samhörighet och avstånd, jag tycker det säger sig självt. Människor som dras till samma sorts böcker och läser mycket har mer gemensamt, åsikter och uppfattningar och tankesätt, medan de som läser andra sorts böcker eller inte läser alls kanske inte hänger med i samtalen. Jag kan ibland känna mig utanför eller lite efter om jag inte har läst en bok, särskilt de stora klassikerna! medan andra i min närhet har och pratar om detta, eller för all del kan rabbla upp en rad med böcker de favoriserar medan jag har mina få. Jag är ju en lustig hybrid, jag skriver minst lika mycket som jag läser och kan bara läsa sådant som inspirerar mig. Jag blir sällan nyfiken på böcker som handlar om män, av någon anledning, och jag läser i stort sett aldrig deckare, och jag dras inte till böcker skrivna av män. Det är lustigt, och inget medvetet val, det är bara så min magkänsla fungerar.
Tack för att ni läst, och trevlig helg på er!
Tråkiga besked
... lämnas enligt oskrivna regler aldrig (eller så sällan som möjligt?) på en fredag. Alltså kommer jag inte höra något från brödjobbet eller förlagen idag. Kanske från brödjobbet, om jag vågar hoppas. Men det var över hundra sökningar på tjänsten, jag var en av tjugo att bli kallad till intervju och gårdagens pessimism håller i sig. Trots allt skulle bara fyra tjänster tillsättas och några av dem dessutom internt, utöver dessa tjugo, så... ingen rolig ekvation. Men men. Det är å andra sidan finare väder denna dag. I morgon kommer Kristoffers kusin på besök och jag ska hem till syster o co för paj och mys. Det blir några roliga dagar framöver som låter mig låtsas som att det regnar.
Hör ni?
Pessimistisk.
Hör ni?
Pessimistisk.
torsdagen den 10:e mars 2011
Frågesvit del 3 - något försenad
Blärk. Idag har varit en sådan där dag då jag undrar vad jag sysslar med, egentligen. Så, frågesvit del 3 fick vänta tills nu:
Vad läser du och vad skriver du idag? Gör gärna en sammanfattning av allt du läst under den senaste månaden, från texten på mjölkpaketet till romaner och facklitteratur, och av all text du åstadkommit med hjälp av pennan eller tangentbordet.
Läsning: den senaste månaden blir februari, och jag har läst Delphine de Vigans böcker No & jag och Underjordiska timmar. Jag har även hjälpt en författar"kollega" med manuset till hans andra bok.
Skrivande: i slutet av januari, början av februari avslutade jag Död mans grepp, det första manuset/den första boken i en planerad serie. Det andra manuset har jag precis påbörjat och det går ganska trögt, mest för att jag inte är riktigt motiverad förrän jag vet hur det går med det första. Men jag återkommer väl till den med jämna mellanrum, särskilt nu när jag lånat Sarah Waters Främlingen i huset och börjar få en förkänning av att det här blir en sann inspirationskälla för mig, och möjligen också en ny favoritförfattare? Undrar just varför jag inte har läst henne tidigare... Jag har även börjat skriva en tack-bok där jag varje dag skriver i tre saker som jag är tacksam för. Och så skriver jag min dagbok, min moleskine, ibland.
Vad läser du och vad skriver du idag? Gör gärna en sammanfattning av allt du läst under den senaste månaden, från texten på mjölkpaketet till romaner och facklitteratur, och av all text du åstadkommit med hjälp av pennan eller tangentbordet.
Läsning: den senaste månaden blir februari, och jag har läst Delphine de Vigans böcker No & jag och Underjordiska timmar. Jag har även hjälpt en författar"kollega" med manuset till hans andra bok.
Skrivande: i slutet av januari, början av februari avslutade jag Död mans grepp, det första manuset/den första boken i en planerad serie. Det andra manuset har jag precis påbörjat och det går ganska trögt, mest för att jag inte är riktigt motiverad förrän jag vet hur det går med det första. Men jag återkommer väl till den med jämna mellanrum, särskilt nu när jag lånat Sarah Waters Främlingen i huset och börjar få en förkänning av att det här blir en sann inspirationskälla för mig, och möjligen också en ny favoritförfattare? Undrar just varför jag inte har läst henne tidigare... Jag har även börjat skriva en tack-bok där jag varje dag skriver i tre saker som jag är tacksam för. Och så skriver jag min dagbok, min moleskine, ibland.
Energi
Och sedan, när jag deppat lite, tittar jag på den här videon och mår genast mycket bättre. Jäklars, vad hon studsar runt, och den här versionen av låten är riktigt fin med stråkar och elektroniskt blandat.
Downton Abbey
Här har serien spelats in. Jag är riktigt sugen på att åka dit och kika. Gillar gamla ställen som andas historia.
Eller varför inte en tur till Tjolöholm? Jag har gått den guidade turen några gånger, men minns inte så mycket av den (jag var barn och tyckte det var tråkigt då). Dessutom har jag varit där på julbord och det var magiskt.
Jag försöker hålla uppe humöret idag, men det regnar ute, och jag väntar och väntar och väntar, gör inget annat än väntar och känner mig stillastående och ensam och deppig, full av fallgropar och mörker. Hade varit skönt att kunna se en bit in i framtiden så att jag kan göra smartare val, åtminstone ibland.
onsdagen den 9:e mars 2011
Medium-dags!
Känner att det var alldeles för länge sedan jag var ute hos Inger. Jag har tagit med vänner och familj dit men inte varit där för egen räkning på över ett år. Annars brukar jag låta ungefär ett år gå mellan omgångarna. Jag verkar ha kommit till en brytpunkt i mitt liv där skrivandet förändras, planen skrivs om, riktningen justeras. Det hade varit roligt att få höra vad mormor säger om det. Jag skulle också vilja ha lite tips och råd inför framtiden.
Dessutom är det bra spännande, ja, närmast en drog det också, att bli påmind om livet efter detta.
Bra att veta om äkta medium:
Dessutom är det bra spännande, ja, närmast en drog det också, att bli påmind om livet efter detta.
Bra att veta om äkta medium:
- de frågar aldrig om något annat än ditt namn, ibland ditt telefonnummer, när du gör dina bokningar
- de småpratar i början om precis vad som helst för att få upp energin i rummet
- de tittar dig aldrig i ögonen, de tittar knappt på dig utan rakt ut i luften (detta är en av de viktigaste egenskaperna, något som förhindrar cold reading) då de läser av själarna som kommer, inte dig
- de beskriver den som kommer noggrant tills dess att du kan bekräfta att du känner igen själen i fråga innan de lämnar budskap (igenkännandet är viktigare än budskapet)
- många gånger handlar budskapen i sig om något grundläggande, som kolla upp ditt knä hos läkare eller byt ut diskmaskinen, just för att de från andra sidan vill bevisa att de finns med oss snarare än att peka ut våra liv
Göteborgs-Posten recenserar
... osignade band och artister. Men inte osignade författare. Hade inte det varit en idé? Hur man ska gallra bland alla författaraspiranter är en annan femma, men idén tycker jag är fantastisk och i paritet med vad det måste hjälpa musikmänniskor framåt. Att bli författare är minst lika svårt, kanske svårare. Vi förtjänar all den hjälp vi kan få!
Now, who's with me? :)
Now, who's with me? :)
Frågesvit del 2
Frågesviten fortsätter och är komplett i fyra delar. Det var roligt att svara på förra delen, då jag verkligen fick tänka till och gräva i mitt minne. Idag blir det samma grej.
Frågor om läs- och skrivvanor.
Hur har dina läs- och skrivvanor utvecklats i vuxenlivet?
Jag tycker väl att det är en utveckling att gå från tonåriga Marian Keyes-böcker och chiclit till mastodonter som Donna Tartt. Det är en utveckling jag gillar. Jag går på de mer seriösa böckerna nu. På samma sätt har mitt skrivande oundvikligen förändrats från att kretsa runt ett flamsigt tjejgäng till att kretsa runt en ung kvinna med förmodad psykisk störning eller medial gåva, en knagglig vänskap mellan människor som både är ensamma och inte känner varandra och så vidare.
Berätta om dina favoriter i skönlitteraturen och bland fackböcker av olika slag, bland författare och journalister.
Behöver jag ens svara på den här? Tycker att Donna Tartts första bok Den hemliga historien är SKITBRA på alla sätt. Den har fantastiska karaktärer, poetiskt framtagna rum, en tät och suggestiv historia, realism och samtidigt magi och den är dessutom lång, så man verkligen kan gotta ner sig och njuta länge, länge. När en bok är bra vill jag att den ska vara tjock. Jag blev även förtjust i Marisha Pessls debut Studier i katastroffysik av samma anledningar, samt Tana Frenchs Till skogs och Okänt offer. Astrid Seebergers Den skamlösa nyfikenheten berörde mig djupt, jag fick flera gånger tårar i ögonen och tycker att Astrid verkar vara en underbar kvinna, så klok och stor i själen. Sedan gillar jag även fransk litteratur, åtminstone Anna Gavalda och Delphine de Vigan och förmodligen också Muriel Barbery, och dessa skiljer sig stort mot de tre första författarinnorna jag nämnde. Alltså kan jag uppskatta det mer avskalade, direkta språket och de tunnare böckerna också, gärna då på det franska, småkollriga sättet, som om texten och berättelsen kan ta vägen lite varstans och är väldigt svävande.
Berätta om tidningar och tidskrifter som du läst regelbundet, om vad och hur mycket du läst under olika perioder i ditt liv.
Tidningar är inte riktigt min grej. Vi har en prenumeration på Göteborgs-Posten och där läser jag oftast bara del tre. Jag blir ledsen av att läsa för mycket om världen jag lever i. Men kanske är det som Kristoffer säger, kanske måste jag konfrontera det. I fantasin blir allt så mycket värre, på något sätt. Annars prenumererar jag på YourLife, tycker det är en uppfriskande tidning i damtidningsträsket. Den läser jag från pärm till pärm, men inte på en och samma gång, utan jag plockar godbitarna någon kväll här eller där. Tycker om allt med den tidningen.
Har du någon uppfattning om varför du läst mycket eller lite?
Jag läser så pass lite som jag gör/har gjort därför att jag skriver samtidigt och har svårt för att ha många storys i skallen samtidigt. Om jag ska läsa samtidigt som jag skriver behöver boken jag läser vara direkt inspirerande och inte skilja sig för mycket i stil mot vad jag själv skriver. Sedan en tid tillbaka lånar jag böcker frekvent på biblioteket. Än så länge går det bra! Idag ska jag förbi och lämna tillbaka Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och låna Sarah Waters Främlingen i huset. Den kommer göra susen för mitt skrivande tror jag.
Vad har bibliotek och bokklubbar betytt för din bokförsörjning och dina bokval?
När jag jobbar brukar jag köpa böcker, jag gillar att fylla hyllorna här hemma och kunna läsa om böckerna. Men jag märker att jag är ganska orutinerad. Jag köper böcker jag inte vet om jag gillar och de hamnar i hyllan utan att jag läser dem och nu borde jag väl egentligen göra en stor utrensning. Sedan står där böcker jag gillar och läser om och om igen (Tartt! Pessl! French! Gavalda!). Nu, när jag inte jobbar (i väntan på det roligaste av brödjobb!), är biblioteket en skatt. Vad skulle vi göra utan bibblan? Bokklubbar har jag aldrig varit med i. Som sagt, mitt läsande svajar så bibliotek eller egenförsörjning är vad som funkar för mig.
Berätta om hur du påverkats av det du läst.
Marian Keyes satte stora spår i mig, både i mitt sätt att tänka på män och i mitt sätt att skriva. Synen på män var ju humoristisk, men mitt sätt att skriva pendlade mellan chiclitflams och ämnena jag valde och det skar ganska rejält. Nu jagar jag min egen Tarttiska stil.
Tycker du att det är viktigt att läsa?
Det vi läser formar dem vi är och sedan blir, så ja, det är oerhört viktigt. Särskilt de första läsupplevelserna, men även fortsättningsvis. Jag är en bestämd, principfast och lat läsare som vill bli road. Jag kan inte läsa bara för att läsa och har inte läst någon av de stora klassikerna. Det måste kännas i magen. Jag dras till litteratur skriven av kvinnor då jag finner dessa böcker djupare. De flesta böcker skrivna av män är händelsedrivna, vilket inte är fy skam (och det finns kvinnor som skriver så, och män som skriver djupt, jag menar i stora slängar), men jag gillar de grubbliga böckerna, de som tar med stora portioner själ och mindre portioner händelse, eller en fin balans däremellan.
Vad utmärker en bra text enligt din mening?
En bra text har en egen ton och också en nerv. Det är inte det lättaste att få fram. Det är en blandning av hjärna och hjärta, att skriva vad man lärt sig och samtidigt vad man känner. Skribenter har alla ett flöde inom sig och efter en tid av nya lärdomar och pinsamma misstag stoppas det där flödet upp till förmång för hur man ska skriva och det är ju bra. På så sätt lär man sig att sluta upp med transportsträckor och övertydlighet och så vidare. Men man tappar också flödet. Efter en tid blir det tvärtom, att man jagar sitt flöde igen. Någonstans där måste man hitta en balans för att hitta sitt språk. Jag hoppas jag har gjort allt detta nu.
Vad, var och hur läser du helst?
Vad jag läser vet ni redan, var kan vara i soffan eller i badkaret eller i sängen innan jag ska somna. Hur? Det finns väl bara ett sätt. Gärna pocket, i papper, inte några läsplattor här inte.
Vilka erfarenheter har du av högläsning?
Mamma och pappa läste sagor för mig som liten. Vi läste högt i skolan ur läroböckerna. Sedan har jag gått skrivarkurser där vi fick läsa upp våra texter och sedan få respons på dem, det var väldigt lärorikt (och nervöst)!
Berätta om läsning som du tycker varit särskilt givande, kanske omvälvande.
Donna Tartts Den hemliga historien. Närmare slutet av boken var jag extatisk och visste att jag hade hittat min favoritförfattare. Så kollade jag upp på henne och upptäckte att hon inte skrivit nytt på hur många år som helst. Först nu har jag fått läst hennes Den lille vännen och det var inte alls samma sak. Jag gillade den inte på samma sätt. Skulle önskat att hon gjort den till en spökhistoria istället :)
Har det någon gång varit besvärligt och plågsamt att läsa?
Säkert någon gång när jag gick i skolan. Det är aldrig lättsamt att läsa upp inför grupp. Särskilt nervöst var det ju att läsa upp något jag själv skrivit för att sedan få höra vad andra tyckte om det, men jag visste där att jag var omgiven av kunniga skribenter som visste vad de gjorde och sa och att all kritik skulle vara god kritik. Skrivandet handlar till stort om att våga växa, inte klamra sig fast.
Försök att påminna dig vad du skrivit under ditt liv, vilka olika slags texter och meddelanden som ingått i din livsföring. Har skrivandet varit en del av din utbildning eller ditt yrkesliv, har skrivande varit en stor eller liten del av vardagen?
Jag har alltid skrivit dagbok, mer eller mindre. Gillar anteckningsböcker och pennor något kopiöst (när jag besöker bokaffärer tittar jag på detta lika mycket som på romanerna) och dagboksskrivandet har i viss mån vandrat över till bloggen. Jag har även en Moleskine som jag pladdrade om ett tag här i bloggen, den är snart fylld och jag älskar att bläddra genom den, se alla illustrationer och alla skrivfunderingar och privata tankar jag kluddat ner där sedan i september förra året. Skrivandet har varit en del av min utbildning så till vida att jag gått två skrivarkurser. Än så länge har det inte varit någon större del av mitt yrkesliv. Skrivandet har däremot varit den större delen av min vardag alltför många gånger. Det pratas mycket om hur man måste försaka annat för att få tid till att skriva. Passa er där, säger jag. Försakandet är mycket riktigt ett försakande och ibland glömmer åtminstone jag av att leva livet istället för att försöka beskriva livet på absolut bästa och mest publiceringsbara sätt. Livet är alla dagar, alla timmar, minuter, sekunder. Glöm inte dem du älskar, gå ut och gå, ät på restaurang, umgås! Försaka inte tanklöst. Det är den här obalansen som gör att jag ibland känner mig fullständigt urless på skrivandet. Det och att inte komma någonvart med förlagen.
Berätta om hur du upplever skrivande av olika slag. Vad är lätt och vad är svårt, vad är viktigt?
Skrivandet blir ett beroende till slut. Det kliar någonstans i kroppen, på ett ställe dit du inte når annat än med datortangenter eller pennor, och det slutar inte klia om du inte går på detox (åk till ett ställe utan vare sig elektricitet eller penna och papper i x antal månader). Jag funderar mycket. Jag är en funderare! Och jag undrar om skrivandet alltid är gott. Min starka övertygelse är att för mycket av något är för lite av något annat. Vi kan få för mycket skrivande, det är det jag menar med att vi inte ska försaka resten av livet tanklöst! Tänk efter, när var det du senast träffade någon på kvällarna, eller när du har din effektiva skrivtid? När var det du senast försakade skrivandet till förmån för livet? Gör skrivandet dig glad, eller blir du nedstämd när du inte får skriva? Balans är harmoni. Balans är lika mycket av alla delar. Så, skrivande är underbart och samtidigt en oerhörd klåda. Det är lätt att skriva när jag inte borde, svårt att låta bli när jag väl har börjat, och det viktiga med att skriva är att leva under tiden.
Vilka skäl har du att skriva?
Läs ovan; jag måste. Det är ett beroende. Jag brottas med att hitta en vettig balans. Jag behöver också se på det här realistiskt. Jag är i mammaålder nu, jag kan inte slarva med inkomst och försaka livet så som jag gjort i några år, det är liksom slut med det. Skrivandet måste samsas med andra drömmar. Jag har fortfarande inte gift mig med Kristoffer och det är något jag verkligen vill göra! Då behöver jag tjäna pengar och än så länge står skrivandet inte i paritet med vare sig det eller livet. Så, mitt skäl är mitt beroende, men jag har också ett annat skäl och det är att jag älskar det. Jag älskar att skriva. Utöver klådan finns drömstråken kvar. Jag älskar att sätta ord på svåra känslor och tankar, sätta ord på människor med olika beteenden, bakgrunder och framtid. Jag skriver för att lära mig, för att förstå. Jag skriver för att jag har ett flöde inifrån och ut som helst tar sig formen i ord. Jag skriver för att jag måste men också för att jag vill. Jag har ett budskap med mina böcker som jag känner är viktigt.
Vad påverkar din förmåga och lust att skriva?
Livet, både det olevda och det levda, och balansen. Har jag uträttat något bra, som att diska, städa, ordna allt jag tänkt ordna, träffat vänner och familj, umgåtts med Kristoffer, lagat middag, tänt ljus, tagit promenader, tränat, då skriver jag bra mycket bättre än om jag sitter vid datorn hela dagarna. När jag jobbat och kommer hem, eller när jag ska jobba och skriver lite på morgonen, skriver jag som bäst. Det är pressen som gör det.
Är det skillnad på att skriva brev till en myndighet eller till en vän, på att skriva dagbok, komihåglista eller e-postmeddelanden?
Jamen, så klart att det är! :)
Lägger du någon vikt vid pennor, papper, anteckningsböcker och annat som du använder när du skriver?
Ja. Se ovan.
Är det skillnad på att skriva för hand, på maskin och dator?
Jamen, så klart att det är! :) för hand är det mysigare, lugnare. På datorn går det snabbare men å andra sidan kan jag skriva i ungefär samma fart som jag formulerar mina meningar. Det är bra. Det är där skrivandet för hand gör mig frustrerad; det går så långsamt att jag tappar meningarna, känslan i dem, missar ord som är avgörande. Så, att skriva på datorn är vad jag föredrar när jag skriver mina manus.
Vilken inverkan har olika skrivsituationer på ditt språk?
Kommer jag hem från jobbet och skriver blir språket oftast trött och ihåligt. Skriver jag direkt på morgonen är det fullt av färg och substans. Är jag hungrig skriver jag som bäst (vilket i sig är en obalans), och så vidare.
Hur väljer du att uttrycka dig vid olika tillfällen: med tal eller skrift, med korta eller långa meddelanden, i dialog eller efter eget huvud?
Mitt tal förändras när mitt skrivande förändras. Det poppar upp ord som Kristoffer reagerar på och då inser jag att jag aldrig använt dem i tal förut. När jag ska skriva sms eller mail till vänner och familj blir de för det mesta alltig längre än jag planerat. Mina tankar är slarvigare.
Hur har ditt skrivande påverkats av det du läst?
Mycket. Se ovan.
Har du någon gång haft litterära ambitioner när du skrivit?
Det har jag alltid haft, ända sedan jag var barn.
Frågor om läs- och skrivvanor.
Hur har dina läs- och skrivvanor utvecklats i vuxenlivet?
Jag tycker väl att det är en utveckling att gå från tonåriga Marian Keyes-böcker och chiclit till mastodonter som Donna Tartt. Det är en utveckling jag gillar. Jag går på de mer seriösa böckerna nu. På samma sätt har mitt skrivande oundvikligen förändrats från att kretsa runt ett flamsigt tjejgäng till att kretsa runt en ung kvinna med förmodad psykisk störning eller medial gåva, en knagglig vänskap mellan människor som både är ensamma och inte känner varandra och så vidare.
Berätta om dina favoriter i skönlitteraturen och bland fackböcker av olika slag, bland författare och journalister.
Behöver jag ens svara på den här? Tycker att Donna Tartts första bok Den hemliga historien är SKITBRA på alla sätt. Den har fantastiska karaktärer, poetiskt framtagna rum, en tät och suggestiv historia, realism och samtidigt magi och den är dessutom lång, så man verkligen kan gotta ner sig och njuta länge, länge. När en bok är bra vill jag att den ska vara tjock. Jag blev även förtjust i Marisha Pessls debut Studier i katastroffysik av samma anledningar, samt Tana Frenchs Till skogs och Okänt offer. Astrid Seebergers Den skamlösa nyfikenheten berörde mig djupt, jag fick flera gånger tårar i ögonen och tycker att Astrid verkar vara en underbar kvinna, så klok och stor i själen. Sedan gillar jag även fransk litteratur, åtminstone Anna Gavalda och Delphine de Vigan och förmodligen också Muriel Barbery, och dessa skiljer sig stort mot de tre första författarinnorna jag nämnde. Alltså kan jag uppskatta det mer avskalade, direkta språket och de tunnare böckerna också, gärna då på det franska, småkollriga sättet, som om texten och berättelsen kan ta vägen lite varstans och är väldigt svävande.
Berätta om tidningar och tidskrifter som du läst regelbundet, om vad och hur mycket du läst under olika perioder i ditt liv.
Tidningar är inte riktigt min grej. Vi har en prenumeration på Göteborgs-Posten och där läser jag oftast bara del tre. Jag blir ledsen av att läsa för mycket om världen jag lever i. Men kanske är det som Kristoffer säger, kanske måste jag konfrontera det. I fantasin blir allt så mycket värre, på något sätt. Annars prenumererar jag på YourLife, tycker det är en uppfriskande tidning i damtidningsträsket. Den läser jag från pärm till pärm, men inte på en och samma gång, utan jag plockar godbitarna någon kväll här eller där. Tycker om allt med den tidningen.
Har du någon uppfattning om varför du läst mycket eller lite?
Jag läser så pass lite som jag gör/har gjort därför att jag skriver samtidigt och har svårt för att ha många storys i skallen samtidigt. Om jag ska läsa samtidigt som jag skriver behöver boken jag läser vara direkt inspirerande och inte skilja sig för mycket i stil mot vad jag själv skriver. Sedan en tid tillbaka lånar jag böcker frekvent på biblioteket. Än så länge går det bra! Idag ska jag förbi och lämna tillbaka Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och låna Sarah Waters Främlingen i huset. Den kommer göra susen för mitt skrivande tror jag.
Vad har bibliotek och bokklubbar betytt för din bokförsörjning och dina bokval?
När jag jobbar brukar jag köpa böcker, jag gillar att fylla hyllorna här hemma och kunna läsa om böckerna. Men jag märker att jag är ganska orutinerad. Jag köper böcker jag inte vet om jag gillar och de hamnar i hyllan utan att jag läser dem och nu borde jag väl egentligen göra en stor utrensning. Sedan står där böcker jag gillar och läser om och om igen (Tartt! Pessl! French! Gavalda!). Nu, när jag inte jobbar (i väntan på det roligaste av brödjobb!), är biblioteket en skatt. Vad skulle vi göra utan bibblan? Bokklubbar har jag aldrig varit med i. Som sagt, mitt läsande svajar så bibliotek eller egenförsörjning är vad som funkar för mig.
Berätta om hur du påverkats av det du läst.
Marian Keyes satte stora spår i mig, både i mitt sätt att tänka på män och i mitt sätt att skriva. Synen på män var ju humoristisk, men mitt sätt att skriva pendlade mellan chiclitflams och ämnena jag valde och det skar ganska rejält. Nu jagar jag min egen Tarttiska stil.
Tycker du att det är viktigt att läsa?
Det vi läser formar dem vi är och sedan blir, så ja, det är oerhört viktigt. Särskilt de första läsupplevelserna, men även fortsättningsvis. Jag är en bestämd, principfast och lat läsare som vill bli road. Jag kan inte läsa bara för att läsa och har inte läst någon av de stora klassikerna. Det måste kännas i magen. Jag dras till litteratur skriven av kvinnor då jag finner dessa böcker djupare. De flesta böcker skrivna av män är händelsedrivna, vilket inte är fy skam (och det finns kvinnor som skriver så, och män som skriver djupt, jag menar i stora slängar), men jag gillar de grubbliga böckerna, de som tar med stora portioner själ och mindre portioner händelse, eller en fin balans däremellan.
Vad utmärker en bra text enligt din mening?
En bra text har en egen ton och också en nerv. Det är inte det lättaste att få fram. Det är en blandning av hjärna och hjärta, att skriva vad man lärt sig och samtidigt vad man känner. Skribenter har alla ett flöde inom sig och efter en tid av nya lärdomar och pinsamma misstag stoppas det där flödet upp till förmång för hur man ska skriva och det är ju bra. På så sätt lär man sig att sluta upp med transportsträckor och övertydlighet och så vidare. Men man tappar också flödet. Efter en tid blir det tvärtom, att man jagar sitt flöde igen. Någonstans där måste man hitta en balans för att hitta sitt språk. Jag hoppas jag har gjort allt detta nu.
Vad, var och hur läser du helst?
Vad jag läser vet ni redan, var kan vara i soffan eller i badkaret eller i sängen innan jag ska somna. Hur? Det finns väl bara ett sätt. Gärna pocket, i papper, inte några läsplattor här inte.
Vilka erfarenheter har du av högläsning?
Mamma och pappa läste sagor för mig som liten. Vi läste högt i skolan ur läroböckerna. Sedan har jag gått skrivarkurser där vi fick läsa upp våra texter och sedan få respons på dem, det var väldigt lärorikt (och nervöst)!
Berätta om läsning som du tycker varit särskilt givande, kanske omvälvande.
Donna Tartts Den hemliga historien. Närmare slutet av boken var jag extatisk och visste att jag hade hittat min favoritförfattare. Så kollade jag upp på henne och upptäckte att hon inte skrivit nytt på hur många år som helst. Först nu har jag fått läst hennes Den lille vännen och det var inte alls samma sak. Jag gillade den inte på samma sätt. Skulle önskat att hon gjort den till en spökhistoria istället :)
Har det någon gång varit besvärligt och plågsamt att läsa?
Säkert någon gång när jag gick i skolan. Det är aldrig lättsamt att läsa upp inför grupp. Särskilt nervöst var det ju att läsa upp något jag själv skrivit för att sedan få höra vad andra tyckte om det, men jag visste där att jag var omgiven av kunniga skribenter som visste vad de gjorde och sa och att all kritik skulle vara god kritik. Skrivandet handlar till stort om att våga växa, inte klamra sig fast.
Försök att påminna dig vad du skrivit under ditt liv, vilka olika slags texter och meddelanden som ingått i din livsföring. Har skrivandet varit en del av din utbildning eller ditt yrkesliv, har skrivande varit en stor eller liten del av vardagen?
Jag har alltid skrivit dagbok, mer eller mindre. Gillar anteckningsböcker och pennor något kopiöst (när jag besöker bokaffärer tittar jag på detta lika mycket som på romanerna) och dagboksskrivandet har i viss mån vandrat över till bloggen. Jag har även en Moleskine som jag pladdrade om ett tag här i bloggen, den är snart fylld och jag älskar att bläddra genom den, se alla illustrationer och alla skrivfunderingar och privata tankar jag kluddat ner där sedan i september förra året. Skrivandet har varit en del av min utbildning så till vida att jag gått två skrivarkurser. Än så länge har det inte varit någon större del av mitt yrkesliv. Skrivandet har däremot varit den större delen av min vardag alltför många gånger. Det pratas mycket om hur man måste försaka annat för att få tid till att skriva. Passa er där, säger jag. Försakandet är mycket riktigt ett försakande och ibland glömmer åtminstone jag av att leva livet istället för att försöka beskriva livet på absolut bästa och mest publiceringsbara sätt. Livet är alla dagar, alla timmar, minuter, sekunder. Glöm inte dem du älskar, gå ut och gå, ät på restaurang, umgås! Försaka inte tanklöst. Det är den här obalansen som gör att jag ibland känner mig fullständigt urless på skrivandet. Det och att inte komma någonvart med förlagen.
Berätta om hur du upplever skrivande av olika slag. Vad är lätt och vad är svårt, vad är viktigt?
Skrivandet blir ett beroende till slut. Det kliar någonstans i kroppen, på ett ställe dit du inte når annat än med datortangenter eller pennor, och det slutar inte klia om du inte går på detox (åk till ett ställe utan vare sig elektricitet eller penna och papper i x antal månader). Jag funderar mycket. Jag är en funderare! Och jag undrar om skrivandet alltid är gott. Min starka övertygelse är att för mycket av något är för lite av något annat. Vi kan få för mycket skrivande, det är det jag menar med att vi inte ska försaka resten av livet tanklöst! Tänk efter, när var det du senast träffade någon på kvällarna, eller när du har din effektiva skrivtid? När var det du senast försakade skrivandet till förmån för livet? Gör skrivandet dig glad, eller blir du nedstämd när du inte får skriva? Balans är harmoni. Balans är lika mycket av alla delar. Så, skrivande är underbart och samtidigt en oerhörd klåda. Det är lätt att skriva när jag inte borde, svårt att låta bli när jag väl har börjat, och det viktiga med att skriva är att leva under tiden.
Vilka skäl har du att skriva?
Läs ovan; jag måste. Det är ett beroende. Jag brottas med att hitta en vettig balans. Jag behöver också se på det här realistiskt. Jag är i mammaålder nu, jag kan inte slarva med inkomst och försaka livet så som jag gjort i några år, det är liksom slut med det. Skrivandet måste samsas med andra drömmar. Jag har fortfarande inte gift mig med Kristoffer och det är något jag verkligen vill göra! Då behöver jag tjäna pengar och än så länge står skrivandet inte i paritet med vare sig det eller livet. Så, mitt skäl är mitt beroende, men jag har också ett annat skäl och det är att jag älskar det. Jag älskar att skriva. Utöver klådan finns drömstråken kvar. Jag älskar att sätta ord på svåra känslor och tankar, sätta ord på människor med olika beteenden, bakgrunder och framtid. Jag skriver för att lära mig, för att förstå. Jag skriver för att jag har ett flöde inifrån och ut som helst tar sig formen i ord. Jag skriver för att jag måste men också för att jag vill. Jag har ett budskap med mina böcker som jag känner är viktigt.
Vad påverkar din förmåga och lust att skriva?
Livet, både det olevda och det levda, och balansen. Har jag uträttat något bra, som att diska, städa, ordna allt jag tänkt ordna, träffat vänner och familj, umgåtts med Kristoffer, lagat middag, tänt ljus, tagit promenader, tränat, då skriver jag bra mycket bättre än om jag sitter vid datorn hela dagarna. När jag jobbat och kommer hem, eller när jag ska jobba och skriver lite på morgonen, skriver jag som bäst. Det är pressen som gör det.
Är det skillnad på att skriva brev till en myndighet eller till en vän, på att skriva dagbok, komihåglista eller e-postmeddelanden?
Jamen, så klart att det är! :)
Lägger du någon vikt vid pennor, papper, anteckningsböcker och annat som du använder när du skriver?
Ja. Se ovan.
Är det skillnad på att skriva för hand, på maskin och dator?
Jamen, så klart att det är! :) för hand är det mysigare, lugnare. På datorn går det snabbare men å andra sidan kan jag skriva i ungefär samma fart som jag formulerar mina meningar. Det är bra. Det är där skrivandet för hand gör mig frustrerad; det går så långsamt att jag tappar meningarna, känslan i dem, missar ord som är avgörande. Så, att skriva på datorn är vad jag föredrar när jag skriver mina manus.
Vilken inverkan har olika skrivsituationer på ditt språk?
Kommer jag hem från jobbet och skriver blir språket oftast trött och ihåligt. Skriver jag direkt på morgonen är det fullt av färg och substans. Är jag hungrig skriver jag som bäst (vilket i sig är en obalans), och så vidare.
Hur väljer du att uttrycka dig vid olika tillfällen: med tal eller skrift, med korta eller långa meddelanden, i dialog eller efter eget huvud?
Mitt tal förändras när mitt skrivande förändras. Det poppar upp ord som Kristoffer reagerar på och då inser jag att jag aldrig använt dem i tal förut. När jag ska skriva sms eller mail till vänner och familj blir de för det mesta alltig längre än jag planerat. Mina tankar är slarvigare.
Hur har ditt skrivande påverkats av det du läst?
Mycket. Se ovan.
Har du någon gång haft litterära ambitioner när du skrivit?
Det har jag alltid haft, ända sedan jag var barn.
tisdagen den 8:e mars 2011
Oss kvinnor emellan
Jag märker att mina böcker/manus handlar om kvinnor, mindre om män. Män är statister, skuggfigurer, utan att jag medvetet väljer det. Svaret på varför är enkelt; kvinnor är mer intressanta. Komplexa, djupa varelser, sköra och ständigt kämpande. Jag tycker om att vara kvinna. Jag tycker om att kämpa för min rätt, även om det givetvis vore lättare att leva i ett jämställt samhälle. Så, tro det eller ej, men den här videon påminner mig om hur fantastiskt det är att vara kvinna. Och jag drömmer om den dag då jag kan drämma min bästsäljare i huvudet på de män som någon gång i mitt liv förtryckt mig på olika sätt. Hämnd är den starkaste drivkraften, ja?
Frågesvit del 1
Det finns många frågelistor kringsusande på nätet. Den (fåniga) jag besvarade i mitt tidigare inlägg är ett exempel på dessa. Nu tänkte jag ta det till en högre och mer intressant nivå, och dessutom göra det ordentligt. Jag fann de här frågorna på Nordiska Museets hemsida och de är tagna ur sitt sammanhang men funkar liksom bra att ställa rakt ut till vem som helst som skriver, så kopiera gärna. Det blir som en egenresearch!
Så, nu kör vi.
Frågor om ditt läsande och skrivande.
När och hur lärde du dig läsa och skriva?
I skolålder, kring 6-7 år.
Hade du lätt för dig, var det roligt eller besvärligt?
Jag hade lätt för det, och det var roligt, mindre besvärligt.
Berätta om dina första läs- och skrivupplevelser, gärna detaljerat om situationer som du minns.
Ska jag tänka hela vägen tillbaka blir det ju de där jättebokstäverna som satt på väggarna i klassrummet som var min första "läsupplevelse". Sedan har jag fått sagor upplästa för mig under större delen av min uppväxt, korta Disney-sagor och Astrid Lindgren-sagor och så vidare. Första läsupplevelsen var en plastinslagen skolbok, jag minns ingen särskild text ur den. Sedan hade vi klassiska skrivprov. Jag minns dessa tydligast av allt därför att jag efter varje skrivprov skrev SLUT längst ner, och min fröken tydligen retade sig på det, för hon böjde sig över min axel när jag precis var klar, pekade på ordet och sa det där behöver du inte skriva med bestämd, kort röst. Det knep ont i den lilla barnmagen och jag skämdes. Tycker gott att min fröken kunde hålla det där för sig själv. Mitt SLUT hade vuxit bort till SLUT.
Hur såg man på läsning och skrivning i din omgivning?
Det var mycket böcker i mitt hem och mina föräldrar läste sagor för oss varje kväll. Mamma läste Sagan om Isfolket för egen räkning, minns jag, och min syster läser mycket självbiografiskt, och min bror och min pappa är kreativa. Däremot är det bara jag som än så länge satsar karriärmässigt på skrivandet. Mina föräldrar är knegare och tror väl inte riktigt på mig. Jag har aldrig fått stöd och uppmuntran hemifrån till det jag gör just nu.
Har du blivit inspirerad eller kanske avskräckt av någon?
Jag tror det var min mormor som sa det där kan man aldrig leva på om skrivandet, samtidigt som det gick en dokumentär om Astrid Lindgren på tv. Det är ett suddigt, tidigt minne som kan vara omkringkastat (kanske var det mamma som sa det, kanske var dokumentären om någon annan), budskapet var ändå detsamma och det har stannat kvar i mig. Trots detta försöker jag. Jag blev tidigast inspirerad av min familj, det är ju så det går till, man finner inspiration i sitt liv, sin vardag. Jag blev i tonåren inspirerad av min bästa vän och vi lekte oss genom vårt skrivande, gjorde rollspel kring böckernas karaktärer och rände runt i Valldas skogar med egentillverkade vapen och låtsashästar. Det var tider, det.
Kommer du ihåg vad du läste när du var barn?
Jag har ganska dåligt minne. Det poppar upp ibland men inte när jag tänker efter. Men jag minns att jag läste många Kitty-böcker av ärvd upplaga, de röda ryggarna som mamma hade när hon var liten. Jag hade Den vita stenen i min hylla men minns inte om jag avslutade den, Sofies värld som jag aldrig läste, Shannaras ättlingar-serien som jag tyckte var mycket spännande, och närmare tonåren läste jag allt av Marian Keyes.
Beskriv böcker, tidningar och kanske brev, skyltar och andra texter som du minns. Tala om vad de betytt för dig.
Oj oj. Kitty-böckerna av Carolyn Keene och döttrarna Walsh av Marian Keyes har påverkat min läsning mycket. Jag gillade karaktärerna i Kittys närhet och spänningen, och senare gillade jag språket i Marians böcker, det täta och kvinnliga, svärtan och humorn. Jag läste KP (KamratPosten) och lärde mig mycket om kroppen och sex, jag prenumererade på Frida och lärde mig mycket om hur en kvinna skulle se ut och bete sig (eh...) och vad för kläder och smycken och smink vi skulle använda oss av. Jag och mormor brevväxlade ett par gånger, det var roligt. Jag minns att hon använde ett hjärta + liga hälsningar och att vi skrev om hur lika vi var. Jag brevväxlade ett tag med en familjebekants dotter i Bua och tyckte hon skrev så intensivt och mycket och detaljerat att jag inte visste i vilken ände jag skulle börja besvara henne (men jag lyckades, flera gånger!). Skyltar och annat kommer jag inte riktigt ihåg. Men som barn var jag väldigt vanedriven, fast i små mönster. När jag cyklade ner till bussen tittade jag alltid på exakt samma vägskyltar och cyklade samma vägar, och det i sig gjorde mig lycklig.
Berätta vad du skrev i din barndom och ungdom, särskilt vad du skrev utanför skolan. Skrev du dagbok, hade du brevvänner, ingick skrivande i lekar och fritidssysselsättningar?
Jag fick små block smugglade till mig av en lärare, jag tror hon var skrivstödslärare. I dessa block skrev och illustrerade jag skräckberättelser. Minns särskilt en som handlade om en besättning på ett skepp som hittar en ö och hur en efter en av dem dör på olika sätt när de väl har stigit i land. Någon av dem sjunker i ett träsk, en annan blir uppäten av ett stort monster. Jag skrev dagbok som en liten gnu när jag var runt tio. Jag hade som sagt olika brevvänner. Skrivandet ingick i lekar och fritidssysselsättningar, som jag också nämnt, då jag och min bästa vän skrev fantasyböcker mellan 13-16 års ålder och skapade rollspel kring dessa. Det var precis efter att mormor dog som vi började med det här, starkt inspirerade av Tolkien.
Har du sparat något av det du skrivit?
Det har jag med all säkerhet. Jag vet att Sagan om de fyra alverna, som vår 12 böcker långa serie fick heta, ligger sparad i en kartong uppe på vinden, och däri ligger förmodligen resten av mina skapelser...
Så, nu kör vi.
Frågor om ditt läsande och skrivande.
När och hur lärde du dig läsa och skriva?
I skolålder, kring 6-7 år.
Hade du lätt för dig, var det roligt eller besvärligt?
Jag hade lätt för det, och det var roligt, mindre besvärligt.
Berätta om dina första läs- och skrivupplevelser, gärna detaljerat om situationer som du minns.
Ska jag tänka hela vägen tillbaka blir det ju de där jättebokstäverna som satt på väggarna i klassrummet som var min första "läsupplevelse". Sedan har jag fått sagor upplästa för mig under större delen av min uppväxt, korta Disney-sagor och Astrid Lindgren-sagor och så vidare. Första läsupplevelsen var en plastinslagen skolbok, jag minns ingen särskild text ur den. Sedan hade vi klassiska skrivprov. Jag minns dessa tydligast av allt därför att jag efter varje skrivprov skrev SLUT längst ner, och min fröken tydligen retade sig på det, för hon böjde sig över min axel när jag precis var klar, pekade på ordet och sa det där behöver du inte skriva med bestämd, kort röst. Det knep ont i den lilla barnmagen och jag skämdes. Tycker gott att min fröken kunde hålla det där för sig själv. Mitt SLUT hade vuxit bort till SLUT.
Hur såg man på läsning och skrivning i din omgivning?
Det var mycket böcker i mitt hem och mina föräldrar läste sagor för oss varje kväll. Mamma läste Sagan om Isfolket för egen räkning, minns jag, och min syster läser mycket självbiografiskt, och min bror och min pappa är kreativa. Däremot är det bara jag som än så länge satsar karriärmässigt på skrivandet. Mina föräldrar är knegare och tror väl inte riktigt på mig. Jag har aldrig fått stöd och uppmuntran hemifrån till det jag gör just nu.
Har du blivit inspirerad eller kanske avskräckt av någon?
Jag tror det var min mormor som sa det där kan man aldrig leva på om skrivandet, samtidigt som det gick en dokumentär om Astrid Lindgren på tv. Det är ett suddigt, tidigt minne som kan vara omkringkastat (kanske var det mamma som sa det, kanske var dokumentären om någon annan), budskapet var ändå detsamma och det har stannat kvar i mig. Trots detta försöker jag. Jag blev tidigast inspirerad av min familj, det är ju så det går till, man finner inspiration i sitt liv, sin vardag. Jag blev i tonåren inspirerad av min bästa vän och vi lekte oss genom vårt skrivande, gjorde rollspel kring böckernas karaktärer och rände runt i Valldas skogar med egentillverkade vapen och låtsashästar. Det var tider, det.
Kommer du ihåg vad du läste när du var barn?
Jag har ganska dåligt minne. Det poppar upp ibland men inte när jag tänker efter. Men jag minns att jag läste många Kitty-böcker av ärvd upplaga, de röda ryggarna som mamma hade när hon var liten. Jag hade Den vita stenen i min hylla men minns inte om jag avslutade den, Sofies värld som jag aldrig läste, Shannaras ättlingar-serien som jag tyckte var mycket spännande, och närmare tonåren läste jag allt av Marian Keyes.
Beskriv böcker, tidningar och kanske brev, skyltar och andra texter som du minns. Tala om vad de betytt för dig.
Oj oj. Kitty-böckerna av Carolyn Keene och döttrarna Walsh av Marian Keyes har påverkat min läsning mycket. Jag gillade karaktärerna i Kittys närhet och spänningen, och senare gillade jag språket i Marians böcker, det täta och kvinnliga, svärtan och humorn. Jag läste KP (KamratPosten) och lärde mig mycket om kroppen och sex, jag prenumererade på Frida och lärde mig mycket om hur en kvinna skulle se ut och bete sig (eh...) och vad för kläder och smycken och smink vi skulle använda oss av. Jag och mormor brevväxlade ett par gånger, det var roligt. Jag minns att hon använde ett hjärta + liga hälsningar och att vi skrev om hur lika vi var. Jag brevväxlade ett tag med en familjebekants dotter i Bua och tyckte hon skrev så intensivt och mycket och detaljerat att jag inte visste i vilken ände jag skulle börja besvara henne (men jag lyckades, flera gånger!). Skyltar och annat kommer jag inte riktigt ihåg. Men som barn var jag väldigt vanedriven, fast i små mönster. När jag cyklade ner till bussen tittade jag alltid på exakt samma vägskyltar och cyklade samma vägar, och det i sig gjorde mig lycklig.
Berätta vad du skrev i din barndom och ungdom, särskilt vad du skrev utanför skolan. Skrev du dagbok, hade du brevvänner, ingick skrivande i lekar och fritidssysselsättningar?
Jag fick små block smugglade till mig av en lärare, jag tror hon var skrivstödslärare. I dessa block skrev och illustrerade jag skräckberättelser. Minns särskilt en som handlade om en besättning på ett skepp som hittar en ö och hur en efter en av dem dör på olika sätt när de väl har stigit i land. Någon av dem sjunker i ett träsk, en annan blir uppäten av ett stort monster. Jag skrev dagbok som en liten gnu när jag var runt tio. Jag hade som sagt olika brevvänner. Skrivandet ingick i lekar och fritidssysselsättningar, som jag också nämnt, då jag och min bästa vän skrev fantasyböcker mellan 13-16 års ålder och skapade rollspel kring dessa. Det var precis efter att mormor dog som vi började med det här, starkt inspirerade av Tolkien.
Har du sparat något av det du skrivit?
Det har jag med all säkerhet. Jag vet att Sagan om de fyra alverna, som vår 12 böcker långa serie fick heta, ligger sparad i en kartong uppe på vinden, och däri ligger förmodligen resten av mina skapelser...
måndagen den 7:e mars 2011
Frågelista!
HAR DU?
Folköl i kylen: nej. Däremot Hof och New Castle.
Något husdjur: två ludna bebisar (läs: katter)
Någon favoriträtt: lamm, rostade rotfrukter, chevréost...
Puder på dig: aldrig.
Några framtidsplaner: jobba i bokaffär runt halvtid, vara författare, vara gift, mamma och husägare. Svensson-drömmen, jag vet, hur så?
Någon sjukdom: njae, men jag verkar vara en halsmänniska för jag har alltid hosta.
Gymkort: nej. Jag kör med Paolo Roberto en kvart om dagen.
Några kärleksproblem: nej. Vi är lyckliga som duvor på crack.
En homosexuell kompis: jo, ja. Jag tror det.
Duschat idag: ja.
Någon kompis som snarkar: ja.
Någon vän som spelar i ett band: flera stycken, faktiskt.
Några mvg:n: ja. Bland annat i Psykologi A, Textbehandling C och estetisk verksamhet (läs: bild).
Någon som förstår dig: ja.
Tuff kompis som kan försvara dig: ja.
Något beroende: socker. Jag är en sockerpundare som försöker stå emot och äter apelsiner istället som ju också är socker så helvete också!
Fikat idag: nej. Läs ovan. Jag försöker ju hålla igen.
Nagellack: ja.
Någon vän som bor i ett annat land: för ett kort tag hade jag Pelle i London. Nu är hon hemma igen.
VEM?
Avskyr du: det kan jag inte kommentera, tyvärr.
Hånar du : se ovan.
Delar du mest minnen med: Charlotte.
Längtar du mest efter: min lillebror, faktiskt. Det skiftar mellan honom och min lillasyster och systerdotter. Goda små människor hela bunten.
Stör du dig på: tja. Just nu är det grannen som låter som ett sågverk varje natt. Shit...
Gosar du med: Kristoffer.
Lagar mat: Kristoffer.
Diskar: (jag) Kristoffer.
Tror att den är någon: jag.
VILKEN?
Tidning läser du: Göteborgs-Posten och YourLife.
Buss åker du oftast: ingen, däremot spårvagn 11 eller 3.
Frisyr har du: utvuxen page.
Dag fyller du år: 7.
Årstid föredrar du: hösten.
Stad är du uppväxt i: Vallda/Kungsbacka.
VAD?
Gör du nu: vad ser det ut som?
Gör dig till en bra människa: erfarenheter och reflektionstid.
Gör dig till en dålig människa: pressade situationer och idioter.
Vill du arbeta med: böcker.
Är roligast just nu: mitt nya manus.
Har du på dig nu: tajts, mysstrumpor, tröja, tröja, tröja (vi har en kall lägenhet).
Har du för smink idag: inget.
Äger du för skor: ett par för varje situation.
Har du för storlek i skor: 38.
Läser du för bok: Underjordiska timmar av Delphine de Vigan är precis avslutad. Väntar på Främlingen i huset av Sarah Waters.
Ska du göra nu: spela lite Sims eller GuildWars. Men jag borde egentligen läsa eller gå ut och lufta mig.
Folköl i kylen: nej. Däremot Hof och New Castle.
Något husdjur: två ludna bebisar (läs: katter)
Någon favoriträtt: lamm, rostade rotfrukter, chevréost...
Puder på dig: aldrig.
Några framtidsplaner: jobba i bokaffär runt halvtid, vara författare, vara gift, mamma och husägare. Svensson-drömmen, jag vet, hur så?
Någon sjukdom: njae, men jag verkar vara en halsmänniska för jag har alltid hosta.
Gymkort: nej. Jag kör med Paolo Roberto en kvart om dagen.
Några kärleksproblem: nej. Vi är lyckliga som duvor på crack.
En homosexuell kompis: jo, ja. Jag tror det.
Duschat idag: ja.
Någon kompis som snarkar: ja.
Någon vän som spelar i ett band: flera stycken, faktiskt.
Några mvg:n: ja. Bland annat i Psykologi A, Textbehandling C och estetisk verksamhet (läs: bild).
Någon som förstår dig: ja.
Tuff kompis som kan försvara dig: ja.
Något beroende: socker. Jag är en sockerpundare som försöker stå emot och äter apelsiner istället som ju också är socker så helvete också!
Fikat idag: nej. Läs ovan. Jag försöker ju hålla igen.
Nagellack: ja.
Någon vän som bor i ett annat land: för ett kort tag hade jag Pelle i London. Nu är hon hemma igen.
VEM?
Avskyr du: det kan jag inte kommentera, tyvärr.
Hånar du : se ovan.
Delar du mest minnen med: Charlotte.
Längtar du mest efter: min lillebror, faktiskt. Det skiftar mellan honom och min lillasyster och systerdotter. Goda små människor hela bunten.
Stör du dig på: tja. Just nu är det grannen som låter som ett sågverk varje natt. Shit...
Gosar du med: Kristoffer.
Lagar mat: Kristoffer.
Diskar: (jag) Kristoffer.
Tror att den är någon: jag.
VILKEN?
Tidning läser du: Göteborgs-Posten och YourLife.
Buss åker du oftast: ingen, däremot spårvagn 11 eller 3.
Frisyr har du: utvuxen page.
Dag fyller du år: 7.
Årstid föredrar du: hösten.
Stad är du uppväxt i: Vallda/Kungsbacka.
VAD?
Gör du nu: vad ser det ut som?
Gör dig till en bra människa: erfarenheter och reflektionstid.
Gör dig till en dålig människa: pressade situationer och idioter.
Vill du arbeta med: böcker.
Är roligast just nu: mitt nya manus.
Har du på dig nu: tajts, mysstrumpor, tröja, tröja, tröja (vi har en kall lägenhet).
Har du för smink idag: inget.
Äger du för skor: ett par för varje situation.
Har du för storlek i skor: 38.
Läser du för bok: Underjordiska timmar av Delphine de Vigan är precis avslutad. Väntar på Främlingen i huset av Sarah Waters.
Ska du göra nu: spela lite Sims eller GuildWars. Men jag borde egentligen läsa eller gå ut och lufta mig.
7 av 33!
Nu ligger jag på 7e plats i reservationslistan för Amanda Hellbergs Döden på en blek häst. Börjar närma sig. Vet inte hur många veckor jag väntat men trodde det skulle ta mycket mer tid med tanke på platsen jag först hade. Kanske har de tagit in fler exemplar? Man kan ju hoppas.
Läste precis ut Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och led verkligen med den kvinnliga karaktären Mathilde. Hon har en outhärdlig jobbsituation och jobbar under en vedervärdig chef. Just mobbing på arbetsplatser är så exceptionellt utstuderad och vuxen att det är skrämmande. Vi är liksom för gamla att hålla på så då och håller vi ändå på blir det grymt, ohyggligt grymt. Jag blir dock lite frustrerad på upplösningen. Kanske är det spoiler-alert att säga såhär, så blunda ni som vill, men de är så nära att träffa varandra hela tiden och i slutet träffas de och ändå glider de isär igen. Jag tror att Delphine vill peka på att livet kommer föra dem samman till slut, då det händer under hela boken, men jag skulle ändå vilja få ett mer definitivt tecken än så.
Å andra sidan är jag inte så mycket för öppna slut.
Läste precis ut Delphine de Vigans bok Underjordiska timmar och led verkligen med den kvinnliga karaktären Mathilde. Hon har en outhärdlig jobbsituation och jobbar under en vedervärdig chef. Just mobbing på arbetsplatser är så exceptionellt utstuderad och vuxen att det är skrämmande. Vi är liksom för gamla att hålla på så då och håller vi ändå på blir det grymt, ohyggligt grymt. Jag blir dock lite frustrerad på upplösningen. Kanske är det spoiler-alert att säga såhär, så blunda ni som vill, men de är så nära att träffa varandra hela tiden och i slutet träffas de och ändå glider de isär igen. Jag tror att Delphine vill peka på att livet kommer föra dem samman till slut, då det händer under hela boken, men jag skulle ändå vilja få ett mer definitivt tecken än så.
Å andra sidan är jag inte så mycket för öppna slut.
Tröttnade på den gamla layouten
... och lade upp en ny och lite skojigare. För att liva upp stämningen, och sätta lite färg på tillvaron.
lördagen den 5:e mars 2011
Amos Lee som lördagsinspiration!
När jag hör den här låten vill jag tända ljus, öppna en flaska rött och äta en mysig middag med min älskade.
fredagen den 4:e mars 2011
Efter en jobbintervju...
... varför är det jag minns som bäst de ord jag sa som jag ångrar eller skulle sagt på ett annat sätt, eller de klumpiga rörelser jag lyckades med, som att fastna med väskan runt en stol på väg fram för att hälsa? Jag menar, dessa enstaka grejer sticker upp ur en massa, och den massan är likvärdig och de uppstickande eländenas motsats, alltså vad jag lyckades göra bra (som att inte snubbla över sladdar och trösklar, som att ge bra och uppriktiga svar på samtliga frågor). Jag lyckades göra, och säga, en massa bra. Är det för att eländena är så få att jag minns dem bäst? Handlar det om ren statistik? Kanske.
För om man vänder på det, och jag skulle skött det skit, men gjort åtminstone ett bra första intryck och fått till några skämt, då är det detta jag skulle ha tröstat mig med nu.
Istället grämer jag mig över uppstickareländen.
Jag ska försöka tänka om.
Gah...
Önskar er alla en trevlig helg! Själv har jag hittat en ny favoritartist. Vilken härlig kvinna! Det svänger!
För om man vänder på det, och jag skulle skött det skit, men gjort åtminstone ett bra första intryck och fått till några skämt, då är det detta jag skulle ha tröstat mig med nu.
Istället grämer jag mig över uppstickareländen.
Jag ska försöka tänka om.
Gah...
Önskar er alla en trevlig helg! Själv har jag hittat en ny favoritartist. Vilken härlig kvinna! Det svänger!
Jag tar tillbaka
mitt äh, fan också igår. Som jag brukar när jag fått mitt anfall av fantasycraving (!!!) och insett att jag ju ändå redan tänjer på de där gränserna och naturlagarna som finns i vår värld, i mina manus. Innan jag påbörjade mitt biker-manus funderade jag på ett annat men tänkte äsch, måste våga utmana mig själv, så jag valde att skriva ur en äldre mans perspektiv. Så tråkigt. Kvinnor är roligare och mer komplexa, ja? Åtminstone är det min genusbild, och hoggaren jag skrev om blev på sextio sidor ganska tråkig. Jag vill ju ha in lite mysticism. Så jag skriver om ett par tvillingar som har ett tudelat mediumskap istället. Det är mycket roligare.
torsdagen den 3:e mars 2011
Äh, fan också
Jag tittade precis på How to train your dragon (älskar tecknat/animerat, så härligt att se på ibland!) och kände mig (som vanligt när jag tittar på fantasikvillrande filmer) lite deppad. För filmen tar ut svängarna på ett sätt som romaner planterade i vår värld, i vår tid, aldrig kan göra. I den här världen är jag låst vid givna naturlagar och pågående konflikter. Ska jag skriva om någonting jag inte vet så mycket om måste jag göra research istället för att själv fantisera ihop något. Dessa begränsningar gör mig lite ledsen. Samtidigt vet jag inte om jag har den fantasin kvar som jag hade vid nitton års ålder (jag skrev ett 600 a4-sidor långt manus, helgalet...). Kommer jag ens att kunna skriva fantasy längre?
Hm.
Hm.
onsdagen den 2:e mars 2011
Brödjobbsintervju på fredag
Nu på fredag fyller min bästis, Charlotte Knutsson, år, OCH jag ska på brödjobbsintervju. Det här är ett jobb jag skulle kunna tänka mig att ha för alltid. Det här är ett jobb som skulle kunna ersätta mitt skrivande och döva abstinensen efter det något. Med andra ord; jag är nervös.
Sedan tror jag inte att jag kommer kunna sluta skriva, men som sagt, sluta försöka. Det finns ju andra sätt att komma nära böcker.
Sedan tror jag inte att jag kommer kunna sluta skriva, men som sagt, sluta försöka. Det finns ju andra sätt att komma nära böcker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)