Inlägg

Visar inlägg från mars, 2014

Släppfest för Mary Jones historia

Bild
... av Elin Boardy. Jag menar, ÄNTLIGEN något sådant här i Göteborg! Mer, mer av denna sorts tillställning, tack!

Här anländer vi till Two Little Birds, ett alldeles förträffligt ställe för ändamålet! Jag menar, kolla bara papegoj-tapeten.
Vi hittade ett par vadderade pallar att sitta på, bland den brokiga skaran möbler.
Det här är min man.
Det här är Jessica Schiefauer. Hon hade styrt upp släppfesten för Elin, och bjussade alla på en sup rom!
Det fanns pengar på borden. I massor.
Hej å hå, en flaska med rom! Elin Boardy var modig - hon högläste fint ur nya boken, Mary Jones historia. Jag lovar och svär att jag också tänker högläsa när Rävsång släpps! Nu jäklar! 
Någonstans under kvällen norpade jag till mig två signerade ex. Elin och jag har råkats under de senaste två bokmässorna. Varje gång har jag varit hyperstressad och haft teflonminne, varför hon fått lov att presentera sig om och om igen. Jag skäms! Tur nog är Elin en snäll människa. Vi har insett att vi bor nästan bredvid va…

Research - den roliga upplevelsen

Bild
Jag brukar inte researcha. Eller, jag brukar inte behöva. För materialet finns där jag står och lever, och inom mig. Men den här gången behövs research. Massor av research.


Vilka hus kommer stå i hundratals år till?

Var kommer tygerna från i framtiden - Nääs spinneri? Borås väveri? Lin, ull? Bomull från Indien?

Förnyelsebar energi? Naturkatastrofer? Flerfamiljsboenden, nya monarkier, matriarkat?

Jag inser att jag samlar till den här boken främst för min egen skull. För ibland, när jag tittar på världen av idag, känner jag en enda stor naturkatastrof inom mig. Vi lever så knepigt, ojämnt, ohållbart, osolidariskt, miljöovänligt. Och fram tills jag kom på den här manusidén har jag, personligen, inte kunnat föreställa mig en möjlig framtid för oss. Helt ärligt. Jag har tänkt; vad händer när oljan tar slut och allting försvinner? Persondatorer, mobilertelefoner, asfaltsvägar, gummidäck, allt, allt, allt av plast, och med detta import, export, globalisering? Vart ska vi ta vägen? Vad kom…

Jag har lärt mig en sak

Bild
Såhär ser en människa ut som tycker att det jag säger är väldigt intressant, helt rätt, rys på den. Såhär ser en människa ut som tycker att det jag säger är helt fel, vilken idioti, när ska hon gå?
You see the difference? Inte jag. Inte nämnvärt, åtminstone. Det har chockat mig, efter vissa föreläsningar eller liknande, när mina lyssnare kommit fram och sagt att de verkligen gillade. När jag blivit helt övertygad om motsatsen. Eftersom alla stirrade så hårt. Men så är det. Ansiktsuttrycket för "jätteintressant" och "idiotiskt" är snarlika varandra, och det bästa man kan göra medan man föreläser eller liknande är att peppa sig själv. Hålla låda, babbla på. Som ett självupphållande ekosystem.

Genus-skäll!

Bild
Alltså, jag läser Johannas inlägg på bokhora.se från i söndags, och blir arg, som varje gång någon/något pekar ut ställen där feminism liksom inte nått in, än. Eller upp. Inlägget handlar i korthet om Hanne Örstavik, som under en bokmässa blir intervjuad av en man, citat Johanna: "En av hans första frågor är om hon har både kvinnliga och manliga läsare, (”finns det kvinnlig och manlig litteratur?”), och om hon någonsin tänker på sina manliga läsare när hon skriver?"

Johanna resonerar vidare: "Hur ofta behöver manliga författare ta ansvar för sina kvinnliga läsare? När blir de ställda till svars för att det är ”för manligt” och när tvingas de liksom hålla en ovan kvinnlig läsare i handen genom sina verk, ta hänsyn till henne, försäkra henne att det här går bra även om det känns ovant?"

Detta är en persons(läs: intervjuarens) misstag, och tydligen skötte Hanne intervjun oerhört snyggt, jag skulle vilja veta om någon i publiken reflekterade över frågorna, fler än Joha…

The fault in our stars - trailar

Uäh. Jag kommer storgrina.

Rävens sång

Som sagt, knepiga grejer händer när jag skriver. Jag lovar och svär, Rävsång var arbetstitel på manuset redan i slutet av 2012. Den här låten kom ut 2013. Vi känner inte till varandra. Och redan när jag började skriva Rävsång visste jag att Håkan Hellströms musik var inspiration. Så jag blev ju så klart jätteglad när han släppte nytt alldeles lämpligt. Jag började skriva om en ung man som heter Finn, och som stammar. Sedan läste jag en intervju med Håkan, där han berättar om bilden på omslaget till sin nya skiva, och hur han tänkte kring pojken och flickan. Att pojken kanske stammade ...

Antingen hör jag andra människors tankar. Eller så hör de mina. Vilket som, ibland dyker dessa märkliga sammanträffandena upp, och ingen blir ju mer förtjust än jag.

Vilka är ni?

Bild
Igår hade jag 102 unika besökare. Det är extremmycket för mig! Vilka är ni? Varför kommer ni hit? Vore fantastiskt kul att få veta!


Min skrivkursgrupp

Bild
... ser ut såhär:

Och deras skrivlärare ser ut såhär:
Första skrivtillfället handlade mest om att få se hur skrivbara deltagarna var. Och jädrans, så det skrevs! Förlösande att se på, närmast rogivande. Ungefär som att titta på någon som tecknar, jag blir alldeles hypnotiserad.  Nästa onsdag ska vi avhandla gestaltning. Då börjar allvaret.

Dagdrömmare

Bild
Att lära sig skrivets hantverk är steg två. Steg ett är att tänka, mycket och länge och långt. Man kan kalla det dagdrömma, också. Drömma på dagen. Halvvaka, och observera tendenser under ytan på människor och platser. Och kanske missa vissa samtal, så att vänner och familj blir lite stötta. Samtidigt fånga upp en hel del annat. 
Fråga bara mig.
Jag är expert på att zoona ut.
Alltid varit.
För verkligheten, den är en yta vi alla uppfattar olika, och under den ytan finns allt det vi författare behöver för att sedan lära oss berätta om det.


Otrygg hamn

Bild
Alltså, NJA. Eller, jo. Det är en bra bok. På en skala från 1 till 5 en 3a. Som Beck-filmerna. Men Tana French har ju tappat någonting, helt klart. Till skogs var glimrande, och Faithful Place var helt jävla suverän(!!!), men hennes närmast tvångsmässiga strävan efter ett barndomstrauma blir liksom mallformat till slut. Som om hon inte kan skriva utan barndomstrauma som ankare, och det är Otrygg hamns största problem.



Boken platsar på punkt 10. Läs en bok som har över 500 sidor, i Kaosutmaning 2.0. Badsidestext:
Kriminalinspektör Michael Kennedy, ”Scorcher”, kallas tillsammans med sin partner, gröngölingen Richie, till Broken Harbour. Det är ett villaområde uppe längs kusten utanför Dublin som byggdes mitt under högkonjunkturen, men som nu efter den ekonomiska kraschen ligger ofärdigt och halvt övergivet, en spökstad. En far och hans två barn har brutalt mördats, medan hustrun förts medvetslös och svårt skadad till sjukhus. Lösningen som Scorcher – mordrotelns stjärna – först tycker v…

Om jag råkar läsa en läs- eller skrivtidning

... får jag lätt panik, eller ångest. Först och främst för egen del, så klart. Alla BÖCKER, och ingenstans ser jag mina, och vilken stor BRANSCH det är, ändå, och så många människor som TYCKER saker, OLIKA saker. Vem har rätt? Har jag rätt, när jag känner mig utesluten, trots att jag är MED?
Och sedan tänker jag på alla dem som står på andra sidan linjen. De som inte blivit utgivna, än. Som suger i sig alla tips och blir lätt splittrade. Vem har rätt? Ingen har rätt, inte ens jag! För det finns ju inga rätta åsikter, inget rätt sätt! Det finns hur många rätta sätt som helst! Och att processa informationen, hitta sin egen väg, nej. Vi pratar så mycket om att skriva, hur och varför, men vi pratar sällan om vikten av att tänka. Långt. Vikten av att fokusera inåt. Vårda sitt eget. Isolera, uppleva, leva. Det är ju där ens alldeles egna röst gror. Man kan inte hitta den någon annanstans än inombords.

Därför vill jag säga såhär: läs det du är nyfiken på, det du behöver. Skit i resten. Just…

När spökena säger nej

Bild
Jag var ute hos Inger Erlandsson förra veckan(mediet jag gått till sedan 17 års ålder, bor i Fjärås, riktigt vass!). Och vi pratade om det mesta. Nu och sen och framtid. Jobbiga drömmar, skrivande, familj, jobb, hus. Och det är till skrivet som min morfar bestämt säger nej. Alltså, inte för alltid. Utan bara nu. Han UPPMANAR mig att inte påbörja ny bok, för när jag väl har påbörjat så har jag låst fokus. Det blir bara stress. Och stress, det pratade Inger om så snart jag kom innanför dörren. Som om min stress är helt uppenbar. Gav henne ett tjuvnyp, eller fyllde luften.

Saken är den att jag vet att morfar har rätt - jag behöver vila. Inte bara kroppen, eller snarare och framförallt hjärnan. Själen. Komma ur min prestationshets. Men det är svårt, mycket svårt. Jag jobbar så väldigt lite tider på Akademibokhandeln, och har så väldigt många tider hemma, som egentligen är guldtid för skriv, och jag får panik när jag inte tar chansen att skriva! Bara skriva!

Äh, jag får väl tänka om. För …

Bokens verkliga värde

Bild
Idag lyser solen obehindrat över Göteborg. Bränner våra skallar genom fönstret. Jag vaknade vid 9 och har suttit här sedan dess, alltså, noll och ingen frukost. Vilket jag ska råda bot på. Men first things first! Innan bovetegröten ...


... för jag vaknade med ett redan uppstartat grubbel i huvudet, det med bokens verkliga värde. Om författare, som alla andra, skulle ha ett slags facklig lön, och böckerna skulle kosta vad de egentligen borde kosta; 999 kronor styck? Oh yes. Bara för att jag skriver böcker förtjänar jag ta mig tusan lika mycket i lön som den vanliga arbetaren! 126 kronor i timmen! Spit it up!

Och så kommer kunderna in i butiken och reagerar över våra priser med rynkade pannor? Och så ler jag mitt allra sötaste leende, visar runtom, säger att det är lokalhyran, så klart, och lilla jag, som kostar extra. Lilla jag, med stora kunskapen, förmågan att hitta svaren du söker, förmågan att tipsa om böcker du inte ens visste fanns. Och som fucking sitter och skriver dem. Och än…

Mats Ahlstedt tycker om mig

... och sådant gör bra dagar till bästdagar. Dock såg jag det först idag, alltså några dagar senare. Ändå. Bästdag!

När man ska göra saker

Bild
... och gör andra = prokrastinering. Lär er ordet, kära kamratskrivare. Det kommer på ett eller annat sätt att alltid finnas i era liv.

Idag ska jag exempelvis bokföra och planera skrivkursen på Folkuniversitetet. Istället ser det ut såhär hos mig:



Det här är egentligen en konfidentiell bild, men jag kan inte låta bli att dela med mig en liten bit, för jag är så löjligt nöjd och stolt (Kristoffer har varit med från första skiss till färdigställt verk, tvingats se mina framsteg, min stolhet, när jag struttat runt här hemma och beundrat mig själv)! Mest är nog pennornas förtjänst, dock. Aldrig jobbat med så jäkla bra pennor förut, det är ju sååå enkelt att göra snyggt! Det är som tusch, fast upplösligt. Så har man dragit ett streck och ångrar sig, kan man ta en annan nyans och gnugga ut det. Fungerar utmärkt för skuggning. Än så länge kör jag dock med olika grader av grått, som ni ser. Pennorna finns annars i alla slags nyanser, från tunnaste gul till mörkaste lila. Mitt märke heter Pr…

There's a new man in town

Bild
... som heter Fyrahundrafemtio. För att fyrahundrafemtioEN Farenheit är det gradantal då papper självantänds. Och magasinet valt att lägga sig en grad under. Så att det inte brinner upp, men ändå är extremt hett, om ni fattar? Grejen med det nya, Göteborgsbaserade bokmagasinet är detta (citat Lars Winkler, intervjuad i Göteborgs-Posten söndag 2 mars 2014): "Idag finns pappersböcker, elektroniska böcker, ljudböcker, egenutgivna författare - som läsare och som konsument är det svårt att ha koll. Vi vill vara en vägvisare till den nya litteraturen och skriver om de närmaste två månadernas utgivning." [...] "Vi Läser är skitduktiga på sin inriktning. Men det är mer litteratur som avkoppling. Vi vill ha lite ... vad ska man säga ... svartare tilltal. Det ska inte vara mysigt, böcker är inget snällt, vi vill ha fram konflikterna!" [...] "Vi kommer också satsa på konferenser och event, bjuda hit journalister och författare, ha fester. Den lokala förankringen är vikti…

... och mer vackra, vackra bilder

Bild
... som verkligen rör till det i min skalle, så allt jag ser blir fantastier, och möjliga storys ...



Inspirationsbild till nästa skrivprojekt

Bild
Jag tänker pröva, så får vi se vad det blir av'et! Märker också att jag kopplar samman mitt skrivprojekt med den här låten hela tiden ... 

Inget nytt från mig i vår

Bild
... och bara därför planerar jag att bjussa på ett utdrag ur min nästa bok, Rävsång. Här. Lite längre fram. Om några månader. Bara så att ni vet. Håll utkik, and tell the world!