Så dribblade jag mina funderingar och grubblerier med vänner & systrar, bestämde mig för något, kände ro över det. För att sedan göra precis tvärtom. Åtminstone när det gäller skrivet.
För skrivet är ett lustfyllt barn som gärna gör det där andra. Gärna väljer en annan väg. Gärna duckar när man griper efter det, och låter sig fångas först när det är nöjt och belåtet. Här står jag nu, med skrivet i ett fast grepp, och ett synops på 23 sidor. Skrivet är belåtet. Jag är trött. Synopset har ett viktigt tema. Ett tema jag känner oerhört starkt inför, ja, det gör mig rentav rasande.

Men innan jag börjar skriva på riktigt ska Rävsång vara klar. Det är ett måste, ett krav. Hör du det, Skrivet?

Följ och gilla: