Tysk litt!

Ska läsa en bok av en tysk författare för (mig veterligen) första gången! Tanja Langers Cap Esterel:

I centrum av romanen står Michel, en ung framgångsrik arkitekt. Han har precis avslutat sitt första stora projekt och unnar sig några veckor på Franska Rivieran. Resan väcker minnen hos Michel och snart förstår man att han varit här förut för länge sedan. Varför återvänder han nu?
Här finns också Elisabeth som var Michels stora kärlek och Hélène som är på semester med sina två barn på Rivieran.
Med ett korthugget och poetiskt språk i en collageliknande berättarstil närmar sig Tanja Langer Michels, Elisabeths och Hélènes historia och sakta träder kopplingarna mellan dem fram.

Ska bli spännande! Inte läst en bok sedan förra helgens En dag av David Nicholls och det känns alltid lite tomt utan. Böcker är som snuttefiltar, man kan gömma sig i dem, bära med sig dem överallt och i dem döljer sig alla möjliga finurliga världar...

Det är såhär jag vill tänka

Jag är ung nu och har tiden, jag har inga barn, inga förpliktelser, inga lån (utöver CSN-lån). Det är nu jag kan skriva, nu jag kan satsa på min dröm, för om jag släpper den kommer den flyta ifrån mig för sådan är tiden, som en jättelik ocean, och beroende på vilka strömmar som rör sig uppenbarar sig chanser för oss.

Det måste gå att kombinera. Jag får ta en paus om jag behöver, se till att hitta ett brödjobb jag kan få fast tjänst på, så tar jag det därifrån när det gäller bröllop, husbygge och så vidare.
Tack till Monica, som fick mig att tänka till.

Nu ska jag cykla till bibblan i det underbara vädret. Det är FANTASTISKT!

De soliga dagarna

Jag har haft en ljuvlig helg. Jösses Amalia, det var längesedan jag njöt såhär av vädret, av att vara ledig, av att träffa andra människor (i stället för att sitta här och skriva...).
Jag bakade en bärpaj och vi åkte ut till mor och far i Vallda i lördags klockan tolv. Sedan satt vi på altanen i solen och pratade medan Theya lekte. Successivt förflyttade vi oss genom trädgården, satt uppflugna på bergsknallarna eller blå dynor i gräset och Theya tog sig till sandlådan. Så åt vi sill, ägg, potatis, rökt lax med mera mitt på dagen och senare grillade vi. Jag och Kristoffer sov över medan syrran och hennes lilla familj åkte hem. Igår, en kort stund efter frukost, kom syrran och co tillbaka med överraskningslunch! Jättegod sallad med grillad kyckling till. Jag och Kristoffer skyfflade färskjord på landen, jobbade med spadar och skottkärra och kände oss som riktiga husägare. Pappa högg upp ved och mamma påtade i utomhuskrukorna och syrran höll efter Theya och Thinh hackade sallad. Mitt i allt hörde vi motorcyklar och då kom vår gamla barndomskompis och hennes kompis och hälsade på. De hade sin sommarstuga ute hos oss tidigare, nu är sommarstugan såld, riven och ersatt med en jättekåk. Så roligt att se henne! Var som att befinna sig i en alldeles lagom roman där dagarna tindrar och man skrattar hela tiden och har många goda samtal. Jag älskar att umgås sådär! I en trädgård, några sitter uppflugna i en hängmatta, några sitter i solen på altanen, någon står och grillar, så ropar vi sinsemellan och gapskrattar, så fixar pappa lite gott bubbel...
Senare på kvällen var vi hembjudna till svärfar på grillmiddag. Vi åkte tillbaka till lägenheten och katterna och tog våra cyklar dit. I dag är vi också lediga. Jag märker att jag är som Pippi Långstrump, som vill gå i skolan bara för att få vinterlov, bara det att jag jobbar. För det finns inget bättre än att vara ledig från sitt jobb.

För bara några veckor sedan var staden grå och kall.

Vi åkte till Stugan för att "njuta av våren" men på lördagen hade den inte kommit.

Var är den?!

Nästa dag, söndagen den 17e april, kom den.

Jag blev väldigt glad och skrek "Där är du ju!".

Vi cyklade från Södra till Norra och Lagans utlopp.

I helgen glömde vi ta kort, först igår hos svärfar åkte mobilkameran fram.

... och som den åkte fram.

Vi åt grillad entrecote och jordgubbssallad och drack bubbel och gott.

... sedan blev vi mätta.

En trängd kollega

Glad Påsk!

Om ni nu måste skriva i helgen, gör det med måtta. Det kommer in ett högtryck (!!) över Sverige som alla borde nyttja, särskilt vi bleka författaraspiranter. Ut i solen! Lukta på dagen! INSUP den genom näsan och ut genom munnen och känn alla sommarlovskänslor bubbla i magen som sockerdricka! Det är viktigt att leva, annars har vi inget att skriva om.

Påsk-kramar från mig.

En skrivkollega antagen!

Min skrivkollega och betaläsare Jenny Milewski har fått sitt alldeles utomordentligt läskiga manus antaget av ett förlag. Det är helt jäkla fantastiskt! Äntligen händer det någon av oss, liksom! :) Ett stort grattis till henne!

Trötter

Såhär ser en trött brödjobbande författaraspirant med lite för lite semester ut.

En dag - the book

... fick mig att STORGRÅTA. Så var det med det. Boken är helt fantastisk. Berättargreppet, språket, upplägget, karaktärerna. Jag vet inte hur många gånger jag kände mig träffad som om jag just frontalkrockat. Många gånger! Det skulle kunna handla om mitt liv. Det var definitivt mitt grubbel.

Så, jag slukade boken på två dagar. En dag på två dagar. Vi har haft en underbar helg i Stugan, helt underbar. Sammanlagt har vi cyklat två mil! Bland annat till Lagans mynning ut i havet, vågorna skummade, landskapet var vilt, det luktade varmt barr och kåda och ljung, himlen var blå. Jag längtar så tills vi bor i hus, jag saknar naturen, är trött på stan.

Nu ska vi käka kvällsmacka och se There will be blood. Någon som sett den?

En dag

Det hade inte kunnat komma lägligare! Minst lika länge som jag fick vänta på Amanda Hellbergs Döden på en blek häst har jag fått vänta på David Nicholls En dag och nu är den här! Precis innan helgen när vi ska ner till sommarstugan UTAN våra datorer. Som sagt, hade inte kunnat komma lägligare.

Vi tvättar, sedan äter vi frukost, sedan lämnar vi vårt kära Göteborg. Mors på er!

Kajsa sadlar om

Ha, där fick jag till det! :) Kajsa Ingemarssons nya bok Någonstans inom oss utkommer i juli och jag är riktigt sugen på att läsa den just för tematiken (och den snygga utsidan)!

Klicka på bilden för större format! Klippet är hämtat från Kajsas egen blogg.

Jag är vaken!

Isch, men jag sov för få timmar i natt, och idag är officiellt den första brödjobbsdagen. De var rara nog att ge mig fem timmar som ett slags mjukstart och det uppskattas. Värre var det på det andra brödjobbet, där jag började direkt med en niotimmarsdag. Jag var i chocktillstånd. Särskilt när jag behövde kliva upp klockan halv sju. Idag var jag uppe vid halv nio :)

Inte mycket skrivit i helgen. Inte mycket skrivit överlag. Jag funderade igår och insåg att skrivandet har gått från att vara en tillflyktsort till en lång och bitterljuv process. Jag gillar att påbörja och slutföra något, jag gillar att skriva, jag gillar hantverket. Men jag är inte kvar där jag var som nittonåring, när jag kände ett visst sug, en närmast oemotståndlig längtan efter att få försvinna in i min egen värld. Jag tror jag har insett vad det innebär att vara skribent (författare), och jag tar det med ro. Trots att suget har försvunnit känner jag en viss längtan och tycker att författaryrket är roligare än alla andra yrken. Alla andra. Därför gör det ingenting att in inställning till skrivandet raffinerats. Jag vet mer nu och det är jag glad för.

Den här hunden...

... får det att knipa i hjärtat. Lille vännen! Han gjorde det inte med flit! Skäll inte på honom! Han känner sig så dum, han känner sig så dum!

Home

Det här är en för mig nyupptäckt låt/grupp som är riktigt skön. Nedan framförs låten av det kanske sötaste pappa-dotter-paret någonsin:

Döden på en blek häst

Det känns inte okej att skriva illa om en "skrivkollegas" bok, men jag vill komma med en puts åsikter som förhoppningsvis, möjligen, kan bli åthörda som en form av konstruktiv respons. Amanda Hellberg i Styggelsen ombesörjde varje scen väldigt noggrant. Där fanns även en rå skräcklusta som jag gillade (jag har tydligen svårt för att bli rädd för det jag läser, jag är mer visuell och måste blunda mig igenom vissa filmer, läs; Black Swan) medan hon i Döden på en blek häst hastar genom några av scenerna, ibland viktiga scener, sådana jag som läsare vill stanna kvar i och veta mer om.
Stora ämnen berörs i uppföljaren om Maja Grå. Det är en i många år saknad förälder. Det är ett mord på denna förälder. Det är Majas första kärlek (vad jag minns) och försök till att förverkliga sig själv, hitta sig själv, i konsten.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma hade lämnat mig och min pappa när jag var ung, och jag tänker på programmet Spårlöst där människor söker sina rötter, oftast vuxna som blev adopterade som barn och vill hitta sina biologiska föräldrar, och jag känner en oerhörd sorg, en rastlöshet, som om en stor bit av mig saknas och jag inte kan finna ro förrän den satts på plats. Och jag tror att den känslan, den driften, delas av väldigt många. Jag tror att allt som går snett i livet går att sammankoppla med de saknade föräldrarna och att sökandet och finnandet av dem är hör ihop med föreställningen att allting ska lösa sig först då. Där finns så mycket att ta av... Det mest självklara vore att ständigt söka efter sin mamma, göra det till en besatthet (särskilt i tonåren!), och om jag sedan skulle få veta att mamma blivit mördad skulle jag känna sorg, djup sorg. Jag skulle gråta titt som tätt, särskilt när det inte passar sig, och jag skulle känna skräck. Jag skulle undra om inte personen som hade ihjäl mamma skulle komma efter mig (människan är i regel mer paranoid än vad som skrivs, vi ser rentav kopplingar där det inga finns). Jag skulle undra varför personen mördade mamma, hur personen kunde, var mamma en hemsk människa? Kände jag henne alls? Har jag någon skuld i det här? Skulle jag funnits där för min mamma? Har jag svikit henne? Vad för slags dotter är jag?

Amanda har ett grymt bildspråk och en fin vana att sätta egna namn på sin färgpalett och en fingertoppskänsla för detaljer, men jag vill ha mer djup, mer, mer! Jag vill gräva i varje scen! Ibland rentav stannar jag upp på de sista orden i varje stycke som om jag försöker frammana fler av dem, som om det döljer sig något mellan dem. Jag vägrar många gånger acceptera att scenerna redan är över och det är dags för nästa, för jag vet ju att hon kan. Jag skulle så önska att hon stannade upp i fler scener och kramade det gottigaste ur dem, att hon andades ut ur boken, fick orden att luckras upp av tårar, skimra av skratt, jag vill vara där. En av de starkaste scenerna i Styggelsen är den när Maja i "drömmen" svävar iväg över marken, över skogen, sveper ner över en damm/sjö, djupare ner i vattnet, hittar en rostig cykel där, kräftor... den scenen är ljuvlig. Helt sanslös. Vilket språk! Vilken känsla för detaljer! Vilket djup.

Döden på en blek häst är ju en så härlig story, i så fina miljöer, och det handlar om konst. Maja Grå är fascinerande, jag vill lära känna henne, verkligen lära känna henne och varför hon gör som hon gör, är som hon är. Om jag får önska något tills nästa bok så vore det att Amanda vågar stanna i scenerna och ombesörja dem noggrant a la Styggelsen. När hon är bra är hon bäst, faktiskt lite tarttisk.

Bröllopsklänning!

Det här är klänningen jag vill gifta mig med Kristoffer i!

Men det är en vintage-klänning som bara fanns i ett exemplar och givetvis var detta exemplar sålt, long gone. Istället får jag väl hitta en sömmerska som är en sann copycat och vet exakt hur hon ska göra. För sablars, jag är KÄR! SÅ HÄR MÅSTE klänningen SE UT!

Fler fina vintage-klänningar hittar ni här, och tydligen gäller det att hålla sig framme. De verkar ligga på runt femtusen kronor.

Lady with the Lugg

... är tillbaka. Jag ville bara berätta det innan jag pyser iväg på dagens to-do's:

1. lämna tillbaka arbetskläder till brödjobb ett
2. åka på introduktionskurs på brödjobb två

Det var så jag var känd på Kapitel1, javisst, jättekänd; hon med LUGGEN. Särskilt eftersom det fanns två Christin(e) Ljungqvist på sajten och förvirrade saker och ting. Jag känner mig starkare när jag har lugg, det är som en bestämdhetslinje tvärs över pannan, oemotsäglig och rak. Här är jag och här är min blick. Eller så kör jag med sad-puppy-look. Vilket som fungerar egentligen. Det gäller att känna sig fram och fastställa situationer. Och det här har ingenting med skrivande att göra, så förlåt. Ha en trevlig dag!

Kapitel1:s vinnare Sara Lövestam

... kommer ut med en ny bok som jag är riktigt sugen på. Här kan man läsa en intervju med henne på Piratförlagets hemsida. Jag tror starkt på att vår barndom formar oss till vilka vi är idag och har vi några issues är det i vår historia vi ska gräva. Även om kognitiv beteendeterapi också är användbar. Men tänk bara vad det som händer oss nu, i vuxna livet, tenderar fastna och byggas upp till monster inom oss, vad gamla minnen från skolgång eller ännu tidigare måste ha blivit inuti vid det här laget. Vad som helst kan ha blivit vad som helst. Därför tycker jag att böcker som behandlar barndom och senare vuxenliv, händelser och konsekvenser, är mer intressanta än de som inte rör vid ämnet. Jag märker själv när jag skriver att jag har väldigt svårt för att låta bli mina karaktärers uppväxter. Händelser och följder. Här är jag för att jag var där då. Vi är fulla av röda trådar.

Ett urklipp ur intervjun:

I havet finns så många stora fiskar är skriven utifrån femårige Maltes perspektiv, men i romanen framträder de vuxnas förmåga att rättfärdiga sina handlingar inför sig själva.
Huvudpersonen Maltes mamma skyller på förskolepersonalen. Förskolepersonalen följer sina bestämmelser. Alla intalar sig själva att de har gjort rätt, även om allting går fatalt fel.
Sara Lövestam tillhör de lyckligt lottade. Hon hade en harmonisk uppväxt och hon minns den tydligt.
Hon minns hur det var att sitta i gräset, minns vintrarna som aldrig tog slut och att hon som femåring satt på en stol och tittade ner på sina dinglande ben.
– Jag tänkte att jag måste komma ihåg hur det känns att vara så här liten när benen inte når ner till golvet. Jag var ett nördigt och reflekterande barn. Även i dag så identifierar jag mig med barnen som står och tänker och lägger ihop ett och ett.
 

Piratförlagets pedagogiska skola

Det här var skrivnyttigt att veta, faktiskt! Bra start på dagen.

Det försvunna tvättlåset

Surt. Kristoffer skulle ner till tvättstugan igår och boka tvättid. När han kom ner hittade han inte vårt tvättlås. Han prövade varenda ett med sin nyckel för att vara säker men vårt lås ska heta ettnollsju och det gjorde inget av de andra. Både han och jag vet med oss att vi glömt parkera låset ett par gånger. Ändå känns det som en överdrift att bända bort och kasta det. Sätt upp lappar istället, liksom! :) vi hyresgäster vet ju hur oerhört värdefullt (och typiskt) det är att sätta upp lappar så snart vi har klagomål. Som en form av varning. Brukar bita på de flesta. Men icke. Istället hämtade en av våra grannar en skruvmejsel och gjorde slag i saken så här är ett lappförslag till denna person:

Tagen ur sitt sammanhang, men ändå, väldigt rolig och uppmanande! :) klicka på bilderna för större format.

Einstein

"The definition of insanity is continuing to do the same thing over and over, and then expecting different results"

Tja, jag känner mig träffad. Det borde alla som skriver göra. Vi är galna. Men något måste väl ändå förändras medan vi gör samma sak om och om igen? Något måste vi väl lära oss? *orolig*

:)

Konsten att skriva djupt

Det är faktiskt en konst. Alla kan vi ju berätta, alltså, återge en händelse mer eller mindre nyanserat.

"Var har du varit?"
"Ute på stan och handlat lite. Åh, vet du vad som hände, där, vid Domkyrkan? Jo..."

Men att skriva djupt är det inte alla som kan, eller för all del gestalta. Även i publicerade böcker kan jag känna mig snuvad på konfekten (så gammalmodigt det lät då...) om författaren går för fort fram och berättar istället för att gestalta. Skillnaden där emellan är något av det första man får lära sig på skrivkurserna och också avgörande för manusets/bokens förmåga att beröra. För mycket berättat berör knappt, för mycket gestaltat blir för mastigt. Så, konsten att skriva djupt innebär för mig att veta när det räcker med att berätta men att i övrigt gestalta, ta fram varje scen, placera läsaren i rummen där de utspelar sig, få läsaren att känna och se och höra det som karaktärerna gör. Det innebär att ta sig tiden och sedan veta när det räcker.

Jag har även tänkt på det här med spöken, hur olika författare beskriver dem i litteraturen. Misstaget somliga begår är att göra spökena främmande, enligt mig, spökena är baksidan av våra psyken. De sitter ihop med oss på många plan, inte minst i våra minnen. De rör sig vid gränserna för vad som är verkligt och overkligt och varje människa har sin egen uppfattning av livet, döden och evigheten. Givetvis kan personer som är ovana vid spöken reagera med rädsla men de flesta möten man får med döda är betryggande. Alltså är ett annat misstag att gestalta varje karaktär som rädd i mötet med spöken. Varför inte glad? Varför inte lättad? Det blir så monologt. Det finns liksom lika många olika spöken som det finns människor så att konfrontera ett spöke är likvärdigt med att konfrontera en svärmor eller ett jobbigt syskon eller vad som helst. Själen och psyket är två sidor av samma mynt, därför anser jag att spökhistorier ska gå hand i hand med psykologiska böcker, att man ska ta med den sidan av karaktärerna också, och för sjutton, släng in lite filosofi också. För annars blir det för platt. Det är som att missa den stora bilden om man bara berättar att det kommer ett spöke och karaktären blir rädd och så är det plötsligt över igen. När ett spöke är nära är det vanligt att man känner sig olustig till mods (i paritet med att någon bekant helt plötsligt kommit hem till en och man kanske inte är beredd på det, har fel kläder på sig, inget att bjuda på). Det är också vanligt att man uppfattar blinkningar i luften, rörelser i ögonvrån, knäppningar och ljud, sådant som är lätt att bortförklara. Utanförkroppen-känslor och kallvarma vågor genom kroppen och surr i öronen, sedan den starka känslan av att vara iakttagen, sedan ett budskap tydligt bland tankarna, ord som inte är dina, ord som kommer rakt och hårt.
Ska man skriva om spöken ska man veta sådant här.

Mina skrivtips

Jag var ju flitigare för några år sedan, även om jag hade mina tvivel då också (innan en dröm blivit verklighet är det väl givet att drömmaren tvivlar), och titta vad jag skrev ner då:

1. skriv på fasta tider. Jag skriver väldigt bra på förmiddagen innan frukost, annars på eftermiddagen, framåt kvällen.

2. aktivera dig mitt på dagen: promenera, shoppa, fika/luncha, fixa ärenden, i värsta fall brödjobba!

3. belöna dig själv med stolthet/belåtenhet för varje skrivet kapitel. Varje skrivet ord är värdefullt, även dem som i slutänden raderas. Man lär sig någonting av allt skrivet.

4. var rädd om dig! Låt dig vila, ta pauser, skriv inte på knasiga tider som 01.30, eller någon annan tidpunkt som är mitt i natten, då det blir snurrigt och du själv frustrerad! Även om skrivlusten finns – är tiden fel så NEJ. Frustration är en negativ upplevelse. Försök undvika att framkalla den i samband med skrivandet.

5. våga vägra skriva – har du en dålig skrivdag måste du våga vägra, istället göra annat. Kommer du på någonting – anteckna.

6. ha självdisciplin – det är en sak att våga vägra skriva när du är trött, har huvudvärk, annat på gång eller att det är fel tidpunkt. Andra gånger är det en mental kulle du ska över, det är bara att börja knata. Börja skriva och ju djupare du kommer i kapitlet, desto bättre brukar det gå.

7. försök varje gång avsluta skrivandet för dagen när du är på topp, så du får behålla den där tindrande känslan i bröstet av att ha utfört stordåd tills nästa gång du sätter dig framför skärmen.

 

Dessa stämmer till stora delar fortfarande. Jag vill varna för att skriva innan frukost då självsvält inte är så hälsosamt (hungern och skrivlusten hamnar i en inspirerande men förödande dragkamp), brödjobb är en viktig del av skrivandet både vad gäller inkomst som inspiration (missnöje är en stor kraft! Känner vi oss inte nöjda brukar i vart fall de flesta av oss se till att skapa förändringar och denna skaparkraft kan gå rakt in i skrivandet), om 01,30 är din bäst fungerande skrivtid så skriv då (det fungerar inte så bra för mig då jag blir väldigt trött dagen efter och dessutom ställer om dygnet och missar andra saker, som nära och kära) och det absolut viktigaste tror jag är att hitta balans. Jag tror inte det är något att vara stolt över, ens prata om, när man försakar middagar och bjudningar och alltför mycket socialt umgäng för att skriva istället. Det är inte balans, det är ett beroende. Jag tror det är viktigt att ha kontroll över sitt skrivande, precis som allt annat lustfyllt, annars uppslukas man av det och styrs av det.

Jag som konstnär?

Jag har det senaste blivit inspirerad av Kelly Vivanco och ville testa om jag kunde måla i samma stil som hon. Det blev snarlikt men ändå med min egen touch (omöjligt att undvika...) och jag är riktigt, riktigt nöjd! Gillar att peta in hus på underliga ställen, hus är oerhört själfulla byggnader som tillför många känslor till en målning. Så snart vi ser ett hus associerar vi. Jag tänker på familj, trygghet, minnen, kärlek, god mat, årstider, barn och skolgång, drömmar, livsmål. Och så vidare... jag har hittat en riktigt bra pensel också. Tidigare hade jag för tjocka och kunde inte göra de riktigt tunna, fina linjerna eller lägga blänk i ögon med mera, nu kan jag.

Sanndrömmare

Brukar inte titta på Malou efter tio men fick idag en stark ingivelse att göra det. Lyckas träffa in på reklamen och får vänta en stund. Sedan fortsätter programmet och det råkar handla om sanndrömmar. Hanna, karaktären i mitt första manus, är sanndrömmare, och jag själv har haft sanndrömmar. Inga stora, fantastiska, men det jag drömt har blivit verklighet och det är väldigt häftigt. Det är också häftigt när vi vägleds såhär. De flesta impulser vi får, de flesta ingivelser, tror jag är planterade i oss (märk väl på orden de flesta då vi själva så klart kan få för oss att göra något pang bom).

Jag prövade mina vägledare en gång, rentav, för att se vad de går för. Det skulle visa sig att de går för en hel del. Jag sa åt dem att jag ville se en stor, röd rosett på någons huvud, och då menar jag stor, REJÄL, de kommande dagarna. Sedan var det upp till dem att visa mig/få mig att se/få mig att gå där jag kan råka få syn på en. Det gick några dagar. Så tog jag pendeltåget från Kungsbacka (där vi då bodde) till Göteborg och mitt jobb, satte mig på sätet, vred på huvudet och studerade framsidan på en Metro-tidning som låg bredvid mig. Jag häpnade. På första sidan, klart och tydligt, stod en ung tjej i förgrunden men i hennes bakgrund satt en naken, kritvit skyltdocka i ett fönster och en stor, REJÄL, röd rosett var knuten på dockans huvud.

Det tyckte jag var fascinerande.

Lite sent

Idag, den andra april, firade jag och Kristoffer sju år tillsammans. Det är väldigt många år, tokigt att jag bara var tjugo år när vi träffades! Och jag älskar honom mer för var dag som går vilket gör mig mycket lycklig.

