Blog updates

Latest news & updates
Författarskap

Modern Psykologi

3 september, 2013
Det blir sällan givande att diskutera spöken. Alltså, vi som tror har våra anledningar och de ser inte likadana ut. Medan de som inte tror oftast delar uppfattning, är väldigt insatta i den fysiska världen, och har fysiska förklaringar på allt. Det var med viss tvekan jag ställde upp på en intervju för Modern Psykologi, och jag valde mina ord noga. Spöktron är ju inget jag hymlar med, det vet ni, samtidigt som det kan vara ganska tröttsamt att hamna i diskussion med en skeptiker. Och jag fick läsa och godkänna texten innan den publicerades, jag är nöjd.
 
Nu har jag läst reportaget i sin helhet. Efter min intervju följer en text med olika medverkande, som siar om vad spöken skulle kunna vara = hallucinationer, antropomorfism, dissociation. Absolut! Jag tror jag ser i syne titt som tätt, letar efter tecken, får för mig saker, rentav lurar mig själv.
 
Jag, ja.
 
Mediet jag gått hos i elva år, och som, citat Jesper Jerkert, vetenskapsfilosof och medverkande i reportaget; ”[spöktron] kan fylla funktionen av en krydda i tillvaron, ungefär som när vi läser vårt horoskop för skojs skull”, är raka motsatsen till att läsa något påhitt i en damtidning. Det är faktiskt så jag brukar säga, vilket nog förklarar varför jag blir lite sur; ett samtal med mediet är raka motsatsen till att läsa trams. Hon hallucinerar inte. Eller, för all del, letar ansikten bland olika former, som en bilspegel och ett träd, en knotig gammal dörr – hon blundar hela tiden. Ser andra saker. Undviker därmed också något som kallas cold reading.
 
Det är där, hos henne, jag blev övertygad. Inte av mina egna små glimtar i ögonvrån, eller betydelselösa sanndrömmar om sura kollegor och skadade pappor. Hur kunde mediet veta allt det där om min gammelmorfars liv i fyrtiotalets Sverige? Stjärntecknet på min moster? Den starka, nära relationen mellan mormor och mamma? Rosen jag släppte på mormors kistlock? Att jag skulle bli författare? Att min framtida man skulle vara tvilling? Hur kunde hon beskriva vår relation då, ett halvår innan jag ens hade träffat honom, som stämmer först idag, tio år senare? Hur kunde hon veta så väldigt ohoroskopiska, privata saker om mitt liv, saker jag inte ens hade yttrat till någon levande människa?
 
Mediet, som person och funktion, tycker jag att reportaget i Modern Psykologi missar. De som inte bara ser, utan kan framföra viljor, vetskaper, information, och på så sätt bevisar sin förmåga. 
 
 
  
  

Följ och gilla:

Write a Comment