… vit inuti, som en banan. Det har Patrik Lundberg fått höra om sig själv, bland annat. Jag har precis läst ut hans debutbok med just titeln Gul utanpå, och tycker att historien är fascinerande ur flera aspekter.

Baksidestext:
Jong Dae föddes i Korea 1983. När han var nio månader adopterades han till Sverige. Där fick han namnet Patrik Lundberg. Patrik växte upp i en vanlig dysfunktionell familj i Sölvesborg. Under uppväxten gjorde han allt för att höra till. Han blev clownen. Den som alla skrattade åt och den som inte tvekade inför att skämta om sin bakgrund och sitt annorlunda utseende.
När Patrik under högskoletiden fick möjlighet att resa till Korea och studera ställdes allt på ända. I Korea tvingades han konfrontera de fördomar som andra har haft om honom. Och där blev han plötsligt the awesome guy, västerlänningen som alla tjejer ville ha. Han upptäckte också att han plötsligt kunde slå andra killar på käften eftersom han var av (koreansk) medellängd.
Gul utanpå är en berättelse om utanförskap. Om hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Det är också en livsomvälvande resa och ett sökande. Efter rötter. Efter ursprung och efter tillhörighet.
Patrik Lundberg är journalist på Helsingborgs Dagblad och har gjort sig hörd i adoptionsdebatten.

Det är massor av känslor som bubblar upp i mig när jag läser, massor av tankar, åsikter. Delvis detta att adopterade, oavsett hur små de är när de lämnas bort, alltid lever med ett slags rädsla för att bli övergivna eller lämnade, och att det bara är en av alla känslor de tvingas på, som känslan av rotlöshet, kluvenhet, vilsenhet. Att aldrig riktigt höra till. Det gör mig smått förtvivlad! Och jag börjar undra om det alls är okej att adoptera från andra länder, när klimatet fortfarande är rasistiskt, när människor fortfarande röstar på SD. Alltså, det är en fin tanke att rädda barn från en uppväxt i fattigdom, men samtidigt, blir de räddade? En av många frågeställningar i boken, blandat med kulturkrockar multum, för jäklar, Korea ligger efter när det gäller mycket. Bilden av ett kuvat folk, av könsindelningar, intolerans, maktutövande. Herregud, jag blev så arg när jag läste, och andra gånger skrattade jag bittert. Patrik skriver rakt och utlämnande, nästan naket ibland, och väldigt hårt. Han är självrannsakande, klarsynt, förtvivlad. Envis och längtansfull. Och sedan, närmare slutet, tycker jag han har hittat ett lugn. Att han kommer till sans med vissa saker, lägger dem tillrätta. Och hur boken slutar! Vilket slut! Här kan vi snacka SLUT! Patrik Lundberg med fjäder i hatten-slut! Underbart.

Boken är skriven som en dagbok (baserad på en blogg?), där allt händer i presens och där historien har en röd tråd, men ändå tar vägen lite varstans. Stort plus att den riktar sig till unga vuxna. Börjar bli en bokgrupp för riktigt bra böcker, en käftig uppstickarbokgrupp, välskriven och angelägen, som en kraxande skata i ett rum fullt med dammig vuxenlitteratur.

Den får 4 av 5 av mig.

 
 

Kaosutmaningen är ursprungligen en tysk utmaning, som via How Hollow Heart and Full kom till Sverige för snart ett år sedan. Ett gäng bokbloggare skapade tillsammans en ny utmaning för år 2014, och döpte den till Kaosutmaning 2.0. Utmaningen går ut på att läsa 20 av 40 böcker enligt en förbestämd lista, som hittas här. Startdatum är 1 januari 2014 och utmaningen håller på till 31 december 2014. Böckerna du läser får endast förekomma en gång på listan.

Följ och gilla: