Jag gillar Babel som program, men jag gillar inte Jessika Gedin som programledare. Ibland kan jag fascineras av hennes sätt att prata. Men jag stör mig desto mer på det faktum att hon kammar noll när det gäller förmåga. Hon kan ju inte intervjua! Hon följer sina kort slaviskt. Ungefär som Agneta Sjödin. Inte för att jag skulle göra det bättre. Skavlan skulle, däremot, eller Malou von Sivers. De har säkerligen sina repertoar, sina kort i handen, men framförallt har de båda ett öra för vilken fråga som passar därnäst. Och det är det som är grejen! Man måste köra lite improvisation. Man måste ”ta emot” personen man intervjuar, istället för att köra på med nästa fråga, och nästa igen. Gärna också ställa en fråga utanför vad man planerat av ren skär lust. Det är ju inte programmet som är programmet, utan människorna som kommer dit. De måste få forma lite fritt. Säga vad som är viktigt att sägas. Och man måste, som programledare, vilja veta mer.

Som när Jonas Gardell var där, och Jessika helt tappade hans krokar, gång efter gång. Jag höll på att få krupp! Samtalet hade kunnat bli enormt fantastiskt. Istället stacks det hål på. De har säkerligen kortare tid att syssla med på Babel än på Skavlans pratprogram eller Efter tio. Jag VET. Men ändå. Det viktiga är väl inte vad som står på korten, utan hur jag som tittare upplever programmet?

Någon som är mjukare i sin person skulle jag vilja se, någon som är avslappnad i sin roll. Någon som ställer frågor utanför, som går på magkänsla, som vågar. Tänk, vilket program det skulle bli då.

Följ och gilla: