Nu är det dags

Grilla, sola, ät glass, doppa er i havet, sitt på solvarma klippor, åk i heta bilar där bilsätena bränner era bara lår, gå barfota, ät vildväxande smultron, gå i tunna kläder, plocka blommor, titta på molnen, läs massor av böcker, fundera på era liv, ta båten ut till holmarna, se solen gå ner och kanske också upp, och andas med hela lungorna, genom näsan. Dofta på dagarna. Varje dag doftar egen. De sparas i själen som de där smultronen på strå.

Jag tar blogg-semester nu och kommer tillbaka första augusti. Om någonting stort och viktigt händer innan dess kommer jag så klart att berätta det.

Trevlig sommar på er!

Nyfriserad loppa...

... in need of a vacation.

Gärna här.

Bröllop i junigrönskan

Jag och Kristoffer var på bröllop igår, ett fantastiskt bröllop. Det var... jag har svårt att sätta ord på det, känslan är så diffus och vacker. Brudparet var så lugna, och allting kretsade kring dem och blev därför lugnt och fint och högtidligt utan att bli högtravande. Jag höll på att börja gråta flera gånger, jag blev så rörd! Vi hade en av våra roligaste kvällar på länge. Det blev till och med dans närmare natten! Ett jäklars röj! Mina stortår gör fortfarande ont...

Så, grattis Denise och Daniel, all lycka till er.

Time goes by...

... so slowly.

Trevlig helg, vänner! Själv ska jag på bröllop och vän-fika, skönt med roliga saker som tar tankarna från väntandet.

Den värsta dagen

Det är som om jag känner av ödesvinden, särskilt när den vänder. Den vände idag och jag begriper inte varför. Redan när jag vaknade kände jag att någonting förändrats och när jag kom till jobbet fick jag en stark känsla av att jag är klar där nu, och då undrar jag, vart ska jag härnäst? Jobbet jag har är visserligen ett extrajobb som förmodligen inte fortsätter i höst och jag är tids nog på väg bort, men ändå, vad vill känslan säga mig? För jag har trivts gott och inte känt någon längtan bort, det kom så plötligt, det här, för plötsligt för att det skulle bero på mig. Det känns som om jag stöts bort, som om jag rör på mig. Men vart?

Grattis, pappi!

Idag fyller farsgubben år. Jag slutar jobba klockan 17 och klockan 17,30 ska jag vara på restaurang i Kungsbacka. Jag ska alltså byta om, hämta Kristoffer hemma, köra genom eventuell eftermiddagstrafik och allt detta på 30 minuter. Önska mig lycka till. Japp.

Det här är min pappa och min mamma, två ljuvliga människor:

Familjen

Jag har tänkt. Kanske väljer vi våra familjemedlemmar på något plan, hur som är det ingenting vi vet och ingenting vi kan utgå från. Vi föds in i en gruppering som sitter ihop i blodet men det försäkrar ingenting, som ömsesidig förståelse och respekt, ens kärlek. Tankar och känslor kring en annan människa är sådant vi bildar oss med tiden. Jag tror inte vi kan få en god relation till våra föräldrar om inte de ser oss och samma sak gäller syskon. Vi kan vara familj och släkt men finns inte förståelse, repsekt och kärlek finns heller ingenting gott att bygga på, bara ont, som växer och breder ut sig och kramar om bröstet tills vi inte kan andas.

Vad är det då för mening med att umgås? Kanske just den att vi vill ha en mamma och en pappa och en bror och en syster i våra liv. Då måste jag fråga; hur mycket av oss själva måste vi då betala med? Var går gränsen för vad som är sunt och vad som är vansinnigt? Blir en kvinna mamma bara för att hon föder ett barn? Blir en man pappa bara för att barnet är hans? Blir en flicka syster för att hon har samma blod som den andra? Eller skapas dessa roller i samma stund som kärlek börjar växa, och om ingen kärlek finns, finns då rollerna?

Jag vet föräldrar som stryper sina barns själar, som stöter dem ifrån sig, drar tillbaka, stöter bort, drar tillbaka så att barnet växer upp med känslor formade som jojjos och en själ som ständigt söker och suktar efter mamma eller pappa och all slags kärlek och bekräftelse, oförmögen att ge det till sig själv. Jag vet barn som får höra hur fel de gör och sedan aldrig känner sig säkra på något, som har samvetet utanpå kroppen och spelar med det, om det så är att låta andra drabbas av det eller låta det drabba en själv. Jag vet föräldrar som haft föräldrar som talat om för och gjort saker mot dem och som i sin tur sprider det där vidare och det har ingenting med kärlek att göra, eller respekt, eller förståelse. Det är cirklar var och en av oss bär på och tenderar upprepa när vi inte tänker oss för.

Jag tror att vi alla är förmögna att förändras. Sedan varierar vår inneboende styrka och energi och somliga av oss verkar basalt svagare än andra, men ändå... ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och alla kan vi tänka. Och kan vi tänka kan vi göra, även om det kräver tålamod och tid. Vill vi förändras så gör vi det. Bara viljan förändrar oss och tankarna som sedan kommer, idéerna och när vi vägrar gå med på saker längre, tids nog bryts de där cirklarna. Jag vet, jag har brutit många av mina och jag fortsätter bryta dem som torra små kvistar. Jag tänker inte vara mina dåliga erfarenheter och vanor, jag tänker vara jag, den som lever i den här kroppen, som andas och tänker och känner och lär sig. Kan jag kan vem som helst, och så är det.

Det jag vill säga med det här inlägget är att oavsett hur vi sitter ihop, om det är genom blodsband eller vänskapsband, finns det gränser. När dessa gränser är passerade upphör också rollerna och vi blir människor som gör varandra illa. Familjer finns det gott om runt oss. Några av oss har luftiga relationer till sina föräldrar men väldigt täta till sina vänner och då blir vännerna familj. Några av oss lever bland sina föräldrar och syskon och då blir dessa både familj och vänner. Vad som är viktigt är att må bra, lyssna och bli hörd, se och bli sedd. Blir vi det inte av våra föräldrar och syskon måste vi hitta det någon annanstans, för det finns ingenstans värre än ett hem gone bad. Det är inom hemmets fyra väggar och skadade familjer som de värsta övergreppen begås, och där man får sina största och längst bestående sår.

Min måndag

Det får väl bli några punkter i all hast:

1. Kristoffer är tillbaka, min snutt, min älskade!
2. jag tog mig i kragen och bokade en tandläkartid. Det blev idag kl. 16,20. Gulp...
3. jag har en ledig dag! YES!
4. ... tänkte tvätta mina arbetskläder
5. köpa present till pappa som fyller 52 i morgon
6. låna Flugornas herre på bibblan
7. slappa, någon gång idag, bara slappa
8. ... tror jag ska träna också, på pilatesbollen

Trevlig dag på er!

Att bli hållen på halster...

... är inte roligt, men jag vill säga att det händer grejer nu, att det rör på sig och att jag så snart det blivit mer definitivt ska berätta allting från början. Tänkte bara dela känslan av att vänta med fler. Nu väntar vi tillsammans, okej? The more the merrier.

Push - the true story

Fråga mig inte vad jag gjorde där, men jag var på Push i går. Först, när jag kom hem från jobbet runt klockan åtta och åt pyttipanna i soffan och Splash gick på tv, ville jag inte gå.

Jag ångrade att jag hade tackat ja till Charlotte och co. och funderade på att banga som det så fint heter. Så ringde jag henne och bekände mina känslor och hon sa men så har jag också känt, vi måste ta oss förbi det där. Vi måste vara ståndaktiga. För vi går liksom aldrig ut numer, ut som i ut, verkligen ut. Vi kan gå och ta en öl på krogar och pubar, käka middag på restaurang eller hemma hos någon och prata massor eller spela kort eller se en mysig film, vi tar det lugnt. Vid närmare eftertanke eftersom vi inte gillar den där köttmarknaden som händer på avenyn.

Push ägs av Sturecompagniet, behöver jag säga mer? Det var just så äckligt som jag misstänkte, Barbie and Ken's private party, solbränna och likadana kläder (kavaj och blankskor på männen, mycketkortaklänningar och klumpigthögaskor på damerna), champagnebord, vakter som studerar ens klädsel ingående innan man släpps in (vi hade förmodligen inte kommit in om vi inte hade stått på Kentarnas gästlista), fler vakter inuti baren som spärrar av vissa områden där de absolut finaste och rikaste bara blir insläppta, gräddan på gräddan, the shit, Barbie and Ken 0.1. Det handlar inte om att ha kul utan om att visa upp sig och jag känner mig gruvligt obekväm bland sådana människor. Jag har ingenting gemensamt med dem, absolut ingenting. Vi kan inte prata med varandra. Hade stället varit packat med studenter, akademiker, litteraturvetare eller arkitektstuderande eller apotekare, då hade jag kunnat ha kul. Om folk hade gapskrattat och fuldansat och pratat livligt och aldrig, aldrig kastat snedblickar, stått framför toalettspeglarna och tryckt upp brösten och putat med läpparna och burrat håret som en sorts förberedande rit, jäklars. För stället i sig, lokalerna, faktiskt också möblerna, påminner om Kontiki fast lite fräschare. Då hade jag definitivt haft roligt. Då hade jag dansat på bardisken och struntat i att jag blir rosig om kinderna av sprit, då hade jag kunnat festa. Då hade jag kommit tillbaka men nu? Aldrig i livet. Aldrig i livet.

Jag fick i vart fall skakat tass med Kents manager, Totte, som jag tror är trevlig. Jag fick se två av Kentarna riva av skaplig åttiotalsmusik uptwisted. Jag blev starstrucked utan att bli särskilt imponerad, jag menar, hade jag träffat Donna Tartt hade jag inte ens reagerat, jag hade gjort oss till jämlikar för jag ser inte upp till människor, jag ser dem bara, människor, som jag är en. Sedan kan jag känna glädje och nyfikenhet inför någon som kan mer än jag, någon som är skicklig på sitt, som Kentarna. Det finns ett särskilt ljus kring dem. Men starstrucked är väl egentligen fel ord. Jag blir ju inte hänförd och fjantig. Jag vill bara prata med dem, se vad de tycker om saker om ting, om vi överhuvudtaget kan prata.
Det gick dessvärre inte där. Så jag gick hem vid ett och det var så skönt att lägga sig i sängen. Det var det bästa på hela dagen.

Lagom trötter idag...

Tjejkväll!

Med mig själv!  Jag åkte raka vägen hem idag med tanken att laga middag av den där nedrans kycklingen i kylen. Nu värmer jag på gammal mat istället. Jag sov tre timmar i natt, lyssnade efter ljud, saknade Kristoffer, tyckte jag såg en massa spöken i vårt sovrum, rörelser i ögonvrån, så jag är trött. Väldigt trött. Tänkte tvätta mina fötter och äta och sedan se en film, någon riktigt tjejig... I hennes skor?

Fröken Ensam och sommarvärmen

Nu är jag ensam. När jag är ensam, på riktigt ensam, när Kristoffer är långt borta som i Stockholm och besöker en vän, så tar jag mig hem genom stan efter fika med Denise och fylls med en sällsam känsla. Den är varken glad eller sorgsen. Det är som om jag insuper staden, suger in den i mitten av min kropp, alla blanka fönster och doftande trottoarer, människor som sitter på gräsplättar och uteserveringar, himlen som rodnar och spårvagnarnas gnissel. Allting jag upplever filtreras genom mig, jag är värnlös. Jag är ensam, inte längre med någon. Ingen väntar på mig där hemma och jag kan röra mig långsamt, sätta mig någonstans, sedan resa mig upp och fortsätta gå. Jag är med alla som om vi som bor i stan är en familj och jag njuter av den skärande känslan i magen. Jag sätter mig på en spårvagn. Så åker jag hela vägen hem och hit, skriver det här inlägget, planerar en kväll med bara mig, en film som bara jag vill se och kanske målar jag tånaglarna samtidigt. Kanske tar jag ett bad. Kanske lyssnar jag på musik som bara jag vill höra väldigt högt.
Men jag vet att när jag senare ska sova och han fortfarande inte har kommit hem, då kommer det inte att skära i magen längre. Då kommer det att göra ont, så kommer jag sakna.

Min älskade

Idag fyller min älskade år. Jag ska inte nämna hans ålder, han börjar väl få åldersnoja precis som jag. Men jag tänker säga att han är äldre än jag och det är gott som bara den, ha! :) så jag vill ta mitt fyrahundrade blogginlägg till att gratta mitt hjärta och tacka för våra fina år tillsammans hittills.

Jag ser fram emot att träda in i framtiden med dig. Stort grattis på födelsedagen och nu ska vi snart i väg och handla ingredienser till alla bärpajer jag ska baka för din familj som kommer sen. Det blir fint, det.

Dagarna som är dagarna

Det är studentfirande, det är födelsedagar, det är sommargäster från Stockholm, det är pulshöjande telefonsamtal, det är jobb, jobb, jobb, det är VARMT, det är första myggbettet i KNÄVECKET, det är frukter som blir dåliga snabbt, det är bärpajer och vispgrädde, det är mitt-i-livet-ångest. Det är mycket nu. Men jag är här och jag läste klart Elin Boardys Allt som återstår och tyckte den var vacker om än i det mest stillastående laget, eller, jo, det händer ju saker och berättelsen förs framåt men när jag avslutar den är det med en fundering; vad hände egentligen? Det känns som om boken mest skildrar ett liv som inte nödvändigtvis var särskilt, det bara var. Säkert levde en kvinna i början av nittonhundratalet som var lite mer intressant? Boken borde ha handlat om henne. Emma är särskild så som alla människor är särskilda men inte låt-oss-skriva-en-roman-om-henne-särskild.

