Jag menar, se på den. Så söt (och tung!) att jag bara inte kunde låta bli. Och nu står den här, vid mina glaslyktor, och förgyller arbetsplatsen.

Kristoffer propsar på glass nu, och jag som tränat yogalates och cyklat till jobbet för att förbli en snärta! Men jag kan inte tacka nej till honom, eller ”en glass på kyrkogården” som han säger. Där är lugnt och stilla, och soligt, så nu går vi.

Mors!

Följ och gilla: