Detta...

... hade lika gärna kunnat vara jag. WORD.

Trevlig torsdag på er!

Hur är du som läsare?

Feta dina svar:

1. snabb - långsam - det beror i och för sig på. Bra böcker slukar jag, särskilt under semestrar.
2. läser alla ord - skummar en del
3. gillar långa beskrivningar - hoppar över det som inte för historien framåt - bara det tillför historien något, även om det rör sig långsamt kan det vara ljuvlig läsning
4. kommer ihåg detaljer – kommer ihåg i stora drag
5. undviker tjocka böcker - läser gärna tegelstenar
6. tycker om tunna böcker - tycker att tunna böcker ofta saknar något
7. idealboken är på mindre än 400 sidor – idealboken är på mer än 400 sidor
8. tjuvkikar på slutet - läser aldrig slutet förrän boken är just slut
9. väljer efter omslag – skiter fullständigt i ytan
10. läser baksidetexter - undviker baksidetexter
11. väljer boken efter rekommendation - vill helst välja själv
12. rekommenderar ofta böcker till andra – rekommenderar sällan böcker
13. hör det jag läser i huvudet – hör aldrig det jag läser
14. gillar ljudböcker - gillar inte ljudböcker
15. läser främst böcker i en genre – gillar att variera min läsning
16. läser alltid på svenska - läser på flera språk
17. är bra på att komma ihåg böcker jag läst – glömmer lätt bort både titlar och författare - bara de riktigt bra stannar kvar som Donna Tartt, Tana French, Marisha Pessl, kvinnor som skriver tjocka böcker!
18. skriver upp det jag läser – skriver inte upp det jag läser
19. läser varje dag – läser mer sällan - när jag har min egen berättelse i huvudet är det svårt att läsa andra om inte de direkt tillför något till det jag skriver
20. tycker att läsning är avslappnande - tycker att läsning är ansträngande

Skatt, moms, schablonavdrag...

... preliminär självdeklaration, verifikation, kontering, överskott eller vinst, jag tror jag får fnatt! JAG FÅR FNATT!

Någonting att titta på

Voilá! En trevlig liten webserie! :)

Fotografering

Jag smiter emellan med ett inlägg, i morgon bär det av till Stockholm och förlaget och jag vill ge er en heads-up:

• debutantporträttet skrivet och skickat till förlaget
• debutantfotot taget, väntar på godkänt
• smygbörjat på Fågelleken (en författare behöver skriva, det är som terapi och något jag måste just nu)

Bjuder på ett litet smakprov, det blev alltså inte detta fotot! :)

Lite lätt suddigt, och så fick jag syn på något, kanske en fågel, kanske ett spöke, vem vet?

Trevlig helg!

Debutantbloggen söker

Vill bara uppmärksamma eventuella debutanter att Debutantbloggen söker nya skribenter. Kan vara värt att överväga!

Kris

Det är mycket nu, som jag av olika skäl inte kan skriva om här, men det tar av min energi, det äter; kris i familjen, dröm inom räckhåll, kluven på mitten rakt av.
När det här är över kommer jag vara starkare, det är ett jag vet. Just nu, not so much.

Bloggpaus resten av veckan. Vi hörs igen måndagen 24 oktober. Puss på er.

På tal om idioter

Förlåt mig, men just nu har jag inget tålamod med idioter och Ann Heberlein uppför sig snarlikt en idiot.
Hon vill inte prata om sin nya bok men är där för att prata om sin nya bok.

Jag hade inte haft Lasses tålamod. Jag hade drämt mikrofonen i huvudet på henne och skrikit "ut härifrån!".
Men det är ju jag, det.

Bloggpaus

Mitt liv är en skröna just nu. Jag fick igår veta att min morfar är död. Jag åker till familjen i helgen och vet inte när jag nästa gång kommer hinna/orka blogga. Jag är ledsen...

Kram till er, goda läsare.

Min första DEADLINE

17 oktober, cirka, vill förlaget ha mitt debutantporträtt på bordet. Jag har redan skrivit det. Jag visste att det skulle börja med orden Kicki, mormor är död, frågan är bara om den meningen och resten håller, om det alls är ett debutantporträtt, om jag mest fnurrar omkring över 1,5 a4, dubbelt radavstånd? Vi får se. Jag tror jag skickar det i morgon, eller så känner jag lite på det tills jag är säker.

Och på tal om deadlines och så tror jag att jag hittat en nödvändighet i att köpa någon form av touchmobil, kanske en Samsung, som min syster och hennes man lovprisar så förjordat? Jag är inte ett dugg prylintresserad, jag tjänar ur alla mina ägodelar och väntar på att de ska spricka/flagna/självdö innan jag byter ut dem, men ska jag kunna upprätthålla ett eget företag/författarskap, ha koll på mail och blogg och hemsida, och givetvis också ta emot samtal, behövs något smidigare än den gråsten jag har nu. Försökte använda lunchen idag till att läsa lite debutantporträtt för att tjäna in tid och bli klokare, men kunde inte, mobilen bara lade av, och det tröttnar man på snabbt i dessa tider.

Så, veckan ser ut som följer:

1. fundelera på ny, fin mobiltelefon
2. trixa med olika registreringar
3. färdigställa debutantporträtt
4. äta middag med Charlotte och Magnus på torsdag på en skön, polsk restaurang här i Göteborg
5. tvätta på fredag
6. låna svärfars systemkamera på lördag eller söndag och ta en pressbild på mig i kyrkogårdsmiljö, jag tänker svart kappa, höstlöv, kalla granitmonument, kanske en och annan skata, mystiskt.

Kommande vecka, måndag, vill jag att ni sänder all den kärlek och kraft som ni kan till min mamma. Det där privata jag nämnde, det gäller henne, det gäller ett djävulskt besked. Ni kan säkert läsa melan raderna på detta. Mitt liv just nu är smått surrealistiskt, jag kan varken vara glittrande glad eller genomledsen, jag slits mellan två toppar som en linbana.

Kram på er.

Skrivdag

Idag är en skrivdag, typiskt att jag jobbar, det känns så snart jag vaknar, den där kittlingen, energin som är klar och drivande, som måste användas direkt, och lusten till att skriva blir enorm.
Jag gjorde en stor genomläsning av Vildhundarnas skog i helgen, vilken ryslig bok jag skrivit, blev illa berörd! Märker att Hannas kapitel därför blir än mer viktiga, de tar tillbaka och omhuldar, allting kommer bli bra, hon ser till det. Ska försöka plita ner när jag kommer hem ikväll. Men så ska jag handla present, sedan ska vi iväg och storhandla, tiden går. Ni vet, det där vanliga som kallas livet och alltid händer.

Hoppas ni får en god start på veckan, och en bra dag!

Kram kram!

Livets träd

Den här filmen skrev Göteborgs-Posten ofantligt fint om, jag tror minsann recensenten tyckte att filmen förändrar tittarens sätt att betrakta livet, att filmen kan göra så, att den är så makalös. Det är alltså en av årets MÅSTE-SE-filmer.

Här har vi trailern.

This one goes out...

... to the ones I love.

Jag vill säga tack till alla er som läser här, som lämnar superfina kommentarer och stöttar mig nu. Jag vet att jag varit omåttligt sur i mina inlägg bara för ett litet tag sedan, det har varit mycket, här och privat, men jag ber om ursäkt för det. Jag är så glad att ni finns, att ni läser, kommer med så rara saker att säga, det knyter sig i halsen på mig och är precis vad jag behöver. Jag förundras över vilken grej det här har blivit, denna att vilja skriva och publiceras, vi är ett helt gäng med författardrömmar och bloggar, och vi hittar varandra här över, vi hjälper varandra och stöttar, finns med varandra i varje viktigt steg. Mina goda läsare - denna är till er.

Tårtkalas

Det behövdes ett rejält tårtkalas med skumpa och cider för att jag skulle förstå. Sakta och smått smyger det sig in i varje handling, varje ord, varje blick, varje val och tanke, att jag är författare nu. Jag förväntade mig inte en helomvändning, dagen då förlaget ringde, jag hade inga förväntningar alls, det skulle vara som vilket jobbförslag som helst, tänkte jag. Men efter samtalet tuggade dagen på som vanligt, jag var bara lite tröttare, jag hade just haft en enorm adrenalinrush, och sedan kände jag mig rentav deppig, så bannade jag mig själv för att jag kände mig deppig och inte glad och då blev jag ännu mer deppig och sedan grät jag en skvätt, så kändes det bättre, men herre Gud, stora förändringar är inte lätta, även om de innebär en dröm uppfylld. Någonting tar slut här och nu, min kamp är över som den såg ut, jag är inte längre kvar i den utan i något annat, något jag ännu inte identifierat och blivit vän med.

Idag kom familj och vänner på tårtkalas. Kristoffer hade köpt två moussetårtor från Ica Maxi (rekommenderas!!), den ena med ett lager choklad och ett lager hallon och den andra med kakbotten och ett lager passionsfruktsmousse. Till detta rosévin som bubblade, flädercider, kaffe, sådana där avlånga munkar med choklad och kokos, vad de nu heter? Lillebror gissade på kokostopp men fick motargument, jag slängde in munkfingrar och det gick inte heller hem, de stod i glas och spretade som blommor lite här och var i lägenheten och mina nära och kära gick och mumsade på dem.

Nu känner jag mig glad, uppfylld av kärlek, det har gått fram nu, det har slagit rot. Min svåger sa att jag kommer föra familjenamnet vidare och det är ju sant, det kommer jag, och min syster säger gång på gång hur stolt hon är över mig och jag blir alldeles rörd, det blir så känslosamt, och Bo Kaspers Orkester sjunger skriv en bok som alla läser [...] vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö. Det jag publicerar kommer att finnas kvar efter att jag dör. Jag lämnar ett avtryck i världen som jag faktiskt aldrig tänkt på.

När jag tänker framåt tänker jag jag måste maila Skatteverket och fråga hur sjutton jag startar en enskild firma och vad jag ska kalla honoraret från förlaget för något, inkomst av tjänst? och jag har nog några kataloger från Svensk Bokhandel som jag kan researcha lite i, kolla in tidigare debutantportätt, hur många ord, vilka ämnen och kommer jag vara med i tidningen? Vad ska JAG säga? och åh nej, bara jag inte blir igenkänd på spårvagnen på väg till jobbet på morgonen, jag kommer rodna hett och djupt. Även om det inte är särskilt sannolikt att jag blir igenkänd men ändå, tankar har en viss vana av att skena.

Den 20e oktober träffar jag mina förlagskamrater för första gången, då blir det tripp upp till Stockholm. Förmodligen blir detta det sista som behövs innan det inte bara är en rot, utan en fullt utslagen blomma.

Ett inlägg om hur man aldrig ger upp

Teoretiskt sett är det ganska enkelt att kämpa. Man får en idé, man prövar idén, man upptäcker att det finns fler som prövar samma idé, man får ångest, kanske panik, man prövar lite till för att man blir sur, så hittar man en nisch, man gräver lite i nischen, man trillar ner genom en dold lucka, man hittar ett eget rum, man prövar ordentligt, man tror man är bra, man tror man är färdig och lanserar/skickar till förlag/försöker sälja in/målar på färg, så blir det pannkaka/refuserat/inte köpt/fult, man faller tillbaka, man blir uppgiven, man drabbas av tvivel, man undrar vad man håller på med, man vilar i några dagar, man känner en kittling någonstans i kroppen, en nerv som aldrig förut funnits där, en retlig jävel, man kliver in i sin nisch, man öppnar luckan, man kliver ner i rummet, man bygger vidare, man har nya idéer adderat till den gamla, andra vinklar och vrår, annat ljus, andra färger, man filar, man lär sig, man hårdnar och mjuknar på samma gång, man formas. Man är färdig. Man skickar in, man refuseras, det hela börjar om men med en liten skillnad, den syns inte utanpå, den känns knappt men något har hänt, man fånglor på luckan i nischen, man undrar om det finns fler luckor, man kliver ner i rummet, man söker utefter väggarna. Hur enveten är du? Hur hoppfull är du? Hur noga är du?

Man lär sig, efter ett visst antal försök, att det man gör inte är detsamma som det man är, man börjar göra det som är bra för det man gör, inte det man är, man tar hjälp av andra som skriver, man går kurser, man gör sin research, man börjar ta det man gör på allvar, man tvivlar, man hatar, man undrar vad man håller på med, man gråter lite, man älskar. Man har fått fina kontakter under tiden som passerat, man lär sig tugget, man inser. Man släpper taget. Man lär sig lyssna, ge sig hän. Man prövar någonting nytt ur det gamla. Man vördar sina lärdomar. Man känner ödmjukhet. Man bygger igen i det dolda rummet, man hittar ett fönster att öppna, det kommer in ljus och luft, man känner hopp, man skickar in, man blir refuserad men med ett par hoppfulla ord som gör hela skillnaden, man bygger igen. Man bygger, och bygger, och bygger, man lyssnar, ger sig hän, prövar att pröva det man redan prövat fast bättre, man vördar, hårdnar, mjuknar, man ger upp. Man blir alldeles stilla, man känner nerven reta någonstans i kroppen, man känner begäret, man känner behovet, besattheten, är man sjuk?

Man hoppas inte längre, man gör det man gör för att man gör det, man måste, man vill, man hatar, man älskar, man är.

Man lyckas.

Mitt livs hittills svåraste beslut

Hur mycket ska man skriva på en blogg, egentligen? Jag väljer att inte nämna några namn här och nu, så hoppas jag att ni som ändå råkat läsa vissa förlagsnamn har glömt dem...

... för det är nämligen så att ett förlag har tackat ja och vill ge ut min bok. Samtalet kom idag.

Det är också så att de förmodligen inte är ensamma om detta; ännu ett förlag är intresserat. Två förlag, ett manus, och så jag, en ekvation smått förvriden, vansinnig, underbar, verklighetsfrämmande, händer detta verkligen?
Jag har några dagar på mig att fatta mitt livs hittills svåraste beslut; förlag ett, eller förlag två?
Fattar ni?! Jag ska VÄLJA. JAG.
Herre Gud...

Gissa om skumpan ligger på kylning. Jag behöver en bläcka.

Tillbaka i stan

Vi är här nu, ville mest säga det. Jag är inte på topp, grubblar väl för mycket, men helgen har varit underbar. Sol och salta vindar, doften av höst, så kom dimman varje kväll och svepte in skenet från grannarnas fönster. Vi har ätit gott, tagit långa promenader över Hallandsåsen, läst, klippt gräset, tvättat bilen, sovit.

Katterna har mått. Det första Ebba gör när vi släppt ut dem i lägenheten är jamar; hon ställer sig för sig själv inne på toaletten och hennes ihåliga rop går igen i badkaret. Alltså är inte någon av oss särskilt glada i att vara tillbaka. Vi är en husfamilj nu, vi blir det mer och mer som en form av övergång.

I morgon får jag, förmodligen, ett besked. Det händer mycket i kulisserna just nu, mer än jag vill eller kan skriva här. Först i morgon får jag väl säga något, hoppas jag.

Detta kortet är från förra året, eller är det förra igen? Jag har verkligen minne som en guldfisk...