Månad: augusti 2012

Bokmässan i Göteborg, Fågelbarn

Schema inför bokmässan i Göteborg 2012

Nu har mitt schema i det närmaste blivit spikat, kolla in!

  • torsdag 27 september
    Vad: mingel
    Var: Gilla Böckers monter
    När: kl. 17,45
  • torsdag 27 september
    Vad: middag med förlaget
    Var: ej bestämt
    När: kl. 20
  • fredag 28 september
    Vad: samtal mellan mig och Amanda Hellberg, moderator Ada Wester
    Var: Unga Scenen
    När: kl. 17-17,20
  • lördag 29 september
    Vad: bloggträff
    Var: bloggambassadörernas rum, R3
    När: 17,30

Nervigt, kan jag säga, och roligt på samma gång. Helgen innan bokmässan gifter vi oss, dessutom, jag börjar undra om jag inte kommer gå upp i atomer av nervositet, liksom svimma, när allting händer så tätt inpå, eller så hittar jag ett sätt att inte tänka alls, att bara göra det, som i en bubbla.

Idag ska jag äntligen klippa mig(!), och senare på dagen ska jag på anställningsintervju. Jag återkommer om hur det gick med bägge.

Skrivet ligger annars på vänt, Ada formulerar första responsen som förhoppningsvis kommer redan i morgon, eller i början av nästa vecka. Det ska bli så gott att fokusera på skrivandet såhär, och särskilt den här boken, att få jobba med den och rätta till.

Läser gör jag också, det framgår inte särskilt tydligt här på bloggen då jag som sagt är kräsen, och oftast läser långsamt om jag inte har semester och kan läsa hela tiden. Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, väldigt vackert språk, jag blir inspirerad.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Sista dagen

… på det där brödjobbet, sedan blir jag ”mellan två jobb”. I morgon ska jag på anställningsintervju i en annan butik, en där man bland annat säljer böcker, och där jag väldigt gärna vill jobba. Viktigt att ni håller tummarna!
Därutöver har jag och Ada skissat på att vika september åt bok två. Vilket ju känns väldigt bra, egentligen, liksom helrätt. Att vara författare är dock inte särskilt lukrativt i början. Därför är det nya, eventuella jobbet både nödvändigt och intressant.

Jag ska däremot inte sticka under stol med att den här dagen känns helt jävla underbar, för det gör den, trots oron för ekonomi och framtid. Det kittlar i hela kroppen som om jag håller på att frigöras, som om det händer av rätt orsaker, som om jag är precis där jag ska vara, och det är en häftig känsla, särskilt när jag för bara ett halvår sedan kände motsatsen.

Dessutom har jag ju med mig kaka till jobbet, och bara till tjejerna i lillbutiken, de har förtjänat den, det har ingen annan, särskilt inte cheferna.

Följ och gilla:
Skrivande

Veckans skrivtips!

27 augusti, 2012

Hur skrev du ditt presentationsbrev och synopsis/pitch när du antogs?

Jag antogs på ett lite udda sätt – jag hade redan kontakt med båda förlagen, de hade läst ett tidigare manus av mig och antog mitt andra manus. Men råd jag själv har fått kring följebrev är dessa; sammanfattningen av manuset OCH presentationen av dig själv ska helst rymmas på ett och samma a4-papper, texten ska vara säljande (tänk baksidestext på bok), och presentationen av dig ska vara kort och lätt (gå inte in på alla jobb du haft, om det inte har med manuset att göra).

När vet du att du har en tillräckligt bra idé att satsa järnet på? Känns det direkt och omedelbart (vid första ögonkastet) eller ”växer idén/idéerna fram”, allt eftersom?

Både och, måste jag säga. Bara man låter idén få växa, och följer sin magkänsla, brukar det bli hur bra som helst. Känslan jag hade för Kaninhjärta var omedelbar, från första stund, som om den ville bli skriven. Sedan hade jag, längre in i manuset, mina tvivel, men de hör till.

Kanske jag bör gå en skrivkurs? Eller kan man klara av det fast man inte hade topp betyg i svenska?

Man behöver inte ha toppbetyg i svenska, så länge man har ett unikt sätt att uttrycka sig på och använder rättstavningskontroll i efterhand. Sedan behöver man så klart hantera språket, annars gör man sig nog inte förstådd. Skrivkurser jobbar inte särskilt mycket med svenskan som språk, utan historieuppbyggnad.

Hur lägger du upp en skivardag? Är det antalet skrivna ord som du vill uppnå som avgör när dagen är slut, skrivna sidor eller känslan du har inför den skrivna texten?

Jag brukar börja innan frukost, då är jag som klarast i knoppen konstigt nog, och jag räknar aldrig ord, eller har några särskilda mål per dag. Däremot brukar jag försöka avsluta ett kapitel åt gången så jag inte slutar mitt i, och fortsätter det nästa dag, med en annan känsla. Det bästa tycker jag är att skriva ett kapitel i ett svep.

Brukar du tvivla på dina manus under skrivandets gång?

Absolut, och särskilt efteråt, när jag släppt taget, som nu. Jag tvivlar snart ihjäl mig. Men det gjorde jag, nästan, med Kaninhjärta också, så det säger tydligen ingenting om manusets kvalitet.

Följ och gilla:
Skrivande

Utsikten

… från mitt skrivbord. Den lilla illosen gjorde jag på tjockt, kornigt papper häromdagen, tror faktiskt den ska få sig en ram.

Följ och gilla:
Kaninhjärta

En kanin!

23 augusti, 2012
 
Jag köpte barntuggummi häromdagen (de är större, och jag älskar stora tuggummin, mmmm!) och hittade en liten gnuggis däri! Häpp!

Följ och gilla:
Fågelbarn, Förlag, Skrivande

Den andra boken

För ett tag sedan skrev Simona ett omfattande inlägg om sin bok två, läs!

Jag gästbloggade på Debutantbloggen för fyra månader sedan (hjälp, vad tiden går fort!) och tar ett snitt ur min egen text;

2002/2003 fick jag en manusidé och döpte den till ”Tre prinsessor” (”tre prinsessor”, ”TRE PRINSESSOR”), och historien var denna; fyra unga kvinnor i Göteborg, varav en av dem var död (utan att läsaren visste om det, i början) och en annan av dem synsk, alltså kunde de fortfarande prata med varandra, och tre av dem var vid liv (= tre prinsessor, och varför de kallade sig prinsessor minns jag inte). Manuset börjar såhär; ”Jag har lärt mig att avsky nyårsafton. Inte hata, det är ett väldigt starkt ord enligt min mormor, ett ord som kan kännas överdrivet kraftfullt i det här sammanhanget”, och maler sedan vidare, oredigerat och grönt, liksom pånäsan-skrivet och oerhört pinsamt, men jag har sparat det, det har jag, för sådana här tillfällen.

”Fri”, ”Duett”, ”Nattljus”, ”Halo”, ”Ljus till dem, som vandrar genom natten”, ”Rostfågel”, ”Död mans grepp”, kärt barn har många namn och som jag har älskat (och hatat) den här (förbannade) manusidén. Dessutom ser jag att namngivning inte är min starka sida. Hur som, detta är den fina sanningen; bakom min debut ligger dessa …

De har fått en egen låda i hyllan, en låda jag njuter, på ett smärtsamt sätt, av att öppna, och den gröna mappen ovanpå? Däri har jag sparat alla refuseringar som kommit per snigelpost, exempelvis Forum Bokförlag om ”Rostfågel”; ”väldigt välskrivet, fina formuleringar och vackert språk men själva historien håller inte riktigt. Den tar aldrig fart och engagerar inte. Skulle eventuellt kunna fungera som ungdomsbok”. Och detta var, vad jag vet, första gången som någon ens andades YA över mitt författarskap.

”Död mans grepp” var mitt sista försök med just den där gamla idén (jag höll på att bli galen på riktigt), sedan ville jag pröva någonting annat innan jag till slut gav upp min författardröm och började leva i den verkliga världen. För 7 – 8 år av drömjagande föser undan livet, och jag höll på att bli slutkörd. ”Någonting annat” blev ”Kaninhjärta”, och det var kärlek, det, från första stund till sista.

”Den där gamla idén”? Jag kunde inte släppa den, jag kan inte släppa den, jag måste få berätta Hannas historia för att kunna ta mig vidare i mitt skriv, annars ligger den i min hjärna som ett litet, litet sandkorn och stör mitt skriv för all framtid. Så, att trassla fram en hållbar story ur den gamla härvan, att alls behöva hantera den gamla härvan, gav mig småångest. Och jag tänkte, ska jag slutligen fastna i det här? Nu, när jag har ett förlag som väntar, när jag har läsare? Ska jag ha skrivit en bok, sedan ingen mer?
Jag prövade att skriva Hannas historia en gång. Sedan kastade jag hela manuset och skrev en gång till, och denna version (nummer nio i ordningen?) har blivit antagen.

Utöver det att Hannas historia för mig är gammal, och tung att jobba med, kände jag att pressen gjorde det hela svårare, den från dem som väntar. Inte för att någon tjatat, inte alls, det räckte att jag var medveten om den, jag vill inte göra någon besviken. Pressen kom, och kommer fortfarande, också från Kaninhjärta, som en gång var min men nu blivit mångas, och liksom satt ribban. Jag får ju inte skriva sämre än så, det skulle vara pinsamt, och jag får inte skriva likadant, det skulle också vara pinsamt, det måste vara nytt men ändå eget, lika bra men ändå annorlunda. Ja, herregud …
Medan jag skrev på bok två plockade jag till mig Kaninhjärta, och jag bläddrade genom systrarnas sista sommar tillsammans och kände mig så främmande, så vilsen; kommer allt det här från mig? Hur i hela friden gjorde jag?

Jag skrev den nionde versionen av bok två på min lilla, rosa mini-pc, alldeles ny, och bara tänkt som skrivdator (jag har varken internet eller några egentliga program installerade = inga distraktioner), och sedan, när boken var klar, förde jag över den till min stora laptop och läste några sidor på måfå. Och jag rös; det var då jag började misstänka att jag slutligen, kanske, möjligen, faktiskt, hade fått till det.
Jag tog itu med redigeringsarbetet, och jag undrade om jag skulle komma mycket längre än såhär utan Ada, eller om det var dags? Så blev jag nervös, och jag mailade Ada och frågade om hon hade lust att läsa ett ganska rått manus typ NU? Och hon hade både lust och tid, så jag skickade manuset, och sedan kom Förlagstystnaden, den fruktade. En dag gick, ännu en dag, sedan en helg, och jag kunde inte sitta still, jag sms:ade, och Ada svarade;

”Jag läste i helgen (och njöt) och inväntar nu Anna för att kunna ge besked. Men jag är imponerad! Kram”

Jag klamrade mig fast vid hennes ord, jag tänkte, VA?
Vi pratades vid i telefon några dagar senare, och Ada sa att jag skulle få besked innan veckan var slut. Sedan sköt de upp beslutet tills senast nästa onsdag, som var igår, och jag hann nojja och tänka och undra (de tycker olika och storyn håller inte och men Ada skrev ju att hon var imponerad, hon måste ju vara det då, imponerad!) så ringde hon redan i tisdags, och luften gick ur mig.

Nu är jag författare på riktigt, och det är gott att veta, det att jag är gjord av rätt virke, det att jag kan.

Följ och gilla:
Fågelbarn, Skrivande

Jag förstår nu

22 augusti, 2012

Jag var precis på morgonkissen, jag kom ut från toaletten, jag andades in genom munnen, så sög det till i magen, sedan hela kroppen, liksom strömmade genom mig och jag förstår nu.

Men det tog sin lilla tid, och middag på restaurang Magliga vid Mariaplan, ett nyöppnat stället med riktigt god mat och fina lokaler och trevlig stämning. Rekommenderas verkligen!

Fundersam, i vårt arbetsrum.

Sedan gick vi till restaurangen, och beställde in bubbel.

Det började städat.

Sedan drack vi upp den här.

Och åt upp det här.

Och blev lite såhär.

Jag kan tycka det är lite tråkigt ibland, det här med att jag klipper ner mina förväntningar tills nästan bara stammen finns kvar, just för att jag är så rädd för besvikelser, jag har ju lärt mig. Det värsta för min kreativitet och lust är besvikelser, och förr odlade jag gärna mina förväntningar skyhöga, liksom himmelshöga, jag har ju så god fantasi, och blev jättebesviken. Nästan förlamande besviken. Nu är det mer åt andra hållet, nu känner jag knappt någon glädje när jag borde vara glad, därför tar det en stund för mig att fatta, att driva upp förväntningarna tills de möter vad som faktiskt blev, och bli lite stolt, och belåten, och förväntansfull igen.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Här sitter jag …

21 augusti, 2012

… och har svårt att förstå saker. Jag menar, vissa saker förstår jag, som att jag är ledig i morgon, och att bröllopet närmar sig, och att Kaninhjärta säljer bra, men det där andra som Ada sa när jag just köpt en bikini för 60 kronor (!) och travade ut från Åhléns, när jag just skulle cykla hem, det där andra, det förstår jag inte; hon sa att mitt andramanus ska bli bok. Hon sa att den håller samma nivå som Kaninhjärta, att den är sin alldeles egna, och väldigt, väldigt mörk, och väldigt, väldigt spännande, så sa hon.
Och jag förstår inte.
Jag måste tänka efter …

Näpp.
Fortfarande ingenting.
Jag kanske förstår bättre i morgon, jag kanske måste sova på saken.
I kväll ska vi ut, Kristoffer och jag, och fira på nya restaurangen. Den ligger bara ett stenkast från oss och drivs av en krögare på Mannerström-nivå, och det bästa av allt; Kristoffer bjuder.
Mmm.
Hihi.
Ja.

Följ och gilla:
Skrivande

Veckans skrivtips

Vad skulle du säga är det viktigaste att tänka på när man skriver?

Var i texten, inte utanför. Glömmer du tid och rum är du något på spåren. Och följ magkänslan. Det dummaste jag någonsin gjort när det gäller skrivandet är att köra på vad hjärnan säger, och inte magen eller hjärtat, där vår intuition sitter.

Hur slipper man skrivkramp?
 

Det gör man inte. Den brukar dyka upp kring sida 90 (jag skojar inte), eller när ditt manus dramatiska kurva förändras. Nyhetens behag har dalat, du börjar kunna dina karaktärer, intrigen och platserna som historien utspelar sig på, och kommer in i ett slags andra andning. Antingen tar du en paus och läser inspirerande böcker, ser en inspirerande film, tar en promenad, bakar bröd, eller så stångar du på.

Hur får man tid att skriva sin bok?

Den får man inte, den tar man. Som med kommande atleter eller egenföretagare eller musiker krävs det att du prioriterar ditt skrivande för att lyckas, på bekostnad av annat. Hitta balansen!

Vad finns det för regler för hur en historia ska se ut?

Det finns någonting som kallas den dramatiska kurvan, som krasst består av en början, en mitt och ett slut. I början stiger det ganska kraftigt uppåt (karaktärerna introduceras, intrigen uppdagas, motsättningar, omedelbara hot osv.), mitt på börjar det bli rakt (vändpunkt, problemlösning, insikter; det här är vad karaktärerna måste göra, och vid denna punkt brukar jag tycka att man som läsare får den slutliga utsikten över boken), och i slutet plana det ut.

Sedan finns det hur många regler som helst. Varför inte bli en trendsetter? Skapa en ny regel, ett nytt sätt att berätta?

Hur skriver man bra?

Man är lyhörd för skrivandet som hantverk. Ett tips brukar vara; läs mycket. Men det har aldrig jag gjort. Jag har snarare sugit åt mig av det jag behövt, och läst böcker som jag gillar (jag är väldigt kräsen), och framförallt skrivit och sett sagor och historier nästan vart jag än vänt blicken. Man måste också vilja skriva bra, och vilja göra vad som krävs för att bli sitt främsta. Det kan innefatta skrivkurser, skrivresor, feedback, eller att anlita en lektör, och det kan innebära att kasta allt man tidigare gjort och börja om.

Följ och gilla:
Skrivande

Veckans skrivtips

13 augusti, 2012

Jag tänkte jag skulle köra lite ”Veckans” framöver, och då framförallt ”Veckans skrivtips” varje måndag, men jag blir helt blank varje gång jag försöker formulera de där tipsen, på samma sätt som jag blir blank när jag försöker hitta någonting alls att säga om skrivande. Kanske är jag en sådan där person som behöver en fråga först, innan jag kan svara?

Så, jag kommer montera ner min Skrivtips-sida, och pluppa ut svaren här under några måndagar, för att göra dem sökbara bland etiketterna till höger. Den där sidan tycker jag annars känns så mastig, liksom svår.

Brukar du göra någon slags skiss eller plan för hela storyn från början, alltså för inledning, intriger och avslutning, för att få den att hålla ihop eller skriver du bara på?

Jag brukar skissa och ha en plan, absolut! Synopsis är a och o för mig,
särskilt slutet. Alla fungerar olika men ju tydligare slutet är för mig
desto mer driv lyckas jag få i texten. Inledningen är oftast svårast, man
ska på bara en sida fånga läsaren och samtidigt hitta en spänning. In medias
res – i händelsernas mitt, är ett bra tankesätt; börja med en händelse.
Sedan kan man väva in historia och bakgrund allt eftersom. Lägger man
annars sådant i början kan det kännas för tungt för de flesta läsare.

Hur många datorskrivna sidor brukar ett utkast
till en roman vara på (säker varierande, men ungefär)?




Jag brukar göra så att jag skriver igenom hela synopset i ett svep, när
jag befinner mig i samma känsla, för att sedan dela upp det i kapitel,
lägga till, dra ifrån, ändra om. Hur många sidor är helt och hållet upp
till dig, hur detaljerad du vill vara. När mitt synops är kart, uppdelat
i kapitel och så vidare, kan det bli närmare 30 sidor.

Väntar du med att börja skriva tills inspirationen kommer till dig eller brukar den komma på vägen?

Inspiration är något vi suger i oss hela tiden, jag kallar det lust. Samma
slags lust som får dig till att vilja göra saker, som att laga mat eller
måla en tavla eller träffa människor. Alltså, energi, ork. När jag träffat
vänner och familj, tagit en tur med bilen, varit på resa, sett en film, då
har jag ofta lust att skapa. Då har jag ”fyllt på” mitt
”kreativitetskonto”. Därfär är det viktigt att man investerar i
sitt skapande genom att inte skapa hela tiden, utan leva också. Däremot är
skrivandet ett jobb, som alla andra jobb, och att vänta på lust är
ohållbart. Jag har lärt mig att skriva på kommando, och jag vet också vad
som ger mig lust, och hittat en balans.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Hej Måndag!

Som jag förstått det kan Kaninhjärta höra till skräck-genren. Det beror förmodligen på läsaren (det här med genrer hjälper ibland, och stjälper ibland, kan jag säga … som ju också nämns i klippet nedan):

Sverige%20producerar%20allt%20mer%20skr%C3%A4ckb%C3%B6cker

Åh, vilken helg jag haft, vilken HELG. Så GOD! Vi var på sjön med svärfar i lördags, hans nya fina båt gick som jävlar! Jag trodde jag skulle dö. Solen brände näsan och vattnet stänkte när vi for fram, och sedan, när vi stannade för att fiska, var havet blankt. Så drog vi upp en nedrans massa fjärsingar (knepigt), och torskar som var för små, det blev inget. Istället åt vi kallskuret och potatissallad, och långa stunder låg jag bara i fören, platt som en manet, och solade.

Ja, svärfar tyckte om att gasa.

Och jag klamrade mig fast.

Svärfar längst till vårt höger, samt två vänner.

Min framtida man, uppbröstad.

Sedan, på kvällen, åkte jag och Kristoffer ut till Valldahuset. Mamma och pappa var inte hemma, så vi passade det tills söndag. Och vi gick en lång promenad i Vallda under lördagskvällen, en och en halv timme medan solen sjönk och kastade guld över ängarna, och myggen surrade, precis som i Kaninhjärta. Vi räddade ett av Carlssons får som hade smitit utanför inhägnaden (till övriga skockens stora förskräckelse), vi gick längsmed sandvägar jag lekt på som liten (jag berättade små anekdoter för Kristoffer, som tålmodigt lyssnade), och sedan, när vi kom hem, bakade jag en kladdkaka, så tittade vi på en gammal James Bond med Sean Connery.

På söndagen åt vi frukost i trädgården, solen brände redan då, och sedan gick vi tillbaka samma väg som på lördagen; stigen över ängarna, förbi Katt-Karls gamla hus och där låg det, Spökhuset, som, om nästa manus blir bok, kommer figurera i det. I verkliga livet är spöket som rör sig mellan de förfallna rummen en vänlig man med snälla, tittiga ögon, men i min bok är han ond, därför får jag väl passa på att be om ursäkt. Men han säger att han förstår, att han ”bjuder på den”, eller ”huset ser ju ut som det gör, vad ska folk tro annat än det?”;

En av alla vägar i Vallda.
Huset håller på att sväljas av jorden.

Taket har rasat in, och det var stört omöjligt att ta sig fram den här vägen, växtligheten var så tät!

Så, Kristoffer högg fram en brandväg från andra hållet, och jag tittade på, och varnade för brännässlor och ormar.

Fast jag var lite tveksam, det var jag.

Men Kristoffer stod på sig, och slog ner nässlorna med bestämda tag, medan spökgubben stod på sin brustna farstukvist och väntade.

Jag tyckte jag såg lite fladder i ögonvrån, men det var ingen där.

Farstukvisten. Ser ni ansiktet i det krossade fönstret?

Taket, säkert också väggarna, var tätade med tång.
Innan huset blev så illa åtgånget tror jag många barn busade i det här huset, kanske ristade in sina namn, och krossade några av fönstren …

Allting är rostat och vittrad, titta bara, på den här lille! Men huset, trots sitt yttre, känns vänligt, som en sagobok. Här finns en historia, tydligtvis, en fin sådan.

Följ och gilla:
Fågelbarn, Förlag

Den som lever

9 augusti, 2012
… får se, som man säger. Jag är lite som ungen på bilden här.

Jag kunde inte fastställa fotograf eller källa, om ni vet, meddela mig!

Jag vet inte om jag borde släppa taget. Förmodligen, annars blir det svårt att krama andra, liksom, eller äta, eller sova, eller duscha, sådana saker. För att inte tala om att bara kliva ur den här gungan, så jag kan få fast mark under fötterna.

Det här var svårare än att skriva Kaninhjärta, på alla sätt, ska jag säga er. När någonting är nytt spritter fantasin obehindrat, men bok två, den är inte ny, den väger gammalt, som en av mina äldre manusidéer. Den dras med en hel del, den stackaren, och nu är den skriven, (igen X 7), redigerad, kringstuvad, betvivlad, betrodd, jag tror jag släpper nu. Jag tror jag trycker på Skicka.

Så får vi se, om det blir någon bok av detta.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Sedan hittar jag inte fler

7 augusti, 2012

… trots att det tydligen ska finnas ett sista avsnitt. Någon annan?

Jag blir så nedrans imponerad av människor som kan någonting, liksom passionerat, särskilt sådant jag inte kan.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Ada är tillbaka från semestern!

6 augusti, 2012

Och hon är, som alltid, ett lockigt litet solsken som är jättepepp på att läsa mitt nästa manus, jättepepp! Så kittlar det i magen på mig, ut armarna, för det här är grejen, this is it, kan jag skriva böcker, eller var jag en one-hit-wonder? Nervigt, och oroligt, lite lätt ångestfyllt, samtidigt som jag tycker det känns värdefullt, och viktigt, som om jag, som omväxling, är precis där jag ska vara. 


Ja, då börjas det; redigeringen. Eller, som Gandalf säger; ”We must face the long dark of Moria”. Eller, som studenten säger; ”In i dimman.”

Lite kaffe på det, så kör jag.

Fann tyvärr inte fotografens namn, om ni vet, meddela mig!
Följ och gilla:
Skrivande

Veckans skrivtips

Jag har inte haft någon semester på två år. Jag har brödjobbat, eller varit mellan två jobb, alltmedan jag slitit med mitt skrivande, liksom det man offrar för konsten, eller av ren jävla anamma. Hur som, jag tänker, utan vila presterar man sämre. Under dessa två semesterlösa år lyckades jag prestera ur mig Kaninhjärta av det där jävlar anammat, och likaså, kanske, bok två. Men hade jag haft semester, jag hade presterat mer, och det är jag säker på.

Därav är veckans skrivtips; vila dig. På riktigt. Jag hörde Kristoffer berätta om en man som brukade föreställa sig att han ”lämnade in” det han ville ha gjort till sin egen hjärna, sedan väntade han i ungefär en vecka, så kom hjärnan själv med lösningen, utan att han aktivt behövt driva den framåt. Vårt undermedvetna jobbar när vi inte gör det, och det är någonting som lönar sig att lita på.

När min och Kristoffers semester tar vid i slutet av september kommer jag ta med mig böcker dit vi far. Jag ska läsa, och leva. Om min hjärna sedan kommer på saker som jag inte aktivt tänker på, då har jag min lilla moleskine med mig. Därutöver ska jag försöka samla på mig intryck och göra saker, utan att ställa det i relation till nästa manus, för som Debutantbloggen frågar idag; författare tar semester, om de ser på sitt skrivande som ett jobb. Vilket jag absolut gör, nu, men slarvade med förut, trots att det redan då var ett jobb, om än frilansande.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Nästa del

3 augusti, 2012

… i ceremonin. Jag är inte religiös så tillvida att jag går i kyrkan, men jag tycker om kyrkor, ur ett historiskt perspektiv, precis som jag tycker om slott, borgar, herrgårdar. På något sätt har livet sparats i detta byggnader, och så snart jag går in i dem blir jag lugn, liksom stillsam.

Följ och gilla:
Fågelbarn

Råmanus

2 augusti, 2012

… eller första utkast till bok två = klart. Och det känns både bra och konstigt.

Anna von Hausswolffs senaste har inspirerat mycket till boken, därför tänkte jag publicera en minserie med klipp från själva inspelningen. Hon är ju så söt, liksom näpen, och Annedalskyrkan ligger här, i Göteborg, varför det är ännu roligare, på något sätt.

Följ och gilla:
Fågelbarn, Kaninhjärta

Nattlinnedag

1 augusti, 2012

Jag fick en fridag mitt i veckan, denna 1 augusti, och går fortfarande runt i nattlinne, vilket betyder = jag skriver. Jag befinner mig i slutskrivet av bok två, och det kittlar i mig, jag bänder och vrider på texten, den här gången blir det rätt. Äntligen, säger jag bara.
För det här med bok två, särskilt när första blev väl mottagen, är i sig ett (lyx?)problem. Pressen känns av, trots att jag tidigt bestämde mig för att inte låta mig påverkas, att följa min mission, den röda tråden och så vidare, men jag är människa (vad trodde jag, egentligen?), självklart känns era ord. Och saken är den, att hade de varit lite svalare, liksom kluvna, hade jag haft det att överträffa, då hade jag strävat efter att bevisa att jag kan, att mina böcker är läsvärda. Istället befinner jag mig på en halvhög förväntan, tänk er ett berg, jag försöker hitta något slags balans, jag kanske rentav klättrar ännu ett snäpp. Men tänk, om jag faller?
Det är just det kittlet är; förväntan, och fallrädsla, det där stora om:et.

Först ska manuset bli klart, så jag är nöjd. Sedan ska Gilla Böcker få läsa, och om de blir nöjda skrivs kontrakt, och om de inte blir nöjda vet jag inte vad som händer. Kanske jobbar vi om manuset, eller så måste jag köra på en annan idé. Med detta vill jag ha sagt, att bara för att man debuterat garanteras ingenting, du är din egen, hela tiden, liksom egenföretagare. Och varje bok du skriver är ett uppdrag, du måste genomföra det själv. Det som blir lättare är meriten; har du en fin debut i bagaget är det lättare att få nya manus antagna.

En annan sak som jag reflekterat över, nu när recensionerna varit så fina (de flesta, i vart fall), är att skrivkurserna verkligen förbereder oss för detta. Utan dem hade jag aldrig lärt mig att ta kritik, alltså, riktig kritik, liksom litterärt tillräknelig. Det finns kritik som handlar om recensentens egna värderingar (”Mary är så elak” eller ”spöken är bara flum”) snarare än boken i sig, alltså mitt hantverk och var jag fallerar, och denna sortens kritik vet jag inte vad jag ska göra av. Om läsaren tycker att Mary är för elak har jag ju gjort mitt jobb, jag har framställt en trovärdigt egocentrisk och ung kvinna som skapar genklang i läsaren, alltså har hon blivit verklig, och likaså irritationen kring spökena och seanserna, också där handlar det om genklang, om än en motvillig sådan. Och då har jag igen gjort mitt jobb. 
Det jag tycker är litterärt tillräknelig kritik är tidningarnas, eller de som går på mitt skrivande som hantverk, och att de genomgående varit positiva är ta mig tusan det bästa, och minst förväntade, med hela min debut. Vissa har tyckt saker som stuckit i magen, men jag har lyssnat, andra har tyckt saker som nästan löst upp mig i atomer, och det har jag också lyssnat till. Därav pressen med bok två.
Vi får helt enkelt se vad alla säger.

Åh, något mer som är fint med idag är att Amanda är online igen, som hon varit saknad!

Följ och gilla: