… för cirka fyra år sedan. Då jag kämpade. Soffan, fåtöljen, bordet. Inget, eller ingen, är sig lik(t). Åtminstone inte på ytan. But I know that look. Och jag känner likadant inför att få dyka in i världar jag själv skapar. Solen skiner ute, himlen är blå, och här sitter jag och försakar allt sådant för att få skriva. Det är, trots allt, så man måste göra.

Men räds icke! Vi är påväg ut, Kristoffer och jag. Pizza i solen sägs det.
Följ och gilla: