Äntligen!

Nu ligger omslaget uppe på förlagets hemsida! :)
Titta, så fint det gör sig i mängden!

Göteborg revisited

Vårångest? Det kanske är det jag har? Hur som helst tvingade jag ut mig själv en bra bit i solen idag, bland alla nyväckta (nykläckta?) göteborgsbor, och kände mig mindre ensam, mer som en i gemenskapen. Köpte lite presenter inför kommande födelsedagar, bland annat min bästis Tott, som fyller fjärde mars och ska ha kalas på lördag och som prompt inte ska ha några presenter men som alltså får en ändå. Ha! Jag har även köpt till min systerdotter Theya, som fyller två år den tjugotredje. Blir en personlig present. Jag visar här lite senare.

Ja, och utöver detta tog jag på mig min Happy Sweather idag. Orange, och rosa, är vårens heta färger, yes sir!

Ensamhetspriset

Man borde dela ut ett ensamhetspris till oss författare som ett slags plåster på såren, för fy, så ensam jag kan känna mig ibland, liksom utesluten. Så klart man kan säga att det är självvalt, att det hör till yrket, men för att skriva, bra dessutom, kräver det mycket av den som skriver. Det kräver tid, hjärta, själ och väldigt mycket liv. Många gånger har jag låtit bli att leva för att istället sitta och skriva om det. Samtidigt gör ju skrivandet mig väldigt lycklig. Men ett ensamhetspris hade inte varit dumt, kanske en slant, så att vi ensamma kan pysa iväg med våra nära och kära till någon trevlig medelhavsö för några intensiva veckors socialiserande?
De senaste dagarna har jag känt mig ensam, utesluten, isolerad. Och kanske har jag drabbats av hybris också (eller någonting värre?) som reagerar på att folk i min närhet inte frågar hur det går för mig, som om jag är en sådan där människa som uppfyllt min dröm, lyckats med någonting stort och liksom har allt, och därför inte har någonting att berätta, någonting att delge, någonting att gnälla över?
Eller, hemska tanke, har jag fått någon förbannad status?
Eller, ännu hemskare tanke, sticker jag folk i ögonen (NÄE?)?
Det är absolut glädjens och lyckans baksida; har du varit med om någonting fantastiskt får du inte vara nedstämd, eller håglös, eller rastlös, eller sådär vardagsgnällig, du ska vara glad, glad, glad, och tacksam.

Jag minns att min svärfar har varit med om samma sak, liksom att vi "vanliga dödliga" med "trista jobb", vi som befinner oss på samma våglängd och tjänar ungefär samma pengar, frågar varandra om våra vardagar, gnäller om våra idiotchefer, önskar oss något mer, men att vi glömmer att fråga honom, han som är VD för sitt eget företag, som tjänar stora pengar, som bor flott, han har ju allt, han måste vara lycklig och inte förstå någonting av det vi säger, och han tycker säkert att vi är löjliga som gnäller om pengar, eller så tycker han synd om oss, eftersom han själv är rik, vilket är värre. Och så visar det sig att han känner sig utesluten, isolerad, ensam, i sin roll, med sin "förbannade status", som om det är fult att fråga de framgångsrika om deras framgångar, och framförallt motgångar.

Nej, kom igen nu. Såhär får det inte vara. Jag lovar och svär att jag fortfarande har mina olyckliga dagar, och fortfarande är ganska fattig, och absolut har massor att prata om, massor.

Att promota sin kollega

PRESSMEDDELANDE 2012 02 23

DET BORDE FINNAS REGLER Lina Arvidsson Roman 13+, danskt band, 320 s. ISBN 978-91-86634-18-6 Recensionsdag 12 mars

DEBUTANT MED ABSOLUT FJORTISGEHÖR Med överrumplande humor och en unik ton debuterar estradpoeten Lina Arvidsson som författare med ungdomsromanen Det borde finnas regler. Eller fjortisroman, som hon själv kallar den. "Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don't call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.     Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.     Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga." Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler? Lina Arvidsson är född 1981 i Västra Karup, en liten by utanför Båstad, och uppvuxen på en bondgård. Idag bor hon i Malmö. Till vardags sitter hon i kassan på Ica, vinner och förlorar tävlingar i poetry slam och recenserar böcker på dagensbok.com. Hon gillar erotiska serier och arga, undersökande journalister, har läst högt ur sina gamla dagböcker för publik och varit djupt förälskad i Kevin Spacey. Det borde finnas regler är Lina Arvidssons debutroman. "Lina Arvidsson har en unik röst. Hennes debut är drastiskt humoristisk med en allvarlig klangbotten, i många stycken briljant. Jag sträckläste den." Jenny Jägerfeld, författare "Debutanten Lina Arvidsson har ett språk att avundas, och när hon berättar historien om Mia och Mirjams gnistrande vänskap gör hon det med en sådan ömhet att det inte kan kallas något annat än absolut gehör." Bibliotekstjänst, Emelie Ljungberg   För mer information, pressbilder och recensionsexemplar: Anna Danielsson Levin anna@gillabocker.se +46(0)709 94 21 60 www.gillabocker.se

Fina Laleh

Ännu en inspirationslåt.

Jag väntar under mossan

Amanda Hellbergs första ungdomsroman ska bli väldans mysryslig att läsa! Som alltid ger hon mig bra med inspiration :)

Jag blir din skugga

"Jag skadar dom som ler åt dig."

Inspirationslåt till bok två.
Och med denna önskar jag er ett mysigt fredagsmys och en härlig helg. Kram på er.

ISBN

Efter min finaväder-promenad kom jag hem och fann korret i ett brunt kuvert på hallmattan. Nu är sidorna i det närmaste "satta", och Kaninhjärta har dessutom fått sitt ISBN-nummer. Pirr, pirr, pirr :)

Fint väder

Och här sitter jag. Det är den där typiska svensk-mentaliteten. Egentligen är detta en jobba-hemifrån-dag och istället har jag dåligt samvete över att jag inte går ut och går. Så jag får väl ta och göra det, så det blir lite ordning på torpet.

Annars tar jag denna dag till att knappa på Fågelstad och vänta på korret av Kaninhjärta. Det går bra. Mer än så vågar jag inte säga. Blir ju bara svårare och svårare att tro att jag ska lyckas med en andra bok när första boken liksom slutar vara min story och börjar bli en egen liten filur, en enhet, komplett. Det får mig att börja undra hur sjutton man börjar bygga en story, hur man skapar en enhet, från början, nu är ju bok två bara bitar i mitt huvud.

Oh, the prestige, the fear!

Det man gjort sig förtjänt av

"... jag gillar Kaninhjärta massor, massor hittills!

Undrar lite hur långt utlåtande/blurb du vill ha. Tre ord eller trettio? ;-)
Finns ju hur mycket som helst att säga om denna pärla."

Den än så länge hemliga blurbaren för Kaninhjärta. Ni är med på vad en blurb är nu, hoppas jag? Jag är så jädrans glad att jag inte riktigt vet om jag vågar vara glad, liksom, om jag vågar "ta ut någonting i förskott" och riskera att drabbas av hybris och börja babbla vitt och brett om hur bra min bok faktiskt är, och sedan gillar i princip ingen den (!). Samtidigt tycker Ada att jag gjort mig förtjänt av lite beröm, att jag ska njuta. Så jag ska väl det.

Jag vet, jag är mer nojig nu än jag någonsin var...
Men jag är glad! Med modifikation! YEY!

Känslomässigt

Det är så lustigt, men när stora saker händer, först då blir man medveten om sitt undermedvetna och hur djupt man tagit åt sig av saker och ting. Som med Kaninhjärta, jag skrev ju boken för drygt ett år sedan och först nu sitter jag här och läser den och förstår vad det är jag har skrivit. Hur mycket känsla som finns investerad, hur mycket själ. Och hur äkta den här historien är för mig, på gott och ont. Vad är det jag har skrivit, egentligen? Berättelsen om Mary och Anne är inte solig, om man säger, utan oerhört tung, jag måste pausa och pusta ibland innan jag läser vidare.

Jag hade precis mitt prat med Ada, vi gick igenom diverse ändringar och ska fortsätta i nästa vecka. Roliga nyheter; hon har frågat ett stort författarnamn om denna vill läsa min bok och tycka till, och denna sa ja, om denna nu skulle hinna, och jag kan nog inte säga vem än men jag är väldigt, väldigt pirrig över detta! Som ni säkert har sett har varje Gilla-bok en liten citatbubbla på framsida och det är detta författarläset handlar om!
Inför helgen kommer jag få hem korret av boken. Ett korr är boken när sidorna är satta men ännu "bara" vanliga a4-papper.
Och inom bara ett par veckor, kanske en och en halv, kommer boken gå till tryck.
Gå.
Till.
Tryck.
Åter till detta med vårt undermedvetna; som ett jordskred sprider sig känslorna från någonstans djupt inom mig och jag känner stickig separationsängslan, för är boken verkligen, verkligen så pass färdig? Inte lite pill till då, några kvällar till, några veckor kanske eller en månad? Ska vi verkligen, nu? Är det dags?
Är det nu?
Dags?
Åh, kära nån.

 

Klippt och klar!

Detta är jag idag! Minus lite lockar. Det regnade och blåste på mig när jag gick hem.

Vill ni se ut som mig bokar ni tid här. Malin äger stället och är superduperduktig och innerligt vänlig. Hon lyssnar dessutom och gör som man säger, vilket gör åtminstone mig väldigt lycklig.

Nu måste jag läsa sista biten innan kl. 14! Aaaah!

Hej hej!

Så MÅNGA ni är nu! Hela 50 stycken unika människor, tror aldrig jag haft en så stadig och bred ström av läsare förut och känner mig jättepepp och liksom stressad. En gång gick bloggen genom taket med cirka 80 besökare och då råkade jag väl skriva om någonting väldigt intressant, som Downton Abbey säsong 2. Men nu är ni här för min skull, eller hur? Nu kommer ni hit för att ni vet vem jag är, va?

Jag hoppas det.

Det är roligt att ni läser här, i vilket fall som, och jag blir verkligen glad när ni peppar mig i kommentarsfälten (ni vet vilka ni är!), det minskar avstånden mellan oss. Nätet är fantastiskt när det gäller just detta. Då jag försökte klämma en semla (=ett bästamanus) genom ett nyckelhål (= bokkontrakt) var tillgången till redan publicerade författares vardag och tankar och erfarenheter via bloggarna hjärtnypande. Många gånger blev jag liksom rörd över hur öppna vissa författare var med sitt, det hjälpte mig att visualisera och komma vidare i tankarna kring min dröm och mina mål, och att det fanns så nära mig, att jag kunde fråga saker direkt bland kommentarerna och få svar av riktiga författare, och att det var så vanligt, det att jobba som författare, och ändå så magiskt. I de vanliga tingen finns den verkliga magin.

Just precis idag har jag väl ingenting roligt att berätta. Jag sitter på samma plats i soffan som igår och ska fortsätta läsa Kaninhjärta och i morgon är jag ledig och ska klippa mitt tokslitna författarhår. Och sedan ska jag GÅ HEM och röra på det där goda sittfläsket. Så ligger landet. Jag önskar er en trevlig kväll!

Jag glömde berätta om semlorna i kylen med flit. Dem låtsas vi inte om, framförallt inte efter att vi ätit dem om en stund. Ja?

Bara lite rädd

Nu har jag alltså satt mig här i soffan för att genomläsa Kaninhjärta. Jag ska göra det. Vilken minut som helst. Och jag är bara lite rädd för tänk, om jag tycker att det är skräp efter allt ståhej? Tänk, om det blir som när jag läser mina gamla manus, sparade i någon spindelvävstäckt datormapp väldigt långt bak i C:, efter att jag ändrat och putsat och på något sätt också fördärvat? Skillnaden är så klart Ada, och hon vet vad hon gör, men jag öppnade precis dokumentet Kaninhjärta, som ser ut precis som det alltid har gjort, och då var det som om någon stod bakom mig och andades ut mot min nacke; en ödessuck! Samma suckar som somliga människor känner när de sätter sig bakom ratten, öppnar upp ytterdörren, tar upp sin mobiltelefon, samma suckar som somliga människor känner när någonting stort kommer förändras, detta var en sådan! Puff!

Och någonting stort kommer förändras.

Det där dokumentet kommer inte längre vara mitt, i min datormapp, i min dator, utan tryckt, täckt och skickad till bokaffärer, och därifrån färdandes i plastpåsar eller direkt ner i handväskor eller ryggsäckar för att slutligen landa i ett par (förhoppningsvis förväntansfulla) händer, öppnas upp framför ett par (förhoppningsvis förväntansfulla) ögon, och alla de där orden som var mina kommer bli andra människors ord, och i mötet mellan mitt dokument som blivit bok och läsarnas händer och ögon, kommer Kaninhjärta bli till. På riktigt.  

Det känns på riktigt nu. Predestinerat. Och jag är bara lite rädd men också sådär väldigt, väldigt glad.

Vill se

Något slags slarv vs. duktighet

Idag har jag inte:

1. tränat
2. läst Kaninhjärta

Istället har jag:

1. hämtat böcker från den lokala livsen
2. skrivit ännu ett parti på Fågelstad
3. diskat lite
4. dammsugit
5. lagat mat

Med andra ord har jag slarvat, men varit duktig.

Så, dags att göra helg. Vad hittar ni på?
Själv har jag läs och shopping och uteät på Kinakrog med päronen inplanerat. Yey!

Hemma lite för länge

Varit hemma i ganska många dagar nu, delvis sjuk i början av veckan, nu schemalös, och börjar få tillbaka de där dammiga, tröga känslorna av att vara arbetslös. Något av det värsta som finns. Städar hellre dass på en kontorsbyggnad där det jobbar tio år yngre "entrepenörer" än blir utan jobb, vilket säger allt.

Försöker därför rycka upp mig, jag har så klart kvar mitt brödjobb, och för det andra är jag aldrig arbetslös så länge jag är egenföretagare, varje minuter är dyrbar, och jag har ett helt manus att läsa igenom och ett annat att, ja, skriva. Och solen skiner. Därför ska jag vädra denna krassliga lilla kropp med en promenad ner till lokala livsen, där ett par böcker väntar på att hämtas hem och bli lästa. Sedan ska jag hem hit och träna pilates. Sedan ska jag laga lunch. Sedan ska jag...

Jag är lite, och bara lite, mer pepp än vad som syns på bilden.

Och nu...

... är jag klar med den omgången. Fattar ni? Jag blir nästan rädd. Kanske går det för fort, kanske är det för lätt? Kaninhjärta blir bara finare och finare, det är ett som är säkert. Jag ska ta morgondagen, lördagen och söndagen åt genomläsning, sedan väntar "telefonkonferens" med Ada på onsdag eftermiddag! Spännande! :)

I övrigt öser regnet ner, jag sitter här i min kulturkofta, plufsiga byxor, tjocka goda strumpor och ser ut som barbapappa, och snart ska vi steka på pyttipanna och kolla ett avsnitt av Six feet under. Bra serie, det där. Och en riktigt god dag, detta.

Tjofling!

Kaninhjärta

Nästa omgång av Kaninhjärta damp ner i min mail i går. Finlir, godkänna ändringar, sedan ska vi läsa igenom manuset en gång för att se om ändringarna påverkar helheten negativt. Sedan ska vi korra. Och jag har ett lätt manus. Tänk om inte. Vilket slit det här är, för alla parter.

I'm going in.

Det här är för roligt...

Var femte svensk

... tror på spöken. Det bådar ju gott för mina böcker :)

Enligt Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, kan en av anledningarna vara att vi inte längre deltar i kristna ritualer, vilket skapar ett tomrum för de här "föreställningarna". Ska vi se på det rent krasst har väl kyrkan i alla tider utövat makt på all annan tro, däribland häxeri. Nu har kyrkan inte samma makt och då kan man ju räkna ut med ena lilltån att de av oss som har mer utvecklade sinnen vågar tala om det.

Ett bröllop

... jag hämtar mycket inspiration från, och blir djupt rörd när jag ser. Fantastiskt fina bilder.

Titta, får ni se.

Underbart inlägg

... av underbara Clara. Den tjejen hoppas jag att jag en dag får träffa på riktigt. Hon är en sådan jag vill nypa i kinderna och krama, liksom, verkligen visa hur mycket jag tycker om henne. Konstigt. För vi har ju som sagt aldrig träffats. Nätet gör definitivt världen mindre, och närmare. Mer intim och personlig. Så snart man hör ett namn kan man googla på personen och hitta en hel livshistoria.

Alone in the City

Idag är jag hemma och vajar, Vård av Jaget. Alldeles ensam i en snötäckt stad. Det fräser från bilarnas däck när de passerar ibland och spårvagnarna liksom ylar, som om de är djur av metall, annars är här tyst. Och jag älskar den känslan. Jag liksom lämnar kroppen lite, svävar strax ovanför. Lättar lite, lite närmare taken där fåglarna sitter. Fågelstad. Mhm... det är också namnet på min bok två. I vart fall arbetstitel. Får se om det håller i längden. The City of Birds...
Jag har ju inte läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren än (fy på mig!) men blir ändå sjukt sugen på att måla lite fan art! Se nedan:

Får väl se till att läsa den då, helt enkelt. Har ju ända tills min bästa väns födelsedag på mig :)

Och sedan...

... kom febern. Så vi kan i princip stryka veckoplaneringen här nedan :( tråkigt. Särskilt beträffande middagen vi hade planerat i morgon. Det är så det gör lite ont i hjärtat.

Nu ska jag dricka te och kurera mig. Hoppas ni får en fortsatt god vecka.

Veckoplanering!

Eftersom jag försöker hålla mig från att skriva bok två av rent vilahjärnan-mässiga skäl har jag inte särskilt mycket roligt att berätta om just nu. I vart fall inte beträffande skrivande. Kaninhjärta är kvar på förlaget och förväntas i denna vecka. Då blir det att hugga i igen!

Därför lägger jag upp en veckoplanering. Liiite grann som utfyllnadsmaterial, men också för att ni ska få veta hur en författares liv verkligen ser ut:

Måndag:

• jobba 9-14
• hem, käka lunch
• boka klipptid
• boka seanstid

Tisdag:

• jobba 9.45-18.15
• hem fort som fan
• Alla Hjärtans Dag-middag på Sjömagasinet (jag vet, dagen är ett larvigt jippo, men vi gillar att gå ut och äta så vi passar på)

Onsdag:

• jobba 13-20.15
• och hem, lite för sent för någonting alls, så det lär bli ett avsnitt av Six feet under och sedan sova

Torsdag:

• korra Kaninhjärta på KTB, Kurs- och Tidningsbiblioteket, som är ett otroligt inspirerande ställe mitt emot Handels i Göteborg. Påminner faktiskt litegrann om Hogwarts. Kristoffer följer med och sitter också där och jobbar!

Fredag:

• samma sak idag. För jag lär inte bli klar med hjärtat under torsdagen. Också fördelen med att jobba halvtid; fria dagar. Nackdelen är lönen.

Hur ser er vecka ut? Hur lägger ni upp ert liv kring skrivandet?

The ponding look.

So perfectly pink!

Känner att jag behöver vila hjärnan nu när bok två är uppstyckad i synopsbitar, och bok tre är på skissplanet, genom att rensa bland mina mappar och plocka ner visionboardet som skrivbordsunderlägg. Det påminner mig liksom bara. Och nu har jag bestämt mig för att pausa och bara fokusera på Kaninhjärta.
Istället har jag lagt upp Tovelisas fina månadsbild på min dator. Helt underbar. Jag hoppas hon fortsätter året ut!
Och ser ni, så rosa och fin den är?
Rosa är en väldigt, väldigt fin färg...

Intervju!

Ännu en intervju, denna gång av Sofie på Sofies bokblogg!

Denna lördag kommer gå åt till skrivande. Skissade och fejade med bok två tills jag somnade igår, som en hög med kläder, på ryamattan. Ansiktet ner i det håriga, sticksiga. Då vet man att man gjort ett gott dagsverke.

Möjligen att vi går ner på hörnet och köper lite lördagsgodis på sin höjd, annars blir detta en isolerad, fokuserad projektdag för mig och Foffer.


Trevlig lördag på er!

Känslan av att göra rätt

... var extra tydlig när jag skulle skriva Kaninhjärta. Jag hade precis avslutat DMG och Kaninhjärta var från allra första början tänkt som tredje uppföljare till den. Emellan skulle det komma en annan bok, jag kallade den Road King då, en vägromantisk spökhistoria. Men jag kickade inte igång på den, kan man säga. Det kändes trögsått och luddigt i mitt huvud, och jag drogs och lockades att skriva Kaninhjärta. Det var som magnetism. Oemotståndligt. Till slut gav jag upp och satte mig med hjärtat istället, och det har aldrig gått så lätt och varit så självklart att skriva som den där gången.

Vilket givetvis ger mig lite ågren inför bok två. Som ju redan är skriven (färdig för några veckor sedan) men inte riktigt håller måttet, tycker jag. Så nu har jag styckat ner den i synopsbitar igen och finputsar och justerar. Och tänker att jag nog ska applicera samma takt på detta manus som på Kaninhjärta; att inte stressa, utan låta manuset växa fram så tid finns för infall och improvisation. Och framförallt lust och glädje. Ingen ågren ska få skriva min andrabok!

Därför är det viktigt att följa sin magkänsla. Känslan av att göra rätt. För när det känns luddigt och trögt, då tror jag man är fel ute. Egentligen tror jag inte man är fel ute, egentligen vet jag.

Idag! Lunch i Kungsbacka med Kristoffer, lillebror, lillebrors flickvän och mor! Sedan ut till Valldahuset för samkväm! Ska även ta med mig en bunt rosor för mamma att provbinda med. Hon ska få göra brudbuketten när det väl beger sig...
Lördag! Ingenting planerat och det är skönt!
Söndag! En tur till bröllopsplatsen med vårt tänkta värdpar; Lotten, min barndomsvän, och Lars, Kristoffers gamla skolkamrat och vän. Guidad visning och lunch på det. Kommer bli fantastiskt. PIRR, PIRR!

Omslaget sprider sig

... och det är lite roligt att se det poppa upp här och var! Snabbare än förlaget är faktiskt adlibris.se, bokus.se och cdon.se. Kolla, så tjusigt!

von Brömsen

... var inne och köpte handskar av mig idag. För den som vill veta; de matchade hans skor. En mycket trevlig herre, detta. Fin hårfärg har han också.

Boy & bear

En ny favorit.

Omslaget

... är klart. Och här är det. Jag är väldigt, väldigt nöjd. Gråtnöjd, liksom. Ni ser väl spökkvinnan?

:)

Det är så snyggt gjort! Stort tack till Rickard Schöldström & Fredrik Remnefalk!

Första korr!

Första korr av Kaninhjärta är klar och manuset mailas till fröken Ada i morgon måndag. Känns gott att det är så lite pill med det, att det går så fort när jag väl sätter mig. Att jag mitt i allt faktiskt kan klappa mig själv på axeln för den höga standard mitt manus håller (på grund av allt förarbete...) och min produktivitet. Alltså tar jag denna dag ledig. Den kommer förmodligen gå åt till att handla och städa, men ändå. Sådant måste man ju också lägga tid på. Tyvärr.

Vi slänger in en lista!

Senast lästa: Tistelblomman av Amanda Hellberg.
Senast köpta bok: densamma.

Senast lånade bok: en barnpoesibok, av researchsyfte.
Senast fådda bok: Hungerspelen av Suzanne Collins.
Favoritbokhandel: Bokhandeln Laholm. Diana och Stefan, som är gifta, driver denna lilla låda och knyter på något sätt samman stadens kulturliv.
Favoritbibliotek: jag har alltid gillat Fyren i Kungsbacka. Väldigt vacker, inspirerande byggnad.

Antal lånekort: ett.
Använder som bokmärke: allt som fungerar.
Favoritfärg på bok: naturfärger, som blekt brun eller gammelrosa. Får mig att tänka på gamla fotografier.
Favoritmat/snack vid läsning: mat och läsning hänger inte riktigt ihop för mig. Men jag dricker ofta te.
Favoritdryck vid läsning: ja, just det.
Favoritställe att läsa på: sängen innan läggdags.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: sida 79 i Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa. Jag grips inte av den här berättelsen. Den tycks sakna en dimension.

Den här boken köper jag till en förälder: en förälder särskilt? Nej, jag svarar nog samma på alla dessa; Tana French böcker går alltid hem.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Tana French böcker går alltid hem.

Den här boken köper jag till en partner: Tana French böcker går alltid hem.
Favoritgenre: magisk realism. Den där extra dimensionen gör det. God is in the details. God.
Favoritformat: Pocket. Billigt, och mjukt för händerna.
Författarfavorit: Tana French. Hihi. Ja.
Den tjockaste bok jag läst: Den hemliga historien av Donna Tartt.
Den tunnaste bok jag läst: vad jag kan se i min bokhylla; Pojken som kallades Det av Dave Pelzer.
Favoritljud när du läser: tystnad, eller mjuk barjazz.
Favorittidning: YourLife, som tyvärr är nedlagd. Men även tidningen VI är riktigt bra!
Prenumererar på: GP, VI.
Favoritbokblogg: Underbara Clara och Alla har en bok inom sig.
Mitt bästa bokminne: Kitty-böckerna var en av mina tidigaste läsningar, det var ren njutning. Senare blev det Marian Keyes böcker som verkligen grep tag.

Senaste bokfyndet: jag fyndar aldrig böcker.
Senaste impulsköpta bok: Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström.
En bra bok att ge bort: till en vuxen skulle jag säga allt av Tana French, En dag av David Nicholls eller, om det är en kvinna som gillar lättlästa böcker med kärlek, Överenskommelser av Simona Ahrnstedt. Till en ung person eller en som vill bli lättroad: Hungerspelen av Suzanne Collins.
Bokgenre som jag undviker: deckare, i vart fall den "klassiska", och de flesta böcker skrivna av män, tyvärr. Vet inte vad det är, men de kan helt enkelt inte formulera sig på ett sätt som känns varmt och intimt.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: skänker.

Så här håller jag koll på vad jag läst: jag har dessvärre ingen koll.

Så här sorterar jag min bokhylla: jag sorterar inte heller, nej.
Nästa bok jag ska läsa: jag får nog se till att avsluta Kristofer Ahlströms debut. Sedan kommer Vi måste prata om Kevin och Dash och Lilys utmaningsbok på posten i veckan. Yeyyy!

Lots and lots!

Mycket har hänt, mycket händer. Vi kan börja med det här: Tovelisa, en superb illustratör, kommer varje månad lägga ut ett superfint skrivbordsunderlägg! Fantastiskt rart av henne, tycker jag! Dessvärre kan jag inte ta användning av dessa, då jag har skrivbordet på datorn som plats för mina visionboards. Nu, till exempel, har jag ett visionboard till bok tre som bakgrund. Hanna står i mitten som jordens kärna. Och varje gång jag slår på datorn ser jag henne, och bilderna färgar och formar historien. Jag är oerhört visuell. Det jag ser fastnar, som jag skrev på ett av Tonårsbokens inlägg.

I måndags betalade jag min första skatt som egenföretagare. Det var stort. Som jag nojade i början över bokföringen och hur och vad och när, nu börjar jag se konturerna.

I tisdags hälsade jag på mor i Vallda. Hon såg efter Theya medan min syster, Pernilla, och min bror, Erik, tog med Algot på läkarbesök. Mor och jag satt på pinnstolar i snön i solen medan den lilla sov i vagnen, och det var fint. Sedan kom Pernilla, Algot och Erik och vi fick en härlig dag tillsammans, mitt i veckan. Det är fantastiskt när man lyckas hitta de där dagarna då alla råkar vara lediga samtidigt.

I torsdags fick jag resten av Kaninhjärta på posten. Det var också den dagen då jag och Kristoffer hade stämt möte med vår bröllopskoordinator klockan tio på förmiddagen. Det låter så väldans tjusigt; bröllopskoordinator. Stavar jag det rätt, ens? Hon var en trevlig kvinna som visade oss runt på platsen för bröllopet, berättade, förklarade, svarade på frågor, gav oss varsin kopp kaffe. Och solen fick snön att gnistra på utsidan, och när hon öppnade dörrarna till vigsellokalen, som har högt i tak, stuckatur och vita statyetter, och solen flödade in genom de höga fönstren, då visste vi mer än någonsin att detta är precis rätt plats för oss. Vårt bröllop kommer att bli ett livsminne, ett av det finaste, finaste.

Igår var vi på VIP-kväll på Båtmässan. Min svärfar är i repbranschen. Och det var intressant. Stora, vräkiga båtar, fullt av glansiga människor i dyra kläder och smycken, massor av musik och alkohol. Förvånansvärt nog gick det belevat till. I år syntes bara två kvinnor som misstagit det hela för en fnaskfest, och ingen spydde offentligt, och alla började dra sig klockan nio när VIP-kvällen var över och mässan ville stänga för kvällen.
Jag fick också tillfälle att traska runt inne på mässan och föreställa mig hur det kommer att kännas senare i år. På något sätt lyckades jag jaga upp mig rejält och kände mig så nervös att jag mådde illa. Och det är ju bra. Lika nervös som jag är inför bröllopet nu. Då kanske den här nervositeten hinner tröttna innan det väl är dags. Det är ju en hel vår och en hel sommar emellan nu och sedan.

Idag kvittrar fåglarna här utanför. Solen ligger på. Kristoffer har gått ner till Gudagott på hörnet för att köpa lokalodlat kött. Fint ska det vara. Och jag sitter här, invirad i filt, och ska korra klart Kaninhjärta. Tänkte ta hela helgen till det. Vilket känns helrätt, och viktigt.


Önskar er alla en god helg! Mor och far är exempelvis på Vann, samma spa som jag och Kristoffer var iväg på för ett tag sedan. Nedrans lyllosar.


Kram och hej!

Sant

Det här är ett sant inlägg. Jag känner igen mig i vissa delar. Än svajar jag, som ni säkert har läst här, vad gäller att hitta balansen mellan framgång och privatliv. Men ett är då säkert. Genom att ha skrivit, färdigställt, redigerat, skickat in, blivit refuserad och börjat om, om och om igen, och varje gång blivit lite vassare, har jag anammat en vinnarskalle jag tidigare saknat. Stöter jag på ett problem och vill lösa det, då löser jag det. Om jag inte löser problemet är det för att jag inte vill. Men jag har byggt upp ett slags resurs i min strävan efter författardrömmen, en resurs jag kan lägga bakom min vilja. Ett jädrans kraftpaket.

Med andra ord; jag tror det är bra att lära sig kämpa och verkligen vilja någonting. Man blir starkare av det, och man lär känna sig själv samtidigt.

Inspiration

Ta dig kvarten. Den här filmen gav mig underbara rysningar...

Att gaska upp sig

Det här var ju roligt!

Länktack till Janina! Du såg säkert att jag behövde det idag, dessutom... men jag har avstått från chokladen! Och tänkte äta en bappelsin istället. Det tycker jag är väldans duktigt av mig.

Kram, och god natt!

Att göra

... när man deppar:

1. äta choklad
2. se en up-beat-film
3. träna
4. äta choklad
5. bada
6. titta på solen
7. lyssna på musik
8. äta choklad
9. meditera
10. sova

En dröm

Jag drömde att jag gifte mig i natt. Det var jag och Kristoffer i ett krigdrabbat land. Byggnaderna var sönderskjutna. Ingen vågade röra sig på öppen mark. Men vi, vi vågade. Vi vigde oss mitt på en gata där marken och de trasiga stenhusen hade samma sandiga färg. Och just som vi sa så fina saker till varandra, och vigselförrättaren skulle säga att vi var gifta, kom ett par av våra soldatkamrater och kastade sprängskyddande filtar över oss. Vi var under attack. Vi flydde. Innan jag vaknade blev Kristoffer skjuten, men det visade sig vara sövande pilar.

Knepigt. Jag ger mig nog inte in i att tolka det där. Men jag tror drömmen är sprungen ur mig oro. Ibland tänker jag väldigt, väldigt mycket på världen vi lever i, och på jorden. Och jag drabbas av djupa domedagskänslor. Tänker att allting är förgäves. Krig, sjukdomar, miljöförstöring. Förmodligen för att jag tror jag kan göra någonting åt allting, istället för att acceptera vissa saker. Det är då jag tappar greppet, litegrann. Och det är då det är bra att se filmer som The Tree of Life. För att återfå perspektiv och se storheten i livet, som finns för sin egen skull, och kärleken, som är livet. Jag blir alltid olycklig när jag fokuserar på små saker och glömmer att höja blicken. När jag glömmer det större sammanhanget som jag är en del av. Men ser jag vaket på jorden och allt som lever här är godhet det enda jag ser, även i det vi tolkar som ont; allt som händer är nödvändigt. Och det finns mycket vi ännu inte vet. Ovisshet öppnar upp för möjligheter. Jag älskar möjligheter.