Och till er som läst särskilt noga på bloggen; jag är förbi ”sida 90” nu, och känner en ljuv lättnad, eller DEN DÄR ljuva lättnaden. Historien trampar igång igen, och Hanna kommer till insikt med vissa saker, vissa sanningar, som är så smärtsamma att det är som att dra glasflisor ut kroppen, och hon flyr inte, det gör hon aldrig, hon bestämmer sig bara för att gå vidare.
Men vissa personer vill inte släppa taget om henne.

Sedan skulle jag vilja liksom påpeka en sak; jag tror jag lider av paranoia. Det är den närmaste förklaringen, alternativt hybris. För sedan Kaninsläppet och diverse intervjuer och tidningsrecensioner har jag traskat över stadens gator och torg och tyckt att alla tittat på mig som om de känner igen mig. Vilket vissa kanske gör men långt ifrån alla! Därför får ni gärna säga hej om ni känner igen mig. Då kanske den där paranoian ger sig, med tiden, och jag blir mer som folk.

Följ och gilla: