Kattkoppel och fågelbarn

Ska just koppla katterna och gå ut en sväng. De älskar att käka gräs (knäppskallar). Innan frukost fick jag skrivit allt det jag brottats så med där hemma, och nu står jag vid tröskeln till det nya, orörda. Äntligen ska jag bryta ny mark med bok två, äntligen skriver jag den. Hade jag kunnat stanna här i någon månad hade hela boken blivit klar i ett svep, det är ett som är säkert.

Igår var vi en sväng i Laholm och hälsade på Diana och Stefan i bokhandeln. Det var där jag jobbade förra julen (och trivdes alldeles förträffligt, där är så mysigt!), och Diana väntar på ett recensionsex. av min bok, och det känns bara så fint, på något sätt. Att känna människor, att de är uppriktigt intresserade och stöttande. Vi pratade dessutom om att ordna en signeringskväll för mig fram i sommar och det pirrar ordentligt i magen. Det ser jag verkligen fram emot.

Ikväll vankas middag ute, vi känner oss båda tillräckligt krya för det. Restaurang Sand i Båstad är min favorit, den ligger lagom nära Stugan, serverar riktigt god mat och har fin utsikt.

Hungerspelen

Första minuterna av filmen, när jag just vant mig vid handkameran och närbilderna, tänkte jag tanken "hur ska jag klara av att se hela?". Inte för att den var dålig (den var väldigt bra, helt klart en 4 av 5 i betyg), eller att handkamera och närbilder störde, snarare var det att historien blir än mer påtaglig på film, att eländet syns tydligare (som smutsen under Katniss naglar, klaustrofobin i att kliva in i den där tuben och hissas upp på arenen och vara så ensam, orättvisorna, skillnaderna mellan människor och människor och så vidare), att sorgen känns mer. Det var längesedan jag fällde tårar i en biosalong (och jag var inte ensam!), så en stor stjärna i kanten till skådespelarna (Denise! Cinna spelades ju av Lenny Kravitz! Jag kunde inte sätta namn på honom, men visste att det var en sångartist)!

Jag är lättad och glad, filmen var sevärd och trogen boken, och jag hoppas att det kommer fortsätta så.

Le Cabin

Vi är i Stugan. Har sovit gott. Vilat halsen. Katterna spritter av vårkänslor och tjurrusar genom Stugan, får snart koppla dem och gå ut.

Såhär ser jag ut:

Och detta underbara café ligger på bilavstånd från oss. Därför hoppas vi att vi är friska nog att åka dit på söndag. Som ett besök i Underlandet. Precis vad vi behöver.

Avståndsvink på er, och trevlig helg!



Fuvk

Idag är jag fuvk på ett sätt jag inte varit på länge. Rävsax. I. Halsen. Aj.

Så jag tar tillvara på denna soliga dag; jag skriver. Till det behöver man inte prata eller se helt klart eller vara feberfri. Yes.

Synd

... att Kent inte hann släppa den här låten innan jag skrev Kaninhjärta. Jag kan se flickorna för mitt inre nu, Mary drar med Anne ut genom dörren, de klättrar upp på Skansberget; panorama över Göteborg. De tittar på varandra och Mary skrattar och Anne ler, och sedan håller de hand och ropar ut över taken, under den blå sommarhimlen, till alla måsar som flyger där.

Första recensionen!

"Nu har vi fått recension från Bibliotekstjänst, som gör en katalog med recensioner som biblioteken gör sina inköp ifrån.

Läs och njut!"

Mail från Ada, och hade hon inte skrivit det där sista hade jag nog fortfarande inte vågat läsa. Å andra sidan skulle hon inte skicka sågningar till mig. Så jag läste, och recensionen var jättefin! Verkligen jättejättefin! Det märks att Emelie Ljungberg på Bibliotekstjänst har läst och förstått.
Däremot känner jag inte den där stora glädjen och lyckan än, jag väntar på de avgörande recensionerna. De som kanske poppar upp på bokbloggar och i tidningar och tv, och som kan förändra allt. Så jag vågar inte riktigt ropa "JAAAA!" än. Jag säger det mer i vanlig samtalston; "ja". För jag är glad, det är jag, lättad. Och stolt över mitt verk.

"Christin Ljungqvists debut är lika stark som symbiosen mellan Mary och Anne. Hennes drömska och associativa berättarspråk utgör en perfekt kontrast till tvillingflickornas skenande ångest.
[...]
Rent genremässigt har Kaninhjärta en hel del gemensamt med andra samtida så som Jessica Schiefauers Pojkarna (2011) och även John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna (2010)."

Emelie Ljungberg, BTJ

Skiss på Wilmas kanin.

Den andra boken

Nu drar boken, kan jag säga. Den drar så mycket att min hjärna vill sålla bort allt "onödigt", som brödjobb, vänner, familj, telefonsamtal, nyttig mat, träning, sömn. Däremot vill den inte sålla bort Game of Thrones, jag antar att den suktar efter inspiration.

Boken i fråga är nummer två, så klart. Jag har ju redan försökt med den ett par gånger men insett (och fått förstå) att jag skulle vila. Nu har jag tydligen vilat klart. Det är dock av yttersta vikt att jag inte klämmer ur mig kapitel utan låter manuset växa fram.

Jag hade velat vara ledig (fri att skriva) i typ tre månader med start efter påsk. Det var så Kaninhjärta kom till; under ett par månader av brödjobbslöshet. Inte ett dugg hållbart, jag vet, och ändå ett faktum; jag skriver mitt bästa under en längre period av "frihet" ("under ansvar"). Mina tankar blir annars till smågrus av alla vardagsproblem och gnällkunder och tider att passa. Hm. Hmmm. What to do?

Grejen med tiden

... är att den går. Sekunder. Minuter. Timmardagarveckormånader. År. Och ibland känns det som om jag slösar på den, som om jag inte tar tillvara. Jag borde bli bättre på det. Att ta tillvara.

Författare som jobbar

"Kan jag ringa dig senare i veckan så kan vi stämma av diverse marknadsföring, releasefest och så att jag kan briefa dig lite om vad som händer? Onsdag eller torsdag?"

Det är både roligt och oroligt, jobbet som författare, men sådant här i mailen är förjäkla roligt. PIRR i magen, JÄTTEPIRR.

Jag föreslog onsdag. Japp. I did.

  

Precis

Ni gissar rätt. Det är nu bestämt att det är en rosa vecka. Mums.

Denna ypperligt rosa vecka ska jag cykla till jobbet varje dag, se Hungergames med Denise på torsdag, samt senare samma dag åka ner till Stugan med Kristoffer och katterna. Vi blir där fredag, lördag och söndag. Äntligen, en resa! Vi firar dessutom 8 år den 2 april. Det tänkte vi fira medan vi är där nere genom att gå ut och äta på restaurang.
Roligheter att se fram emot!

Vad ska ni göra i veckan?

Fågelinspiration

Jason gör det bättre.

Moment

Nej, nu måste jag sluta googla mig själv. I vart fall efter släppdagen. Då lär jag få läsa både trevligt och otrevligt och det otrevliga fastnar som tuggummi i håret ...

... men det här var ju roligt; Kaninhjärta ligger på 131 plats på Mest bokade kommande böcker, en lista Aftonbladet sammanställt i samarbete med cdon.com. Vilket ju inte är något att hurra för, kanske, men ändå befinner den sig på mitten av sidan 3 av 5 sidor. Alltså någonstans på mitten i största allmänhet.

(yes, tänker hon, i landet Lagom)

Theya två år

Hon pillar en hel del med sin doktorslåda, det fick stå motiv för framsidan som jag plastlaminerat.

Sedan försökte jag måla olika motiv, sagor blandat med verklighet.

Min favorit! Theya läser för alla djuren i skogen :) Det blev runt tio bilder, allt som allt. Jag försökte fylla hela blocket men det tog längre tid än jag trodde!

Den här bilden fick jag nu på morgonen av lilla t, när hon pillar med klistermärkena och skissar med kritorna. Då värker det gott i bröstet :) hon är två år, men så mycket större inuti. Jag är väldigt stolt över henne.

Hunger

Verkar förresten som om filmatiseringen av Hungergames går hem, åtminstone hos folk jag lyssnar på, som Johanna Karlsson på Bokhora eller Lisa Jannerling på Barnens Bokklubb. Jag var lite orolig där ett tag. Men nu pirrar det av förväntan i magen! Ska med Denise och se den, förmodligen kommande torsdag. Då slutar jag jobbet kl. 16 och kan dröja mig kvar i stan för något matigt innan bion, eller vad säger du, Denise? :)

Plötsligt!

Mer energi! Sov gott inatt, vaknade till sol och känner en barnslig längtan efter min cykel (att cykla hem från jobbet, just den stunden, när solen sjunker och staden blånar och det luktar fukt ute och koltrastarna ropar från svunna sommarlov, är den bästa stunden, varje dag, den absolut bästa).

Ikväll kommer Kristoffer hem (äntligen!) och till helgen vankas födelsedagskalas för systerdotter Theya. Jag har skapat hennes present och tänkte lägga upp bilder på den efteråt, i fall att hennes mor är här och kikar :) Sedan kanske vi ska titta på vigselring på söndag (mest min idé, får se vad mannen säger) samt boka tid för menyplanering på vigselplatsen.

(Jag ska bokföra lite kortavgift och ränta och grejer också, och deklarera, men det är mest en parentes.)

Trevlig helg på er!

Copycat

Det verkar inte vara så många som är sugna på att lämna kommentarer (jag vet, jag är själv sällan sugen), så jag kör en copycat på Amanda och lägger till en Gilla-knapp på mina inlägg. Då kan man säga vad man tycker. Så länge man tycker om, i vart fall.

Kram och hej!

Kompisband?

Sparläge

Jag är ledsen, flickor och pojkar, men jag slår på mitt sparläge nu. Känner att jag behöver det. Som jag gnällt här det senaste! It's just, ALLA andra åker utomlands eller någonstans utom jag, och det är redan lite i mig, liksom en sparlåga som flämtar och fladdrar, och jag skulle också vilja/behöva åka utomlands. Sitta på någon vingård i Toscana. Köra scooter på någon ö i Grekland. Ligga och läsa i skuggan från ett träd på en strand i Spanien. Ni fattar. Bara vara. Det var två år sedan nu, två år sedan jag hade en riktig semester/resa.
Därför får jag hålla kvar energin inom mig, och låta bloggen vila till måndag. Har lite illos att göra inför min systerdotters kalas och bara det känns som att kräla uppför ett berg.

Detta

... har jag velat göra sedan mycket små ben.


Häftigt värre. Kanske nästa nya fluga?

Dag tre

Nu har jag varit ensam i tre dagar. Det går ganska bra. Om man bortser från den där ihåliga känslan i magen, jag menar, jag skrattar ju och är glad, och livet känns topp (om man även bortser från deklarationen, som kom igår, och som vill att jag ska fylla i någon nedrans blankett nu när jag är egenföretagare och som Kristoffer bara måste hjälpa mig med ...). Efter jobbet hade jag stämt träff med Denise (äntligen! En människa!) och ikväll kommer fortsättningen på Game of Thrones på kanal ett (jag har dock redan sett första säsongen, men friskar upp minnet nu när andra säsongen snart har premiär). Jag har dessutom köpt en ny vit kudde till soffan:

(den understa)

... och jag har hämtat ut cykeln från butiken, nyslangad och klar (cykla till jobbet imorgon, kanske?). Jag dammsög häromdagen och diskade igår och rensade kattoan. Jag ger Ebba och Kasper mat och kärlek, trots att jag är svältfödd på det själv (är det så att vara förälder?). Men. Det går inte att blunda för att tiden tickar långsamt. Och jag brukar inte vara såhär noga med saker och ting, liksom plockig. Jag brukar mysa på kvällskvisten.

Det blir att ta hand om sig sen, med en kopp chai-te.

Till er som orkat läsa mitt ensamdravel hela vägen ner vill jag lite sådär tyst, viskande säga att det börjar kittlas nu i magen. Snart är det dags att ta tag i nästa bok. Det är helrätt för mig att låta min intuition leda såhär. Bok två kommer att bli mitt ännu mera bästa.

På tal om resor

Jag kan se mig själv där, i båten. Paddlandes. Nu är det snart två år sedan jag hade semester, och man blir liksom kvar i samma mönster, både fysiska som mentala, när man aldrig semestrar. Enda sättet att bryta dem är att byta miljö. Plocka bort sig själv från datorn, mobilen, alla platser man alltid är på. Oftast tycker jag inte det räcker med exempelvis en tripp till Danmark, där ser ju likadant ut! Istället längtar jag längre än så. Typ Maldiverna.
Där ser inte ut som här.
Vi får se var vi hamnar på vår bröllopsresa i oktober, men ett är då säkert; någonstans långt bort.
Vart längtar ni?

Hör upp!

Inför nästa bok behöver jag göra lite brevbärar-research. Så jobbar någon av er som brevbärare, eller känner någon som gör, kan ni inte kontakta mig då på info at christinljungqvist.se? Mina frågor är ganska enkla och handlar mest om hur schemaläggningen ser ut, hur dagarna börjar och slutar, och kanske en anekdot eller två. Jag har själv extrajobbat som brevbärare och vet i regel hur det går till men jag behöver absolut mer kött på benen!

Tack på förhand.

En ny färg

Det är alltså sant; den orangea (brandfärgade?) veckan är här. Orange är en väldigt, väldigt läcker färg; apelsin, läsk, glass, tibetanska munkar, mitt hår i vissa ljus, nagellack (om man har tur). Jag har förvandlats från en vit/grå/brun/svart kvinna till en beige/knallorange/vit spets/champagne-kvinna, jag dras till färger på ett sätt som jag aldrig gjort förut, möjligen är det för att jag närmar mig 30-strecket, eller för att jag ger min hjärna semester från våren, som ju är färglös, eller för att jag blivit modigare.

Här har ni en som inget sov inatt ...

Så, tidigt imorse åkte Kristoffer till Landvetter och jag försökte somna om, det gick sådär. Vände och vred mig och drömde om hajar tills mobilen ringde vid 10. Upptäckte då, till min stora förtjusning, att solen skiner där ute, gnistrande och stark. Tänker äta frukost, pilla lite här, sedan rulla ner cykeln till butiken på hörnet och få slangarna bytta. Sedan ska jag städa här hemma (skoj, verkligen), och förhoppningsvis kunna hämta cykeln, så jag kan cykla bort till Linné och hyra en film tills min ensamkväll. Om det nu inte skulle bli så att någon förbarmar sig över mig och hälsar på?
Sedan ska jag planera en ensammiddag. Middag för en. Allstå, hur gör människor som lever ensamma? Tycker de om det? Är det självvalt? Eller har de haft otur? Något av det värsta jag vet är att laga mat till mig själv, det blir istället att jag slarvar. Och jag var otäckt nära att bli tvungen att se Hungergames själv tills Denise slukade boken på ett par dagar och vill gå med. För det minns jag att jag och Charlotte skrattade åt när vi var små; att gå på bio ensam var lika kul som att tälta själv. Vilket inte var roligt alls, enligt oss.

Den ensamma

Det är alltså jag. Kristoffer far till Portugal imorgon i jobb. Förlaget reser till Bologna för barnboksmässa. Bilen är sönder och på verkstad. Cykeln är paff. Och jag får inte skriva, inte än, jag måste tvinga mig till vila (visst är det knäppt?).

Kanske dumt att säga det såhär i förväg men; vilken trist vecka detta lär bli! Jag får ont i magen av att komma hem till ett tomt hem, en människa lämnar som ett slukhål efter sig, och jag kommer heller inte få höra någonting från förlaget, varken goda eller vanliga nyheter, jag lär gå upp i atomer!

Suck ...

Frågor och svar om manus och förlag

När jag läste inlägget på Debutantbloggen drabbades jag av hybris och tänkte "men detta behöver man inte fråga förlagen, detta kan man ju fråga mig!". Jag kan i princip svara på varje fråga, so, here it goes:

Frågor och svar om manus och förlag

1. Var hittar man olika förlag att skicka in sitt manus till?
   Svensk Bokhandels kataloger! Eller så går man nogsamt igenom Svenska ISBN-centralens länklista över samtliga förlag i Sverige, vilket inkluderar små personliga advokatförlag, men där man även hittar mitt förlag och Amanda Hellbergs!
2. Hur vet man vilket av alla förlag man ska skicka till?
   Det står att läsa om på deras hemsidor. Man får inte slarva med sin research om man är seriös med att bli författare, och där ingår att veta vilka förlag som ger ut exempelvis barnlitt eller sifi.
3. Hur många förlag ska man skicka till?
   Helt upp till dig som författare. Men ett har jag lärt mig; var ingen mes. Sätt press på förlagen. Skicka till flera samtidigt och var öppen med det. Förlagen tar i regel minst tre månader på sig att refusera, och upp till ett halvår på sig att anta, eller glömma bort ditt manus, eller glömma att refusera, så du går och väntar förgäves. Sätt press, fråga efter tre månader vad som händer, och så vidare. Man tjänar på att vara ett slags manusförsäljare så snart pennan är nedlagd.
4. Hur vill ni ha texten i fontstorlek och typsnitt?
   I 99% av fallen vill förlagen ha 1,5 i radavstånd och gärna ett läsvänligt typsnitt som Garamond eller Times New Roman, storlek 12. Piratförlaget vill bara ha det "läsvänligt" men verkar öppna för förslag. Läsvänligt är läsvänligt, förstå det rätt; inga klumpar av text, inte för liten eller för stor text, gärna indelat i kapitel av något slag och så vidare.
5. Hur lång tid tar det att få besked?
   Minst tre månader. Ibland kortare men oftast längre.
6. Läser ni alla manus som skickas in eller sållas det redan vid följebrevet och hur gör ni i så fall urvalet?
   Det här är inget jag vet med säkerhet. Men jag märker att man måste vara vass redan i första kapitlet. Och följebrevet är första chansen att sälja in.
7. Måste man skriva ett följebrev eller räcker det att beskriva manuset i korthet?
   Absolut följebrev! Vad jag lärt mig ska man tänka sig beskrivningen av manuset som en baksidestext på en bok; fånga förlagets intresse! Sälj in din bok! På samma a4-sida ska det rymmas en kort presentation av dig. Mer än så tror jag inte förlagen varken orkar eller hinner läsa.
8. Hur ser ett bra följebrev ut?
   Mattias Boström på Piratförlaget säger det bra. Annars tycker jag personligen det är apsvårt att korta ner manuset i några kärnfulla meningar.  
9. Måste man skicka hela manuset eller räcker det med några kapitel? Och om man har skrivit eller påbörjat fler delar i en serie, ska man då även skicka med dessa?
   Svar på första frågan; JA. Svar på andra frågan; nja. För grejen är att det är du som författare som ska göra jobbet, och är jobbet inte färdigt, varför då skicka in det till förlaget? Däremot bör man nämna att man jobbar på en serie, samt kanske bifoga en sammanfattning av uppföljande böcker för att visa hur man tänker.
10. Behöver man skriva något som liknar ett CV vid en anställningsansökan?
    Nej. Däremot, om man jobbat med något ovanligt eller väsentligt med tanke på det man skrivit, kan detta nämnas.
11. Behöver man skicka med en bild på sig själv eller ett förslag på omslag? Skulle det vara en fördel om man gjorde det?
    Bild på sig själv tror jag inte är nödvändigt. Omslagsförslag; NEJ!!!
12. Hur får man som skribent ett positivt besked från er?
    Oftast brukar förlagen ringa om det är positivt. Då går det i regel väldigt snabbt.
13. Hur får man som skribent ett negativt besked från er?
    Per post eller mail.
14. Vad krävs för att man ska få ett skrivet utlåtande och inte bara ett nej tack?
    Då krävs det att man har skrivit någonting bra.
15. Varför kan förlagen inte ge en kort förklaring till alla om varför ett manus refuseras?
    Förlagen har delvis sina redan antagna författare att jobba med och för. Det handlar om PR-kampanjer, kontakter med olika människor, planering inför kommande boksläpp, turnéer, framträdanden, bokmässor. Mitt i allt detta kommer det in massvis av manus. Ni kan tänka er, de ligger i högar på skrivborden eller i olika hyllor, och ni kan säkert också tänkar er hur lång tid det tar att läsa igenom en bok. Det går inte på en dag. Så ringer telefonen. Så piper mailprogrammet. Så försöker man som lektör/redaktör/förläggare stänga in sig någonstans för att läsa. Helst ska man inte jobba helg men ibland gör man det ändå. Så hittar man ett manus som är bra, men som inte passar in i utgivningen (det här kan många gånger innebära att förlaget har fyllt sin lista och helt enkelt inte har råd att ta sig an ytterligare ett namn för stunden), eller som inte är helt färdigt men att författaren är nära. Oftast skickas ett standardiserat mail just för att personen i fråga inte har tid. Känner personen i fråga att manuset bränns och att det kan bli någonting, då kommer ett utlåtande och då bör man jobba på precis detta som föreslås.
16. Tar ni emot manus via e-post? Om nej, varför inte?
    Detta brukar jag fråga alla förlag om, oavsett vad de går ut med på sina hemsidor, för fångar man deras intresse via mail med ett bifogat följebrev brukar förvånansvärt många okeja, och då sparar man ju pengar och tid. Anledningen till att de inte vill ha det via mail i regel, och nu gissar jag, är att jobbet hamnar hos dem istället för hos författaren; de får printa ut manuset istället. Och det kostar pengar för dem att hålla på sådär. Säkert har vissa förlag läsplattor o dyl., men det blir ändå mertid för dem. Tänk på att vi som författare måste göra jobbet för att spara tid åt förlagen.
17. Hur tänker ni när ni kontaktar en författare om ett manus som är sådär mitt emellan ett ja och ett nej? Författaren kanske ombeds arbeta vidare eller skriva om en speciell del av boken. Hur vanligt är det att det sedan i slutänden blir ja?
    Det har hänt mig ett par gånger, och det verkar handla om det jag nämner ovan; att författaren är den som ska göra jobbet, inte förlagen. För även när ett manus kommer in som är i det närmaste färdigt krävs det en hel del jobb och finslipning. Hur ofta detta leder till ett kontrakt passar jag på.
18. Vad händer i turordning när ett manus kommer in till förlaget? Vem läser det först och vilka läser det sedan? Hur går det till när beslut fattas och vem fattar besluten?
    Om det är ett litet förlag finns inte samma resurser som i ett stort. När jag skickade till Gilla Böcker var det Ada som läste först och sedan Anna. När jag skickade till Damm Förlag läste först en lektör, som vad jag förstått är ett slags inhyrd konsult, och lektören skriver ett lektörsutlåtande som en redaktör får läsa. Där kan lektören skriva "läs! skitbra!" eller "tveksamt" och redaktören läser, kanske början, kanske hela. Gillar redaktören skickas det vidare till förläggaren, som har en egen manusgrupp, och de läser allihop och har sedan ett manusmöte där manuset tas upp och diskuteras. Det är också här som beslutet fattas. 
19. Vad söker ni för manus just nu? Vilket skulle vara det perfekta manuset 2012-2013?
    Pass.
20. Hur går kontraktsskrivning till? Behöver man anlita en advokat?
    Jag åkte upp till Stockholm för att skriva kontrakt med Gilla Böcker. Man behöver inte anlita en advokat! Man kan vända sig till Sveriges Författarförbund för att få ett kontrakt granskat. Det är gratis för debutanter.
21. Vad kan man förvänta sig i upplaga och ersättning (pengar) som debutant?
    Upplagan kan vara väldigt olika, men siffror jag snubblat över är 4000 till 5000 exemplar i första upplagan. Pengarna varierar också, men vanligt är 25,5 % i royalty på f-priset för en bok, och att man får ett honorar när man tecknar kontrakt på ungefär halva första upplagan. Sedan kan man räkna med att halva summan försvinner till skatt och sociala avgifter (om man som jag är egenföretagare). Man blir inte rik på att bli författare, so don't quit your dayjob.
22. Har ni några andra tankar eller goda råd till skribenterna på Debutantbloggen?
    Gör din research. Ta kontakt med förlagen, för en dialog, lär dig. Läs författarbloggar och lär dig mer. Var ödmjuk, tro inte att du kan allt, lyssna på dem som jobbar med detta och vet mer än du. Gå skrivkurser. Använd eventuellt lektörstjänst eller ta kontakt med andra som skriver för att skaffa fram lämpliga betaläsare. Var tuff mot ditt manus vid redigeringen och det som du känner är svagt eller halvbra, gör något åt det! Blunda inte för det! Allt sådant hittar ett tränat öga.

Längtan efter Tana

Jag har blivit kräsen när det gäller böcker. Dash och Lilys utmaningsbok, jätterar, men är jag road? Nej. Vi måste prata om Kevin, tråkig. Bara någon att straffa, också tråkig. Vad är det för fel på mig?

Jag längtar efter Tana French. Eller Donna Tartt. Den sistnämnda lär jag få vänta på i evigheter, men Tana skriver tydligen nytt. Dock ingenting som kommit ut ens på engelska, så ... jag får längta ett tag till. Inte heller Marisha Pessl har lämnat ifrån sig något på flera år. De jag gillar att läsa är alltså kvinnor och långsamma, och deras böcker brukar nosa på femhundrasidors-strecket och vara oerhört välskrivna. Exempelvis skulle jag aldrig ens fundera på att läsa någonting från Piratförlaget (förutom Sara Lövestam och Christoffer Carlsson), just för att det mest handlar om underhållningslitt från dem, och kanske är det så att jag har lärt mig att genomskåda en del när jag själv skriver (som välsminkade, men ändå, plattityder, klichéer och dåligt gömda röda trådar), och tycka illa om annat, som alltför orealistiska scener (dem där det växer fram kärlek mellan karaktärer, en kärlek jag som läsare inte känner av det minsta och därmed upplever som ett slags påtvingad, eller som dem där karaktärerna reagerar och agerar helt uppåt väggarna bara för att skapa drama men säg en enda gång det händer i verkliga livet), och det är i sådana fall skrivandets baksida. Jag är inte lika lättroad som innan, detsamma gäller filmer; vissa stirrar jag rakt igenom. Det måste vara riktigt jävla bra för att imponera på mig, ett välarbetat manus och övertygande skådespelarinsatser, annars känns det inte i mitt bröst, annars skapas ingen resonans.

Men jag skulle gärna läsa någonting nu. Någonting riktigt jävla bra. Any ideas? Vilka är era favoriter?

Datum

This just in från förlaget:

• 3 april: Kaninhjärta anländer från tryckeriet.
• 4 - 5 april: Kaninhjärta skickas till mig per post (!!!).
• Veckan efter påsk: Kaninhjärta släpps till bokhandlarna.
• 23 april: recensionsdag.

Det är snart! Hur svårt som helst att begripa, faktiskt...

Boken går att bevaka på ställen som adlibris.se och bokus.se, men den går inte att boka än, tyvärr. Och spanar ni efter den i bokhandlarna någon gång efter påsk så ser den ju ut såhär:



Kaninhjärta - skissen

Det här var roligt! Tipstack till Amanda.

Vill ni kludda själva kan ni gå in här!

Hemmadag

Hemmadag idag, tackgodegud! Igår var en skitdag i dess rätta bemärkelse och det hade med jobbet att göra. De flesta dagar där är skit med olika mått men igår slår alla rekord. Det var som en fars! En allvarlig fars! Ja ... suck.

Idag ska jag inte skriva. Det är min nya grej, ser ni; jag skriver inte. Det bor nämligen en stress i varje slags prestation och nu när jag väl lyckats bli antagen och snart utgiven måste jag tillåta mig själv att vila i detta, att ta åt mig av detta. Inte för att bok nummer två fattas mig, den fortsätter spinna i mitt huvud (jag har hela synopset klart och ska bara göra en fånigt liten research), men det jag gör istället för att sitta ner och skriva den är att kludda små lappar och föra anteckningar i min moleskine, och sluta där. Låta det vara där. Och öva på att bara sitta ner i soffa om kvällarna eller se solen gå ner igen eller upptäcka saker, som hur baken på en buss verkligen ser ut. För det är så djupt mitt skrivmönster går i mina vardagsvanor; jag ser inte längre min omvärld. Jag känner stress och rastlöshet varje kväll. Jag undrar, varje hemmadag, vad jag ska göra. Vad andra människor gör om de inte har en dröm att kämpa för. Vad gör människor om kvällarna, om de lediga dagarna?

Umgås de med varandra?

Pratar de?

Bestämmer jag mig för något visar det sig att det blir så till slut, jag kör på i tvåhundra knyck och mönstret växer fram och jag skuffar undan det mesta för att göra plats åt det. Jag kan tänka mig att det är så för alla som försöker med någonting, en sport, en utbildning, ett yrke som musiker, författare, konstnär, att vi tar allt tid vi har och lägger på detta. Och tar det tid att lyckas, i mitt fall över sju år, blir mönstret djupt, man kan säkert se det i min hjärna om man scannar den, jag har blivit som en ekorre, runt runt i samma hjul, lite hårdare varje gång, lite kraftigare, galnare språng. 

Därför skriver jag inte, för tillfället. Därför låter jag mönstret gro igen. Jag tänkte öva på mindfulness och att socialisera. Jag tänkte umgås med mina människor och prata med dem. Jag tänkte vara glad åt Kaninhjärta, sätta upp en vit tavellist ovanför skrivbordet och vänta på att den ska komma hem till mig med storken, och när det kommer, placera den på tavellisten längst till vänster. Där ska alla böcker stå, i den mån de blir till, och varje gång jag ser dem ska jag vila i detta, ta åt mig av detta; jag kan. Det är färdigt nu.

Ibland önskar jag ...

... att jag var en fågel. Det är faktiskt en barndomsdröm. Jag kunde sitta innanför mitt flickrumsfönster och titta på skogssnutten där ute, som skilde mig från de vildvuxna ängarna och mossen, och föreställa mig att jag bredde ut mina vingar och gled ut över fönsterbrädet och vidare över trädtopparna, att de liksom kittlade mina knän, så nära flög jag.

Blått är blått...

... i vilken form den än kommer.

Det är där jag är ...

... när jag sluter ögonen; på en varm, grekisk ö i den brännande solen, med sandiga flipflops på fötterna och bikini under klänningen och lite hungrig efter en förmiddag vid strandremsan. Jag tänker, att vi har badat från klippor och snorklat efter döda sjöborrar, och ska gå upp till ett hamnkafée med stora parasoller och äta hemmagjorda, grillade hamburgare och sitta ett slag i skuggan och dricka iste med smak av mango.

Jösses, vad jag behöver semester ...

Igår var i vart fall våren här, kände ni? Jag kunde inte låta bli att sprudla litegrann.

Veckans färg: blå

Jag sysslar med något slags färgterapi då våren i regel är väldans grå, eller brun. I butiken där jag jobbar har vi börjat få in knallfärger på varorna och jag blir glad av dem, därför sprider jag det vidare på bloggen tills knopparna brister på utsidan.
Så, denna måndag är blå på ett bra sätt.

Det här händer i denna författares vecka:

• måndag: brödjobba heldag
• tisdag: brödjobba kortdag, tvätta på kvällen
• onsdag: brödjobba halvdag
• torsdag: ev. personalmöte, köpa present till systra mi
• fredag: brödjobba halvdag
• lördag & söndag: oplanerade

Ingenting glamoröst, med andra ord. Men jag köpte en klänning i lördags inför kommande bok-events och det kändes glammigt! Dessutom kärlek vid första ögonkastet! Den syns nog inte så bra, men den slutar ovanför knäna och har vid kjol och guldknappar.

Vilodagen

Idag ska alla vila. Sova länge, äta amerikanska våfflor till frukost, se en matiné, ta en loj promenad i området, steka en rejäl köttbit till middag, ta ett bad, se solen gå ner över hustaken ...

En enkelbiljett till Ranelid

Jag är inte så engagerad i Melodifestivalen. Det är liksom ingen riktig musik, och texterna ... *rys*. Så intetsägande borde inte sång få vara. "I'm feeling great, I'm feeling awsome" (stavar jag rätt?), vadå?

De låtar som jag reagerat på i år är Mollys och Loreens. Vi får se hur det går för dem ikväll. Jag och Foffer inväntar Bella och Jocke och laddar med broccolipaj, chips, choklad. Bella och Jocke har med sig kycklingsallad och en mystisk chokladdessert hon inte ville säga mer om än så, men hej, choklad! Och till detta skumpa och öl. Vad mer? Mysbyxor, tända ljus och Lilla My-frisyr.

Vi hoppas allesammans på Ranelid. En enkelbiljett till Baku. Nu skjuter vi honom som en pil rakt in i hjärtat på framtiden, hejdå, adjö, farväl, som Rolf skulle ha sagt spänt irriterad.

Trevlig mello på er.

Säg hur?

På begäran!

Hur fick du idén till Kaninhjärta?

Det var Kevin Frato som först fick mig att inse att jag möjligen inte skrev mitt bästa när jag kämpade med den första seriösa manusidén (Tre prinsessor/Duett/Död mans grepp, för er som håller koll). Inte så att han personligen sa det till mig, utan att han gjorde mig uppmärksam på det i ett blogginlägg på Debutantbloggen, och jag, som verkligen hade fastnat i en manushärva, tog åt mig. Att skriva sitt bästa var någonting annat än det jag höll på med, det var jag absolut säker på, och jag blev sugen på att pröva vad jag gick för, pröva att släppa alla planer och skapa det som magen ville. Så, trots att det skulle innebära att slutligen ge upp och påbörja någonting nytt, var det lättnad snarare än separationsångest jag kände. Som ett slags sista försök innan jag gav upp författardrömmen (eller åtminstone lade den på hyllan/i lådan/längst bak i datorn) skissade jag på nya idéer.

Tanken på ett par tvillingar fick jag från många olika håll, bland annat från Den hemliga historien av Donna Tart, och från min egen fascination och mina egna funderingar kring hur och om tvillingar hänger ihop rent själsligt, och jag ville dessutom ha med en spökvinkel och där någonstans började Kaninhjärta gro. Jag tycker väldigt mycket om Kent och Jocke Bergs poetiska texter, han liksom sätter orden så exakt, och jag hade länge velat låta mitt skrivande influeras av någonting. Så därför influerades jag av deras musik. Jag ville också pröva att skriva på ett nytt sätt och hitta en ny ton, en unik röst, bara släppa loss och låta orden rinna ut över papperet. Så det gjorde jag. Och det gick bra. Jag ville skriva utan hets och det gick också bra. Jag följde magen och lät mitt liv färga texterna, pausade flera dagar ibland och skrev sedan intensivt några dagar, och det var helrätt.  

Alla dessa delar, och fler därtill, gjorde att jag skrev mitt bästa, så bra som jag bara kunde utan att tänka så mycket på vad jag ville och vart jag skulle, och det kändes väldigt bra.

Hur lång tid tog Kaninhjärta att skriva?

Det är en svår fråga. Tre månader? Då är alla skrivdagar, korrläsdagar och redigeringsdagar inräknade, men inte bearbetningen med förlaget. Så hur lång tid det tog att skriva är kanske bara två månader sammanlagt, medan det tog över tre månader att få boken helt klar för tryck.   

Nu gör jag helg av denna vecka. Lite gula pipps på det!

ntar

Den ensamma fredagen

Det är aldrig roligt när pengarna är slut och vännerna ska se Den svenska björnstammen på Trägårn. Blir att ladda med choklad och någon gammal film man redan har hemma ...

... men så klart är också denna dag gul!

För att inte tala om ...

... torsdag. Vilken gul dag!

Läsarförfrågan!

Det är jätteroligt att följa din resa! Om du har lust/tid så vill jag gärna veta MERA. Hur fick du idén till just Kaninhjärta, hur lång tid tog den att skriva, hur hittade du ditt förlag? Ja, du vet... allt. :)

I all hast (på väg till brödjobbet ...) vill jag tacka för förfrågan, och tipsa om bloggens finurliga etikettfunktion till höger. Där kan du bland annat klicka på Kaninhjärta och få upp alla inlägg som handlar om skrivandet av boken, från dess att jag inte hade något förlag alls, tills nu, även hur jag blev antagen och när jag åkte till Stockholm och skrev kontrakt och allt det där (etikett: förlag) Från bloggens början (nu kan du använda mitt arkiv) står att läsa om mitt skrivande i stort och vad jag sysslat med, åtminstone sedan två år tillbaka.

Hur jag fick idén till Kaninhjärta, hur lång tid den tog att skriva, det kan jag svara på i ett längre inlägg. Dock vid annat tillfälle - nu måste jag rusa! :)

Ha en god dag!

Onsdag

... är också gul, och glad.

Idag jobbar jag 10 - 14. Idag väntar jag på det sista korret, om det blir något. Idag ska jag okeja baksidestexten och möjligen också få se en baksida till omslaget (?). Vilka fancy words. Hade någon frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig trott mig själv nu. Jag hade snarare undrat vad i hela friden jag sitter här och jiddrar om. Jag? Baksidestext?

Jag gillade Kaninhjärta från början, det kändes i maggropen att detta var mitt bästa hittills, mitt bästa någonsin, bättre än såhär skulle jag inte få till det. Men att det skulle bli antaget trodde jag aldrig, jag drömde, visst, jag hoppades, och hoppas kan vilken dåre som helst bara hen blundar tillräckligt hårt för verkligheten.

Det är svårt. För att bli sitt allra bästa måste man våga släppa tryggheten och vissa envisa idéer och satsa på det magen säger. För att bli sitt allra bästa måste man eventuellt ha ihjäl sina darlings. Ska man vinna ska man våga.

God skrivonsdag på er.

Allrakäraste syster

Ibland undrar jag var jag får allt ifrån. Sedan snubblar jag över sådant jag såg när jag var liten, och verkligen skrämdes av, och förtjusades. Som den här filmen. Farmor hade den, och varje gång vi var hemma hos henne ville jag och min syster se "flickan i hålet", eller "Allrakäraste syster". Och däri ligger ju svaret; jag har mycket att tacka Astrid för, allra minst min fantasi.

Tisseltassel

Det tisslas och tasslas om recensionsex, releasefest, scenframträdanden på bokmässan, sådant där fantastiskt. Svaga darrningar som förannonserar ett jordskred. Snart brakar det loss. Det är tokigt, detta.

Mitt söta förlag!

Visst är gul en glad färg?

Det tycker jag.
Glad skrivtisdag på er!

Tom i bollen

Just nu är jag ganska tom i bollen, som jag kan tänka mig att havande kvinnor är någon vecka innan nedkomsten, liksom luddig, och jag kan inte tänka på så mycket annat än boken, och jag kollar mailen/bloggen/mobilen stup i kvarten. Och jag undrar, och jag tänker, och det pirrar, och det isar, och sedan rasar vardagen över mig, och jag jobbar och städar och ringer familj och vänner, och glömmer korta stunder för att sedan påminnas, och då suger det så hårt i magen att golvet gungar till.

Idag, direkt efter jobbet, direkt efter middagen, satte jag mig med slutkorren (what?!) och nu är jag klar. Om Ada är nöjd och inte återkommer med något frågetecken var det här alltså det sista jag gjorde med manuset innan det blir bok, innan det tas ur händerna på mig, stoppas in i en magisk maskin och kommer ut på andra sidan, påklädd och klar, i ett visst antal tusen kopior.
Underlig känsla.

Jag lever ju så klart också, bortanför mina tankar rör jag mig på bästa vänners superroliga kalas med god mat och sköna människor och Wee Sing till klockan 1 på natten (och grannar som uppretade ringer på och ber oss ge upp), och jag och Kristoffer får besök av min syster, systers man, systers dotter och systers son och det äts korv med bröd, det promeneras till stora kyrkogården i närheten, det sovs lite middag, det äts ännu mer (denna gång pyttipanna). Jag tränar också, yoga, och jag kämpar dagligen med att låta pennan vila. Men det är inte lätt. Som att bryta ett beroende.

God måndag!

Bild från fotosessionen

... ligger uppe på förlagets hemsida nu. Det är på något sätt skrämmande att se sig själv genom en proffsfotografs lins. Ola lyckades få fram sidor hos mig som jag inte visste att jag hade, som denna; jag ser ut som ett djur, eller något annat vilt ...
Som alltid hittar ni min förlagssida här.

God morgon!

Det har varit en smått turbulent vecka för mig, liksom humörmässigt. Många känslor i omlopp, tankar som skaver, stora grejer som äntligen händer.
Så, igår var jag hos Inger Erlandsson, mediet i Fjärås, makalös och skarp, och det var fantastiskt. Häromdagen läste jag anteckningar från en sittning hos henne 2003 och märkte att allting stämmer först nu, som att "min penna alltid kommer vara vass" (jag trodde jag skulle bli lärare, jag vågade inte tro på författardrömmen då) eller att jag ska "prata inför en massa människor" (fortfarande det där med lärare...), eller att jag kommer veta när jag träffar mannen i mitt liv när jag ser honom i ögonen (jag träffade Kristoffer ett halvår efter detta), att vi kommer leva ett tajt förhållande (Kristoffer), att vi kommer ha nära kontakt med min familj (Kristoffer), och så vidare. Allting stämmer till punkt och pricka.
Likaså var det igår. Det pratades om mitt skrivande, det var morfar som kom (han dog som bekant i höstas) och mormor, och de uppmanade mig till att låta pennan vila ett tag, att det som jag själv haft på känn och som min syster drömt om kommer hamna mellan första boken och andra, något litet och skärt och förmodligen rödhårigt. Vi får se om detta är sant. Men nu har alla de som kan uppfatta framtidsvibbar runt mig, inklusive jag själv, fått uppfattningen att vi kommer bilda familj ganska snart. Inger utgick ifrån att jag redan har barn och när jag svarade nej log hon på ett kryptiskt sätt och då brast jag i skratt ...
Tydligen kommer mina andra böcker bli annorlunda än min första, och jag hoppas det är på ett bra sätt, och jag kommer skriva många fler böcker, "tre böcker, fyra, fem, sex" som Inger sa (vilket ju talar för att det blir bra böcker, annars skulle det inte bli fler, liksom ...). Hon kunde se att jag skulle resa i mitt författaryrke, vilket vi först trodde var något slags skrivresa men som ju likagärna kan vara en signeringsturné. Och i framtiden kommer jag att kunna leva på mitt författarskap, mitt tecknande, och någonting mer, någonting kreativt med händerna. Hon tyckte jag använder ett verktyg och liksom präglar, ett verktyg jag använder fort, inte en hammare, utan någonting annat ... och jag förstod inte alls vad hon menade, men då log hon sitt vanliga, svårtolkade leende och sa "du ville ju veta någonting om din framtid".
Vi får se vad detta blir. Men en sak var hon säker på; en dag kommer jag sluta mitt dagjobb för alltid, och det gjorde mig så glad att jag nästan började gråta.

Manussnack

Det går undan nu, ska jag säga er. Hade ett långt, långt samtal (och väldans kämpigt) med redaktörAda om manuskorret idag, olika korrigeringar vi ska komma överens om, hennes tycke, mitt tycke, korrläsarens tycke, bit för bit och sida för sida, och det var grymt tröttande. Vi kom till sida 100 av 275 och ska fortsätta till helgen, i morgon kommer jag förmodligen inte hinna. Ska ju ta med mig mamma till mediet Inger Erlandsson. Tänkte ta den här kvällen till att grunna på lite frågor att ställa, sådana som poppar upp ibland. Skulle också vilja höra om mormor har någonting specifikt att säga eller varna mig för. Det ska i vilket fall bli härligt att åka dit ut och träffa henne, jag mår alltid så bra efteråt.

Nu: kaffe.