Då är det bara att hitta på saker, istället för att som nu, med magisk realism, hela tiden tänka på vår världs naturlagar, regler, styren, ställen, och att allt jag skriver måste beslutsfattas utifrån dessa aspekter.

Tänkte jag.

För sisådär några år sedan.

Varpå en fellow writer, Nene Ormes, briserade och skrev att det minsann inte alls är lättare att skriva fantasy, att det är minst lika klurigt som realism, kanske svårare, och av samma anledningar, eller fler!

Och jo. Jag håller med.
Nu.

Att skriva fantastik är att inte veta någonting. Ingenting. Allt är nytt. Jag är 4 år igen, och måste ifrågasätta varenda sak, tätt följd av ”varför?”. Samtidigt som jag själv också ska svara. Och för varje svar kommer 3 frågor till, som alla hör hemma i olika dokument, som Världen, Praktikaliteter, Karaktärer. Det är ett hästejobb. En övergripande hjärngymnastik. Jag skriver och klurar och söker och surfar, åker på utflykter, fotograferar, samlar, sammanställer, med svag, svag huvudvärk och lyckligt klappande hjärta.

Sedan har jag lärt mig att jag dras till ”low fantasy”, det vill säga, där världen egentligen inte spelar någon större roll, bara en liten, som en fond för det psykologiska spelet och storyn (men det betyder inte att jag som författare ska ha lika lite koll på den! Jag måste kunna min värld för att röra mig i den, annars märks det när jag skriver, som tunna stråk av kuliss, med tomhet bakom). High fantasy, då skulle jag vara tokig i gadgets och finurligheter och folkslag och världar i världen. Low fantasy, då går jag in i karaktärerna, och in i läsarna. Skapar föreningar, underhuden-texter. Så som jag redan skriver. Och det tycker jag är mest intressant; vad som gör oss till människor.

Så, med detta sagt; bara för att jag helt gått igång på det här och har kul när jag skissar och gör research, och säkerligen kommer ha SKITKUL när jag skriver, betyder det inte att jag enbart roar mig själv. Det här ska ta mig tusan bli det bästa, bästa jag gjort, MINST lika kul att läsa som att skapa, kanske KULARE!

… och på ett sätt är det ju lustigt, för trots att jag skissar på något helt annat än Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång, är grundstenarna ändå där; familj, vänskap, kärlek, hat, och människor som på ett eller annat sätt försvinner. Förstärkt av det här …

… och det här.

Som är ett övergivet, hemmabyggt observatorium. I Sverige. But I wont say where.


Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla: