Här är jag!

Vilken resa vi varit med om! På vägen till Berlin (vi bytte plan två gånger ...) satt vi tvärs över mittgången från Carl-Einar Häckner, och på Berlins flygplats väntade ingen mindre än Herta Müller på samma plan som oss. De nio dagar vi spenderade på hotell La Minerva, Capri (rekommenderas, herregud vilket underbart hotell!) fick vi sol och minst tjugofem grader varmt. De sista två dagarna i Venedig regnade det och var kallt, och dessutom svämmade gatorna över. Och där var fullt, jag menar helt jäkla packat av spöken som fortfarande gör mig smått illamående ...

En mashup bilder:

Min mage sa mig att min väska fattades när vi, efter två byten, landade i Napoli. Min mage fick rätt: väskan var inte med. Den kom lyckligtvis två dagar senare. Men vilken start på bröllopsresan! Jag var förtvivlad!

Dock blev jag ganska glad när vi fick vårt rum och det visade sig vara exakt det rum hotellet använt som exempel på sin hemsida. Som att kliva in i en dröm ...

Här satt vi om kvällarna och såg solen gå ner bakom Capris högsta topp. Det var också här jag satt och mumsade i mig världens godaste lilla citronpaj från ett lokalt konditori.

Ön har en gammal historia, så långt tillbaka som till romarriket, när Tiberius styrde Rom från en av sina sju villor på ön. Sedan har ett flertal udda figurer, som Curzio Malaparte och Axel Munthe, byggt sina villor här också. Det är helt klart någonting magiskt med Capri som lockat människan i alla tider.

Det solades en hel del. Jag tycker stillaliggandet är den riktiga semestern, och badet, så klart. Jag läste mest, Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson (starkt berörande, samtidigt tung läsning), Artighetsreglerna av Amor Towles (härlig bok!) och Vägen till San Michele av Axel Munthe (intressant självbiografi, han är väldigt skrytsam, men vilket liv han levde).

Eftersom det var lågsäsong när vi var där såg det ut såhär. Fatta lyxen! Poolen var dock en aning kall ... och havet fanns långt, långt ner, flera trappsteg ner.

Det fanns många promenadstråk på ön som vi utforskade.

Därutöver fanns det många grottor och formationer, som denna! Capris stensort verkar porös, havet gröper så lätt ur och skapar makalösa ting. Under den här privata (och något dyra) båttur fick vi lov att simma genom Den gröna grottan, jag gallskrek: "Simma, Kristoffer, simma!". Det var strömt och jag såg inte hur djupt det var under mig, hujeda!

Från Den blå grottan fick vi med oss några paddel-gubbar. Grottan kostar pengar att paddlas in i, och när man väl är därinne, i mörkret, lyses vattnet upp underifrån och gnistrar blått. Helt makalöst.

Här sitter vi på ett av alla SVINDYRA kaféer vid St. Marco-platsen i Venedig. Man kan se min tvekan. Jag föll inte direkt för staden, jag tyckte den var obehaglig på de flesta sätt. När jag tittade in gränderna såg jag inte charmen, jag såg pesten från 1600-talet, jag såg råttorna och de döende, jag kände skräcken som genomlöpte varje levande ... Kristoffer däremot såg ingenting sådant, han såg charmen, och det kunde jag på sätt och vis avundas honom.

Någon gång runt klockan fem om morgnarna gick stadslarmet: vattnet hade läckt över kajerna och pressade sig upp genom brunnar och golv överallt. Larmet lät som ett bombanfall, jag blev vettskrämd av att väckas så! Vattnet steg till vaderna, och vi, som inte hade en aning om att det receptionspojken på Villa Igea pratade om skulle bli så illa, saknade rätt fotmundering.

Förlåt suddet, men ni ser; jag fick vada fram i mina plastsandaler till närmaste gummistövelbutik! Usch, vilken katastrof.

Först när vi skulle åka därifrån kom solen. Då var staden vacker.

Och jag var lättad: äntligen skulle vi åka hem!