... pssst!

Sitt inte här och uggla. Ut med dig. Det är frost i gräset och en otrolig rymd över våra huvuden, raketerna kommer synas långt när det nya året kommer och stjärnorna tittar redan på oss.

Gott nytt år!

GP's fyrverkeri.

2011

Jag tar 2011 års summering på stort, stort allvar. Scrolla ner, så får ni se. Det här inlägget är långt. Men jag ville göra det så, långt, för detta år är viktigt för mig att minnas, det har känts som en enda lång nedräkning, en sugande magkänsla som vuxit sig starkare, och det visade sig ju att den talade sant, att det faktiskt varit en enda lång nedräkning fram tills dagen då jag blev författare.

Först plockar jag ax ur varje månad:

Sista inlägget i januari: Men vad jag märker att jag har jobbigt med är när karaktärerna helt plötsligt ska byta miljö och förflytta sig. Dessutom två karaktärer som inte riktigt känner varandra. Jag tänker mycket på sådant, både när jag skriver och läser, vad som är realistiskt. Om det i redan skrivna böcker eller på film går för lätt för karaktärerna att lära känna varandra blir jag störd. I verkliga livet är det oftast svårt att lära känna nya människor, och många gånger tänker vi att vi skulle vilja bli bättre vän med den eller den personen, men hur gör man?

Sista inlägget i februari: Jag funderar på det här med relationer och jag tänker, flyktiga relationer, som de korta man kanske har med andra bilförare på väg till jobbet om morgonen, ska man inte lägga ner så mycket energi på. Om till exempel någon pappskalle sniker en eller tvärbromsar framför eller kör över HELDRAGEN LINJE, då ska man inte bli arg. Det är inte värt energin. Men om en stadigvarande relation knakar till, om så bara en liten grej, ska vi alltid agera. Inte reagera, men agera. Om någonting känns fel: SÄG IFRÅN.

Sista inlägget i mars: Ska jag tro att förverkligandet av drömmar till stor del beror på drömmaren men även på yttre omständigheter? Olika drömmar olika svåra? Eller ska jag tro att de riktigt stora drömmarna vanligast tar livslång tid på sig att slå in?
Eller ska jag tro att vissa drömmar aldrig blir verklighet?
Jag tänker på vårt boende. Jag har velat bo här sedan 2002. Den drömmen slog in 2009. 7 år, alltså.
Stämmer den ekvationen kommer Död mans grepp bli bok med start i år.

Sista inlägget i april:

Stugans gräsmatta behöver klippas. Jag ska vaska mina arbetskläder i en balja i gräset och låta vinden torka dem. Och jag ska glömma allt vad IDIOTISKA kunder heter, för herre gud, blir vi alla idioter så snart vi kliver in i en butik? Hemska, hemska tanke och ändå väldigt sann. Datorn får följa med men enbart för skrivandets skull. Jag har ändrat titel på manus två men vete katten om jag är mer nöjd för det.

Sista inlägget i maj:



Den här har snurrat i mitt huvud idag. Jag gillar Florence. Särskilt det där med att hunddagarna är över och att hästarna kommer för det känns så starkt. Dessutom kanske det stämmer in på mitt liv nu. Vem vet? Vi får se.

Sista inlägget i juni:


Grilla, sola, ät glass, doppa er i havet, sitt på solvarma klippor, åk i heta bilar där bilsätena bränner era bara lår, gå barfota, ät vildväxande smultron, gå i tunna kläder, plocka blommor, titta på molnen, läs massor av böcker, fundera på era liv, ta båten ut till holmarna, se solen gå ner och kanske också upp, och andas med hela lungorna, genom näsan. Dofta på dagarna. Varje dag doftar egen. De sparas i själen som de där smultronen på strå.

Sista inlägget i juli:


Får väl inte glömma att gratulera Joanne och hennes lille Harry på deras födelsedag! Grattis till er båda! :)

Sista inlägget i augusti:
Tankarna krestar kring Bokmässan 2011, om den ska bli min i år, föras in under De Viktigaste Ögonblicken I Mitt Liv. De krestar också kring Vildhundarnas skog och ett nytt jobb, jajamen, provar på nu på torsdag. Snabba puckar när det väl händer. Ska skriva ett tag nu. Och när skrivbordsplatsen känns lite förlegad sträcker jag ut elkabeln till laptopen och sätter mig i den röda fåtöljen en bit bort.

Sista inlägget i september:
På något sätt har jag anat att det försöker komma något i vägen för vår resa till Stugan i helgen. Det ena med det andra omtumlande har hänt, saker som skakar grunden, som skapar sprickor man måste täppa till, jämna ut, slipa ner. Två samtal, på bara några dagar, som river upp den största sorg jag någonsin känt och jag tänker inte mer nu, snälla inte mer.
Inte mer nu.

Sista inlägget i oktober:
... jag har önskat mig, med båda oss hemma, ingenting planerat, gott regn där ute, varmt här inne, levande ljus och te, en skål med godis som väntar, väldans god smörgåstårta från min systerson Algots namngivelse igår, och myskläder på. Jag skriver på Fågelleken, Kristoffer programmerar. Fint, detta.

Sista inlägget i november:
Föreställ dig att någonting händer som särar på dig och dem du älskar, dem du träffar varje dag, dem du, faktiskt, handen på hjärtat, tar förgivet, och sedan, när det inte blir så, när de kommer hem tryggt och säkert och du kan krama dem och pussa dem och säga att du älskar dem, känn tacksamhet, och lev nu.

Sista inlägget i december blir detta, just detta, och jag vill tacka alla er som läser här. Jag ser er allt som små siffror i min statistik, ibland som tags eller avatarer intill era kommentarer på mina inlägg, och då blir jag extra upprymd över tanken på att ni faktiskt finns, att ni faktiskt läser, delar mina upp- och nedgångar, kanske tänker på mig ibland. För även om vi inte känner varandra märker jag att ni bryr er, och att främlingar kan bry sig om varandra är fint.

I morgon lämnar jag staden tillsammans med min lilla familj för en skön nyårsvistelse i Stugan. Så klart åker Kaninhjärta med, tänkte korra en del under storhelgen, men jag räknar den där bunten med papper till min familj. Ni vet hur det känns, det där med pappersbebisar.

Här nedan följer årets skrivhöjdpunkter utan inbördes ordning.
Ha nu ett riktigt gott nytt år och ta hand om er.

• dagen då jag avslutade Kaninhjärta
• dagen då jag träffade Damm Förlag bakom Bokmässans kulisser
• dagen då Ada Wester gillade
• dagen då jag fick ta emot det där samtalet
• dagen efter kontraktsskrivet
• dagen för kontraktsskrivet i bilder
• dagen då jag hittade mig själv på nätet
• dagen då jag och Kaninhjärta blev synliga på Gilla Böckers hemsida
• dagen då mitt debutantporträtt gick att läsa på SvBs hemsida
• dagen då den riktiga korren av Kaninhjärta dunsade ner på hallmattan
• dagen då jag började känna det på mig, den stora förändringen, när den var fullständigt ordlös och ändå spöklikt närvarande...
• dagen då Weyler Förlag refuserade för att jag var litterärt omogen, några veckor innan...
• ... dagen då Damm Förlags utgivningschef ringde
• dagen då jag skulle välja mellan två intresserade förlag
• dagen då Ada Wester stack upp
• dagen då jag fick min första deadline från förlaget
• dagen då jag firade och förstod
• dagen då jag visade mitt skrivhörn för världen

Frukost. Lunch. Middag.

Jag har knaprat den här bokserien som mat. I natt drömde jag för första gången att jag var inkastad på en arena, vi åkte snabbtåg, jag slogs med en treudd. Läskigt. Den är enastående. Läs den, om ni ännu inte gjort, innan böckerna blir film 2012.

Min förvärvade kunskap: romaninledningar

Jag borde ha blivit riktigt bra på det här med romaninledningar nu, så många som jag påbörjat, men det varierar med varje idé. Några manus är riktigt lätta att påbörja, kanske svårare att avsluta, medan andra är svåra att påbörja och det där vita arket breder ut sig som ett ångestfält.

En skrivkamrat sa någonting till mig som jag hållit fast vid sedan dess, säkert inte någonting nytt och banbrytande för de flesta av er, men; in medias res. Att börja sitt manus i händelsernas mitt. Exempelvis tycker jag att Hungerspelen-trilogin är just sådan, böckerna börjar mitt i, varje kapitel fortsätter mitt i, och medan historien vecklar ut sig pytsar Suzanne Collins in beskrivningar av sin framtidsvärld. Alltså, lägger man mycket beskrivning i början av manuset och lite aktion, kan man tappa många läsare på det.

Sedan finns det givetvis ingen mall för hur man ska göra, åtminstone anser inte jag det. Vissa skriver stilistiskt och kanske lägger en massa beskrivningar och information i början, för att det ska föreställa ett utdrag ur en tidning, eller en dagbokssida, eller ett brev, allt beror på. Det jag försöker trycka på är att du som skribent inte har någon redovisningsskyldighet, att du inte ska beskriva all din research eller det du vill ha fram, att det många gånger räcker med att du vet för att hela berättelsen ska färgas av din vetskap. Att det mest gripande är att börja sitt manus mitt i, eller i vart fall med en händelse.

Om jag har svårt för att inleda, brukar jag bläddra i andra böcker och se hur de börjar.

Den hemliga historien av Donna Tartt: Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.

Hungerspelen av Suzanne Collins: När jag vaknar är det kallt på andra sängens sida.

En dag av David Nicholls: "Jag antar att det viktiga är att göra något slags skillnad", sa hon.

Mitt i, mitt i. Någonting händer precis i början. Och inspirerad av en annan bok kan jag ibland påbörja mina manus:
Kaninhjärta av Christin Ljungqvist: Mary betyder Maria som betyder man vet inte men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.

Oftast är det så att jag "inleder en roman" utan att tänka särskilt mycket, och skriver kanske tio sidor in innan jag återvänder till inledningen och ändrar om den. Det är sällan jag vet hur tonen i manuset låter förrän jag skrivit en bit, början är alltid trevande. Därför passar in medias res väldigt bra, det är bara att börja, tänk inte så mycket, du kommer förmodligen ändå ändra inledningen när du ser vartåt historien barkar.

Visit

... kort kom med posten i dag. Den lilla fågeln på har jag illustrerat fälv! Blev jättefin i tryck...
Ett gott sätt att avsluta veckan på, och välkomna storhelgen.

God jul, allesammans!

Det var ju en grej...

Visst ja, någonting skrivmässigt skojigt har ju faktiskt hänt, åtminstone författarrelaterat; förlaget har bokat in en riktig fotograf som ska ta mina pressbilder. Det är en ganska stor sak, jag har aldrig blivit fotograferad av någon riktig fotograf förut, jag är usel på att posera, jag är rentav usel på att le i väntan på att personen som tar kortet ska hitta avtryckaren. Jag är den som tappar styrseln i leendet först, som smätter iväg det tvärs över rummet och ser lite sådär skev ut, när alla andra strålar. Det är jag, det. Så vi får hoppas att fotografen är tålmodig och kan tala om för mig exakt hur jag ska göra för att se ut som mitt allra bästa, och att han är snabb på avtryckaren, att han hinner fånga mitt leende när jag menar det.

Kristoffer minns ett avsnitt i serien Rudberg & Läckberg där någon av dem (vem??) skulle fotograferas inför släppet av sin nya bok. Vi skrattade gott åt hur vriden författarskapsbilden blir, sådär är det inte. Varken för Rudberg/Läckberg eller en liten rackare som jag. Snarare är det:

1. skriv i X antal år
2. skrivkurser
3. dyra lån till skrivkurser
4. refuseringar
5. Bokmässan och drömmar som nästan går att ta på (och där man känner sig utestängd)
6. det ena skitjobbet efter det andra (även kallade brödjobben)
7. skeptiker runtomkring som frågar hur det går med den där boken?
8. och de som peppar i flera år, och som man lider med
9. fler brödjobb (bara för att man är författare slipper man inte undan)
10. en fullklottrad almanacka (brödjobben måste samsas med författarskapet, som kräver än mer gratistid av dig nu)
11. förlagsbesök (en mycket positiv aspekt av det hela)
12. fotografering (ännu en positiv aspekt, även om detta också ska bokas in i kalendern och få till, läs med fördel Marian Keyes Å andra sidan, partiet där författaren Lily svingar sig i ett träd medan fotografen säger åt henne vad hon ska göra, och det regnar och blåser och hon får blåsor i händerna...)
13. enorm oro (kommer debuten gå bra/bli sågad/passera obemärkt? Kommer jag förändras av det här? Kommer mitt liv gå ihop? Kommer, kommer, om om om?)
14. enorm glädje/kluvenhet (toppar och dalar...)
15. egenföretagande...

Listan kan göras lång. Läs den gärna en gång till och titta sedan på:



Med lite olika medel kan man få vad som helst att framstå som vad som helst.

Guess what?

Julen är räddad!

Inför jul...

... jobbas det flitigt inom handeln. Så klart. Därför hittar jag än mindre tid till blogg och än mindre ork till allt. Tror bestämt jag ska ta mig ett jullov. Jag blir tillbaka i mellandagarna, eller, om någonting skrivmässigt skojigt händer innan det.


Ha en riktigt god jul nu, hörni. Träffa dem ni älskar, det är det finaste.

Mina förvärvade kunskaper: att redigera ett manus

Jag har läst i princip alla dina inlägg du skrivit med olika skrivar tips och de har verkligen hjälpt mig.
Men jag saknar ett inlägg...
Jag har precis skrivit färdigt mitt första manus och ska nu börja redigera. Men jag kommer liksom inte igång. Jag tycker det näst intill är lite läskigt. Det är ett så stort jobb och jag är rädd för att göra fel.

Så det jag undrar är om du skulle kunna skriva ett inlägg med några redigerings tips. Vad man ska tänka på, hur man får distans o.s.v.
Det skulle verkligen uppskattas!

Jag hoppas du får en fortsatt trevlig helg,
Sara

Efter uppmaning av ännu en läsare tänkte jag här sammanfatta mina kunskaper av manusredigering, vad jag lärt mig och hur jag tänker och hur jag gör, och så vidare.

Här kommer det i punkter:

1. mental och känslomässig inställning
2. hur jag rent praktiskt strukturerar upp det

1.
Jag vet inte var jag hörde det först, men en mycket viktig grundtanke i allt skapande är att du är du och ditt verk är ditt verk. Det är svårt, och trots att jag kommit en god bit på vägen mot klarhet kämpar jag fortfarande med denna mentala inställning. Så klart att en bit av dig finns i det du skapar, hur skulle det annars se ut? En bit av din själ, om du så vill, men det du skapar, det du gör, är det du gör, inte vem du är. En människa är långt mycket mer än ett verk, låt säga en bok, hon har så många historier, tankar, känslor och personlighetsdrag att hon inte kan rymmas i ett enda verk. Alltså, när manuset är skrivet, klipp navelsträngen, se var du tar slut och manuset börjar, se ditt manus. Vad har du egentligen skrivit för något? Och om detta är svårt att svara på, låt manuset vila i upp emot en månad (detta brukar jag ha oerhört svårt med, jag pillar gärna direkt...). Sedan, när du ser alla undermeningar du förmodligen missade medan du skrev, gör vad som är bäst för ditt manus, inte vad som är bäst för dig. Offra dig, som en förälder, för att ditt manus ska bli så bra som det kan bli, vilket kan innebära att ta bort ett helt kapitel, flytta om kapitel, förändra en karaktär, stryka, skriva till. Gör vad som krävs för ditt manus skull, det är det enda du ska ta hänsyn till, och inte till dig.
Lär du dig att tänka och känna såhär inför ditt verk blir kritik lättare att ta, den blir inte personlig och du slipper de otäcka sticken, och då kan du även sålla i den och se vad som faktiskt skulle göra ditt verk bättre, och vad som, faktiskt, är rent skitsnack.
I övrigt är jag en ganska otålig och drivig person som gör allt jag tar mig för NU, NU, NU! Vilket kan vara en av anledningarna till att jag nått hela vägen fram. Du behöver ha något slags driv eller eld inom dig, någonting som gör att du tar refuseringar alltmer med jämnmod och kämpar vidare, annars blir du inte långlivad i den här branschen. Segt virke, envetenhet och villighet att göra vad som krävs, trots att det svider, är bara något av allt man behöver ha. Men det går. Se bara på mig. Jag har knappt läst några klassiker, jag är "lågutbildad" och jobbar i butik, jag läser nästan aldrig tidningen och väljer böckerna jag tar till hjärtat med stor omsorg (jag är långt ifrån en bokhora...), det jag har är ett rikt inre liv och stor fantasi och järnvilja, och jag tänker, det är inte bara advokater och journalister och boksluktare som kan berätta historier.

2.
Rent praktiskt brukar jag vara oerhört, oerhört dålig på att vänta mellan sista punkten och redigeringsarbetet. Du borde låta manuset vila för att kunna se det med piggare ögon, kanske läsa en annan och överensstämmande bok emellan, en bok du inspireras av, och sedan ta dig an det. Handen på hjärtat läste jag första kapitlet av Fågelleken redan idag, och jag avslutade det i förrgår, så... Det jag brukar göra är, alltså, att inte ha tålamod nog att vänta, jag brukar ta tag i redigeringsarbetet ganska så omgående, och det gör jag genom att placera min Moleskine och en penna bredvid datorn, påbörja en punktlista där jag skriver upp sådant jag redan vet att jag vill hålla utkik efter eller fixa till, eller så lämnas den blank, bara med en överskrift, kanske Inför redigeringsarbete av Fågelleken. Därefter läser jag igenom hela manuset på datorn för att rätta till de mest uppenbara felen, eller saker jag vill ändra, gör anteckningar i min Moleskine under tiden, kör sök-funktionen (jag använder word) om jag exempelvis vill ändra namn på en karaktär, och så vidare. Jag brukar ha en liten lapp vid sidan av där jag skriver upp sidnumret på var jag slutar läsa för dagen, så jag vet var jag ska börja nästa läsning.
När första genomläsningen är gjord, först då printar jag ut manuset, greppar min neongula överstrykningspenna och bläckpenna och läser igenom det ordentligt. Som novis brukade jag ha väldigt mycket överseende med den där sugande känslan av att det inte håller, att det inte är bra, jag tänkte äsch, så ska det ju vara eller jag orkar inte eller men det där är ju bra... eller?, då jag insåg vilket hästejobb det skulle bli att göra om, rätta till, leta fakta, men, DENNA KÄNSLA SKA DU VARA EXTRA UPPMÄRKSAM PÅ. Inget latande här, inte, menar du allvar med ditt skrivande ska du göra det hästejobb som krävs och reagera direkt när känslan av tvek kommer, du ska göra vad som är rätt för ditt manus skull, hur mycket det än svider, och när du läser ditt manus utprintat, låtsas att någon annan har skrivit det. Låtsas att du läser en skrivkollegas råmanus, var kritisk, och kom med vettiga ändringsförslag. Sedan gör du ändringarna, därmed basta.
Jag skriver med bläck eller stryker med penna direkt i det utprintade manuset, längsmed kanterna, mellan raderna och så vidare. När jag är klar gör jag ändringarna i manuset i datorn, och efter det brukar jag bestämma mig för att manuset är klart från min sida. Det är nämligen så att man kan redigera ihjäl sitt manus, att man förstör essensen av det, men var den gränsen går vet bara du själv. Var tuff mot det i början, men när du redigerat färdigt, sluta. Då är det dags för någon annan att titta på det, gärna någon kunnig, som en lektör eller rentav en redaktör på ett förlag. Känn dig istället stolt över vad du har åstadkommit för har du tagit dig såhär långt är du en kämpare. Jag vet många som känner sig smått bajenödiga bara de tänker på att skriva en uppsats på trettio sidor - trettio sidor fiser jag ur mig på ett par dagar. Sedan är det givetvis knivigare att skriva uppsatts om ett givet ämne, medan jag som skriver fiktivt kan "fantisera fritt", det innefattar ändå en hel del research för min del, och det jag vill peka på är det goda i att vara produktiv.

Jag använder 1,5 radavstånd, överkant och underkant; 4.5, och vänster- och högermarginal; 5. På så sätt skriver jag till det närmaste exakt antal sidor enligt mallen som Gilla Böcker använder till sina böcker, både i antal ord per rad och antal rader per sida.

Jag, iförd Den Högfärdiga Författarminen samt en av mina skrivmunderingar; morgonrock i fleece.

Vi slänger in en frågelista!

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Det var något slags sagobok från åttiotalet fylld med korta sagor och små illustrationer i färg föreställade älvor och djur, en bok mamma eller pappa läste ur först och som jag sedan läste själv. Särskilt tyckte jag om en saga om en älva som föddes ur en blomma, jag kalkylerade illosen av henne så många gånger, med så hårda pennor, att hon knycklades till och blev ful. Stackaren.

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Kalle Anka, för att en viss person beställer prenumerationer av den i vårt hushåll. Den är mysig, fylld av nostalgi.

Läser du ”allt” – dvs gärna på mjölkpaketen och sånt?
Jag kan inte låta bli att läsa när jag ser text, vilket är fördömt! Tänk, sådana litterära slasktrattar vi förvandlats till sedan det började spridas reklamaffischer och dylikt på stadens alla offentliga platser...

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Jag läser gärna innan jag ska somna, det låter mig varva ner. Jag läser annars gärna i soffan flera timmar i sträck, jag behöver flera timmar för att verkligen komma in i texten. Det händer också att jag läser på spårvagnen och det går bra lika ofta som det går dåligt. Man vet liksom aldrig när ett dagis ska ut och åka eller när Berra och Roffe ska in till city och dividerar om livets beskaffenhet eller när vagnen är så full att vart man sig i världen vänder får en armbåge i nyllet. Det är tjusningen med kollektivtrafiken. Ja...

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Laktritspastiller. Te. Helst inte samtidigt.

Är du med i någon bokklubb?
Nej.

Lånar du ofta på biblioteket?
Med det mesta jag sysslar med är jag en periodare. I början av året lånade jag, exempelvis, när jag var mellan två jobb och inte ville lägga pengar på att köpa.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Ja, Bokus. Ja, jag brukar jämföra, men; så snart jag får tillfälle försöker jag stödja de små boklådorna, trots att de i regel är dyrare.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag försöker låta bli att hundöra. Och jag skriver aldrig i böcker! Usch, det skulle kännas fel. Det är rentav så att jag är dålig på att skriva i böckerna vem jag fått dem av, så som mamma noggrant bokförde åt mig när jag var liten. Kanske något att skärpa sig med...

Tjocka eller tunna böcker?
Tjocka, om de är bra. Om inte, så tunna som möjligt, gärna en broschyr, gärna ingenting alls.

Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
HUNGERGAMES. YES!

Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag försöker läsa Blonde av JCO men tillhör tydligen den där tveksamma grupperingen i mitten mellan Vi älskar henne och Vi fattar henne inte, jag vill ju älska henne men hon gör det så svårt, och trist, och spretigt, och långt, det där med så tunna som möjligt, gärna en broschyr, liksom...

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! Eller värre ändå: tråkig!
Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay. Never did it for me.

Tvingade du dig igenom den ändå?
 Ja.

Fem böcker du älskar?
Ni kan dem redan. Jaja, okej! Den hemliga historien, Donna Tartt, Fördjupade studier i katastroffysik, Marisha Pessl, En dag, David Nicholls, och alla böcker av Tana French; Till skogs, Okänt offer och Brottsplats: Faithful Place.

Favoritförfattare?
Hm, hmmm, hm... åh. Jag kan inte riktigt säga, för jag skulle vilja att Donna klämde fram böcker som JCO, flupp, flupp! Istället tar det flera år emellan, och när nästa bok äntligen kommer är den inte alls lika bra som Den hemliga historien, den är inte ens lik, och då blir jag så besviken. Så, kom hon ut med böcker lite oftare och spann vidare på historien eller tar tillvara på den grund hon lagt skulle hon vara given, nu säger jag Tana French. Hon är en värdig ersättare.

Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Ester Roxbergs Antiloper och Jonathan Safran Foers (vilket underbart namn!) Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Nej. Om jag skulle läsa faktaböcker skulle de gärna få berätta om Göteborgs historia och gammal folktro.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Bok först, film sedan, men jag vet inte vad som vore att föredra. Ser man filmen först tas ju möjligheten att fantisera ihop egna sinnesupplevelser och bilder ifrån en, å andra sidan, det är också vad som oftast gör en besviken när man ser filmen efteråt, skulle man se den före och få karaktärerna tredimensionellt kanske allt det som inte tas med i filmen, men som tas med i boken, bara förhöja historien?

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då? Alltså om du inte visste att den fanns som bok innan.
Jag blir i vart fall nyfiken på boken, framförallt författaren. Är filmen bra är författaren hett stoff; vem är hen, var bor hen, vad tänker hen, vad gör hen, vad har hen skrivit innan, vad skriver hen på nu? Jag inspireras väldigt av andra skribenter och deras liv, kanske har det med visualisering att göra? Vet jag hur det skulle kunna vara får jag lättare att visualisera mig dit.

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag kan inte komma på någon annan än Sagan om Ringen-trilogin och filmerna om Harry Potter, men jag har inte läst någon av böckerna. Tycker filmerna är bra, på varsitt sätt såklart, och något av det största jag sett i filmväg.

Läser du lyrik? (Ge gärna exempel)
Nej.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nja, snarare pinsam. Nu, för exempel, läser jag en ungdomsbok och blev plötsligt brydd över vad folk tyckte om mig när de såg framsidan och titeln...

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Ja. Särskilt över alla böcker jag skulle vilja läsa men förmodligen aldrig kommer orka igenom.

Tycker du att det saknas nått i bokutbudet?
Ja: min bok. Men den kommer snart. Sedan är den inte längre saknad.
:)

Din relation till böcker i stort! Vad vore världen – & DU – utan böcker?
En liten, våt fläck på marken. Faktiskt. Jag tror böcker är vad som särskiljer oss från djuren - böcker är en avyttring av skillnaden, en smula av vårt intellekt och vår själ.

Vann

Kristoffer och jag var på Vann Hotell, Spa och Konferens i helgen. Jag, förkyld men envis, ville fullfölja vår bokning och åka dit och ångrar mig inte en sekund (även om det nu, efter mötet med massor av människor och bad i olika ljuvliga pooler innebär en smått förvärrad betyyylning...), det var underbart. Trevlig personal (innerligt varmhjärtad och hjälpsam), fantastiska miljöer, fina rum (särskilt badrummen!), härlig spa-avdelning med massor av olika små-pooler (vad sägs om himmelspoolen, helt vit, med spinnande meditationsmusik och iskalla vattendroppar längsmed ena väggen? Plopp, plopp, plopp...) och riktigt god mat. Vann satsar dessutom på miljötänk och tar värmen för hela anläggningen från havsbottnen, klipper gräset med häst och cylinderklippare, källsorterar och så vidare, och så vidare, och sådant ska man absolut stödja!

På kvällen, till det fina julbordet (som jag dessvärre knappt kände smaken av, förbannade snornäsa), spelade Uncle Jam, riktigt grymma Göteborgsmusiker, den ena sköna låten efter den andra från 50- och 60-talet. Publiken bestod till större delen av kontorsnissar som nog inte riktigt förstod hur bra detta var och särskilt inte att man ska applådera sådant, det var grått, det var torrt bland raderna av stolar och bord och jag kunde inte låta bli att fnissa för herre Gud, det var ju riktig ÖSA på scen och ändå satt folket där som glosögda tonåringar! Jag menar, sångerskans tolkning av Aretha Franklins Respect var ju FANTASTISK, vilken pipa för en så söt, liten kvinna, hon höll ju nästan klass med originalet!

Denna lilla tripp var tillägnad Kristoffer för hans stöd de år då jag kämpat med mitt författarmål (inte dröm, vill man någonstans ska det vara ett mål!), det kändes så gott att kunna ge honom detta. Här kommer en kompott bilder (tog inte med oss kameran in på spa-avdelningen, kändes inte helt okej).

Jag spurtar iväg, lika ivrig som herr Kristoffer.

Utanför Vanns entré.

Kristoffer drömmer sig hit.

Så byts det om till badkläder och lånad badrock.

Längesedan man badade, spännandeee!

... och i de här tofflorna gjorde sig i vart fall Kristoffer!

Dagen efter tog vi en promenad. Gullmarsfjorden var lätt ytfrusen och det var blåfrost i gräset.

Den var en av alla underbara inslag, morgonen efter.

Jag hittade ett sorgset lejon och frågade vad som var fel. Han sa att han kände sig utfrusen.

Vanns baksida, de många fönstren vetter ut från spa-avdelningen. Lite närmare och vi såg resten av gästerna, där vi lätt smälte in, vilket var skönt. Inte en enda elitistsolare så långt ögat nådde, bara vanliga människor, lite bleka och hulliga efter alla julbord. Och jag tänkte det flera gånger att det är här, i något av badhusen, alla ska kika istället för i de förbenade tidningarna, för detta är verkligheten, det är såhär vi människor ser ut.

Jag kan tänka mig att Vann är en minst lika vacker plats på sommaren. Då kan man dessutom bada i havsviken.

Att fylla år...

... nära julen har en ganska hög mysighetsnivå.

Kasper älskar alla små, röda nissar han kan bita och klösa och riva...

... och jag tycker det är himlars mysigt med födelsedagsfrukost på sängen och en superfin businessmapp i rött skinn av märket Filofax...

... och Kristoffer älskar morgnar, efter sitt kaffe...

... och Ebba älskar saker hon inte får röra, exempelvis de där
silveränglarna i fönstret som mamma (läs: jag) knutit med tunna små sytrådar.

Ett sätt att skynda på sina drömmar

... är att inte vänta. Tror jag. I vart fall var det dessa kriterier jag satte upp för att få öppna nya bloggen, men jag gick allting till mötes för över ett år sedan av ren rastlöshet. Och se så det gick. Innan kunde jag inte, men nu kan jag kryssa för varenda en av dem:

1. mitt manus blivit antaget av ett förlag
2. mitt domännamn är registrerat; http://www.christinljungqvist.se/
3. mitt samarbete med Debutantbloggen närmar sig sitt slut

Hungerspel

... som jag bara slukade under ungefär ett dygn. Perfekt förkylningsbok, eller vadsomhelstbok, för vilken BOK, och jag måste se till att få tag i fortsättningen NU. Jag känner mig besatt.

Host och nys!

/Katching

Kolla!

Vad som just dunsade ner på hallmattan! Nu blev jag sådär löjligt stolt, men, det är ju faktiskt en massa belöning nu för all ångest och tid jag betalat med, som exempelvis att få se sina ord och sitt porträtt i tryck.

Mer läsning!

Ännu mer om kreativitet och flöde. Superintressant. Tack Kajsa!

Bu och bä

Bu: Hallbergs Guld i Nordstan, Göteborg, vad in i självaste håller ni på med, hönshjärnor? Butiken har ni nyligen fräschat upp, ni har ett mycket fint sortiment, men följande behöver ni då sannerligen lära er;

1. man hälsar på alla kunder med ögonkontakt och ett leende
2. man ser till att bemanna kassan vid behov
3. man håller flera bollar i luften samtidigt vid köbildning, alternativt, låter den kund som tar lång tid på sig stå med fingrarna utanför skåpet och vänta medan man tar betalt emellanåt
4. man ropar på sin kollega om kön blir lång
5. man hänger inte tillbaka varor en kund sagt att den vill ha, att den kommer tillbaka strax, att den vill uträtta ärenden under tiden (läs: då ni inte har en fungerande service och tar för lång tid på er), särskilt inte om man inte har kollat att det finns fler av samma vara, alltså, att man hänger tillbaka den sista varan och riskerar att en annan kund kommer och köper den under tiden
6. när man ropar ut nästa könummer gör man det med ett leende
7. när man hälsar säger man hej
8. när man tar betalt tittar man personen i ögonen och säger tack, och man tar pengarna varligt ur kundens händer (ryck inte nästa gång, kunden känner sig rånad)
9. man tackar och önskar kunden en fortsatt trevlig dag, eller något annat trevligt, vid avklarat köp

Tänk alltså på:

1. ögonkonktakt
2. leende
3. hej, tack och hejdå
4. att ha kul på jobbet, för ärligt talat, det märks att när en människa är sur och jag kan lova er att det finns andra som mer än gärna skulle ha ert jobb istället för att skura golv i någon kall kontorsbyggnad eller torka gamlingar i arslet, som dessutom skulle göra det bättre, som skulle känna sådan tacksamhet att de skulle le mot varje människa, kvittra och fladdra omkring som små bofinkar, beta av kön, effektivisera, och dra in pengar.

Hur kan Hallbergs Guld alls vilja ha det såhär? Det är inte den enda butiken, även den på Frölunda Torg har anställt ett gäng sömngångare i fina kavajer, var är the bloody fecking service? Ska det vara såhär kan man lika gärna vända sig till en automat, knappa in sin beställning och be att få de där örhängena, eller det där halsbandet, och automaten säger hej, tack och hejdå, och ut trillar smycket efter betalningen, klart!

Skärpning, Hallbergstanter!

Bä: restaurang Ottomania, Aschebergsgatan 23 i Göteborg, vilken FANTASTISK RESTAURANG. Det är ju min födelsedag idag då, ja? Och Kristoffer tog mig med dit. Vi trippade uppför en stentrappa och en man öppnade dörren och välkomnade oss (han ÖPPNADE DÖRREN och VÄLKOMNADE OSS), frågade om vi hade bokat bord, bad oss följa efter. Så visade han in oss i en matsal som bokstavligen öppnade upp sig som en blomma; varma toner, stora kristallkronor, tjocka gardiner, ett stort runt bord i mitten, flera stora och små bord strödda kring det, FULLSATT. Vi fick ett superfint hörnbord med fönster åt båda håll, och maten, jösses. Aubergineröra, focaccialiknande bröd med sesamfrön, oxrullader och inbakad, stekt glass, kryddigt och gott och tokigt! Hit måste ni gå, oavsett vad ni ska fira eller inte fira, om det rör sig om en jobbmiddag eller en romantisk middag eller en kvinnomiddag, rentav barhänget såg gott ut, röda, höga sammetssoffor och små bord med levande ljus och en rödlysande bardisk. GÅ HIT.

Jaha, då var man 28 år. Konstigt. Men jag är ju författare och det är en bragd i sig. Det har inte varit bortkastade år, egentligen är jag precis där jag vill vara just precis nu och det är en god tanke, och en god känsla.

Att läsa

Fin artikel om kreativitet att läsa. Tipstack till Kajsa.


Trevlig tisdag!

Ena halvan av mitt fina förlag

... är en uppstickare i år. Förvånar mig inte ett dugg, den där Ada kan sina grejer och jag är mycket tacksam över att just hon ska sätta tänderna i mitt manus.