Vi vart i Vallda igår, hela familjen (jag, Kristoffer, syster, systerdotter, bror, brors flickvän, pappa och mamma), och tog upp båten och grillade. Och nu är jag fullstoppad med skriv, och jobbar heldag på brödjobbet = dålig tajming. För där ute, där historia möter nybygge, och landskapet ibland kan sträcka ut sig, och ett rådjur lyfter huvudet och tittar efter bilen, finns något. Om det så är historien som sådan eller människorna som en gång levde där, jag kallar den ”en extra dimension”. Jag kan liksom känna livet i mig varje gång jag åker dit, och livet inspirerar.  
På väg ner till hamnen passerade vi huset där Mary och Anne växte upp. På väg tillbaka hem passerade vi huset där Hanna växte upp … 
Ser ni så träden hukar sig för havsvinden? Små och knotiga.

Här kan jag se någon stå, mitt ute på ängen. För min inre syn, det vill säga. Och varje gång jag passerar hus som det till vårt höger spinner en tänkbar historia igång om vad som utspelat sig där.
Följ och gilla: