Det har blivit ett behov, skrivandet, ett beroende, säkert något ni som skriver känner igen. Man passerar en gräns till slut och den är way back för mig. Jag tänkte vila den här helgen, umgås med päronen, ta turer med bilen, och ändå drar det i armarna och händerna, liksom krampar, och tankarna går i spinn och trasslar in sig i varandra, det där måste jag ändra och håller verkligen historien och om jag tar bort den karaktären och låter den andra ta den rollen, vad händer då?

Jag tror det är dags att jag börjar prioritera bok två. Och försakar annat. Tyvärr. Därför ska jag lobba för att vi åker hem i tid idag, så jag kan isolera mig.

Ack, denna skaparångest. Och skrivardröm.

Följ och gilla: