Jag vart lite grinig igår, ska jag ärligt tala om. Bokmässan är fantastisk på många sätt och påfrestande på andra, och den där dominerande sidan av mig, den som gärna håller mig kvar på skrivkammaren dag ut och dag in, den som vill, vill, vill skapa och fixa och greja, och styra och ställa, var särskilt stark, och jag blev motvillig av tanken på att bege mig rakt in bland alla människor. Så gick jag mot spårvagnshållplatsen, insåg att jag inte rollat mina byxor (vi har vit, pälsig katt), rusade hem, rollade, tog spårvagnen hela vägen fram till Svenska Mässan, insåg att jag inte hade biljetten med. Härdsmälta. Tog mig hela vägen tillbaka till lägenheten, missade spårvagnen, hamnade i trafikstockning, tittade på klockan, började få ångest, paniksms:ade Anna och frågade om det fanns möjlighet att gå förbi kön utanför. Slutligen kom jag fram, igen, och såg att kön var borta. Jag kunde trava rakt in, hitta mina föräldrar där, få mig en korv med bröd. Och sedan var det dags!
 
Jag oroade mig lite för sladden, att jag under samtalets gång skulle lyckas trassla in mig och sedan, i slutet, göra världens sorti.


Ja, jag oroade mig väldigt. Och jag var supernervös. Men det gick bra! Mycket tack vare Ada och Amanda, jag menar, jag hade inte kunnat hamna i bättre sällskap. Så goda och glada!

Amanda var störtskön! Precis sådan som jag skulle vilja våga vara, liksom, oavsett forum. Väldigt verbal. Vilket jag ju också brukar vara, men jösses, jag har känt mig som en guppy i litthavet. Eller än värre, en manet, i vissa fall. Det här med mässan är absolut en upplevelse. Nästa år lär jag känna mig tryggare i min roll.





Men jag pratade allt lite, det gjorde jag, om små gastar och Kaninhjärta, och spökhus, och vad som komma skall. Jag fick också förstå att Lotta Ohlsson satt i publiken – jag har verkligen ingen koll. Så förlåt, Lotta, jag visste inte hur du ser ut. Å andra sidan kanske det var bra, annars hade jag blivit ännu mer nervös! Ja jösses …



Följ och gilla: