Tisdag, och lite god musik på det

Jag är helt inne på Gotye nu. I really like. Really. Men visst var det här en kuslig bild??

MARIAN!!!

MARIAN KEYES ÄR TILLBAKA!

Åh. Jag har saknat henne. Äntligen.

Hon har bakat sig igenom sin depression. Hennes bakbok kommer i mars.

Hennes nya roman kommer, tydligen, i höst. Så varm och god jag känner mig

i bröstet. Jag var faktiskt orolig, på riktigt, för att hon skulle försvinna.

Behöver du lite pepp idag?

Lyssna in på hög, hög volym:

"Vad handlar din bok om?"

Det gäller att finslipa sina svar, märker jag, för frågorna poppar upp så snart man nämner att man gör någonting. Ovsett vad. Professionellt. Du om någon måste ju veta vad du sysslar med, right?
Så.

"Vad är det för bok?"
"Det är en ung vuxen-roman om två tvillingsystrar som lånar sin pappas lägenhet, olovligt, under en virrig sommarmånad och kommer i kontakt med en skum grupp som sysslar med seanser. En grupp som letar efter en försvunnen liten flicka. Man kan kalla det för en nutida spökhistoria."

Där satt den.

När det är kallt

... råder jag alla er som skriver till att införskaffa ett par sådana här. Pronto. Jag menar nu. Trots att jag bara är 28 år känner jag hur kylan gör mig stel när jag sitter länge, och det är inte bra.

Intervju!

Nu har den lilla bubblan brustit, så att säga; jag har medverkat i min första, riktiga intervju! Det var hanna från bloggen Tonårsboken som hörde av sig med lite frågor, och idag finns intervjun att läsa på deras blogg.

Tack tjejor, för att jag fick vara med! :)

Ada

Jag hade satt en fot utanför brödjobbets entré när min redaktör/förläggare Ada ringde. Hon hade tagit sig från Stockholm till Göteborg och väntade nu på ett kafé i närheten. Jag gick dit, hämtade och tog med henne till kafé Vanilj, min absoluta favorit i centrum, och där satte vi oss med kaffe och godsaker och pratade kring Kaninhjärta, en särskild sorts utlandsrättighet (...), omslaget och det handgjorda typsnittet mitt namn är skrivet i och det återkommande fablertemat (det är sååå fint, nu jäklar, kittlar det till i magen), pressbilderna från förra torsdagen (vi valde ut de två vi kommer satsa på, varav den ena var den där jag har en liksom djurisk blick, det ser ut som om jag i nästa sekund bet stackars Ola, liksom :) och Bokmässan. Hon berättade om olika människors reaktioner på boken (som var oväntat positiva, men så försöker jag också ha låga förväntningar för att inte bli besviken) och peppade mig i största allmänhet (det är verkligen roligt när proffs tror på det man gör), och när vi skildes åt skulle hon träffa nära och kära i Linnéområdet, så jag fick tillfälle att glänsa lite med mina Göte-kunskaper och placerade henne på rätt spårvagn och instruerade henne i den ädla konsten att köpa färdbiljett med mobilen.

Nu är jag hemma, hög på koffein och adrenalin, och har en underbar man som lagar mat till mig. Jag säger som Charlotte i Sex and the City; "I'm so happy I'm terrified".

Denna helg blir det födelsedagsfest och svärfarsmiddag. Vad hittar ni på?

Det viktiga med det riktiga

Jag blir så berörd av den här låten. Den är fantastiskt vacker. Synd som bara den att den hör till filmen Arn, det är som att strö florsocker över en hög med skit, enligt mig. Samma sak gäller Sias låt My love, absolut slösad på filmen Eclipse. Både Laleh och Sia har någonting eteriskt inom sig, en strålglans som gör att deras låtar förtjänar att höra till fantastiska filmer, filmer som förändrar, som går ner på atomnivå i varje känsla och tar fram det riktiga. Varken Arn eller The Twilight Saga handlar ju om riktig kärlek, inte som den ser ut, här och nu, på vår jord. Filmkärlek är i regel som vattenspeglingar av någonting vackert, den plockar det enkla och det svåra och tar bort det vanliga med kärlek, det vardagliga. Så får vi en skev återgivning av det som är sant, och när sedan musiken följer blir det frontalkrock.  

Men detta...

... var faktiskt bättre, trots att jag hörde covern först. Brukar annars vara det man vänjer sig vid först som sätter sig. Eller?

Gotye, trots hans märkliga artistnamn, gör jäklars bra musik. Lite 80-pop tycker jag allt! Ignorera gärna hans knäppa videos; blunda och lyssna.

Sena nätter

Något av det häftigaste som finns med oss människor är hur vi kan ta bitar ur oss själva och skapa någonting av dem; musik, konst, texter, kläder - allt vi ser runt omkring oss är manifestationer av en annan människas själabitar. En gång i tiden var alltsammans, rentav husen vi bor i, vägarna vi går på, någonting inuti någon annan, en tanke, en fantasi. Kan vi göra såhär? Vi har förmågan att se saker, omforma dem inom oss, plocka ut och skapa, och göra det flyktiga verkligt.

Jag trivs så oerhört gott i ett kreativt, intellektuellt stimulerande hem, ett hem med stafflier, böcker, kladdiga koppar och fat, handskrivna lappar och pennor, tända ljusstakar och kringströdda måttband, tidningar, myströjor och äppelskråttar. Jag trivs så oerhört gott, själsligt och fysiskt, i ett hem som består av oss, hellre än ett hem som ständigt är rent, i ordning, jag är nog en bohem innerst inne! Och det bästa som finns, det är när vi sitter uppe till sent om nätterna, fullständigt uppslukade av våra projekt och medvetna om att vi har en ledig påföljande dag. Då dricker vi kaffe, lyssnar på radio eller jazz, rådfrågar varandra ibland, ropar till och får svar. Det är fint, det.

Införskaffad

Äntligen lite inspiration! (!!!) Amanda inpsirerar mig bara genom att vara Amanda, nu ska jag gotta ner mig i lite trevlig skräckläsning...

... och jag lägger den här på is så länge:

Den griper helt enkelt inte tag i mig. Tydligen behöver jag litteratur med ytterligare en dimension, lite mystik sådär, och då kan ändå diskbänksrealism fungera om det är så in i helsike mycket diskbänk att det i sig blir en dimension, men det här... kanske är det för att jag skriver, jag ser precis var det glimmar till, precis vad författaren vill och tänker, och jag gillar det inte! Jag vill ju bli lurad, famla lite, få tro saker och sen förundras över författarens skicklighet. Det är i vart fall ett riktigt snyggt omslag.

... och ja, jag är verkligen en kräsen läsaren. Jag är ledsen för det. Långt från alla böcker når in i mitt litthjärta, de behöver vara lite, hm... zsa zsa zsu? You know what I mean? THE love?

Ett lyxproblem

Sitter just med ett par oerhört tjocka mail i min inkorg. Båda innehåller resultatet från i torsdags, denna fina, smått surrealistiska dag då jag fotograferades i egenskap av författare/egenföretagare/offentlig person, och tanken är nu att jag ska göra gallringen. Vilket är svårt. Ola lyckades fånga fler sidor av mig än jag visste att jag hade och att välja bara några av alla dessa fina fotografier är ju egentligen väldigt taskigt! På några av bilderna står jag i de blågröna skuggorna av busken, stammarna slingrar som ormar bakom och kring mig, bladen bildar pölar av ljus över mitt ansikte och mina ögon ser ut att tillhöra ett djur. På andra av bilderna står jag i solljus och mitt ansikte är så bländande vitt att man knappt ser mina konturer, bara ögonen, näsan, munnen och det flygande håret som glöder i topparna, och jag ser ut att veta något som ingen annan vet.

Det här är ett lyxproblem, jag vet, men ändock ett litet problem. Förmodligen är det bäst att sova på saken. Men tålamod har aldrig varit min dygd.

Kreativitet

På tal om att vara kreativ. Imponerande, och skickligt.

Att ta till sig

"Anser att serieromaner är en högtstående konstform."

Min kära författarkollega, Nene Ormes, citerad. Jag blir ju så glad när någon tycker som jag, att detta med serier är något bra, något värt besväret, liksom.
Att ta till sig, och glädjas åt.

Den kalla, kalla världen

Jag som författare är inte rustad för denna slags KÖLD. Jag menar HERRE GUD. AJ. Jag fryser så det gör ONT.

Nu; fisk och Äkta människor. Vad gör ni?

Vad vore bäst?

Att påbörja manus/inte hålla sig från att skriva, eller vila lite?

Jag tänker att de som skriver behöver skriva, att det är ett slags behov, samtidigt som jag vet hur jag fungerar (har jag väl påbörjat ett manus ligger det hela tiden och skaver i mig och jag kan inte låta bli att försaka annat till förmån för det), därför är jag lite kluven. Men jag har en idé, det har jag, till tredje bok. Den är egentligen mogen, resten faller på plats när jag väl skriver. Så, skriva eller vila?

I övrigt; snökaos där ute, och vi gav oss iväg på en shoppingrunda (Kristoffer propsade, jag trodde vi skulle omkomma) mitt på dagen, kom hem vid tre, åt taco-rester från igår och jobbar nu på våra projekt. Blir att se Tree of life ikväll, om inte På spåret på datorn. Mobiltelefonen gav upp för en stund sedan (den är närmare tre år gammal...) och jag kände svag oro, väntar ju brödjobbsbesked i veckan, plus att Ada kommer till Göteborg på fredag och att vi ska fika då. Känns liksom ganska aktuellt att ha en fungerande mobil. Så hittade Kristoffer en reboot-kod på nätet som åtminstone fick liv i telefonen men raderade varendaste litet telefonnummer. Därför, om du är en vän till mig som läser detta, ber jag dig skicka ett sms till mig med ditt namn så jag kan spara ditt nummer på nytt!
Lyckligtvis är jag så pass försigkommen av mig att jag alltid skriver upp mina nära och käras kontaktuppgifter i en vanlig, hederlig adressbok. Det blir dagens tips! Dessvärre ligger adressboken hemma. Blir att gå igenom den när vi är tillbaka, helt enkelt. Tänk, så sårbar man är med dagens förbannade teknik.

Veckan som kommer i punkter!

• brödjobbsbesked
• utvalda bilder från fotograf Ola Kjelbye för mig att se på och godkänna
• om Ada hunnit; sista halvan av Kaninhjärta för mig att korra
• fika med Ada på fredag

Däremellan ska jag:

• jobba!!!
• klippa mig
• gärna träna lite yoga...
• ... och pilates med boll
• köpa present
• gå på fest hos Pelle

Att bli författare är att leva precis som vanligt, bara lite mer av allt, och ibland glimrar det till som om tillvaron spricker och himlen hittar igenom.

När ögonen är såhär små

... vet man att man skrivit klart för natten.

Så. God natt.

Hanna

Ni vet väl vem Hanna är? Hon finns med på ett eller annat sätt i alla mina böcker, man kan kalla henne för Den Röda Tråden, och jag gillar henne verkligen. Jag önskar jag kunde träffa henne på riktigt, jag tror vi skulle komma riktigt bra överens, liksom hitta varandra, förstå varandra. Hon är bra mycket längre än jag och lugnar på något sätt alla hon har i sin närhet, åtminstone alla kvinnor. Männen reagerar på olika sätt på henne, vissa blir starkt dragna, andra känner sig hotade.

Hur som helst, Hanna kommer förr eller senare att jobba som receptionist på sin pappas advokatbyrå i Göteborg. Jag har ingen erfarenhet av yrket eller advokatbyrån som arbetsplats. Därför, och att miljön är väldigt spännande, och att jag får bättre jobbtider, och ledigheter, och lön, är jag särskilt glad över att få meddela att anställningsintervjun idag gick över förväntan. Jag får besked kommande vecka men vi pratade detaljer (som när jag kan börja) och det känns i hela min mage att det här jobbet är någonting jag verkligen, verkligen vill ha, att det kommer passa mig och vara allt det jag är bra på. Äntligen.

Ni får ha en underbar helg! Vi åker till Stugan nu = egenföretagande, middagar, tända brasor, mysiga promenader.

Hovs Hallar - inte särskilt långt från Stugan.

Att vara i en buske

Foto-sessionen gick skitbra!!! Vi var i en rododendron-buske. Och jag skulle stå vriden, vinkla hakan och titta djuuupt in i det jättestora glasögat. Såhär:

Ja. Man lär sig något nytt varje dag.

Sminkad och klar!

Efter ett antal sminkvideos på youtube, och ett lärorikt besök på Make up store, ser jag ut precis som mig själv. Men lite HÅRDARE, liksom, eller slätare! Som tur är lyckades jag hitta rätt produkter; mina fräknar syns fortfarande igenom. JAG syns fortfarande igenom. Annars har det varit mitt största NEJ beträffande allt fjantigt smink (foundation, concealer, puder); att man förändras och ser ut som någon annan.

Vid lunch möter jag upp fotograf Ola Kjelbye och hans assistent nedanför min lägenhet. Så blir det en trevlig promenad till den stora, stora kyrkogården... och ja, jag är skitnervös. Jag har alltid känt mig lite fånig framför kameran, särskilt i offentlig miljö, när det är meningen att jag ska hålla minen tills "klick". Hm... ja. Vi får se hur det går idag. Hoppas han har tålamod :)

Vi slänger in en lista, vet ja!


Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag var arton år, inne på min sista termin på gymnasiet, ihop med första killen. Mycket var på upphällningen; jag skulle sluta studera, som jag gjort sedan sju års ålder, jag skulle sluta vara ihop med första killen, jag skulle sluta åka med i bilen och istället vara den som körde, jag skulle få mitt första jobb (som var i köket på ett ålderdomshem, vi var ett gott gäng på fem tanter som lagade mat till två ålderdomshem och fem förskolor, det gick livat till!). Jag bodde också kvar hemma i Vallda. Det var gott, det.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Sökte jobb (som vanligt?), läste mycket, skrev mycket, lyssnade på musik. Jag var ganska melankolisk. Hade ju sagt upp mig från ett bra jobb då situationen där blev outhärdlig, jobbat intensiv jul i Laholms Bokhandel, januari förra året var som ett hål för mig, jag trillade ner och deppade en aning men njöt samtidigt av att vara "fri".

Fem snacks du gillar?
Grillchips, popcorns, Marabou Premium Nougat, Geisha-choklad, pistaschnötter.

Fem sånger du kan hela texten till?
Let me entertain you med Robbie Williams, samt alla Mumford and Sons-låtarna, som ju är fler än fem stycken.

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?
Betala av mitt studielån, köpa hus, placera, skänka till organisationer jag väljer med omsorg (= efter närgången research), bland annat Läkare utan gränser och UNICEF, möjligen också mindre, plattare organisationer, exempelvis EAPPI som beger sig till Palestina för att se över de mänskliga rättigheterna, samt min hjärtesak; cancerforskningen. Cancern tog min mormor och jag har en känsla av att den kommer ta någon mer i vår familj innan den är klar med oss. Helvetessjukdom.

Fem dåliga vanor:
Att jag grubblar istället för att ta reda på hur det ligger till, prata med de inblandade och så vidare. Att jag undviker konflikter på bekostnad av mig själv. Att jag slår på datorn det första jag gör på morgonen. Att jag sätter mig framför datorn det första jag gör när jag kommer hem. Att jag ringer dem jag älskar så sällan.

Fem saker du gillar att göra:
Äta god mat med min familj och prata och skratta (vilken enorm enerig jag får av detta!), skriva, åka ner till Stugan ett par dagar, pyssla om mig själv i badrummet, sitta på solvarma klippor vid havet (sommarlovsminnen bara bubblar i mig då).

Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
Ingenting alls med axelvaddar, skinnbyxor, mockajacka, de där fårskinnsstövlarna som ser ut som bajskorvar på fötterna, hårförlängningsslingor.

Fem favoritleksaker:
Hopprep, klossar, LEGO, dockskåp, gunga!

Mitt kreativa hörn! Och tavlan ovanför, en av mina stoltheter.

Det nödvändiga med privattid

Medan jag förverkligade min författardröm sköt jag alltmer åt sidan. Det kunde vara mina vänner, min familj, Kristoffer, vardagssysslor, fasta mattider och sovtider, det slarvades frikostigt. Kristoffer om någon vet hur länge jag kämpade med det där, och han vet också, bäst av alla, hur jag vissa stunder mådde. Så klart man inte ska slarva sådär! Så klart man ska leva också, lufta upp kämpandet, släppa in ljuset, röra på sig.

Jag trodde inte jag skulle klara det. Innerst inne tvivlade jag, men jag var fast i att försöka och inte ge upp, jag var nöjd med att hoppas och vilja, men tvivla, jag visste ju inte hur förändringen skulle kännas när jag väl lyckades. Såhär i efterhand hade jag velat veta exakt var min vändpunkt kom, exakt vad som gjorde skillnaden. Säkert kan man applicera en dramatisk kurva på de sju åren jag försökt och hitta den, punkten, toppen. Kanske var det när jag började ge upp? När jag insåg att det inte skulle gå, på riktigt?

När jag släppte taget?

Längst bak i de flesta böcker finns tack-sidorna. Jag har många att tacka. Ingen människa orkar i längden kämpa ensam utan andra människors kärlek, eller med dem i åtanke, det är ju alltid, mer eller mindre, för dem man älskar som man kämpar. Kristoffer tog hand om allt, i princip, under min närmast vansinniga kamp om att bli författare, han tog hand om allt medan jag satt framför datorn, manisk och försvunnen.

Det är dags för mig att ge tillbaka nu.

Därav kommer bloggandet att bli glesare. Jag behöver axla rollen som husa för att han ska kunna få mer tid till sitt företag, det känns som det minsta jag kan göra för mitt hjärta. Ett mål jag har, och som ni kanske inte kommer att tycka om, är att publicera ett månadsbrev på bloggen som sammanfattar månaden. Det ska vara långt, utförligt och med bilder, och läggas ut sista dagen i varje månad. Mellan varven kommer jag, så klart, lägga ut viktiga inlägg, som exempelvis när jag ska ut och signera böcker och vill att ni kommer (!) eller annat som det är mer brått med. Tanken med det här är att minska min dåliga vana att knäppa på datorn det första jag gör när jag vaknar, när jag kommer hem, när jag egentligen borde äta eller diska eller ta en promenad eller ringa någon och träffas. Det är den där magnetismen bloggen har på mig, den drar! Men vet jag att jag bara ska gå in här när det gäller att uppdatera månadsbrevet om det har hänt någonting särskilt, tror jag bloggen kommer dra mindre.
Som sagt, det är ett mål. Vi får se om jag gör slag i saken.

I morgon: fotografering.
På fredag: mycket viktig intervju.

Håll tummarna!

Det bubblar och brusar

Oooh... det ÄR så spännande nu. Som vanligt är det ingenting jag kan berätta här, än, men det rör sig om ett brödjobb och VILKET BRÖDJOBB sedan. Herre Gud! På fredag måste ni hålla tummarna för mig, särskilt klockan tio på förmiddagen, för då sitter jag där, i de finare lokalerna, framför självaste vd:n. Eller som mr Big säger i Sex and the City - the movie, när de tittar på lägenheten högst upp; "So this is where they keep the light".

Slänger in en frågelista, så jag får någonting att fokusera på.

Vid sängen: ligger en poesibok för unga, en anteckningsbok och massor av pennor (fråga mig inte varför... här hamstras det i sömnen?)
På toaletten: ingenting, faktiskt. Man får själv ombesörja detta innan man sätter sig där.
I väskan: Någon att straffa av Kristofer Alström. Är det bara jag, eller lägger ni som skriver snabbare märke till svagheter i böcker nu, än innan ni skrev? Jag hittar svagheterna, som vissa passager, vissa stycken, vissa ord som inte riktigt passar in eller känns så slitna...
På ipaden: äger väl ingen ipad, heller! Men en ipod, däremot, med massor av god musik!
För att fortbilda mig: läser jag bara kulturdelen av GP, och snart kommer en årslång prenumration av tidningen VI, som jag också tycker är bildande. Allt jag läser är ju bildande på något sätt, även böckerna, och researchen jag behöver göra på grund av dem.
För att jag är en nörd: i största allmänhet? Så väntar jag med spänning på uppgraderingen av Guild Wars, och jag funderar också på att förnya min subscription på WoW...
På jobbet: kniper jag en Metro, det är ungefär vad som hinns med på en halvtimme...
Utmaningsbok: de flesta böcker är utmaningsböcker för mig, dessvärre. Jag är en kräsen läsaren. Exempelvis är jag inte särskilt fångad av Någon att straffa, som ju verkar falla många andra i smaken.
På is: de flesta böcker hamnar på is. Jag måste skärpa mig...
Läser emellanåt: mina favoriter, så klart, och dem kan ni redan :)
Längtar efter att läsa: Tistelblomman av Amanda, så klart!

Min blogg har fått ett pris!

Åh! Det här känns så fint! Tack, Helena, återigen, vilken trevlig människa du verkar vara! :)

Christin skriver vackert om skrivande, släpper debut om det som inte alla kan se och lägger ut massor av foton som får mig att tänka "så här ser en riktig skrivarlya ut" mest hela tiden.

På begäran

Jag blir så tantig om jag sätter upp håret i svinrygg eller liknande, som ju annars är ganska 50-tal. Så jag blandar friskt olika stilar, och här nedanför kommer min håruppsättning:

Jag gillar det trassliga, feminina, som ser naturligt ut. Kanske att vi sätter i ett par rosor i håret också, för att fånga upp det röda, får se. Har inte ens berättat för min frisör om vad som väntar henne... :) ska snart boka tid för vanlig klippning och kläcka nyheten.

Och om ni inte kunnat gissa det än så jobbar jag hemifrån idag...

De där skorna ger illusionen av lyx. Just idag känns det dock lyxigt

(annars vet ni väl vid det här laget att författarskap, som allt annat

företagande, i stort handlar om att jobba många timmar utan lön?),

jag pratar här med min bästa vän som ska vara en av bröllopsvärdarna,

jag går igenom min mail, bokar in en fotosession med Ola Kjelbye,
betalar bröllopsklänningen så att de kan börja sy, ska snart börja korra
manus två i väntan på nästa halva av Kaninhjärta.

Bridezilla is aproaching...

Hör ni hennes jättelika klamp? Något jag absolut inte vill är att förvandlas till henne, bli den där domderande kvinnan som glömmer vad ett bröllop är och gör det till sin enmansshow. Men vissa saker kan jag inte låta bli att vara lite egoistisk kring, som SKORNA. Och jag HITTADE dem igår, vilket är lite av ett mirakel.

Dagen igår handlade i stort om att hitta skor. På brödjobbet stod en ensam högersko på disken med en lapp i; "pris?". Jag tog med mig skon ut på lagret, bad mina spökkompisar om hjälp till att hitta den (mina kollegor hade redan letat utan att lyckas), leddes rakt fram till lådan utan att se den (den var rakt framför mig, men lika vit som resten av dem, och jag kollade igenom resten av dem men inte den enda, lilla, vita, en av sitt slag...), så gick jag lite till vänster, letade rad efter rad, återvände till samma plats, fick syn på lådan och tog mig själv för pannan (faktiskt). Jag kunde riktigt känna hur spökena fnissade åt mig. Vill man ha deras hjälp måste man ju förlita sig på dem...

Så gick jag till Nilsons, som säljer märket Clarks, och såg att pumpsen jag vill ha fortfarande bara fanns i vinrött (ser ut som levrat blod, uäck...) eller klarrött, men då bara stora storlekar, slut över hela landet, går inte att beställa någonstans, inte ens från England. Jag provade i vart fall tills jag hittade rätt storlek (de är lite knepiga i sina storlekar, de där...), det visar sig att jag ska ha 4,5, eller, 37,5 i EU-storlek. Jag köpte med mig ett par vinröda. Sedan var det som inne på lagret. Mina ben kittlade och jag följde dem, de traskade tvärs genom Nordstan, ner till skobutikerna bort mot Gustav Adolfs torg, och redan när jag passerade utanför Jerns såg jag dem. Jag fokuserade, banade mig väg fram, såg att de fanns i två nyanser av klarrött och tog dem som var snäppet djupare i färgen. Så förklarade jag för butikssäljaren att jag letar efter dessa i storlek 4,5, att de är slut överallt.

"Jaså", sa hon, och kikade i sin dator. "Nej, dessa är helt nya. De som är slut är de som är lite ljusare i färgen, ser du? De är nästan orangea, dessa är ju snyggare."
Där, och då, höll jag på att bli en riktig brud. Lyckan brusade inom mig, jag blev lite fuktig i ögonen och var nära att börja vifta framför ansiktet med händerna. Så behärskade jag mig. Lyckligtvis var försäljaren en kvinna som förstod, hon verkade oerhört nöjd över att kunna hjälpa mig, och jag gick med skolådan tryckt mot bröstet hela vägen hem.

Här har ni dem. Röda, äkta läder, mjuka inuti, gummisula utanpå, rejäl klack, svindyra. Visst är de ljuvliga? Jag tänker genomgående att det vi köper till bröllopet ska vara sådant vi kan använda efteråt också, som dessa. De ska jag använda resten av mitt liv (hoppas att de håller så länge...)!

På tal om att lyckas

Vet ni vad som är lustigt? Jag nämnde här på bloggen för ett tag sedan att det tog mig ungefär sju år att lyckas ro iland min manusidé, sju år att manifestera en (galen?) dröm som, egentligen, borde vara omöjlig; drömmen om att bli författare. Delad av de tusende. Och vad mer tar sju år? Jo, kroppens förnyelse. Vart sjunde år har varendaste cell i kroppen bytts ut, alltså är jag inte samma person nu som för sju år sedan.

Det här kan man dra hur långt som helst. Men det är allt ett lustigt sammanträffande! Jag förnyades för att passa bättre in i drömmen, och göra den verklig.

Dagens ord: petticoat

Råkades vid detta ord när jag tog kontakt med en bröllopsklänningsmakare i England (jajamen, Helena!) och, faktiskt, tror mig ha hittat några som kan göra min klänning, så som jag vill ha den. Det blev modell Greta (en bit ner på deras sida), täckt i spets i stil med denna:

























Ja, mina vänner. Det kommer bli mycket bröllopsprat framöver. Och för att verkligen, verkligen krydda till mitt liv något alldeles extra gifter vi oss helgen innan mitt livs första bokmässa som författare.

"Att stå på scen två helger i rad", som min kära vän Charlotte skulle säga. Hon är en sann inspiration. Att lägga "att" framför gör liksom allt.

Att vara stilig karl alla da'r!

Min förvärvade kunskap: dialogen

Det här är en öm punkt hos mig; dialogen. Jag vill så förbenat mycket att dialogerna (i mina böcker som i böckerna jag läser) ska vara trovärdiga. Att de ska KÄNNAS. Och enda sättet att lyckas med detta, enligt mig, är att leva sig in i scenerna och utbrista det som karaktärerna ska utbrista, för att känna på orden, smaka på dem och fråga sig "skulle jag säga så? Skulle Karaktären?".

När jag började skriva var det dialogerna jag fick mest kritik för, just för att de inte var trovärdiga, oftast också överdrivna. Vi människor pratar mycket mer med blicken, kroppen och tystnaden än vad vi kanske tror. Dessutom pratar vi inte uppstaplat, exempelvis att en av oss ställer en fråga, den andra av oss svarar och ställer en motfråga, utan dialoger brukar trassla, slå knut på sig själva, framförallt när det gäller diskussioner eller gräl. Lika mycket som vi är här och nu, är vi inom oss själva. Lika mycket som vi lyssnar på vad den andra säger tolkar vi in och formar en replik. Får vi en fråga kanske vi håller fast vid det som sades tidigare och svarar på det istället, eller kommer med en motfråga, eller säger någonting helt annat. Karaktärer ska inte vara perfekta, och de ska inte svara perfekt (efterkloka är vi allihopa), de ska svara fel, säga saker de ångrar, göra bort sig, såra, försäga sig, rodna, ljuga, modifiera.

För att inte tala om hur snabbt vi människor oftast fattar (oftast, inte alltid), och detsamma gäller ju karaktärerna (de är väl också människor?). Det har egentligen inte med dialoger att göra mer än detta; om det ligger ett svar och pyr mellan två människor brukar dessa oftast fatta svaret ganska snabbt, utan att det blivit uttalat. Allstå ska man inte göra karaktärerna korkade (någon ljuger och det går den andra helt förbi, någon slingrar sig och den andra ser inte sammanhanget), jag kan uppleva mig själv som många i min närhet närmast paranoida vissa stunder då vi rentav ser sammanhang där det inte finns några, bara för att vi är så snara i vår slutledningsförmåga. Att tänka på!

Sammanfattningsvis är det jag har att säga om dialoger detta;

1. "prata igenom" alla dialoger för att se om de låter riktiga, om inte, ändra där det låter konstigt (om så bara att möblera om ordföljden)
2. vi svarar inte alltid varandra med ord, ibland tittar vi bara, ibland nickar vi, ibland ignorerar vi och pratar vidare om annat - fundera över en dialog du själv haft idag, försök minnas hur den bollades fram mellan dig och den andra personen, hur den skulle se ut på papper
3. och, detta hör inte direkt till dialoger, men behandla karaktärerna som riktiga människor, för de är riktiga människor, och de är smartare än du anar. Precis som dina läsare...

Frågelista!

Jag snor denna frågelista av Clara! Frågor är skojsigt, mycket skojsigt:

Gjorde du något 2011 som du aldrig gjort förut?
Jag åkte upp till Stockholm för att skriva bokkontrakt med ett förlag, jag blev författare med allt vad det innebär, och jag blev egenföretagare (något jag som liten sa att jag aldrig ville bli, bredvid att aldrig vilja bo i lägenhet).

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, Kristoffers kusin, tillika vår gode vän, Felix, samt min gymnasiekamrat, Nathalie.

Dog någon som stod dig nära?
Han stod mig inte särskilt nära i slutet, min morfar. Det var som om han följde med när mormor gick över för alla år sedan.

Vilka länder besökte du?
Inte ett enda. Fattar ni? Jag behöver semester!

Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012?
Finare ekonomi, och ett hus.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
20 oktober. Då skrev jag med Gilla Böcker. Mycket fint minne.

Vad var din största framgång 2011?
Allt handlar visst om mitt författarskap. Förlåt! Men det är min första framgång!

Största misstaget?
Hm. Hmmm... Jag VET inte. Jag ser inte på misstag som misstag, snarare någonting som i längden är nödvändigt. Misstaget kanske var att jag inte gjorde revolt på mitt sommarjobb utan lät cheferna behandla mig, och resten av personalen, som skit? Å andra sidan kanske det hade ställt till med problem för dem som faktiskt jobbar kvar där nu?

Bästa köpet?
Ett par örhängen och ett halsband, tänk, så mycket så lite kan göra för en varje dag...

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat. Både här hemma som på restaurang. Annars har jag levt väldigt snålt i år.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att de som var med på min systerson, Algots, namngivelse applåderade dikten jag hade skrivit till honom. Och så klart samtalet från förlaget, när Ada sa att hon hade gråtit åt Kaninhjärta, och att Anna hade suttit uppe och läst hela natten...

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?
... I've got the mooove like Jagger, I've got the mooove like Jagger, I've got the mooooooooooooooooove like Jagger! Fy fan. Och De e fest nuuuuu, hos Mange Mange Mangeeee. De där grabbarna får jag god lust att tysta.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både ja och ja. I början av året stod jag utan jobb (jag sa upp mig från helvetesjobbet 2010 och är glad att min själ är hel igen), i mitten av året jobbade jag med ett väldigt gott gäng, i höst fick jag mitt nuvarande jobb (hemskt så jag hoppar omkring), i höst dog min morfar, i höst blev jag författare, i höst hade min mamma nästan cancer, i höst var jag på begravning, i höst åkte jag till Stockholm och förlaget, i höst blev jag egenföretagare och lite rikare än vanligt, i höst åkte min systerson akut ner till Halmstad med noll vita blodkroppar i kroppen. Och så vidare, i en fanatisk virvel av något som nästan borde vara fiktion, men som är verkliga livet.

Vad önskar du att du gjort mer?
Pratat med morfar. Och samtidigt inte. Vad gör man åt en människa som inte vill?

Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt, och oroat mig.

Blev du kär i år?
Jag blev kär många gånger i år, i samma människa. Det är väl det som är riktig kärlek, antar jag. Det här året gifter vi oss, Kristoffer och jag!

Favoritprogram på TV?
Räknas Downtown Abbey?

Bästa boken du läste i år?
De är faktiskt tre stycken: Hungerspelen-trilogin

Största musikaliska upptäckten?
Hm. Hmmm... Jag VET inte.

Något du önskade dig och fick?
Ett författarskap!

Något du önskade dig och inte fick?
Förmodligen. Men sådant tänker jag inte på.

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Jobbade. Sedan tog Kristoffer med mig till en underbar restaurang i stan, Ottomania.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
De här frågorna är väldigt lika varandra... att morfar inte dog, att mamma slapp gå igenom allt det där, att Algot och Pernilla slapp ligga isolerade på Halmstads sjukhus, och så vidare.

Vad fick dig att må bra?
Kristoffer, och min familj, och Stugan.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Florence i Florence and the Machine. Duktig tjej.

Vem saknade du?
Mormor, titt som tätt, och min familj när vi inte hade fått ihop några dagar tillsammans på ett tag.

De bästa nya människorna du träffade?
Gänget på sommarjobbet! Det var fint, det.

Mest stolt över?
Min mamma.

Högsta önskan just nu?
Att alla dem jag älskar, och även jag själv, kan få återgå till det vanliga livet nu, att saker och ting faller på plats. Sedan önskar jag så klart att min bok blir läst och omtyckt av många, att den ger någonting fint till läsarna, kanske sätter ett frö eller två som förr eller senare blommar. Och att jag kan bli författare på heltid. Tänk, så fantastiskt det vore. Men det tar väl ytterligare sju år att förverkliga :)

Jag och Algots storasyster, Theya. Det finns dagar då jag längtar efter henne så bröstet värker.

Att stryka

”När texten är skriven stryker vi det som behövdes för att skriva texten, men som inte behövs för att läsa den.”

Detta är Augustin Erba, grundare av Debutantbloggen, och jag snor citatet från Amandas sida då jag tycker det säger allt.

Jag sträcker dessutom på mig och känner mig stolt då jag faktiskt inte strykt mer än några meningar på 100 sidor råmanus. Snarare lägger jag till ord här och där (enligt min redaktörs anvisningar, jag litar blint på henne), och det tar jag som någonting positivt. Inga strukna karaktärer/kapitel/sidor, ingenting som gör ont, bara finlir, och det känns riktigt bra.

En till läsarfråga!

Du får gärna berätt amer om din skrivprocess och dina skrivrutiner, kanske finns det några goda vanor som man kan anamma? Själv har jag just nu lite svårt att komma igång.

En läsarförfrågan! Och Janina, jag har redan sammanfattat mitt skrivande i olika inlägg, här nedanför kommer de i en finfin punktlista! Hur jag tänker kring och gör med:

• romaninledningar
• redigering
• omarbetning
• skrivupplägg
• följebrev
• refuseringar
• manusutskick

Jag planerar även att skriva ett inlägg om dialoger, och ett om dramatiska kurvor, märk väl att detta är mina personliga åsikter och lärdomar, att det ju knappt finns mallar för hur man ska och inte ska göra, så plocka till er av det som hjälper och strunta i resten!

Hoppas ni har en riktigt god helg! Det har jag :)

Från ett stormpiskat Göteborg

Eller är det orkan? Jag är inte särskilt påläst när det gäller vad tidningarna skriver, jag är med väder som med det mesta; jag märker vad det blir. Vinden går i vart fall tvärs genom huset, den liksom pressar sig genom fönsterventilerna vare sig de är öppna eller stängda.

Idag är en morgonrocksdag! Jag travar runt här hemma i nattlinne och morgonrock och raggsockor, gör lite research för tredje manus, skriver, tittar på måsarna och duvorna när de försöker flyga i stormorkanen där ute, kikar fundersamt på papperna som kom från Skatteverket (och ser att jag ska börja betala skatt för mitt författarskap först i februari) och tänkte boka biljetter till Tinker Tailor Soldier Spy. Någon som sett den? Tror det kan vara finfin.

I dagarna tänkte jag sola solarium (jag är så blek!) inför fotograferingen, fika med brudarna, äta middag med svärfar och, som sagt, gå på bio, allt detta i väntan på nästa halva av Kaninhjärta. There's so much to be done.

Och utöver det vanliga livet, dit ju författandet faktiskt har börjat höra, planeras någonting större. Som det verkar har jag och Kristoffer satt vårt datum, så att säga, till 22 september. Om ni förstår vad jag menar? Det blir dessutom på ett slott, precis som jag alltid har önskat mig, och mamma ska följa med och leta klänning. Alla delar, både planerandet och den stundande festen, får det att ömma på alla möjliga ställen i bröstet för det är just vad vi alla behöver nu; någonting fint att ta fasta på, någonting ljust.

JCO-syndrom

Jag tror jag har fått mig en släng av JCO, ni vet? Jag spottar ur mig böcker! Tror nämligen, ehm... att jag har börjat på det tredje manuset i serien. Saken är den att det inte tar särskilt lång tid för mig att skriva första utkast på en bok, det är kringjobbet som tar tid, eller om det krävs särskild research. Vilket det inte gör nu. Inte särskild. Bara kolla lite med en vän till mig så faller det på plats.
Saken är den att jag själv, som författare, är nyfiken på vart min serie/historia ska ta vägen och tycker det är trist att behöva vänta. Så jag väntar inte.
Saken är också den att jag återigen känner samma driv som när jag skrev Kaninhjärta, som om någon står bredvid mig och hejar på...

Läsarfråga!

Hej Christin! Vad är det för typsnitt, storlek, radavstånd och marginaler i dokumentet du visar? :)
Jag undrar, för det ser ju precis ut som boksidor! Att skriva ut sina texter på det formatet vore så bra, för då kan man kanske föreställa sig lite hur det skulle se ut i tryck.
Ha ett fint år :)

Hej, kära läsare! Tänker det är bättre att göra såhär, i fall att det finns fler som undrar.

Bilden som hänvisas är denna:

Sidorna kommer från förlaget och de sa att de hade "satt" sidorna för att formgivarna skulle få läsa manuset som boken senare kommer se ut. Men jag tror att de använder mitt typsnitt, vilket är Garamond, det är snyggast, och jag har varit igenom de flesta typsnitt och tycker jag har rätt. Garamond är klassiskt men ändå luftigare och rundare än exempelvis Times New Roman, det ser bra ut både på skärmen och i print. Sedan är det så klart en smaksak.
Någon sa till mig att typsnitt med serifer (eller stavar man seriffer?) är lättare att läsa i en massa än sans-serifer. Serifer är de små "klackarna" på varje bokstav. Ett exempel på ett sans-serif-teckensnitt är Arial.

När du skriver, använd alltid 1,5 radavstånd. Då blir texten mer lättöverskådlig och du får från början en hyfsad bild av hur din skrift kan se ut som bok. Förlagen vill också ha det såhär för att lättare kunna läsa. Ställ även indragen på ett ungefär såhär:
höger och vänster 5,5
över och neder 3,4

Experimentera med detta, det gör jag! Jag brukar räkna antalet rader och ord per rad i en bok, vilken som helst, för att försöka snitta och sedan få till en bra form i datorn. Om du inte vet hur man gör kan jag förklara.

Vill du se två sidor samtidigt när du skriver kan du zooma ut, åtminstone i word. Det gör du längst ner i högra hörnet, eller så håller du in ctrl och scrollar samtidigt. Nackdelen blir väl att texten krymper (i flödande text, använd alltid 12 pt!). Vill du printa ut två sidor på ett ark går du in på Skriv ut/Egenskaper/Layout. Orientering: stående. Sidformat/antal sidor per ark: 2. Det här är ju ett bra sätt att spara papper och miljö!

Jag hoppas att detta besvarade dina frågor! Ha ett fint år du också!