Så dyker jag in i Vincent Franke och är klart mer road. Jag är en modern läsare, jag är lat och kräsen. Men jag ska allt ha en eloge för att dras till lite mindre mainstream-litt genom att gärna nosa på böcker med särpräglad prosa. Jag älskar vårt fina språk och när någon verkligen kan skriva, verkligen, verkligen kan böja och bända och vrida och hitta sådana där glimrande ord som andra inte alls tänkt på att använda just så, då ryser jag. Det är sann inspiration.
Eloge!

Vägen jag gått

Det började tidigt med sommarlov som regnade bort och sagostunder i Perssons lekstuga, spontana sagor plockade ur luften som vi barn satte ihop medan dropparna föll hårt över papptaket och plastfönstret immade igen och vi låg på rygg på det sandiga laminatgolvet och drömde oss bort. Sedan fortsatte det i skolan när jag lärde mig skriva och fattade tycke för skräck och död och gjorde illustrationer till mina historier i tunna små skolblock. Så dog min mormor och jag var tretton år och hon var femtiosex, och för att förstå livet och döden och människosjälen och vart vi tar vägen när vi tagit vårt sista andetag började jag och min bästa vän, Charlotte Knutsson, att skriva fantasy. De var sagor om liv och död, monster och överlevnad mot tuffa odds och magiska krafter, det var världar bortom vår och spöken mitt ibland oss och vilda vita hästar som for fram över öppna ängar. Vi skrev tolv böcker för hand, vi skapade illustrationer och stora tavlor till våra sagor, vi levde oss in i dem och lekte i skogarna och sydde kläder och gjorde vapen. Vi klädde ut oss till alver när det var maskeradhoppning på ridskolan och låtsades att våra svartbruna skolhästar var kritvita. Vi skämdes när ridskolans personal inte visste vad alver var för något (Härskarringen var långt ifrån filmatiserad då) och ropade upp i högtalarna "här kommer alver och alver", ungerför som Albert och Herbert.

Tids nog började jag skriva på egen hand. Det handlade fortfarande om död och liv och människosjälen och när jag var sexton år besökte jag Inger Erlandsson för första gången, medium, spåkvinna, som hon sa i luren med ett skratt. Jag fick upp ögonen för det obevisade och besökte henne minst en gång per år och när jag var runt tjugo gick jag kurser i medial utveckling och jag satt med under mediala demonstrationer, där medium inför publik förmedlar budskap från andra sidan och vi var samlade där som nyfrälsta. Det kändes fantastiskt och levande och intressant. Mina manus färgades av detta, jag fann min fokus. Jag diskuterade det obevisade med människor vart jag än kom. Jag gick skrivkurser och pratade med skrivlärarna och även den mest skeptiska av dem hade en bekännelse på lager, en händelse han inte kunde förklara, en händelse som han och hans son viftade bort som nonsens men som de båda visste faktiskt hände och som ingen av dem kunde förklara annat än med ord som gengångare och en sista önskan.

Jag älskar att skriva och ibland hatar jag det. Jag drivs av ett måste och en längtan. Jag vet vad det kostar en människa att forma sitt inre i ord som andra kan ta till sig och förstå och oavsett vilka jobb jag får återvänder jag ständigt till mina word-dokument och mina drömmar och mina tänk om... för tänk om?

All tid och allt försakande, all ångest och all glädje, all bitterhet och förtvivlan och alla tankar, alla frågor från min familj som vad ska du göra sen, då? och alla pengar som ska till CSN, allt tvivel jag gått igenom och tron jag återfått gång på gång, alla kläder jag och Lotten sydde, allt spring i skogarna och över ängarna, till och med mormors död skulle få en mening och ett syfte om jag slutligen och sist blir författare till ett förlag. Allt detta, så enormt mycket, vilken lättnad det skulle komma ur det, vilken fantastisk känsla.

Studenten och kluvenheten

Minns att jag var både glad och rädd på min examensdag. Det var en underlig känsla att stå i centrum för allas uppmärksamhet, alla man någonsin känt, vänner och släkt, många var det. Det var också en underlig känsla att stå utan tider att passa och sådant som var obligatoriskt och beslut som fattades ovanför mitt huvud och scheman. Så skymtade jag en ny sorts tid framför mig och jag bestämde.

Direkt efter gymnasiet, där jag läste Handel och Administration (först läste jag Samhäll Media men trivdes inte alls i klassen och hoppade efter en av mina gamla skolkamrater på den linjen hon läste och så var det), fick jag sommarjobb i ett storkök på ett ålderdomshem. Där trivdes jag gott i gänget på fem personer och nya fasta tider och massor av god mat (jag behövde aldrig ta med mig matlåda, lyx!!) och jag blev kvar i 2,5 år och mamma sa "jamen, någon ska ju jobba med det också". Det hade jag inte tänkt och kände vag panik. Skulle jag bli kvar där? Så blev det inte. Däremot tog det slut på ett ofördelaktigt sätt; mitt anställningsavtal, som var ett vikariat, löpte ut samtidigt som jag fick min första lägenhet (mamma sa "nu är du nog redo att flytta hemifrån, tycker du inte?") i Göteborg, en fräsch, nybyggd källarlägenhet i en stor villa i Örgryte som de skulle ha 4500 kr i månaden för (hm...). Jag blev arbetslös och hade sjuk hemlängtan och bodde i en håla i en stad där jag knappt kände någon, en håla som dessutom kostade apa, och utanför fönstren såg jag toppen på gräsmattans strån och jag föll ner i någon sorts själsligt grop. Det tog lång tid för mig att hitta upp igen. Jag fick jobb på Volvo mitt i min arbetslöshet och det varade under sommaren, sedan var jag tillbaka i gropen. Glädjande nog har jag en självbevarelsedrift, jag vill ju bevara mig, och sökte jobb som en idiot. Slutligen fick jag jobb på ett skumt telemarketingföretag, var där i fyra dagar och sa upp mig (jag har alltid haft min ryggrad, kan tilläggas, och jobbet var rent kattpiss) och eftersom man inte får säga upp sig själv och få a-kassa igen bevisade jag fyra gånger om vilken oärlig arbetsplats jag hamnat på. Bland annat var företaget registrerat på svarta listan då det försökt med lite fula knep, ja, jag ska väl inte gå in på detaljer. Jag vann i vart fall bataljen och fick min a-kassa och kände mig låg igen, så som jag alltid gör när jag står i beroendeställning och behöver göra andra till lags, BLAHA... Där och då lovade jag mig själv att aldrig ta a-kassa igen, att jag hellre sålde korv i snålblåst, för a-kassan äter själar till frukost.

Så fick jag jobb som insamlare på Hörselskadades Riksförbund. I samma veva fick jag en skopa energi och spontansökte jobb lite här och där. Slutligen hamnade jag i butik. Sedan i en annan butik. Jag började samla på mig viktiga meriter och goda referenser. Jag läste ett par års skrivkurser. Jag fick jobb i en butik på avenyn. Jag blev ställföreträdande chef. Jag hade chansen att få jobb i en bokaffär och snubblade på målsnöret. Så fick jag ett nytt jobb i en ny butik. Här är jag nu. Sammanfattningsvis var väl den där glädjen och samtida rädslan jag kände på min examen känslor som var väl befogade. Saker väntade på mig, saker väntar på alla dem som avslutar sina studier och för första gången i sina liv får välja själva vart de ska gå. Jag gick upp och jag gick ner och jag höll min rygg rak. Det finns stunder då jag önskar att jag hade tagit fajten, stunder då jag önskar jag vågat stå upp för mig själv och i sann bemärkelse använt min röst, men jag har lärt mig.

Jag minns inget specifikt mål jag hade när jag tog min examen, jag var vilse. Jag visste att jag behövde ett jobb, studier prioriterades lågt och jag kommer från en arbetarfamilj, men drömmen om författarskap har jag alltid närt och burit på. Drömmar är inte desamma som mål. De kan däremot bli mål om man specifiserar dem. Det har jag gjort nu, och om drömmen som blivit mål någonsin ska bli verklighet är det nu. Jag tror aldrig jag varit så nära.

För vi har tagit studenteeen...

... fy fan vad vi är bra. Ja, vi låtsas att keeepan är en vit sak och att jag står på ett lastbilsflak, så har vi det, the thing! Idag tar lillebror gymnasieexamen och vi ska bara käka frukost, sedan bär det av i tjusig prickig klänning eller skjorta och dansskor. Vi förväntar oss en del av den här dagen. Det blir trångt i Valldas trädgård.

Kramelikram!