Kristoffer hade bokat bord på Bellinis i Linné, en italiensk restaurang, och efteråt skulle vi se Black Swan. Ni som sett filmen förstår vad jag menar när jag säger att den var väldigt bra och väldigt läskig. 
Det skulle visa sig bli ännu läskigare för oss.
Restaurangen var jättefin! Rekommenderas verkligen. Vi åt oxfilé och drack rödvin och tog in pannacotta till dessert. Sedan vandrade vi Linnégatan ner till Järntorget i den ljumna kvällen (elva grader varmt!), tog spårvagn därifrån några hållplatser och tog oss till biografen.
Reklam, reklam, så kom en ung kille in och bad oss stänga av våra mobiler och så vidare och filmen började. Bra story, otroligt bra skådespel, äckliga scener. De har verkligen hittat the soft spots för äckel; blod, naglar, halsar, ögon, speglar och fjädrar och allt annat som hör fåglar till, uäck! Så, mitt i filmen började en kvinna längre bak att snyfta och ropa Johan, Johan! Snart hade alla i salongen vänt sig om och där, mitt bland alla stolar, stod en kvinna och ruskade en man som inte reagerade. Han var likblek. Nu kan nämnas att det visst var lite varmt i salongen, det kände vi som satt på mittersta raderna och definitivt Johan. Innan vi förstått att han "bara" hade svimmat tänkte jag han är död. Det gick en stark rysning genom min kropp. Filmen stängdes av, lamporna tändes, någon ringde ambulansen, kvinnan skrek mannens namn, vattenflaskor vandrade genom publiken fram till mannen och man hjälpte honom ner på golvet med fötterna upphöjda. Det konstaterades att han andades. Han drack lite vatten. Slutligen klarade han av att resa sig upp och han leddes ut ur salongen.
Sedan fortsatte vi titta på filmen. Men grejen är att när mannen svimmade och filmen avbröts var jag liksom Kristoffer och säkert alla i salongen helt inne i filmen och det läskiga. Att landa så abrupt i verkligheten gjorde att filmkänslan inte klingade av, snarare fortsatte, och gränsen för fiktion och verklighet gnuggades ut, vilket ju också är filmens tema. Jag kände mig illa till mods, det var fortfarande varmt i salongen trots att de ökade på konditioneringen och filmens handling trappades upp. Jag fick täcka för ögonen flera gånger.
Så. Filmen var riktigt bra, men fy satan vilken upplevelse. Olustkänslorna dröjer sig kvar i oss båda, klibbar som olja, och jag är rädd för att jag ska se min egen spegelbild någonstans och skrämma skiten ur mig själv. Nu tänker vi dricka te mitt i natten och se massor med avsnitt av Vänner.

Vår färd uppå Älvsborgsbron

Jag har knegat idag. Med andra ord har jag inget roligt att berätta, särskilt inget litterärt. Jo. Jag hade med mig Amandas bok Döden på en blek häst till jobbet och hade tänkt läsa den på lunchen, men det kändes mest dumt när alla andra satt runt bordet och läste Aftonbladet. Så det gjorde jag också. Och tuggade på kall pasta.

Ni märker säkert själva min sinnesstämning. Därför lämnar jag över till bilderna och önskar er en trevlig helg!

Jag i motljus

Halvvägs uppe på bron, ett raffinaderi puffar i bakgrunden på Hisingen Island



Klippan i mitten, det hyffsat nybyggda området Eriksberg på andra sidan hamninloppet till vårt vänster, Masthuggskyrkan som ett litet streck till vårt höger. Puffiga träd, och vad som inte syns i bild men finns där nedanför brofästet; mycket sunkig mark. Tror det var där det låg en campingplats som det var så mycket tjafs om ett tag. 



Min hjärtbärare

Jag tror jag var en häst i mitt förra liv, jag har mycket kraft i benen som liksom måste ut!

Ett broräcke!

Kristoffer är taskig nog att använda en konvex inställning på mobilen som gör att jag ser jättelik ut med yttepyttelitet huvud.

Det här är från en annan dag när vi cyklade ner till Klippan. Om jag hade kunnat dela mig itu hade jag kunnat se mig själv uppe på bron som en liten prick