Jag var ute hos Inger Erlandsson förra veckan(mediet jag gått till sedan 17 års ålder, bor i Fjärås, riktigt vass!). Och vi pratade om det mesta. Nu och sen och framtid. Jobbiga drömmar, skrivande, familj, jobb, hus. Och det är till skrivet som min morfar bestämt säger nej. Alltså, inte för alltid. Utan bara nu. Han UPPMANAR mig att inte påbörja ny bok, för när jag väl har påbörjat så har jag låst fokus. Det blir bara stress. Och stress, det pratade Inger om så snart jag kom innanför dörren. Som om min stress är helt uppenbar. Gav henne ett tjuvnyp, eller fyllde luften.

Saken är den att jag vet att morfar har rätt – jag behöver vila. Inte bara kroppen, eller snarare och framförallt hjärnan. Själen. Komma ur min prestationshets. Men det är svårt, mycket svårt. Jag jobbar så väldigt lite tider på Akademibokhandeln, och har så väldigt många tider hemma, som egentligen är guldtid för skriv, och jag får panik när jag inte tar chansen att skriva! Bara skriva!

Äh, jag får väl tänka om. För som Inger sa är manuset jag börjat skissa på nu(illosen, om ni minns?) fortfarande tunt. Det behövs research. Men om jag inte får påbörja någon ny bok, då? sa jag. Research är inte att skriva, utan uppleva, sa Inger. Ahaaa, sa jag. Finns stjärnbilder med i nya manuset? sa hon. Jo, sa jag, det gör det, pappan ska ha ett hemmabyggt observatorium på vinden. Då ska du göra research på ett, sa hon, kanske det på Råö? Råö? sa jag. Och du som har vuxit upp i Vallda, vet inte vad Råö är? sa hon. Det ligger ett stort observatorie där ute, format som ett ägg.

Alltså ska jag till Råö och titta. Skaffa mig information, inspiration, stoff. Och igen till Stadsmuseet här i staden, och göra mer research på vätgas, och fylla mitt block med illosar. Jag ska inte skriva nytt. Inget nytt alls. Istället uppleva. Researcha. Och hålla skrivkurs. Redigera klart Rävsång. Vara representant för Författarcentrum Väst på Författarcentrum Riks årliga stormöte här i Göteborg, eventuellt med Jessica Schiefauer som min plus one. Och sen ska jag ha riktig semester. Ni vet, minst fyra veckor? Vi ska åka någonstans, har vi sagt. Och uppleva.




Vår bröllopsresa 2012, Capri. När vi steg av planet bara VISSTE jag att min väska inte var med. Det var som ett sug i hela magen. Och när det visade sig vara sant grät jag. Men väskan kom, så klart. Två dagar senare.




Vårt rum var dock precis som på bilderna. Som att kliva in i en dröm.

Och ÖN! JÄKLAR så vacker!
För att inte tala om hotellet, La Minerva, och poolen, som vi hade nästan för oss själva såhär efter högsäsong(oktober).
Fy fan så brun(=röd) man var, och lycklig! Och se, där är väskan! Varje kväll låg en blomma på sängen och väntade på oss när vi kom hem från någon restaurang. Under blomman fanns ett schema över saker man kunde göra nästa dag, samt nästa dags väderprognos. Alltså, ska ni till Capri, ta er råd att bo här. Det är så värt det!
 Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla: