Sceni

Foto: Denise Lindqvist -
taget i Lincoln under steampunk-festivalen.

Jag har tänkt om (mycket tack vara Austin Kleons nya bok "Visa vad du kan"), och bestämt mig för raka motsatsen till hur jag först planerade min höst (utöver det faktum att jag avbokat massor av åtaganden för att få tid till att skriva): bloggen ska inte vara tyst och stilla, tvärtom. 
Under min tid härifrån har jag insett en del saker, bland annat att en av de vanligaste frågorna från er läsare är just hur jag gör när jag skriver. Jag har insett, allt eftersom vi närmar oss bokmässan 2014, att det oftast handlar om boken som produkt, inte hur den blir till. Jag har insett att det är fel att stänga er ute från det viktigaste av allt vad gäller böcker, som all annan slags konst: processen. Den oerhört trassliga, för varje människa unika processen, som jag tror fascinerar alla, oavsett om man skriver, skapar på annat sätt, eller inte alls. Genom att tillåtas se hur andra gör (tänker, fungerar, inspireras, drivs), engageras vi, och berikas, både mentalt och själsligt. Vi kommer igång. För det är också någonting jag insett: oavsett skaparuttryck (skriv, musik, teckning, datorprogrammering!) har vi det mesta gemensamt. Det är projektbaserat, helt enkelt, och samtliga projekt består av samma delar. 

(Med detta sagt: alla borde skriva. Dagbok eller professionellt, skriv

Bloggen blir min writers journal, det vill säga: varje dag kommer jag lägga upp bitar av vad jag åstadkommit under dagen, antingen delar av mitt skrivprojekt, tankar, kringidéer, känslor, material, metoder, insikter, sådant jag tycker är intressant. 0% privatliv, 100% skriv. Det mesta hamnar under etiketterna skrivande och retropunk-resa (vilken ni redan nu kan smygtitta under, eftersom jag la upp en del i våras och somras), en del kommer också hamna under Rävsång med flera. 


"Sceni" är ett egenkomponerat ord av författaren och musikern Brian Eno, som anser att stora idéer alstras av en grupp kreativa individer - konstnärer, museiintendenter, tänkare, teoretiker och andra tongivande - i ett "talangernas samspel". Nu citerar jag direkt ur boken: "om man tittar närmare på vår historia visar det sig att många av dem vi tänker på som ensamma genier i verkligheten ingick i en scen där "ett stort antal personer framträdde och stödde varandra, följde varandras arbete, plagierade varandra, stal idéer och bidrog med idéer". Begreppet "sceni" förringar inte de stora geniernas bedrifter, det noterar bara att dessa inte har tillkommit i ett vakuum och att kreativitet i viss mening alltid handlar om samspel och är resultatet av att kloka tankar har länkats samman med varandra." 

Visst är det klokt? Och fullkomligt sant. 

Läs boken, låt er inspireras! 

Jag kommer, som del i detta, delta i NaNoWriMo i november. Ska bli asball. Även om jag redan fuskstartat och skrivit cirka 80 sidor (cirka 30 000 ord). Men dessa får jag så klart inte tillgodoräkna mig av de 50 000 man ska åstadkomma under november månad. Jag ser det mer som en möjlighet att skriva resten.  

Okej. Nu ska jag skriva, iförd tajts, fluffig skjorta, snart också rejäla strumpor. Till detta tänker jag dricka te. Vad gör ni idag?

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien "Boken blir till" under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.

Kommentarer

Anna Jakobsson Lund sa…
Vad spännande! Och helt rätt. Finns inget som slår att få följa med i någons process. Här kommer jag nog att hänga en del framöver...

Har precis själv fått möjlighet att börja "sam-skapa". Hittat två likasinnade och tillsammans blir allt så mycket bättre.

Vem sa att författandet behövde vara så förbannat ensamt?

Idag skriver jag fackbokstext men längtar mig bort till ett dystopiskt London!
Christin sa…
Kul! Välkommen! :)

Dystopiskt London låter spännande. Var precis där för första gången, och hittade massor av steampunk-vibbar. Inte för att vara negativ! Men London var inte så vacker som jag först trott. Snarare en rätt så skitig stad, full av motsägelser. Så klart intressant ur massor av aspekter. Hur långt fram i tiden ska du? Vilket berättarperspektiv?
Anna Jakobsson Lund sa…
Londons lite mer "arbetar-känsla" känns mer lockande än tex Paris ur litterärt perspektiv.

Jag ska 3-400 år fram i tiden. När finanskvarteren är en sönderbombad slum och British museum of natural history delvis är ombyggd till boenhet.

En jättenackdel är att jag inte varit där själv (men det hinner jag ordna, staden blir riktigt viktig först i det manus jag jobbar på nu, som är nummer två i trilogin, och ettan är ju inte ens ute ännu.)

Två ungdomar håller varsitt perspektiv i historien. Den ena har aldrig varit utanför sin hemzon (som råkar ligga längst norrut på den Skandinaviska halvön). Den andra är född och uppvuxen i det som förut hette London.

Första manuset är en slags road-trip från London och norrut, och där har miljöerna (även utanför London) varit riktigt roliga att jobba med. Ett sedan länge övergivet Tivoli i Köpenhamn, Öresundsbron, Sergels torg... Allt blir roligare med lite förfall! :)

Är så nyfiken på ditt nya projekt, att använda miljön som en "extra utespelare" är spännande, och lite främmande för mig, som inte egentligen är en miljö-tjej. Men "fantastiska" miljöer kan verkligen trigga. Smygtränar lite nu och i bakskallen växer ett projekt där miljön känns som någonting-punk (inte steam-, inte retro-, men... någonting... jag gör mentala moodboards just nu.)
Christin sa…
Kan vi inte mynta retropunk, då? ;) punken i steampunk har det ordats en del om (bland annat i panelsamtal), jag har dessvärre aldrig varit där och lyssnat. Så jag tänker att punken är det skitiga, det rostiga, söndriga, och retro det faktum att alltsammans berättas med ett retrospektiv, det vill säga: en värld baserad på en gammal värld.

För du ska inte heller ha någon steam?

Jag håller med om att allt blir roligare med förfall! ;) eller, ingen bra story utan mörker. Ljusa storys rör liksom inte på sig.
Jag ser också att vi har liknande tankar om våra projekt, samtidigt inte. Jag är mer inne på ett förvildat jordklot, där städerna blivit gröna ruiner och framtidens människor förenar skrot med grön högteknologi (som ett slag utopi, enligt mig). Och trots den politik och samhällskritik jag väver in (går det någonsin att undvika i ett framtidsprojekt??) ska det i första hand handla om kärlek, ett slags comingofage-serie.

Jag tänker 200-300 år fram i tiden (mycket hinner hända på bara 30 år! En viktig tanke), så det kan ju hända att våra karaktärer flaxar förbi varandra, som hastigast ... ;)
Christin sa…
OCH! Jag skriver ur första person för första gången på många år. Det gick hyfsat bra i början, nu har jag vant mig. Alltså är jag begränsad till huvudpersonens ögon, öron, kropp. Fast jag är den som gillar begränsningar, utmanas av dem.
Christin sa…
Du måste ju åka till London också! Det går snabbt att flyga över, och väl där får du allt känna på klaustrofobin i tunnelbanesystemet ... uäh, jag gillar INTE. Men som sagt: bra för litteraturen. Att peta i rädslor ...
Anna Jakobsson Lund sa…
Jaa, övervuxen värld är också så spännande! Har du sett Grand hotel Beira? Snacka om inspiration, och otäckt... http://en.wikipedia.org/wiki/Grande_Hotel_Beira

Anna Jakobsson Lund sa…
Jag gillar ett samlingsnamn, och retro-punk kan jag definitivt köpa.

Det kommande projektet tar avstamp i Moulin Rouge-känsla. Där är det parallell verklighet, inte jorden på riktigt, tänker jag mig. Ska köra jag-perspektiv där också vilket är spännande, jag är väldigt förtjust i två nära perspektiv (oftast med olika kön) men har alltid känt att jag-perspektiv skulle vara svårare.

Jag har tränar på "jag" i novellform. Bland annat i Doften av mango som är aktuell precis nu i antologin Maskinblod 3. Där är skådeplatsen Mombasa, efter att vända havsströmmar har gjort nord och syd obeboeliga och folk istället trängs runt ekvatorn. Jag kanske måste omvärdera mig och min inställning till miljö när jag tänker efter. Det är ju egentligen urhäftigt!
Anna Jakobsson Lund sa…
En dröm är ett samlingsprojekt där många skriver historier med samma värld som bas. Där karaktärer skymtar förbi eller blir katalysatorer i olika historier. Läckert! Om några år kanske? :)
Christin sa…
Instämmer: om några år! Jag har aldrig skrivit tillsammans med någon/några förut och tänker att det, i sig, kommer bli en stor prövning för mig. Jag har sådant kontrollbehov! Inte minst av mitt skrivande! :) samtidigt som det nog är oerhört utvecklande ...

Låter som att du har massor av härliga idéer, både i bagaget som på gång! Har du själv någon blogg där du lägger upp grejer?
Anna Jakobsson Lund sa…
Jag gillar också kontroll, men ensam blir mina texter helt enkelt inte lika bra. Tidigare har jag jobbat mycket med några riktigt skarpa testläsare och de engagerar sig så mycket i min text att jag inte kan bli tjurig och säga "nä" (som jag nog helst av allt vill, först) utan måste se vad de menar, och då vecklar allt liksom ut sig till något mycket bättre.

I höst har jag tagit ett steg till, och hittat två andra Annor som funkar fint ihop. Där har testläsande utvecklats till ett slags gemensamt "retande" av varandras inspiration och kreativitet. Plötsligt pratar vi väldigt mycket om samarbete...

Vi kommer att blogga ihop inom kort. Jag skickar adressen när vi bestämt oss... :)
Vad kul att du börjar blogga igen! Kanske jag kan lära mig vad retropunk är ;-)