Jag känner mig mitt i livet just nu, som i ett minne av det som varit och i en väntan på det som ska komma, som gott sommarväder, och bröllop, och bokmässa, och resa. Jag har också upptäckt att det inte finns någonting sedan, efter allt det där, livet kommer väl återgå, på något sätt. Men det är oplanerad tid, och det kittlar mig i magen, den där ordlösa friheten.
Tänk, om vi kan få några stunder i Stugan i höst? Det är magiskt där nere, när alla människor åker hem för säsongen och den milslånga stranden är alldeles tom, men träden har fortfarande löv, och solen värmer litegrann, och vi sticker upp på Hallandsåsen och går i gamla bokskogar, eller åker till avlägsna små kaféer som drivs av entusiastiska bohemer.
Somliga författare inspireras av liv och rörelse, men jag inspireras av tystnad, och vackra vyer. Lite som att jag ser små sagoväsen titta fram, så all den gröna energin, den går rakt in i mig.

Jag vet att jag har skrivit här att jag varit klar med bok två. Tydligen hade jag fel. Men snart är jag klar, och hur det känns behöver nog sitt eget inlägg.

Följ och gilla: