Fredagsrapporten!

Det här var veckan då Simona Ahrnstedts nya bok, Betvingade, släpptes. Det här var också veckan då jag missade hennes, säkerligen, urläckra releasefest uppe i Stockholm, hon har fortfarande inte uppdaterat sin blogg och klockan är nu ... TJUGO MINUTER ÖVER ÅTTA! Simona!
Det här var veckan då jag officiellt blev "mellan två jobb".
Det här var veckan då jag pratade möhippa med min kära vän, Charlotte, och hon lät sådär lurig i telefonen ...
Det här var veckan då min söte, fine systerson, Algot, sov sig genom en njurundersökning på Halmstads sjukhus, och allting gick bra, till allas vår stora lättnad.



Det här var veckan då jag klippte mig, yes!
Det här var veckan då vi färdigställde bordsplaceringen till bröllopet.

Det här var veckan då jag gick på första anställningsintervjun och, precis som jag var rädd för, inte blev erbjuden en tjänst utan ströjobb, typiskt.
Det här var veckan då jag fick ett mycket, mycket roligt besked beträffande Kaninhjärta, men som jag inte får säga än! Jag är så dålig på att hålla hemlisar ...

Det här kommer vara veckan då mitt fina förlag, Gilla Böcker, har releasefest för boken Het, ikväll, närmare bestämt, och jag hade gärna kommit, men nu dras svångremmen åt, minsta lilla korvöre går till saker som taxi och miniskumpa! Inte till dyra tåg upp till Stockholm, och mat där, och boende, nej, och detta känns lite småtråkigt.
Det här kommer också vara veckan då jag åker ut till mamma i Vallda, alldeles snart, jag ska bara äta frukost först, och med mig tar jag en Kaninhjärta som jag ska prångla på en av hennes bekanta.

Helgen ligger oplanerad framför oss, och det känns gott. Då kan jag fixa färdigt saker och ting, som vägbeskrivning till vigsellokalen, och småpåsar med mintpastiller, närmare bestämt tjugoåtta stycken.

Trevlig helg på er! Vi hörs igen på måndag!

Uppsving

... för oss som tycker om tystnad, och inre världar.

Tipstack till Denise!

Finns även upplagt på TED talks:

Titel på bok två

... är kanske inte särskilt svår att gissa;

Fågelbarn

 

 

 

Boken handlar om Hanna, mer information kommer när det börjar brännas.

Frisyr och möte

Yes! Hon behövde inte ta så mycket på längden, jag ska ju för sjutton gubbar ha någonting kvar att locka och sätta upp också, så det känns fint!

Och jobbmötet på nya stället gick bra. Däremot har de ingen tjänst att erbjuda, bara extrajobb, vilket gör mig väldigt, väldigt olycklig. Att vara fattig är det värsta jag vet, det känns som om jag blir straffad för någonting så fort jag inte kan unna mig en glass under kvällspromenaden ens, eller nytt schampo när det gamla är slut. Jag avskyr det, när varje krona räknas och oron för pengar blir synonym med självkänsla, att jag inte är värd mer, att jag får skylla mig själv, och så vidare. Och på ett sätt får jag skylla mig själv, jag satsade på skrivandet istället för en utbildning, och nu står jag här som utgiven, lågutbildad författare, och ler lite panikslaget sådär ...

Någon som vet om ett trevligt litet bokhandelsjobb till mig här, i Göteborg, eller med omnejd? Gärna med start i november?

Gah, nu blir det choklad och någon fjantig tjejfilm, mer än så mäktar jag inte med.

På tal om tvillingar

MaryAnne på ett tidigt stadium? Vilka underbara blickar de ger varandra, som om de vet någonting, bara de två ...

Florence

... gör jäkligt bra musik.

Schema inför bokmässan i Göteborg 2012

Nu har mitt schema i det närmaste blivit spikat, kolla in!

• torsdag 27 september
  Vad: mingel
  Var: Gilla Böckers monter
  När: kl. 17,45
• torsdag 27 september
  Vad: middag med förlaget
  Var: ej bestämt
  När: kl. 20
• fredag 28 september
  Vad: samtal mellan mig och Amanda Hellberg, moderator Ada Wester
  Var: Unga Scenen
  När: kl. 17-17,20
• lördag 29 september
  Vad: bloggträff
  Var: bloggambassadörernas rum, R3
  När: 17,30

Nervigt, kan jag säga, och roligt på samma gång. Helgen innan bokmässan gifter vi oss, dessutom, jag börjar undra om jag inte kommer gå upp i atomer av nervositet, liksom svimma, när allting händer så tätt inpå, eller så hittar jag ett sätt att inte tänka alls, att bara göra det, som i en bubbla.

Idag ska jag äntligen klippa mig(!), och senare på dagen ska jag på anställningsintervju. Jag återkommer om hur det gick med bägge.

Skrivet ligger annars på vänt, Ada formulerar första responsen som förhoppningsvis kommer redan i morgon, eller i början av nästa vecka. Det ska bli så gott att fokusera på skrivandet såhär, och särskilt den här boken, att få jobba med den och rätta till.

Läser gör jag också, det framgår inte särskilt tydligt här på bloggen då jag som sagt är kräsen, och oftast läser långsamt om jag inte har semester och kan läsa hela tiden. Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, väldigt vackert språk, jag blir så inspirerad.

Fniss

God läsning

... en dag som denna, tack så hemskt mycket för de fina orden, Sofia! Här sitter jag med tårar i ögonen.

Dessutom läste jag detta, angående mitt och Amandas framträdande på Unga Scenen. Yey!

Sista dagen

... på det där brödjobbet, sedan blir jag "mellan två jobb". I morgon ska jag på anställningsintervju i en annan butik, en där man bland annat säljer böcker, och där jag väldigt gärna vill jobba. Viktigt att ni håller tummarna!
Därutöver har jag och Ada skissat på att vika september åt bok två. Vilket ju känns väldigt bra, egentligen, liksom helrätt. Att vara författare är dock inte särskilt lukrativt i början. Därför är det nya, eventuella jobbet både nödvändigt och intressant.

Jag ska däremot inte sticka under stol med att den här dagen känns helt jävla underbar, för det gör den, trots oron för ekonomi och framtid. Det kittlar i hela kroppen som om jag håller på att frigöras, som om det händer av rätt orsaker, som om jag är precis där jag ska vara, och det är en häftig känsla, särskilt när jag för bara ett halvår sedan kände motsatsen.

Dessutom har jag ju med mig kaka till jobbet, och bara till tjejerna i lillbutiken, de har förtjänat den, det har ingen annan, särskilt inte cheferna.

25 dagar kvar

... sedan är det vi som står såhär.
Märkligt.
Jag ska gifta mig. Jag ska gifta mig. Jag ska gifta mig.



Fantastiska bilder av fantastiske Jonas Pettersson.

Det här med att förstå saker är helt enkelt inte min grej. Eller så behöver jag semester, liksom perspektiv för att kunna se allt jag varit med om, och är med om, ännu.

Veckans skrivtips!

Hur skrev du ditt presentationsbrev och synopsis/pitch när du antogs?

Jag antogs på ett lite udda sätt - jag hade redan kontakt med båda förlagen, de hade läst ett tidigare manus av mig och antog mitt andra manus. Men råd jag själv har fått kring följebrev är dessa; sammanfattningen av manuset OCH presentationen av dig själv ska helst rymmas på ett och samma a4-papper, texten ska vara säljande (tänk baksidestext på bok), och presentationen av dig ska vara kort och lätt (gå inte in på alla jobb du haft, om det inte har med manuset att göra).


När vet du att du har en tillräckligt bra idé att satsa järnet på? Känns det direkt och omedelbart (vid första ögonkastet) eller ”växer idén/idéerna fram”, allt eftersom?

Både och, måste jag säga. Bara man låter idén få växa, och följer sin magkänsla, brukar det bli hur bra som helst. Känslan jag hade för Kaninhjärta var omedelbar, från första stund, som om den ville bli skriven. Sedan hade jag, längre in i manuset, mina tvivel, men de hör till.


Kanske jag bör gå en skrivkurs? Eller kan man klara av det fast man inte hade topp betyg i svenska?

Man behöver inte ha toppbetyg i svenska, så länge man har ett unikt sätt att uttrycka sig på och använder rättstavningskontroll i efterhand. Sedan behöver man så klart hantera språket, annars gör man sig nog inte förstådd. Skrivkurser jobbar inte särskilt mycket med svenskan som språk, utan historieuppbyggnad.


Hur lägger du upp en skivardag? Är det antalet skrivna ord som du vill uppnå som avgör när dagen är slut, skrivna sidor eller känslan du har inför den skrivna texten?

Jag brukar börja innan frukost, då är jag som klarast i knoppen konstigt nog, och jag räknar aldrig ord, eller har några särskilda mål per dag. Däremot brukar jag försöka avsluta ett kapitel åt gången så jag inte slutar mitt i, och fortsätter det nästa dag, med en annan känsla. Det bästa tycker jag är att skriva ett kapitel i ett svep.


Brukar du tvivla på dina manus under skrivandets gång?

Absolut, och särskilt efteråt, när jag släppt taget, som nu. Jag tvivlar snart ihjäl mig. Men det gjorde jag, nästan, med Kaninhjärta också, så det säger tydligen ingenting om manusets kvalitet.

En riktig söndag

Så, idag, en riktig söndag. Väldigt seg, och god ändå.
Kasper vaktar mitt skrivbord och suger i sig datorns utflås.

Ebba lägger sig gärna där hon inte syns. Födelaktigt.

Jag lagar söndagsmiddag, ingenting fancy; steker potatis som blev över från igår,
och värmer på en kycklinggryta.

Kristoffer mår bra, men han tycker inte om att bli fotad ostylad.

Verkligen inte.

Så roar jag mig på egen hand, medan potatisen steker och kycklingen blir varm ...

... och efter maten somnar jag på sofflocket.

Linda O bokmässepeppar

Efter en lång dag med Kristoffer, syster, systers man, de två små kottarna, mor och far på stan, och sedan en fika på kafé Zenit (bästa stället i Göteborg), och sedan en middag här hemma, och sedan en regnig titt på midnattsloppet, ser jag att fina Linda publicerat vår intervju på sin blogg.
In och läs, vet ja!

Utsikten

... från mitt skrivbord. Den lilla illosen gjorde jag på tjockt, kornigt papper häromdagen, tror faktiskt den ska få sig en ram.

Hemskt mörkt

Det SVÄNGER!

Fredagsrapporten

Det här var veckan då jag struntade i att klippa mig, jag tänker bäst att spara på håret, så jag har något att locka och sätta upp med dessa när det väl är dags;

Jag vet inte om ni ser ordentligt, men det är en av två stycken hårnålar,
tillverkade av tillböjda fjädrar och en gnistrande sten i mitten, jag är förtjust.

Det här var veckan då det plötsligt blev en månad kvar till bröllopet! (!!!)

Det här var veckan då jag fick napp på ett annat, och trevligt, brödjobb, möte nästa vecka, håll tummarna!

Det här var veckan då jag gick till Åhléns och köpte bröllopsögonskugga. Spännande. Och ganska otäckt. De flesta som jobbar där verkar inte gilla det, de går liksom runt och ogillar.

Det här var veckan då jag, till min stora lättnad, och förvåning, fick bok två antagen av Gilla Böcker! (!!!)

Det här var veckan då jag och Kristoffer prövade restaurang Maglia vid Mariaplan, riktigt bra ställe, rekommenderas.

Det här var veckan då jag, och Kristoffer, fick saker uträttade, jag menar;

1. ring FrisörMalin och omboka tid
2. köp trampdynor till bröllopsskorna (sådana där gelsulor)
3. köp skavsårsplåster
4. köp vattenfast maskara
5. fixa hotell i Venedig (fixa flyg mellan Capri och Venedig)(kolla upp trevliga restauranger i Venedig)

Det här var veckan då jag sket fullständigt i ett personalmöte, och det kändes skönt, det att släppa taget. Snart är jag fri.

 

Idag ska jag hämta bröllopsklänningen från skräddaren, efter de sista justeringarna, och hoppas att den nu sitter bättre. I morgon kommer syster med familj till oss för en dag på stan, och Kristoffers goda köttbullar. På söndag ska jag och Kristoffer bröllopsvalsa, man kan liksom inte öva tillräckligt på det där, dansen ska sitta i ryggmärgen, anser jag. Vi ska ju dansa inför dem som betyder allt!

 

Sedan tycker jag vi kan tjuvstarta på nästa vecka också; måndag 27 augusti släpps Simona Ahrnstedts bok två, Betvingade, och senast 31 augusti kommer första responsen på min bok två från Ada ...

 

Sist, kanske minst; förlåt, det mesta handlar om bröllop nu, och andra personliga saker, jag vet. Förhoppningsvis har jag något mer skrivmässigt, litterärt att klämma ur mig EFTER vår semester. Men innan dess kommer det vara såhär, det är både en varning och ett löfte. 

Sydsvenskan och Smålandsposten

Fantastiskt, att boken fortsätter sprida sig. Titta!

 

Här kommer en länk till Smålandsposten också, inte lika översvallande positiv, men ändock en fin recension.

En kanin!

 

Jag köpte barntuggummi häromdagen (de är större, och jag älskar stora tuggummin, mmmm!) och hittade en liten gnuggis däri! Häpp!

Books & Dreams

Istället för YourLife - äntligen, säger jag bara.
Jag beställde ett gratis förhandsex här, sedan följer en prenumeration som kostar 69 kronor/nummer, och det utkommer 4 nummer varje år. Helt klart värt det.

Visst är den vacker?

Jag blir alldeles förhäxad när jag tittar på den.

Den andra boken

För ett tag sedan skrev Simona ett omfattande inlägg om sin bok två, läs!

Jag gästbloggade på Debutantbloggen för fyra månader sedan (hjälp, vad tiden går fort!) och tar ett snitt ur min egen text;

2002/2003 fick jag en manusidé och döpte den till ”Tre prinsessor” (”tre prinsessor”, ”TRE PRINSESSOR”), och historien var denna; fyra unga kvinnor i Göteborg, varav en av dem var död (utan att läsaren visste om det, i början) och en annan av dem synsk, alltså kunde de fortfarande prata med varandra, och tre av dem var vid liv (= tre prinsessor, och varför de kallade sig prinsessor minns jag inte). Manuset börjar såhär; ”Jag har lärt mig att avsky nyårsafton. Inte hata, det är ett väldigt starkt ord enligt min mormor, ett ord som kan kännas överdrivet kraftfullt i det här sammanhanget”, och maler sedan vidare, oredigerat och grönt, liksom pånäsan-skrivet och oerhört pinsamt, men jag har sparat det, det har jag, för sådana här tillfällen.

”Fri”, ”Duett”, ”Nattljus”, ”Halo”, ”Ljus till dem, som vandrar genom natten”, ”Rostfågel”, ”Död mans grepp”, kärt barn har många namn och som jag har älskat (och hatat) den här (förbannade) manusidén. Dessutom ser jag att namngivning inte är min starka sida. Hur som, detta är den fina sanningen; bakom min debut ligger dessa ...

De har fått en egen låda i hyllan, en låda jag njuter, på ett smärtsamt sätt, av att öppna, och den gröna mappen ovanpå? Däri har jag sparat alla refuseringar som kommit per snigelpost, exempelvis Forum Bokförlag om ”Rostfågel”; ”väldigt välskrivet, fina formuleringar och vackert språk men själva historien håller inte riktigt. Den tar aldrig fart och engagerar inte. Skulle eventuellt kunna fungera som ungdomsbok”. Och detta var, vad jag vet, första gången som någon ens andades YA över mitt författarskap.

”Död mans grepp” var mitt sista försök med just den där gamla idén (jag höll på att bli galen på riktigt), sedan ville jag pröva någonting annat innan jag till slut gav upp min författardröm och började leva i den verkliga världen. För 7 – 8 år av drömjagande föser undan livet, och jag höll på att bli slutkörd. ”Någonting annat” blev ”Kaninhjärta”, och det var kärlek, det, från första stund till sista.

"Den där gamla idén"? Jag kunde inte släppa den, jag kan inte släppa den, jag måste få berätta Hannas historia för att kunna ta mig vidare i mitt skriv, annars ligger den i min hjärna som ett litet, litet sandkorn och stör mitt skriv för all framtid. Så, att trassla fram en hållbar story ur den gamla härvan, att alls behöva hantera den gamla härvan, gav mig småångest. Och jag tänkte, ska jag slutligen fastna i det här? Nu, när jag har ett förlag som väntar, när jag har läsare? Ska jag ha skrivit en bok, sedan ingen mer?
Jag prövade att skriva Hannas historia en gång. Sedan kastade jag hela manuset och skrev en gång till, och denna version (nummer nio i ordningen?) har blivit antagen.

Utöver det att Hannas historia för mig är gammal, och tung att jobba med, kände jag att pressen gjorde det hela svårare, den från dem som väntar. Inte för att någon tjatat, inte alls, det räckte att jag var medveten om den, jag vill inte göra någon besviken. Pressen kom, och kommer fortfarande, också från Kaninhjärta, som en gång var min men nu blivit mångas, och liksom satt ribban. Jag får ju inte skriva sämre än så, det skulle vara pinsamt, och jag får inte skriva likadant, det skulle också vara pinsamt, det måste vara nytt men ändå eget, lika bra men ändå annorlunda. Ja, herregud ...
Medan jag skrev på bok två plockade jag till mig Kaninhjärta, och jag bläddrade genom systrarnas sista sommar tillsammans och kände mig så främmande, så vilsen; kommer allt det här från mig? Hur i hela friden gjorde jag?

Jag skrev den nionde versionen av bok två på min lilla, rosa mini-pc, alldeles ny, och bara tänkt som skrivdator (jag har varken internet eller några egentliga program installerade = inga distraktioner), och sedan, när boken var klar, förde jag över den till min stora laptop och läste några sidor på måfå. Och jag rös; det var då jag började misstänka att jag slutligen, kanske, möjligen, faktiskt, hade fått till det.
Jag tog itu med redigeringsarbetet, och jag undrade om jag skulle komma mycket längre än såhär utan Ada, eller om det var dags? Så blev jag nervös, och jag mailade Ada och frågade om hon hade lust att läsa ett ganska rått manus typ NU? Och hon hade både lust och tid, så jag skickade manuset, och sedan kom Förlagstystnaden, den fruktade. En dag gick, ännu en dag, sedan en helg, och jag kunde inte sitta still, jag sms:ade, och Ada svarade;

"Jag läste i helgen (och njöt) och inväntar nu Anna för att kunna ge besked. Men jag är imponerad! Kram"

Jag klamrade mig fast vid hennes ord, jag tänkte, VA?
Vi pratades vid i telefon några dagar senare, och Ada sa att jag skulle få besked innan veckan var slut. Sedan sköt de upp beslutet tills senast nästa onsdag, som var igår, och jag hann nojja och tänka och undra (de tycker olika och storyn håller inte och men Ada skrev ju att hon var imponerad, hon måste ju vara det då, imponerad!) så ringde hon redan i tisdags, och luften gick ur mig.

Nu är jag författare på riktigt, och det är gott att veta, det att jag är gjord av rätt virke, det att jag kan.

En månad kvar

... tills jag och Kristoffer står här, i vår lägenhet, väldigt oroliga, liksom JÄTTENERVÖSA. Säkert har vi precis tvingat i oss frukost, säkert fingrar jag på klänningen men tänker att det är lite för tidigt, att jag ska vänta, kanske någon timme, åtminstone, så jag inte sölar på den! Säkert har jag redan lagt foundation, så att jag har tid att tvätta bort den om någonting går fel, säkert har jag lagt fram allt smink, liksom förberett. Säkert har Kristoffer haft i för mycket klet i håret och måste duscha om, säkert har jag gått igenom vår packning och allt vi ska ha med oss till slottet jät teofta, hela morgonen, säkert har Kristoffer tittat till ringen ett par gånger, säkert har jag provat den HUNDRA GÅNGER MINST. Säkert har jag tittat lika många gånger på buketten i kylskåpet. Säkert har Kristoffer gått och lagt sig för att ta en powernap direkt efter frukost, säkert har han druckit två koppar kaffe, kanske tre. Säkert funderar vi på att smita iväg från allting, samtidigt som vi ser fram emot det så vi nästan spricker.

Säkert tar jag på mig klänningen typ nu.
Säkert sminkar jag mig efter det.
Säkert åker vi mot frisören alldeles för tidigt, för att vara säkra.

Säkert blir det här ett minne jag aldrig kommer glömma, ett sådant minne som bränner, liksom förändrar, för alltid.

Säkert blir precis allting, även det som går snett, magiskt.



Jag förstår nu

Jag var precis på morgonkissen, jag kom ut från toaletten, jag andades in genom munnen, så sög det till i magen, sedan hela kroppen, liksom strömmade genom mig och jag förstår nu.

Men det tog sin lilla tid, och middag på restaurang Magliga vid Mariaplan, ett nyöppnat stället med riktigt god mat och fina lokaler och trevlig stämning. Rekommenderas verkligen!

Fundersam, i vårt arbetsrum.

Sedan gick vi till restaurangen, och beställde in bubbel.

Det började städat.

Sedan drack vi upp den här.

Och åt upp det här.

Och blev lite såhär.

Jag kan tycka det är lite tråkigt ibland, det här med att jag klipper ner mina förväntningar tills nästan bara stammen finns kvar, just för att jag är så rädd för besvikelser, jag har ju lärt mig. Det värsta för min kreativitet och lust är besvikelser, och förr odlade jag gärna mina förväntningar skyhöga, liksom himmelshöga, jag har ju så god fantasi, och blev jättebesviken. Nästan förlamande besviken. Nu är det mer åt andra hållet, nu känner jag knappt någon glädje när jag borde vara glad, därför tar det en stund för mig att fatta, att driva upp förväntningarna tills de möter vad som faktiskt blev, och bli lite stolt, och belåten, och förväntansfull igen.

Här sitter jag ...

... och har svårt att förstå saker. Jag menar, vissa saker förstår jag, som att jag är ledig i morgon, och att bröllopet närmar sig, och att Kaninhjärta säljer bra, men det där andra som Ada sa när jag just köpt en bikini för 60 kronor (!) och travade ut från Åhléns, när jag just skulle cykla hem, det där andra, det förstår jag inte; hon sa att mitt andramanus ska bli bok. Hon sa att den håller samma nivå som Kaninhjärta, att den är sin alldeles egna, och väldigt, väldigt mörk, och väldigt, väldigt spännande, så sa hon.
Och jag förstår inte.
Jag måste tänka efter ...

Näpp.
Fortfarande ingenting.
Jag kanske förstår bättre i morgon, jag kanske måste sova på saken.
I kväll ska vi ut, Kristoffer och jag, och fira på nya restaurangen. Den ligger bara ett stenkast från oss och drivs av en krögare på Mannerström-nivå, och det bästa av allt; Kristoffer bjuder.
Mmm.
Hihi.
Ja.

Något att tänka på

... inför kommande böcker. Mhm. Ja.

Veckans skrivtips

Vad skulle du säga är det viktigaste att tänka på när man skriver?

Var i texten, inte utanför. Glömmer du tid och rum är du något på spåren. Och följ magkänslan. Det dummaste jag någonsin gjort när det gäller skrivandet är att köra på vad hjärnan säger, och inte magen eller hjärtat, där vår intuition sitter.


Hur slipper man skrivkramp?
 
Det gör man inte. Den brukar dyka upp kring sida 90 (jag skojar inte), eller när ditt manus dramatiska kurva förändras. Nyhetens behag har dalat, du börjar kunna dina karaktärer, intrigen och platserna som historien utspelar sig på, och kommer in i ett slags andra andning. Antingen tar du en paus och läser inspirerande böcker, ser en inspirerande film, tar en promenad, bakar bröd, eller så stångar du på.


Hur får man tid att skriva sin bok?

Den får man inte, den tar man. Som med kommande atleter eller egenföretagare eller musiker krävs det att du prioriterar ditt skrivande för att lyckas, på bekostnad av annat. Hitta balansen!


Vad finns det för regler för hur en historia ska se ut?

Det finns någonting som kallas den dramatiska kurvan, som krasst består av en början, en mitt och ett slut. I början stiger det ganska kraftigt uppåt (karaktärerna introduceras, intrigen uppdagas, motsättningar, omedelbara hot osv.), mitt på börjar det bli rakt (vändpunkt, problemlösning, insikter; det här är vad karaktärerna måste göra, och vid denna punkt brukar jag tycka att man som läsare får den slutliga utsikten över boken), och i slutet plana det ut. Sedan finns det hur många regler som helst. Varför inte bli en trendsetter? Skapa en ny regel, ett nytt sätt att berätta?


Hur skriver man bra?

Man är lyhörd för skrivandet som hantverk. Ett tips brukar vara; läs mycket. Men det har aldrig jag gjort. Jag har snarare sugit åt mig av det jag behövt, och läst böcker som jag gillar (jag är väldigt kräsen), och framförallt skrivit och sett sagor och historier nästan vart jag än vänt blicken. Man måste också vilja skriva bra, och vilja göra vad som krävs för att bli sitt främsta. Det kan innefatta skrivkurser, skrivresor, feedback, eller att anlita en lektör, och det kan innebära att kasta allt man tidigare gjort och börja om.

En författares vardag

Om några av er undrar, precis som jag en gång gjorde, hur en författares liv egentligen ser ut, kommer här ett exempel på Typisk Söndagskväll I Väntans Tider;

Författaren läser in sig på päronkycklingreceptet. 

Sedan skrider hon till verket.

Och roligare än så är det inte.
Senast onsdag ska väntan vara över, dock. Jag längtar till dess.

Prövar

... att posta ett inlägg från mobilen. Gick det bra? Om bilden syns är det jag, idag, hos päronen. Allesammans var med, det var riktigt mysigt.

Fredagsmyset

Lite hastigt och lustigt blev jag gräsänkling idag, då den förlorade kusinen Felix är i stan och vill dricka öl med Kristoffer. Så kände jag mig lite övergiven, sådär, och sedan insåg jag att jag kunde göra kokosbollsdeg, i en skål, pudra med lite kokos, och äta med sked. Och jag kan kolla på Sagan om Ringen, första filmen. Det är sådant som är svårt annars, när Kristoffer är hemma och lägger in sitt veto ("rulla bollar av det där" och "nej, inte fantasy").

Det blir ju en riktigt mysig fredag, detta. 

Fredagsrapporten

Det här var veckan då jag sköt upp ganska mycket, som att ringa frisören och boka tid, dag efter dag, jättejobbigt.
Det här var veckan då Kristoffers förlorade kusin Felix (han har flyttat från Göteborg till Åkersberga. Åk. Ers. Berg. A) kom till stan för en snabbvisit, och hade frun och lillkotten med sig.
Så, det här var veckan då lillkotten fyllde ett år.
Det här var också veckan då jag fick veta att jag kommer vara "mellan två jobb" i slutet av augusti. Sweet.
Det här var alltså veckan då brödjobbet skitade ner sig rejält.
Det här var veckan då jag upptäckte vilka fina människor jag har runt mig, särskilt i krisiga situationer, och det gjorde mig rörd.
Det här var veckan då även förlaget sköt upp någonting ganska mycket; antagningsbeskedet. Till NÄSTA ONSDAG. Aj aj, denna väntan. Vi får hoppas det kommer någonting gott ur den.
Det här var veckan då jag städade lägenheten av ren frustration, liksom lister och dörrhandtag, och ovanpå lamporna där det var jättemycket damm. Så rent det blev! Kristoffer kom hem och tittade sig omkring, "oooooh, so shiny", och sedan tittade han på mig, "du verkar gladare".
Det här var veckan då jag tvättade kläder, jävlar, vad jag tvättade, och sedan var det här veckan då vi fastställde resmål för vår bröllopsresa = Capri.

 

Till helgen vankas Valldabesök, hela familjen kommer förhoppningsvis, och på kvällen ska jag och Kristoffer möta upp Lotten och Magnus för en öl, sedan spelar O'holics på Brewhouse, de är riktigt bra på scen! Ett litet tips. Dit ska vi.
Sedan ska det letas väst till Kristoffer inför bröllopet, och lite annat, nu börjar det ju närma sig, och jag ser så fram emot detta, jag är helt i linje med vad Anna på förlaget skrev; "lätt den bästa festen i livet skulle jag säga. Och en sådan egokick. Njut!". I intend to.

Till de mina

Himmel och pannkaka, vad bra ni är. Jag blir bara så förvånad, liksom tacksam, och lite, lite lipig, för ni är så bra, så fina, alla mina nära. Bara jag har andats om brödjobbet och hur illa behandlad jag just blivit där har ni kramat mig och sagt att mina skulder är era skulder, och ni har skrivit mail där ni sagt "från mitt håll sett ser det dock ut som ett steg i rätt riktning, vare sig det betyder bokhandel eller skrivtid eller nåt annat som utvecklar din enorma potential" och "alltså, du fattar väl att du är alldeles för bra för det där stället?", och ni har sagt "pappa tycker du ska söka dig ett kontorsjobb istället, för butiksjobb är rena skiten", och ni har erbjudit mig att låna pengar om det skulle knipa, liksom bara så. Jag känner mig fullkomligt omsluten, eller omgiven, som om ni är små änglaspindlar som spinner ert nät runt mig.

Mina kära vänner, mitt kära förlag, min kära man, min kära mor och far och syster och bror, tack. Jag älskar er.

Onsdagslistan!

Jag, i slutskrivet av bok två på minipc:n, rosa och söt!

Vilken svordom använder du mest?
Fan.

Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Ett hus till oss. Sedan skulle jag investera pengarna, och få dem att växa, så jag aldrig mer behöver brödjobba.

Har någon någonsin kallat dig lat?
Ja.

Hur många syskon har du?
Två, en lillasyster och en lillebror.

Vad har du för väder just nu?
Den här sommaren har varit knepig, sol, regn, åska. För stunden är det uppehåll, men kvällshimlen är mörk, så jag tror det är molnigt.

Vilken är din favorit färg?
Jag har ingen. Däremot har jag alltid haft svårt för blå.

Använder du foppa tofflor?
Nej, för sjutton gubbar!

Var handlar du dina matvaror?
Ica Maxi. Och varje gång kollar jag hur många Kaninhjärtan som står kvar på hyllan. Jag tycker allt att beståndet krymper.

Vilken CD spelas i din bil just nu?
CD? Vilken tidsålder är du ifrån, egentligen?

Tror du att folk pratar bakom din rygg?
Absolut.

Kan du säga någon replik från någon film?
"The world is changed. I feel it in the water, I feel it in the earth. I smell it in the air. Much that once was is lost, for none now live who remember it."

Diskar du din egen disk?
Helst inte. Kristoffer brukar vara bättre på det där. Så är vi båda rörande överens om att en bänkdiskmaskin hade varit fint.

Vilket är ditt favoritämne att prata om?
Svårförklarade upplevelser.

Hur många timmar måste du sova för att fungera?
Ungefär sju, helst åtta.

Har du någon gång varit vilse?
Jag går alltid vilse på Frölunda Torg, det är också enda stället det någonsin har hänt/händer på.

Är du långsint?
Jag ältar en del, så ja. Men jag försöker att inte vara det, det är bra tröttsamt.

Vad säger du till dig själv när livet känns tungt?
Vad jag säger till mig själv? Jag säger till Kristoffer; "Choklad, myyyyys!"

Vilken kändis har du blivit jämförd med?
Gillian Andersson. Faktiskt.

Om du föddes av motsatt kön, vad hade du velat heta då?
Jack.

Har du spelat teater någon gång?
Ja. Och trots att jag var rödhårig och skulle passat PERFEKT fick jag spela Annika istället, så orätt.

Hur många barn vill du ha?
Ett, till att börja med. Går graviditet och förlossning bra (och jag inte kaskadkräks i nio månader) kan det bli två.

Har du varit med om någon olycka?
Jag var väl inte mer än ett år när jag, mamma och vår pudel, Popsie, sladdade på Onsalarakan och voltade med bilen. Popsie flög ut genom bakrutan, den krossades, och mamma kastade sig över mig. Vi överlevde, alla tre.

Vad har du i din väska?
Vad har jag INTE i min väska? Å andra sidan, nu har jag köpt en mindre, och det blir betydligt svårare att låta saker och ting bara hänga med överallt. Med andra ord; plånbok, nycklar, läppsyl, mobiltelefon, och the lady stuff.

Jag känner mig lite som Teddy The Asshole Cat

Frågan är, om jag ska peta ner burken, jag med, och sedan titta på dem och säga "ät skit" och gäspa sådär härligt stort?

Jag har god lust. För ni förstår, jag hade ett väldigt kort möte med min "chef" idag, och mötet handlade mest om att jag, efter snart ett år, inte kommer få förlängd allmän visstidsanställning. Hen förklarade inte varför, och jag frågade om de två tjejerna som ska sluta, och den äldre kollegan som ska gå i pension, och att "chefen" dessutom lagt ut en annons på ams.se där de söker ny personal, hen hade ingen bra förklaring till någonting, egentligen, och dessutom ljög hen mig rakt i ansiktet.
Just precis idag är jag jättehög på livet och vill verkligen peta ner den där burken och berätta precis exakt hur fruktansvärt illa det är på brödjobbet jag har tills 28 augusti, sedan aldrig mer, liksom allt om de superkorta rasterna och de verbala avrättningarna och det överhängande uppsägningshotet som verkligen motiverar en till att göra sitt absolut bästa.

Veckans skrivtips

Jag tänkte jag skulle köra lite "Veckans" framöver, och då framförallt "Veckans skrivtips" varje måndag, men jag blir helt blank varje gång jag försöker formulera de där tipsen, på samma sätt som jag blir blank när jag försöker hitta någonting alls att säga om skrivande. Kanske är jag en sådan där person som behöver en fråga först, innan jag kan svara?

Så, jag kommer montera ner min Skrivtips-sida, och pluppa ut svaren här under några måndagar, för att göra dem sökbara bland etiketterna till höger. Den där sidan tycker jag annars känns så mastig, liksom svår.


Brukar du göra någon slags skiss eller plan för hela storyn från början, alltså för inledning, intriger och avslutning, för att få den att hålla ihop eller skriver du bara på?

Jag brukar skissa och ha en plan, absolut! Synopsis är a och o för mig, särskilt slutet. Alla fungerar olika men ju tydligare slutet är för mig desto mer driv lyckas jag få i texten. Inledningen är oftast svårast, man ska på bara en sida fånga läsaren och samtidigt hitta en spänning. In medias res - i händelsernas mitt, är ett bra tankesätt; börja med en händelse. Sedan kan man väva in historia och bakgrund allt eftersom. Lägger man annars sådant i början kan det kännas för tungt för de flesta läsare.


Hur många datorskrivna sidor brukar ett utkast till en roman vara på (säker varierande, men ungefär)?

Jag brukar göra så att jag skriver igenom hela synopset i ett svep, när jag befinner mig i samma känsla, för att sedan dela upp det i kapitel, lägga till, dra ifrån, ändra om. Hur många sidor är helt och hållet upp till dig, hur detaljerad du vill vara. När mitt synops är kart, uppdelat i kapitel och så vidare, kan det bli närmare 30 sidor.


Väntar du med att börja skriva tills inspirationen kommer till dig eller brukar den komma på vägen?

Inspiration är något vi suger i oss hela tiden, jag kallar det lust. Samma slags lust som får dig till att vilja göra saker, som att laga mat eller måla en tavla eller träffa människor. Alltså, energi, ork. När jag träffat vänner och familj, tagit en tur med bilen, varit på resa, sett en film, då har jag ofta lust att skapa. Då har jag "fyllt på" mitt "kreativitetskonto". Därfär är det viktigt att man investerar i sitt skapande genom att inte skapa hela tiden, utan leva också. Däremot är skrivandet ett jobb, som alla andra jobb, och att vänta på lust är ohållbart. Jag har lärt mig att skriva på kommando, och jag vet också vad som ger mig lust, och hittat en balans.

Hej Måndag!

Som jag förstått det kan Kaninhjärta höra till skräck-genren. Det beror förmodligen på läsaren (det här med genrer hjälper ibland, och stjälper ibland, kan jag säga ... som ju också nämns i klippet nedan):



Åh, vilken helg jag haft, vilken HELG. Så GOD! Vi var på sjön med svärfar i lördags, hans nya fina båt gick som jävlar! Jag trodde jag skulle dö. Solen brände näsan och vattnet stänkte när vi for fram, och sedan, när vi stannade för att fiska, var havet blankt. Så drog vi upp en nedrans massa fjärsingar (knepigt), och torskar som var för små, det blev inget. Istället åt vi kallskuret och potatissallad, och långa stunder låg jag bara i fören, platt som en manet, och solade.

Ja, svärfar tyckte om att gasa.

Och jag klamrade mig fast.

Svärfar längst till vårt höger, samt två vänner.

Min framtida man, uppbröstad.

Sedan, på kvällen, åkte jag och Kristoffer ut till Valldahuset. Mamma och pappa var inte hemma, så vi passade det tills söndag. Och vi gick en lång promenad i Vallda under lördagskvällen, en och en halv timme medan solen sjönk och kastade guld över ängarna, och myggen surrade, precis som i Kaninhjärta. Vi räddade ett av Carlssons får som hade smitit utanför inhägnaden (till övriga skockens stora förskräckelse), vi gick längsmed sandvägar jag lekt på som liten (jag berättade små anekdoter för Kristoffer, som tålmodigt lyssnade), och sedan, när vi kom hem, bakade jag en kladdkaka, så tittade vi på en gammal James Bond med Sean Connery.

På söndagen åt vi frukost i trädgården, solen brände redan då, och sedan gick vi tillbaka samma väg som på lördagen; stigen över ängarna, förbi Katt-Karls gamla hus och där låg det, Spökhuset, som, om nästa manus blir bok, kommer figurera i det. I verkliga livet är spöket som rör sig mellan de förfallna rummen en vänlig man med snälla, tittiga ögon, men i min bok är han ond, därför får jag väl passa på att be om ursäkt. Men han säger att han förstår, att han "bjuder på den", eller "huset ser ju ut som det gör, vad ska folk tro annat än det?";

En av alla vägar i Vallda.

Huset håller på att sväljas av jorden.

Taket har rasat in, och det var stört omöjligt att ta sig fram den här vägen, växtligheten var så tät!

Så, Kristoffer högg fram en brandväg från andra hållet, och jag tittade på, och varnade för brännässlor och ormar.

Fast jag var lite tveksam, det var jag.

Men Kristoffer stod på sig, och slog ner nässlorna med bestämda tag, medan spökgubben stod på sin brustna farstukvist och väntade.

Jag tyckte jag såg lite fladder i ögonvrån, men det var ingen där.

Farstukvisten. Ser ni ansiktet i det krossade fönstret?

Taket, säkert också väggarna, var tätade med tång.

Innan huset blev så illa åtgånget tror jag många barn busade i det här huset, kanske ristade in sina namn, och krossade några av fönstren ...

Allting är rostat och vittrad, titta bara, på den här lille! Men huset, trots sitt yttre, känns vänligt, som en sagobok. Här finns en historia, tydligtvis, en fin sådan.