Det absolut mest inspirerande för mig är vackra vyer, natur och tid till att vila i stunderna. Jag kan se historier leta sig fram ur myllan vart jag än vänder blicken, och passerar vi gamla hus, särskilt de övergivna, spinner det igång ordentligt. Vad har hänt här? Vem har levat här? Vem har gått längsmed den smala sandvägen, mitt ute på åkern, vem har dött här?

Helgerna brukar vara ypperliga till detta, och särskilt såhär års, vi har varit i stugan lördag – söndag, och på vägen hem vilade solskenet dovt apelsinfärgat över det böljande gröna landskapet och de små, knotiga rödhusen, och givetvis, lagom tills jobbet tar vid igen idag, har jag arbetat upp inspiration och energi som heter duga.

Så, viss bitterhet. Hur hanterar ni kombon skrivande/brödjobb?

Följ och gilla: