Det är så man blir lycklig

Vad skulle hända om du inte tog dig hem idag? Om du förolyckades i trafiken? Om någon av dem du älskar förolyckades, eller drabbades av en sjukdom, eller tappade sin kärlek för dig?

Föreställ dig att någonting händer som särar på dig och dem du älskar, dem du träffar varje dag, dem du, faktiskt, handen på hjärtat, tar förgivet, och sedan, när det inte blir så, när de kommer hem tryggt och säkert och du kan krama dem och pussa dem och säga att du älskar dem, känn tacksamhet, och lev nu. Istället för att fokusera på det som inte fungerar, som haltar och stör, tänk större, istället för att skjuta på roligheter, gör det nu, tillsammans. Tänk, att du får träffa han eller henne eller dem varje dag utan någonting som hindrar er, tänk, så lätt ni har det, tänk, vilken tur ni har, tänk, vilken fin historia ni har tillsammans och hur mycket den är värd, och säg allt detta till varandra. Lägg värde i det. Ha vett att förstå att du har tur som har dem, som är älskad av dem, och påminn dig varje dag om att det kan tas ifrån dig, att du en dag ska förlora dem du älskar, och känn tack i ditt hjärta och älska nu.

Samma sak är det med det materiella, jag är så tacksam för allting jag har och äger trots att det inte är pinfärskt allting, trots att en hel del är ärvt eller hittat på loppis, för tänk, jag och Kristoffer har varandra, tänk, att vi har vårt drömhem nu, tänk, att vi har fungerande adventsljusstakar i varje fönster, att vi har fina, röda julkulor att hänga här och där, att vi har en god säng att sova i och fina sängkläder (trots att de inte är senaste modet), att vi har kläder på kroppen som sitter bra och skor som är bra för fötterna (trots att de är från förrförra året), tänk, att jag kom hem idag och han också, tänk, att vi får den här kvällen tillsammans, att vi kan laga mat, lyssna på radio, greja med våra projekt, prata med varandra, krama om varandra, tänk, att det är så fint och tänk, att det är det finaste jag har.

Tänk större. Titta på ditt liv, särskilt nu, och påminn dig själv varje dag, så du känner tacksamhet varje dag. Det är så man blir lycklig.

Ännu mer

Nehej, jag behöver tydligen en längre paus. Man ska lyssna till magen, kroppen, allmänkänslan, och den säger mig att jag ska hamstra energi nu, att jag ska förkovra mig i julgott och tända ljus och lugn, ladda batterierna, träffa nära och kära, sådana saker, och inte bry mig om att prestera särskilt mycket.

Jag har lite teman jag tänkte köra i framtida inlägg, som hur man (läs: jag) inleder en roman, bygger en dialog, skapar dramaturgiska bågar, inte för att jag tror jag är expertis på dessa områden utan för att ge ett exempel och säga vad jag kan och tror och tycker.
Jag ropar när jag är på gång igen, kanske tar igen mig veckan ut, eller skriver här i morgon igen. Vi får se.


Hoppas allt är väl med er där ute, och att ni gör som jag och laddar ikapp er lite.

Paus

Den där hjärnstressen är osynlig men där i allra högsta grad. Jag har bestämt mig för att ta denna helg till att använda energin/lusten till annat än skriv, som att julpyssla, laga god mat, fokusera på Kristoffer, lyssna på honom, för när jag skriver sjunker jag in i mig själv och är ingen vidare lyssnare. Jag är ingen vidare på att vara i stunden, i kroppen, heller, och när jag blir sådan, dålig på det, är det någon som viskar i mig "var är du?". Då ler jag för mig själv och tänker jag är här, så även mormor tycker jag borde lugna mig lite.

En lite pausfågel, något att tänka på, så hörs vi kommande vecka. Puss och kram!

Dagens citat

Tänkte citera Sisela Lindblom ur tidningen Fokus 23-29 september i år, då det var så slående sant för mig:

Jag skriver bäst på morgonen. Men jag har nu lärt mig att det finns dagar då man inte kan skriva. Fast det är dagar då man inte kan göra något annat heller. Och de kommer med jämna mellanrum. De är ganska jobbiga. De är hemska. Men de går inte att fly bort ifrån. De ingår.

Så är det! Precis så! De dagar jag planerat att skriva men inte lyckas är de dagar då jag inte får något annat gjort heller.

Hur lägga upp sitt skrivande

Jag skulle gärna vilja veta mer om din bok och hur du lägger upp skrivandet, om du vill dela någongång.

Detta är ännu en läsarfråga/uppmaning som jag tänkte ta ett inlägg till att svara på, jag tycker det är jätteroligt att ni vill veta mer! Då känns mitt bloggande desto nödvändigare! :)

Vad jag upptäckt genom åren (nu låter jag sådär gammal igen...) är att skrivandet är väldigt individuellt, och att det knappt finns några rätt och fel när det kommer till strukturen, det vill säga hur du som skribent lägger upp ditt projekt. Givetvis får det gärna ha en början, en mitt och ett slut, men användning av synopsis, research före eller under eller efter, visionboards eller inga visionboards, inspirationsmusik eller ingen inspirationsmusik, tysta små skrivkamrar eller stimmiga kaféer, allt är rätt så länge det fungerar och hur man ska lägga upp sitt skrivande blir därför en smaksak, mer än att rätta sig efter en mall.

Jag har titt som tätt haft svårt för att knyta ihop säcken, så att säga, om jag inte från början bestämt mig för hur det ska sluta. Det var vad som gjorde Kaninhjärtat så mycket bättre, jag visste slutet, alltså är jag en sådan skribent som behöver veta slutet i början för att få bästa tyngd och fokus genom hela manuset. Sedan vet jag att det finns de som menar att man inte bör jobba så, att man bör låta skrivandet få ta vägen dit det vill, men det är ju rätt enligt dem, inte enligt mig.
Samma sak gäller synopsis, jag använder mig av ett mycket utförligt sådant då jag ser fördelarna i att kunna överskåda, ändra om, stryka, rätta till, utveckla och så vidare på synopsbasis, än att behöva göra det när man skrivit ett helt manus och har massor av text att rådda med. Det är väldigt skönt att få en idé, fantisera om den i några dagar och sedan skriva ner den i korta, kapitelliknande stycken, än att påbörja en roman direkt och behöva vänta med att skriva de där fina scenerna man redan vet om men som ska hamna i mitten eller i slutet. Däremot, med detta sagt, blir det alltid så att jag när jag skrivit ungefär halva manuset ändrar om i synopsis då jag märker vart det barkar, alltså är varje synopsis i början alltid en skiss, inte ett måste, utan ett levande dokument. Slutet behåller jag, men vägen dit ändrar jag, då följer jag min magkänsla.
Därutöver använder jag mig av temamusik, alltså låtar som ger fin ton åt manuset (Kent gav massor av toner åt Kaninhjärta...), och sedan bär jag med mig musiken i min Ipod och lyssnar på den till och från jobbet, kanonfin tid att ägna åt sitt skrivande, det skapar dessutom längtan och lust att inte kunna skriva direkt, utan istället kludda ner tankar och känslor på lappar som hamnar i botten på handväskan, eller i mobilen i form av sms sparade i Utkast.
Vilket för mig in på ännu ett tips; anteckningsböcker. Ha en liten i väskan och en större, finare, hemma, kanske vid din säng, där du kluddar innan du ska somnar, eller när du vaknar och har drömt någonting passande...
Jag använder mig också av visionboards. Det är någonting nytt för mig! Men väldigt, väldigt bra. Jag har visat det förut men här kommer det igen:

Visionboard till Fågelleken, ett manus jag skriver nu med Kaninhjärta i färskt minne, tänkt som uppföljaren.

Sammanfattningsvis:

1. om det känns bra för dig och inte påverkar ditt manus negativt, bestäm dig för slutet redan i början. Vill du hellre låta magkänslan styra, låt den göra det, du vet bäst vad som fungerar.
2. använd synopsis, det behöver inte vara kronologiskt eller utförligt, men skriv ner scenerna som kommer till dig, klipp och klistra, pröva dig fram, men använd synopsis, jag kan inte komma på en bra anledning till att inte.
3. temamusik är finemang, ungefär som tonsättningen till en film, det ger stora känslor och tankar och mycket energi!
4. skrivböcker! Särskilt fina sådana, som Moleskine, för känslans skull...
5. visionboards har gett mitt skrivande mer tyngd, det att faktiskt få se hur karaktärerna ser, eller såg, ut, och även vad de omger sig med, deras miljöer.
6. gör din research, även om det känns motigt (jag tycker det, exempelvis att behöva ringa upp och störa en onkolog med en massa frågor om cancersjukdomar), åk till platserna, ta kort (sådant jag själv verkligen skulle behöva göra), det ger mer kött till din historia.

Det är i princip såhär jag kommit att lägga upp mitt skrivande, efter alla turer. Förmodligen kommer det ändras med tiden.
Såhär ser det ut där jag sitter, och jag behöver ha det absolut knäpptyst om jag ska kunna sjunka ner i min egen värld:

Observera kulturkoftan! Jag har även sådana där stickade, långa fingervantar med avklippta fingrar så jag inte fryser, och tjocka strumpor till fötterna, och en mjuk kudde till ändan, bra grejer, det.

Grimm

Det här är gillar jag. Börjat gå på kanal 6 kl. 20, torsdagar. Pilotavsnittet har vi missat, men det går att se här:

http://www.mopvideo.com/grimm-s1e1-pilot/

Inspiration, inspiration :) tills Game of Thrones andra säsong...

Vad hände med den döde mannen?

Hej Christin! Vad hände med Död mans grepp? För visst är väl det den senaste boken du skrev? Och Kaninhjärtat är en tidigare?

Jag kan nog ha varit lite luddig på bloggen om vilket manus som är vilket, det är luddigt även för mig, och jag överväger stundtals att dra ett streck över alla tidigare manus hellre än att behöva förklara, liksom låta det bli historia.

Å andra sidan är alla tidigare manus, allt mitt tidigare slit, anledningen till varför jag står här nu som författare. 

Därför tänker jag göra ett ärligt försök att skissa upp mina tidigare manus i någorlunda kronologisk ordning, så jag kan peka de nyfikna hit och även mig själv de gånger jag känner mig tillfälligt senil:

1. tre prinsessor (observera gemenerna!), skapades i slutet av 2006, början av 2007, och handlar om fyra tjejvänner som vuxit upp tillsammans, bor i Göteborg och har varsina problem, en av dem är död, en annan är synsk, det är så det börjar, och refuseringarna trillade in så jag skrev
2. Fri, där jag vred och vände på historien om Birgit, Simone, Agnes och Johanna, försökte med ett annat perspektiv, ett annat grepp, tills jag fick fler refuseringar och ändrade titel, perspektiv och grepp och skrev
3. Mellan dig och mig finns ingen himmel, som sedan rann över i
4. Duett, men det var hela tiden samma historia, samma stomme, jag ville så gärna att det skulle handla om dessa tjejer, så kom fler refuseringar och jag började bli trött, lite less, men jag gav mig inte, jag skrev
5. Nattljus, där Birgit och Simone berättar vartannat kapitel och Simone tar upp deras gemensamma historia, det är fint, nästan så att jag blir sugen på att...
6. Halo blev nästa titel, men manuset är detsamma som Nattljus på ett ungefär, och sedan skrev jag
7. Ljus till dem som vandrar genom natten, där ett psykologbesök är navet och utifrån det, i stil med Forest Gump, berättar Birgit om sitt liv som ett synskt barn, och sina vänners liv, mest med fokus på Simone, vilket gav mig idén till
8. Rostfågel, som handlar om en finare familj, en snäv relation mellan en mor och dotter, en dotter som väljer att bo hemma hellre än att ge sig av och såra dem hon älskar, här bytte jag namn från Birgit till Elin då Birgit (varför valde jag någonsin detta gamla namn?) var så tantigt, men... det gav mig idén till
9. Död mans grepp, där Birgit/Elin fick sitt riktiga namn; Hanna, och när DMG var skrivet bestämde jag mig för att nu, NU, får det ta mig FAN räcka. Nu är Birgits/Elins/Hannas historia skriven på alla tänkbara sätt, jag har gnott och putsat och skrapat, det finns inga mörka vrår kvar, det är dags att våga släppa taget, att våga skriva om helt nya personer med helt andra egenskaper, så jag skrev
10. Kaninhjärta

Och jag skrev mitt livs bästa manus.

Det är skrämmande att titta på den här sammanfattningen, inte konstigt att jag ett tag undrade om jag var besatt... Hur som, detta, sammantaget, är min debut, detta är alltsammans Kaninhjärta för Kaninhjärta hade inte funnits utan det tidigare slitet, och det vill jag vara väldigt öppen med. Oftast framställs debutanter på ett visst sätt, här är Joppe med sin debutbok och allt är så ljust och fräscht, men det är sällan så verkligheten ser ut. Min verklighet är denna, min debutroman kom inte som en blixt från det blå och allt har sannerligen inte varit ljust och fräscht, det mesta har varit slit, och jag har älskat det, jag älskar det, jag kommer alltid, alltid att älska det.

Japp, såhär såg jag ut på ett ungefär när jag började envisas med samma manusidé, ung, fräsch, på GÅNG. Herre Gud...

Drömprat

Tydligen pratade jag i sömnen i natt, enligt Kristoffer, och han tyckte jag var så rolig att han skrev ner mina ord.

Jag sa, snabbt; "Stickande kommer här, stickande kommer här. Vad är det som kommer stickande? En pinne!" Så höjde jag armarna upp i luften som om jag halade in någonting. Och jag har inget minne av vad jag drömde just precis klockan sex på morgonen, men tydligen om någonting stickande.


Trevlig söndag på er! Själv ska jag och Kristoffer bruncha med svärfar och co. på Ritz. Fint ska det vara.

Ännu ett...

... vackert och trolskt omslag. Jag gillar fotografier/målningar av en ensam flicka, hon ser liksom skör ut, utsatt, och samtidigt så stark att hon bär jorden på sina axlar.



Trevlig helg, hörni!

Vill du bli mer galen nu?

I oktober förra året hade jag en dröm. Jag vet hur det låter, but stay with me. Det blir rentav ännu mer luddigt. Men jag, som gillar paranormala aktiviteter och möjliga liv efter detta, tycker det är smått fascinerande.
Och lite läskigt.
Jag var mitt uppi ett brödjobb som tog på mina krafter av många skäl och funderade på att säga upp mig. Jag tappade hår, gick ner i vikt, kände mig oerhört stressad och nergången. Så drömde jag en natt att jag var under mark tillsammans med en annan kvinna. Där var mörkt och jag visste att jag måste rädda henne, vem hon än var. Vi sprang tillsammans uppför en sluttande, underjordisk gång. Jag vet inte när jag förstod att det var från min chef vi flydde, från min chef jag skulle rädda henne. Så nådde vi luckan upp till marken och där står chefen med pengar i händerna. Han betalar mig (och jag tar emot), kvinnan och jag klättrar upp till ett Liseberg i lågor, det brinner som satan, och jag börjar gå. Då hoppar kvinnan upp på min rygg och samtidigt som hon smälter in i mig väser hon i mitt öra så nära att jag kan känna hettan från henne; vill du bli mer galen nu?

Vem vill slå vad om att kvinnan jag räddade var jag själv? Kvinnan och jag i underjorden (helvetet), chefen vid luckan upp till livet (satan själv) och ett nöjesfält i lågor (inget mer roligt för dig, inte). Pengarna (lönen för mödan) och min fråga till mig själv om hur mycket mer av det här som jag vill tåla.
Spännande, eller hur? Åtminstone såhär i efterhand. Då var det obehagligt, på snudd till vansinne, och jag väckte Kristoffer och vi låg vakna en stund och pratade om drömmen. Det måste ha varit mitt undermedvetna, eller något annat, som talade till mig, som försökte väcka mig.

Och vad hände sedan?
Jag sa upp mig, jobbade jul på en bokhandel nära Stugan och fick tillbaka mitt hår. Nu lever jag lycklig i alla mina dagar. Nästan.

Har ni drömt märkligt någon gång?

Fantastiskt vackert omslag

Fotot, färgskalan, typsnitten, de små accenterna, ALLT är FANTASTISKT

vackert och suggestivt med detta omslag. ME LOVE.

Isabella

... var visst PRECIS utanför mitt jobb idag. Spännande.

En liten parentes bara.

Om jag vore fotografen hade jag stått med ryggen mot mitt brödjobbs entré. Det ni!

Min förvärvade kunskap: följebrev

Asch, jag är inge vidare på följebrev, eller säljande texter överlag, jag bävade inför Kaninhjärtas baksidestext innan förlaget lugnade mig och sa att de fixade sådant.

I början gjorde jag samma misstag med följebrevet som jag gjorde med mina manus, det

1. var för långt
2. handlade till stor del om obetydligheter, alltså sådant förlagen inte vill eller orkar veta
3. hade en övergripande självgod ton

Det jag har lärt mig är med andra ord att

1. hålla det kort
2. fokusera på manuset, även när jag berättar (väldigt kort) om mig själv och varför jag skrivit just detta
3. hålla en ödmjuk ton

Ett tips är att läsa böckers baksidestexter och använda sig av samma uppbyggnad för att berätta om sitt eget manus. Ett annat är att rådfråga någon som jobbar med text, exempelvis en copywriter (jag fick mina goda råd från Jenny Milewski). Ett tredje är att skriva utefter en röd tråd, så att allting låter fokuserat på manuset. Ett femte är att få ihop en kort presentation av dig tillsammans med en sammanfattning av manuset på en och samma a4, då menar jag med 1,5 radavstånd och kanske också lite större höger-, vänster, över- och undermarginal.

Sedan de där klischéerna ni säkert redan vet, men som jag ändå känner ett behov av att påpeka; låt bli att

1. berätta om människor som läst ditt manus och gillat, särskilt inte om dessa är din mamma, din pappa, din mormor
2. citera inte tidigare lektörsutlåtanden och dylikt, det är att skriva förlagen på näsan och tala om för dem vad de ska tycka (låt dem bilda en egen uppfattning)
3. spå din kommande boks framtid (den kommer revolutionera...) (berätta däremot gärna vad du har för mål med ditt manus/författarskap)

Mattias Boström om att skriva följebrev.

Skulle jag skriva nytt följebrev nu för Kaninhjärta (jag behövde aldrig skriva följebrev för manuset, det följde i Död mans grepps kölvatten) skulle jag fokusera på manusets övernaturlighet, och när jag presenterar mig själv skulle jag berätta om mitt eget intresse för spöken.

Det gjordes bra musik förr

Booked

Det här var mig en riktigt bra sida. Dagens tips!

Min förvärvade kunskap: vart skickar man manuset?

Det här blir ett förhållandevis kort inlägg, för saken är enkel; du skickar manuset till förlag som ger ut detta slags manus. Antingen läser du på deras hemsidor, skickar ett mail och frågar eller chansar, exempelvis som Camilla Läckberg (som valde Warne Förlag i början, ett förlag som ger ut fackböcker men vars ägare hade en sommarstuga i Fjällbacka och därför fastnade för hennes manus...) gjorde. Det är heller inte fel att kika på de mindre förlagen, både Läckberg och Hellberg började på små förlag och hamnade senare på Bonniers.

Ett bra sätt är att maila förlagen en kort sammanfattning av manuset och dig själv och fråga dem om de är intresserade. Svarar de ja skickar du en fråga till; får jag maila in manuset direkt till dig, eller någon av era redaktörer?

Om du får ett ja, särskilt av ett förlag som har som regel att vilja få det per snigelpost, grattis!
Om du får ett nej, sedan en beskrivning av hur de vill ha manuset, gör precis som de ber om.

Här har du en lista över Sveriges förlag.

Fars dag 2011

Vi har haft en god helg, som jag hade på känn. Middagen igår var livad, vi spelade ZOMBIES!!!, ett brädspel där man bygger spelplanen allt eftersom och dödar zombies, så klart, men de var av plast :) Idag åkte vi till Vallda och träffade familjen, åt gott, pratade om allt som hänt och händer. Det är så härligt att leva när de finns till.

Jag och min systerdotter, Theya

Mitt fadderbarn tillika systerson, Algot.

99 % själ

Efter vad som hänt i mitt liv det senaste är De goda helgerna ännu mer viktiga. En av dem inleds idag med hemmalagad middag, tända ljus, mysfilm och choklad (nötter, sura band, öl, salta pinnar), för att fortsätta i morgon med sovmorgon, fri tid, baka kaka till kvällen, promenad till Systembolaget, köpa gott vin, på kvällen middag hos Charlotte och Magnus, för att sedan avslutas på söndag med "gås"middag hos mamma och pappa i Vallda (pappa köpte kalkon, så atteee...)

Just precis i denna stund känner jag så stor tacksamhet och glädje över att vara just precis där jag är, omgiven av just precis dessa människor, att kroppen nästan inte känns, som om jag svävar fram, 99 % själ.

God helg på er, allihop! Ta hand om varandra.
Lite bilder från mitt Vallda.

Bonnier kan ta sig i röven

Bonnier-världen har aldrig väckt min empati. Snarare läser jag om den ena taffligheten efter den andra (storhetsvansinne?) och nu, när det beslutats att lägga ner tidningen Your Life, tidningen som är som en framgångssaga, tidningen som jag prenumererat på sedan start och verkligen tycker om, för att "konceptet inte bär sig", ser jag som rent skitsnack. Bullshit. Konceptet bär sig, det framgår tydligt - det känns som om det ligger en hund begraven i detta, som om nedläggningen av tidningen är personlig, för det finns ingen faktisk grund.

Hur mycket mer ska en tidningen behöva bevisa sig för att överleva inom Bonnier-koncernen?

Yourlife-redaktionen har skapat ett omtalat helhetskoncept med magasin, sajt och hyllade event som har berört både läsare och annonsörer, och attraherat många kända profiler. Vi har utsetts till Årets nya Tidskrift i Tidskriftsallsvenskan och har nominerats till Årets innovation av Sveriges Tidskrifter.

Att spå i orkidéer: uppdaterad

Först kom ett par nya stänglar, de står för en ny stor händelse, de knoppades som de skulle. Sedan kom stänglar lite varstans, där jag minst anade det, vilket förmodligen står för oväntad framgång, att det blir mer och större än vad jag tror, säkert också vackrare.

:)

Dagens flum!

Besatthetskärlek

Det är lätt att bli kär när man lyssnar på gamla godingar. 80-talsmusik låter så disco/hjärtknip/längtan/besatthetskärlek på något sätt, det är fint.

Min förvärvade kunskap: refuseringar

Att förvänta, om man menar allvar med sitt skrivande. Det hör till de extrema ovanligheterna att en gröngöling klämmer ur sig ett manus så pass slipat att förlagen nappar direkt. Så, som sagt, menar man allvar med sitt skrivande måste man bli tjockhudad, ödmjuk och villig att göra vad som är bäst för manuset, inte för en själv.

Och bara för att visa hur rutinerad jag blivit på det här med refuseringar har jag en hel låda här hemma där jag sparat dem, både de standardiserade som de riktade, tillsammans med de sju (!) föregående versionerna av Fågelleken, vi kan kalla dem Förfäderna, idén såg helt annorlunda ut när jag först började skriva den, och den är bra mycket bättre nu än den var i början (i början var den trams).

Min uppfattning av refuseringar är

1. du ska vara glad varje gång du får en, oavsett om den är standardiserad eller riktad, var glad, för somliga av oss får inte ens det, somliga av oss väntar i månader på ett förlag som har glömt att skicka refuseringen, de har bara refuserat, i all ovetskap, och gått vidare med sina liv
2. får du en standardrefusering behöver det inte betyda att du har skrivit ett dåligt manus, men det kan betyda det. I vilket fall som, om du menar allvar med ditt skrivande, bör du ta en runda till med manuset, kanske flera rundor, och fundera över skrivkurser, skrivsajter eller en kunnig lektör.
3. får du en riktad refusering, reagera. En förlagsnisses tid är dyrbar, har hen då tagit sig tid till att skriva några rader om varför de refuserar (även om det mest innehåller kritik) betyder det att du och ditt manus har något. Läs vad de skriver, även om det svider, låt det smälta i någon dag eller två och se sedan om du kan göra ändringarna i ditt manus utan att fördärva det. Var då ärlig mot dig själv och ditt manus, gör vad som är bäst för manuset och undra; blev det bättre? Förlagsnissarna vet mycket mer än vad du gör, bör väl tilläggas; de vet vad som säljer.  
4. varje gång en refusering kom blev jag förbannad, och min frustration/irritation är också mitt bränsle. Är jag inte nöjd far jag fram som en illbatting - reagera gärna så, för det funkar. Sedan får man så klart bli ledsen, det brukade jag bli också, sedan åt jag choklad, blev missnöjd och for fram. Refuseringar kommer att komma, ofta, försök ta dem som en dålig vana och korrigera därefter.
5. spara på dem, de kan vara roliga att bläddra i senare, som nu, för mig. Många av dem stärkte mig till att vilja mer, till att gå vidare, somliga av dem var riktigt trista, och alla bidrog till att föra mig framåt.

Jag skulle också vilja dela med mig av ett tips vad gäller refuseringar, eller all slags kontakt med förlagen (det här lär jag få smäll på fingrarna för); etablera en. Kontakt, alltså. Eftersom jag alltid har varit en otålig flicka tog jag de chanser jag fick till kontakt, jag mailade och frågade saker, fiskade efter intresse (kort sammanfattning av manuset och frågan kan det här passa in i er utgivning?), i början var jag väldigt gå-påig (stackars Damm), sedan blev jag mer tålmodig (förlagsnissarnas tid är verkligen dyrbar), sedan slutade jag ställa all möjlig sorts skitfrågor som en förevänding till att föra en dialog med förlagen och började istället lära mig saker (som vart manuset tar vägen först, vem som läser det sen, vem som fyller vilken funktion, hur lång tid det tar om man kan förvänta sig ett positivt besked (5 månader...)). När jag hade en etablerad kontakt på varje förlag kunde jag enkelt maila dem och fråga vad som hände om det drog över tiden (2-3 månader) eller om jag börjat skriva på ett nytt manus och ville informera dem om detta, eller om de valde att refusera (vilket ju alltid hände, i princip) men tog det med mig per mail och bara därför, för att vi redan hade kontakt, förklarade mer ingående varför, hur, vad, när, ändringsförslag och synpunkter som var oerhört värdefulla.
Ibland var det som att vrida den sista droppen ur en torr trasa (de svarade aldrig) till att inte alls vrida (svaret kom samma dag), i vilket fall som är detta ett väldigt bra tips och berätta inte för någon att det var jag som sa det.

Att spå i orkidéer

Ibland är jag sådär skönt flummig, jag medger det, det ÄR jag. Jag letar efter tecken på att och jag spår i saker, som orkidéer. Å andra sidan stämde det första gången. Såhär flumtänkte jag; innan den sista blomman trillat av kommer någonting STORT att hända.
Det hände, med någon dags felmarginal; Gilla Böcker visade intresse samtidigt som Damm Förlag, och det var stort, inte bara för mig, utan rent generellt. Två förlag började fajtas och jag stod i mitten, och i slutändan fick jag välja.
Till saken hör nu att orkidéen knoppas igen, och som den KNOPPAS! Den är helt galen. Först skickar den ut två nya stänglar, sedan pekar det ut småstänglar på de GAMLA, halvt TORKADE, så att vi allt som allt har fem stycken. På varje stängel kommer minst sju blommor, jag ska se om/hur jag ska spå den den här gången. Nu ska vi se... vad säger blomman?

Nostalgitripp

Herre min je vad jag har kämpat, titta bara. Såhär på håll är det ju riktigt rart.

Observera koftan! Den har jag allt gått in det senaste året, den är min kulturkofta! I HAVE one! Yes!

Upprycket!

Nu vill jag inte vara ledsen längre.

Tre saker att vara tacksam för idag:

1. min mycket vackre man
2. mitt bokkontrakt (!!!)
3. vår supermysiga lägenhet (hur sjutton kom vi över den nu igen?)

Yes! Nu ska vi avrunda kvällen med lite fånigt datorspel, sedan ska vi titta på Bron på svtplay.se och dricka te. Fina grejer, fina grejer...

Min förvärvade kunskap: omarbetning

Om det är något jag lärt mig så är det att jobba om, vrida till, stryka, skriva igen, revidera, utveckla, på med spackel, slipa lite, och något av det viktigaste i att jobba om ett manus är att förstå att manuset inte är du, utan något du gör. Annars tar du det personligt och får väldigt svårt med att stryka trista bitar och göra det nödvändiga för ditt verk. Jag brukar tänka delvis så, att detta är något jag gör, sedan brukar jag tänka vad är bäst för mitt manus framför vad är bäst för mig? Du måste alltså vilja ditt manus bästa, så, placera det utanför dig själv när du är klar med det, när du ska ta fram sax, lim och glitterpennor.

Mina rutiner, de är väl inte gröngölingsrutiner längre utan någonstans mellan gröngöling och författare, ser ut såhär; jag skriver klart manus och försöker låta det vila, men brukar bara lyckas hålla mig borta från det i någon vecka eller två vilket är dumt. Vänta gärna någon månad om du kan! Jag är ju så otålig... Sedan brukar jag läsa igenom det en gång på datorn för att rätta de mest uppenbara felen och snygga till texten, då har jag ett tomt dokument vid sidan av där jag punktar upp sådant jag vill ändra mer omfattande, eller behöver köra faktakoll på. Sedan brukar jag, för att spara papper, dra ihop texten så gott det går (men jag behåller 1,5 radavstånd!) och printa ut den. Sedan läser jag igenom manuset på papper och det är då jag verkligen får känsla för det.
Jag har en vanlig bläckpenna som jag använder åt att flika in ord, skriva i kanten långa ändringar och så vidare, jag vet att andra använder ett blankt papper vid sidan av men det gör sällan jag. Ibland punktar jag upp lite i min Moleskine, men det är allt. Vad jag brukar tänka på när jag gör omarbetningen är att föreställa mig manusets som någon annans - vad skulle jag stryka och be personen ändra då? Man blir mycket tuffare mot andra, i vart fall jag, jag har läst en del outgivna manus och kommit med ändringsförslag, både under skrivkurserna och när jag hjälpte Christoffer Carlsson med sin Vincent Franke, och sådan behöver man vara även mot sig själv. Ingen lathet får komma i vägen, orka göra din research, det har jag själv fått smäll på fingrarna för, och orka göra större ändringar om det skulle förbättra historien. Orka är alltså minst lika viktigt som att ställa manuset utanför dig själv.

När genomläsningen är klar brukar jag köra omarbetningen rakt av. Jag gör de mindre ändringarna först, sedan flyttar jag om, stryker, klipper och klistrar, vad händer om jag sätter detta kapitel före? Vad händer om jag kastar in det där redan då? Orka, orka, orka. Vad är bäst för ditt manus?


Under skrivandets gång blir de flesta ödmjuka och det är först då de flesta också blir bra.

Ett litet kaninhjärta

Här, där Stugan ligger, vimlar det av kaniner, det är närmast en sanitär olägenhet, givetvis blir en del av dem påkörda men jag har aldrig sett det förut. Inte förrän idag. Och fy satan. Jag trodde jag hade fyllt min äckelkvot för ett tag, jag var ju inne i huset där min morfar tog livet av sig, jag såg platsen där han gjorde det, det räcker gott för tio år framåt.
Så detta.
Är ni känsliga, läs inte.
Vi var uppe och fikade hos svärmor och hennes man och på vägen hem såg vi en liten kanin. Den satt i mötande trafiks körfält, rund som en boll, omöjlig att missa. Första bilen väjde för den och vände där vi stod, Kristoffer började gå mot kaninen för att fösa bort den, det kan väl handla om åttio meter ifrån. Så kom nästa bil och den väjde inte. Den verkade inte se någonting alls, personen som körde, och kaninen hamnade mellan hjulen men fick panik och sprang, så träffades den av bakhjulen. Ljudet av den lilla kroppen som krossades studsade mot oss. Och föraren fortsatte köra som om ingenting hade hänt. Kvinnan som väjde för kaninen körde tillbaka, då sprattlade den lilla kroppen till, upp for bakbenen på ett naturvidrigt sätt och kaninen släpade sig in i buskarna. Mer än så kunde jag inte titta, nu är det allt jag ser så snart jag blundar.

Både kvinnan och Kristoffer försökte hitta kaninen och Gud vet vad, men lyckades inte, den hade tagit sig in bland snåren. Jag hoppas den dör snabbt, hur kallhjärtat det än låter, att den inte lider.

Har ni varit med om något sådant här? Kaniner, harar, rådjur?

Ett nytt hem!

Som ni ser har bloggen hamnat under min domän, detta för att samla allt mitt under ett och samma tak, blogg, hemsida, mail. Men min blogglista halkade efter och jag kommer inte riktigt ihåg vilka bloggar jag följde, bara vissa. Därför får ni inte bli ledsna om ni inte finns med, listan kommer uppdateras titt som tätt.

Begravningen var vacker, och vi träffade delar av släkten som vi inte har särskilt god kontakt med men som har små platser i våra hjärtan, så efterfikat blev livat och glatt, och det var behövligt!

Igår, när jag och Kristoffer var på väg ner till Stugan (där vi befinner oss nu och över helgen), hade jag en stark känsla av att ringa mamma. Vi skulle vägen om mormors grav och lägga ett hjärta av keramik som jag gjorde när jag gick på gymnasiet, jag ringde mamma, mamma svarade inte. Redan i bilen anade jag att mamma var på väg mot graven, att vi skulle träffas helt hux flux. Till saken hör att ingen av oss hade nämnt att vi skulle dit och att jag, dessutom, hade varit disträ hela morgonen och inte vetat vad jag skulle packa med mig över helgen och tagit ganska lång tid på mig. Vi går in på kyrkogården, runt häcken och där står mamma, vid mormors grav. Flera val hade lett henne dit på precis samma tidpunkt under dagen som vi hade letts dit, och under ett ögonblick blir jag osäker på om jag verkligen ser henne. Varje händelse, varje ord, smälter samman med detta, jag känner att mormor varit med mig hela morgonen, att hon förhalat oss, och mamma och jag kramas gott och jag fylls av kärlek, detta var oerhört viktigt. Så pratar vi, jag lägger hjärtat vid mormors gravsten, vi tittar på gravar, på morfars blommor från begravningen i förrgår, läser på alla hälsningar.
Mamma går igenom en tuff period nu, det är både sjukdomsovisshet och en pappa som dött för egen hand, allt på en och samma gång, och jag vill ge henne all den kärlek jag kan. Så tack, mormor. Detta behövde vi båda.

Fågelleken

Det här är mitt skrivbordscollage på datorn, ett hopklipp av bilder som inspirerar mig till Fågelleken. Gillar't mycket, ska jag säga er, särskilt bilden med fågelfötterna och den där Hanna står med sin tjocka, svarta fläta vänd mot oss.

Blogg-info!

Kära läsare,

jag kommer med start i morgon att fixa till bloggen och lägga den under min domän. Konfigurationen kan ta upp emot ett dygn om allt går rätt till, jag hoppas på att ha den rullande lagom till fredag igen.

Nattinatt!

Debutantbloggen

Kommande måndag gästskriver jag på Debutantbloggen. Det känns fint, som att knyta ihop säcken, få ett avslut, påbörja någonting nytt.

I övrigt är jag hemma idag, mitt i allt detta ska jag givetvis gå och bli höstförskyld. Blir att ta en Ipren i morgon och se glad ut. Yes.

No light, no light

Förr eller senare blir det här ett ljust webbrum igen. Lyckligtvis, i min gråzon, har jag hittat ett nysläpp av den fina Florence. Helt klart ett soundtrack till Fågelleken.

Ett långt andetag

Denna vecka håller jag andan. Min mamma opereras idag, på torsdag begravs min morfar, livet stannar upp och jag håller andan så hårt att alla konturer börjar glöda. Det är underligt hur allting kan samlas på hög för att sedan rasa samtidigt, i början av 2011 hade jag verkligen ingenting att göra, inte ens ett jobb att gnälla över, hade inte någonting av allting kunnat hända då?

Jag slänger in en lista. Det är vad jag orkar. Puss och kram!

När ingen ser/hör mig
Pass. ... okej, jag bjuder på denna; mimar jag fortfarande till vissa låtar. Men jag håller inte längre i hårborsten.
Jag går aldrig hemifrån utan
mobiltelefonen! Vilket jag gjorde igår, och hela dagen var en lång plåga.
Min blogg heter som den gör för att
jag skriver om mig i den, ja visst!
Om jag vågade så skulle jag
skälla ut människor som förtjänar det, men jag är som jag är, jag biter ihop och håller tyst, en väldigt dum egenskap.
Om tio år kommer jag att
vara en STOR författare. Japp!