Som jag förstått det kan Kaninhjärta höra till skräck-genren. Det beror förmodligen på läsaren (det här med genrer hjälper ibland, och stjälper ibland, kan jag säga … som ju också nämns i klippet nedan):

Sverige%20producerar%20allt%20mer%20skr%C3%A4ckb%C3%B6cker

Åh, vilken helg jag haft, vilken HELG. Så GOD! Vi var på sjön med svärfar i lördags, hans nya fina båt gick som jävlar! Jag trodde jag skulle dö. Solen brände näsan och vattnet stänkte när vi for fram, och sedan, när vi stannade för att fiska, var havet blankt. Så drog vi upp en nedrans massa fjärsingar (knepigt), och torskar som var för små, det blev inget. Istället åt vi kallskuret och potatissallad, och långa stunder låg jag bara i fören, platt som en manet, och solade.

Ja, svärfar tyckte om att gasa.

Och jag klamrade mig fast.

Svärfar längst till vårt höger, samt två vänner.

Min framtida man, uppbröstad.

Sedan, på kvällen, åkte jag och Kristoffer ut till Valldahuset. Mamma och pappa var inte hemma, så vi passade det tills söndag. Och vi gick en lång promenad i Vallda under lördagskvällen, en och en halv timme medan solen sjönk och kastade guld över ängarna, och myggen surrade, precis som i Kaninhjärta. Vi räddade ett av Carlssons får som hade smitit utanför inhägnaden (till övriga skockens stora förskräckelse), vi gick längsmed sandvägar jag lekt på som liten (jag berättade små anekdoter för Kristoffer, som tålmodigt lyssnade), och sedan, när vi kom hem, bakade jag en kladdkaka, så tittade vi på en gammal James Bond med Sean Connery.

På söndagen åt vi frukost i trädgården, solen brände redan då, och sedan gick vi tillbaka samma väg som på lördagen; stigen över ängarna, förbi Katt-Karls gamla hus och där låg det, Spökhuset, som, om nästa manus blir bok, kommer figurera i det. I verkliga livet är spöket som rör sig mellan de förfallna rummen en vänlig man med snälla, tittiga ögon, men i min bok är han ond, därför får jag väl passa på att be om ursäkt. Men han säger att han förstår, att han ”bjuder på den”, eller ”huset ser ju ut som det gör, vad ska folk tro annat än det?”;

En av alla vägar i Vallda.
Huset håller på att sväljas av jorden.

Taket har rasat in, och det var stört omöjligt att ta sig fram den här vägen, växtligheten var så tät!

Så, Kristoffer högg fram en brandväg från andra hållet, och jag tittade på, och varnade för brännässlor och ormar.

Fast jag var lite tveksam, det var jag.

Men Kristoffer stod på sig, och slog ner nässlorna med bestämda tag, medan spökgubben stod på sin brustna farstukvist och väntade.

Jag tyckte jag såg lite fladder i ögonvrån, men det var ingen där.

Farstukvisten. Ser ni ansiktet i det krossade fönstret?

Taket, säkert också väggarna, var tätade med tång.
Innan huset blev så illa åtgånget tror jag många barn busade i det här huset, kanske ristade in sina namn, och krossade några av fönstren …

Allting är rostat och vittrad, titta bara, på den här lille! Men huset, trots sitt yttre, känns vänligt, som en sagobok. Här finns en historia, tydligtvis, en fin sådan.

Följ och gilla: