Så tänkte jag, när jag stod med Kristoffer vid Grönsakstorget efter min bästa väns bröllop förra helgen, och fick se ett råskinn. Som stod och läste. Nåt som måste varit en biblioteksbok, av det tallade skicket att döma, också ganska många sidor. Han hade rakad skalle, bred nacke, tjock silverkedja. Muskler. Och en bok i handen. Därmed kändes han helt ofarlig. Utstrålade rentav lite lugn, och tillförsikt.

När vi klev ombord på spårvagnen såg jag nästa läsande man. Han såg i och för sig städad ut. Och människor läser säkert en hel del, men märk väl att detta var sent en lördagskväll. Då tycker jag hela grejen var anmärkningsvärd.

Läsandet får gärna öka. Jag tror det kan bli människans räddning. Själsligt, först och främst, sen faktiskt.

Följ och gilla: