Månad: februari 2014

Böcker

Ljus ljus ljus

25 februari, 2014

Jag säger bara ÅH! ÅH!!! Den här BOKEN, vilken BOK! Så himla, himla vacker och sällsam och öm, sorglig och brännhet och viktig. Vilja-Tuulia Huotarinens Ljus ljus ljus fungerar fint på punkt 33. Läs en bok som inte utspelar sig i stadsmiljö. Baksidestext:

Mariia bor i en liten by i Finland och längtar efter att något ska hända, att något i hennes liv ska explodera, gnistra och spraka. Så flyttar Mimi till byn. När Mariia ser på Mimi ser hon bara ljus ljus ljus, men bortom ljuset finns något annat: en sorg så stor att ingenting rår på den.
Ljus ljus ljus är ett språkligt fyrverkeri och en glödande kärlekshistoria om att vilja dela allt men inte kunna, och om att vara den som blir lämnad ensam kvar. Med olyckan i Tjernobyl som fond skildrar Huotarinen (f. 1977) passion och sorg hos två unga flickor på 80-talets finska landsbygd. 2011 tilldelades boken Finlandia Junior, den finska motsvarigheten till Sveriges Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok.

Absolut ett språkligt fyrverkeri. Det märks att Vilja-Tuulia är poet, så försiktigt som hon fingrar på orden, väljer dem med omsorg. Alltså, så klart dras jag till mörkret i ljuset, eländet under fernissan, och det flickiga. Mitt i vildvuxen natur, långt bort från de vuxnas blickar. Hade jag läst Ljus ljus ljus under skrivet av Kaninhjärta hade läs och skriv gått i samklang, liksom. Jag känner igen, känner in, hela tonen i boken.

Mariia är berättarjag. Hon älskar både killar och tjejer, och det fina är att ingen direkt verkar anmärka på det, trots att det är 80-tal, långt bort från nu. Utan att riktigt tänka efter dras hon med av Mimis ljus samtidigt mörker, lika mycket av kärlek som av nyfikenhet. Medan det är Mimis liv blir det för Mariia bara en plats att vistas på, ibland. Medan hon kan återvända till sitt ganska normala liv, med sin ganska normala familj. Och ju närmare slutet jag läser desto tydligare blir sprickorna i grunden Mimi står på. Tills jag fylls av förtvivlan. För ingen finns ju där för henne! Hon är helt ensam, bara 14 år! Även om Mariia är hennes älskade och älskare är hon ju också bara 14 år och gör inte det som egentligen behöver göras, hon är så ung. Står bara bredvid. Förstår inte att ta ansvar. Hon är ju bara på randen till att bli vuxen, men fortfarande ett barn. Så med katastrofen i Tjernobyl fylls hela den till synes enkla kärlekshistorien med domedagsstämning, som om ingenting riktigt är vad det verkar vara.
En sak som ibland kunde rucka mig ur mitt läsflow var när berättarjaget tilltalade mig direkt, som läsare. Att hon, mitt i texten, utbrast; Bästa läsare! Men det som kom sedan var absolut fint och tankeväckande och hjärtnypande, så vad ska man säga? Hon hade inte behövt ta i så, för det stör, utan istället vävt in det i texten. I vart fall för min skull. Ändå, jag tycker mycket, mycket om Ljus ljus ljus, och förstår varför den vannn.

Den får 4 av 5 av mig.

Ljus ljus ljus

Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.

Följ och gilla:
Böcker

Steglitsan

24 februari, 2014

… av Donna Tartt, som passar in på punkt 31. Läs en bok med ett djur i titeln, har jag kämpat med i flera månader. Hennes första bok, Den hemliga historien, är ju som ni säkert förstått en av mina absolut finaste läsningar. Steglitsan är inte alls. Rentav bland det sämsta jag läst. Jag förstår inte! All. Jäkla. Text. Om. Ingenting! Alltså, själva kärnhistorien? Den behöver inte 700 sidor! Brer man ut en historia på så många sidor bara för floskla fram fantastiska beskrivninar, då tappar man nerven, och läsarens intresse! Jag förstår inte … så jag erkänner, jag skummade sista tredjedelen av boken, bara för att få veta hur den slutar. Nu ska jag förpassa eländet till bokbörsen.se.

Tjohej!

 steglitsan

Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.

Följ och gilla:
Skrivande

Vägskälet

21 februari, 2014

fortfarande? Jajamen. Jag står kvar här, trots att jag trodde jag hade valt. Men inte hade valt. Och det känns frustrerande. Jag är mycket väl medveten om att jag inte kommer någonvart förrän jag bestämt mig, att jag kommer stå här tills jag tänkt/känt färdigt. Om jobb, skriv, framtid. Inte vad nästa steg ska bli, utan åt vilket håll. När ett antal månader passerat och den här ambivalensen fortfarande finns i mig, då är det dags. Att åka till ett gult hus i Fjärås. Och fråga dem som faktiskt kan ge en fingervisning. Sedan vet jag att valet är mitt och att jag styr. Jag behöver bara veta vilket håll som leder till bästa livet, liksom.
Dessutom var det längesedan, nu.

Ja, hörni! Ha en fantastisk helg, så hörs vi av nästa vecka.

Jag fikade solo på kafé Jacob i Haga för någon vecka sedan, skulle på möte med min skrivmentor på Folkuniversitetet, Sofie Jansson.
Följ och gilla:
Skrivande

Vill ni gå skrivkurs för mig?

19 februari, 2014

Skrivkursen Skriv roman och novell på Skrivarakademin vid Folkuniversitetet i Göteborg brukar hållas av Jesper Lind. Dock har han fått förhinder. Så jag kommer hoppa in nu, under vårens kurstillfällen! Och jag är jäkligt laddad! Det ska bli fantastiskt roligt, spännande, givande, lärande. Även för mig.

För den som är intresserad finns det ett fåtal platser kvar, man anmäler sig här.

Följ och gilla:
Författarskap

Feminism-punkter

14 februari, 2014

Lisa Bjärbos underbara uppmaning, häng på vetja! Skriv ett blogginlägg för varje punkt, eller, skriv ett inlägg med alla punkterna. Du gör som du vill. Jag tänker ta punkterna en och en, start måndag nästa vecka. Feminism, toleraaaans, det är mycket som händer nu det här året och jag tänker ta mig fan inte vara tyst. Använda varje tillfälle till att inspirera och upplysa och tycka. Som ett slags privilegium, eller ett krav, på varje känd eller småkänd eller mikroskopiskt kända människa, att använda sitt pyttelilla kändisskap på ett ansvarstagande sätt.

1. Det här är feminism för mig:
2. Det här är feminism inte för mig:
3. Jag började kalla mig feminist när jag var:
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den:
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är:
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är:
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder:
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är:
9. Så syns feminismen i min vardag:
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism:

Följ och gilla:
Förlag

Ada på Harlequin NY-office!

13 februari, 2014

Går att läsa om här.

Och likt Magnus Betnér tänker jag avsluta genom att sprida Soran Ismails text i sin helhet. För han är en oerhört viktig röst för vårt land, och måste få höras.

Jag har alltid strävat efter saklighet. Strävat efter att skilja på åsikt och person. Man kan hålla isär de båda, man kan skilja på att kritisera och att avhumanisera. Jag kan hata åsikterna, men jag hatar inte människorna. Det vidhåller jag i alla lägen. Jag kan äta lunch med Sverigedemokrater och samtidigt förklara hur mycket jag avskyr deras politiska åsikter och deras retorik. Vissa har hävdat att jag skulle föra en kampanj mot SD. Det är inte sant. Jag är emot åsikterna, inte människorna. Det är främst rasismen som är min motståndare. Men kritiken mot SD blir en naturlig förlängning då det är min fasta övertygelse att partiet går i bräschen för denna rasism, ger den en plattform, verifierar den, sprider den och anspelar på den.
Det är, utifrån mitt sätt att se det, detta som förstör vårt land och det är ingenting som jag varken kan eller tänker vara neutral inför.


Den 25 februari i år träder nya riktlinjer i kraft inom Sveriges Radio: ”Medarbetare som kandiderar i ett val, som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.” I min roll som programledare i Morgonpasset blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att inte ta ställning, inom något område, för att därmed kunna jobba kvar som programledare. Detta inkluderar såväl min turné och min podcast som sociala medier och diverse intervjuer. Alternativt få lov att även fortsättningsvis ta ställning och därmed ta en paus som programledare till efter valet.

Valet var enkelt för mig, och det skedde i samförstånd med SR. Inte baserat på någonting som jag har sagt eller något jag har gjort, utan helt baserat på hur deras uppdrag ser ut tillsammans med deras skärpta regelverk. Så låt mig understryka att det har varit ett gemensamt beslut.
Kommunikationen kunde däremot varit bättre. Istället har det florerat fullständiga osanningar om mig som felaktigt hävdats legat till grund för min karantän, vilka, som med rätta tagits tillbaka och ursäktats. Jag kommer därmed sända den 16 februari som planerat.

Sedan kan man fråga sig om är det oproblematiskt att tvingas vara opartisk gentemot ett parti som vår egen granskningsnämnd stämplat som främlingsfientligt, för att kunna ha ett uppdrag på SR. Jag är en programledare i ett underhållningsprogram, inte en nyhetsuppläsare eller en journalist. Att dessutom inbilla sig att Sveriges Radio, bestående av en samling tänkande individer vilka utgör en mängd redaktioner inom områden såvitt skilda som humor, familjeunderhållning och samhälle, verkar utifrån en absolut neutralitet är för mig helt obegripligt. Är det ens eftersträvansvärt. Som neutral är man uddlös enligt min mening. Även om Sveriges Radio som enhet har ett perspektiv så borde det vara eftersträvansvärt att åstadkomma detta just genom sammantaget dessa individers perspektiv. Att delarna tillsammans utgör den balans som representerar samhället, i stället för att ta ner neutraliteten på individnivå.

Lena Sundström skriver tänkvärt på Twitter: ”Det finns ett nazistiskt parti inröstat i Grästorp. Får man vara kritisk till nazism valåret 2014? Eller är det att påverka väljarna?”

Min partiskhet må ej vara förenlig med SR:s uppdrag, men motsatsen är inte förenlig med min världsbild.

Källa.

Följ och gilla:
Rävsång

Nu bestämmer jag

… att vi alla använder denna fina bakgrundsbild på våra datorer, som en daglig påminnelse om vilken oerhört fin bok som släpps i september.

Alltså, ibland är det bara så behagligt att vara stolt snudd på mallig. Som ett slags omväxling!

 
 
 
Följ och gilla:
Böcker

Gul utanpå

4 februari, 2014

… vit inuti, som en banan. Det har Patrik Lundberg fått höra om sig själv, bland annat. Jag har precis läst ut hans debutbok med just titeln Gul utanpå, och tycker att historien är fascinerande ur flera aspekter.

Baksidestext:
Jong Dae föddes i Korea 1983. När han var nio månader adopterades han till Sverige. Där fick han namnet Patrik Lundberg. Patrik växte upp i en vanlig dysfunktionell familj i Sölvesborg. Under uppväxten gjorde han allt för att höra till. Han blev clownen. Den som alla skrattade åt och den som inte tvekade inför att skämta om sin bakgrund och sitt annorlunda utseende.
När Patrik under högskoletiden fick möjlighet att resa till Korea och studera ställdes allt på ända. I Korea tvingades han konfrontera de fördomar som andra har haft om honom. Och där blev han plötsligt the awesome guy, västerlänningen som alla tjejer ville ha. Han upptäckte också att han plötsligt kunde slå andra killar på käften eftersom han var av (koreansk) medellängd.
Gul utanpå är en berättelse om utanförskap. Om hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Det är också en livsomvälvande resa och ett sökande. Efter rötter. Efter ursprung och efter tillhörighet.
Patrik Lundberg är journalist på Helsingborgs Dagblad och har gjort sig hörd i adoptionsdebatten.

Det är massor av känslor som bubblar upp i mig när jag läser, massor av tankar, åsikter. Delvis detta att adopterade, oavsett hur små de är när de lämnas bort, alltid lever med ett slags rädsla för att bli övergivna eller lämnade, och att det bara är en av alla känslor de tvingas på, som känslan av rotlöshet, kluvenhet, vilsenhet. Att aldrig riktigt höra till. Det gör mig smått förtvivlad! Och jag börjar undra om det alls är okej att adoptera från andra länder, när klimatet fortfarande är rasistiskt, när människor fortfarande röstar på SD. Alltså, det är en fin tanke att rädda barn från en uppväxt i fattigdom, men samtidigt, blir de räddade? En av många frågeställningar i boken, blandat med kulturkrockar multum, för jäklar, Korea ligger efter när det gäller mycket. Bilden av ett kuvat folk, av könsindelningar, intolerans, maktutövande. Herregud, jag blev så arg när jag läste, och andra gånger skrattade jag bittert. Patrik skriver rakt och utlämnande, nästan naket ibland, och väldigt hårt. Han är självrannsakande, klarsynt, förtvivlad. Envis och längtansfull. Och sedan, närmare slutet, tycker jag han har hittat ett lugn. Att han kommer till sans med vissa saker, lägger dem tillrätta. Och hur boken slutar! Vilket slut! Här kan vi snacka SLUT! Patrik Lundberg med fjäder i hatten-slut! Underbart.

Boken är skriven som en dagbok (baserad på en blogg?), där allt händer i presens och där historien har en röd tråd, men ändå tar vägen lite varstans. Stort plus att den riktar sig till unga vuxna. Börjar bli en bokgrupp för riktigt bra böcker, en käftig uppstickarbokgrupp, välskriven och angelägen, som en kraxande skata i ett rum fullt med dammig vuxenlitteratur.

Den får 4 av 5 av mig.

 
 

Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.

Följ och gilla:
Rävsång

Såhär redigerar jag

3 februari, 2014

… i andra övergripande vändan. Kände att det var svårt att spåna efter bra ställen att justera, så att det ska bli på ett visst sätt, i datorn, därför printade jag ut i hela manuset. Och när jag läser känner jag mig helnöjd. Frågan är då om det är bra eller dåligt? Alltså, när författaren är nöjd, är boken då bra? Eller är det så att boken är bra när författaren nästan tvivlar ihjäl sig?

Återstår att se.

Vore ju härligt att få må bra OCH göra bra ifrån sig, samtidigt, istället för konstnärskapets kval …

Följ och gilla: