Alltså, jag läser Johannas inlägg på bokhora.se från i söndags, och blir arg, som varje gång någon/något pekar ut ställen där feminism liksom inte nått in, än. Eller upp. Inlägget handlar i korthet om Hanne Örstavik, som under en bokmässa blir intervjuad av en man, citat Johanna: ”En av hans första frågor är om hon har både kvinnliga och manliga läsare, (”finns det kvinnlig och manlig litteratur?”), och om hon någonsin tänker på sina manliga läsare när hon skriver?”

Johanna resonerar vidare: ”Hur ofta behöver manliga författare ta ansvar för sina kvinnliga läsare? När blir de ställda till svars för att det är ”för manligt” och när tvingas de liksom hålla en ovan kvinnlig läsare i handen genom sina verk, ta hänsyn till henne, försäkra henne att det här går bra även om det känns ovant?”

Detta är en persons(läs: intervjuarens) misstag, och tydligen skötte Hanne intervjun oerhört snyggt, jag skulle vilja veta om någon i publiken reflekterade över frågorna, fler än Johanna alltså? Eller om denna frågeställning, med utgångspunkten mannen = normativet, helt gick de flesta förbi, eftersom det ”är så”/”ska vara så”?

Det händer nämligen många gånger att kunder kommer in i butiken och letar efter en bok till en pojke/kille, x år gammal, varpå jag skiter fullständigt i vad för kön kundens barn eller barnbarn har och går på de bra böckerna(Engelfors-triologin, Hungerspelen, The Mortal Instruments-serien, alla böcker av Lisa Bjärbo, Johanna här ovan, Jenny Jägerfeld, heh … för all del, mina egna böcker, eller Glasbarnen, alla böcker av Ingelin Angerborn, Gregor från Ovanjord, böckerna om Hicke, och Wondla!), varpå kunderna frågar om det handlar om tjejer. För det får det bara inte göra, inte till en kille. Killar vill inte läsa om tjejgrejer.

Och jag bara vet att den här frågan kommer. Alltså svarar jag att miljontals tjejer läser Harry Potter, att det går hur bra som helst, så varför inte tvärtom? Klart som tusan att killar ska läsa om tjejer! Då brukar somliga kunder hålla med, och köpa det jag tipsar om. Andra bara snörper på munnen och ställer ifrån sig boken. Stretar vidare. Utan att tänka längre än så. Och det gör mig så förbannad! För jämställdhet är ett tänk som börjar direkt, från barnets första år och sedan resten av livet, och behandlar vi barnen särskilt beroende på deras kön, särskilt som i att pojkar förväntas vara bra på matte och sport men helst inte läser om tjejer (och att vi, idiotiskt nog, godtar deras motvilja eftersom det är ”normalt”!!!), och tjejer förväntas vara lugna och duktiga på att läsa, skriva, rita men helst inte sparkar boll, då skapar vi ju normer som inte är riktiga! Då ger vi barnen fel grundinställning! Då pajjar vi dem!

Att vi författare ska behöva tänka på kön och försäljning(manlig protagonist når längre säljmässigt) bevisar hur mycket feminismen har att göra(återigen!)!

”Pojkar är pojkar” är det dummaste svaret man kan dra till med, liksom ”flickor är flickor”. Pojkar är pojkar för att vi gör dem till pojkar. Flickor är flickor för att vi gör dem till flickor. Det har varit dags väldigt länge att låta barnen själva få välja vilka de vill bli, obegränsade av sitt kön, eller för all del sin hudfärg, sexuella läggning eller, olyckligt många gånger, medfödda religion. Under uppväxten är det föräldrars och gammelföräldrars ansvar att som del i jämställdheten läsa böcker för sina barn och barnbarn förutsättningslöst. Sedan, när kidsen går i skolan, är det skolans ansvar att behandla alla lika och ta fram böcker som varvar pojkar och flickor som protagonister. Och sedan, när kidsen är vuxna, har de förhoppningsvis en jämlik världssyn och läser böcker oavsett protagonist, utan en tanke på att författaren valt en man, en kvinna eller en hen. Eller, som Johanna skriver: ”Jag har inte uppfattningen att jag måste hitta mina erfarenheter i allt jag läser, varken av kvinnliga eller manliga författare. Och om jag inte hittar mig själv är det ”konstigt”? Nej, inte alls. Det är helt normalt. Författarna behöver inte tänka på mig. Skriv vad ni vill.”
Den dagen pojkar/killar/män också tänker så om böcker och filmer, som en självklarhet, då är vi DÄR. Innan dess blir varje dag en upplysningskampanj för oss som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn.

Följ och gilla: