Månad: oktober 2014

Skrivande

Synopsis – välkommen att diskutera!

30 oktober, 2014

Vi kör ett separat inlägg om synopsis, mina tankar kring, hur jag gör rent praktiskt, och så får ni som läser och är engagerade jättegärna diskutera i kommentarsfältet. The more the merrier!

Läsarfrågor från Charlotte:
Vet du vem mördaren är? Vet du varför den äldre mannen alltid är så arg? Vet du dina protagonisters önskan och rädslor? Känner du antagonisten? Vet du hur det ska sluta?
Det känns som typiska saker att ha i sin synopsis – men jag vet inte detta innan jag är där. Övning i att skriva synopsis mottages tacksamt 😉



Jag vet vem mördaren är och jag känner henne väl. Jag vet exakt vad som triggar den äldre mannen, jag vet mina protagonisters önskningar och rädslor, jag vet hur det ska sluta. Åtminstone gör jag ett ordentligt försök till att veta detta och mer när jag väl börjar skriva, sedan brukar allting utvecklas, invecklas och smälta samman allt eftersom jag lär känna karaktärerna och historien, och märker vad som stämmer in och vad som måste ändras/strykas.

Exempel: 
karaktär X i mitt pågående skrivprojekt skulle vara en ljus, vänlig, okomplicerad person som höll god min, och lite husmoderlig koll på alla. Istället visar hon sig vara en svårtolkad karaktär med en svårtolkad position, som absolut håller husmoderlig koll på alla men möjligen inte alltid av de rätta anledningarna.
Att hon är på detta sätt gör verkligen ingenting! Jag försöker aldrig tvinga karaktärer till att stämma med min förutbestämda mall, jag lyssnar snarare in dem, både till röst och beteende, samt förstår varför de är som de är, vad som driver dem.

Fördelar med synopsis:
tydliga karaktärer, tydliga viljor och drifter, goda, välgrundade anledningar, betydligt färre logiska luckor (finns inget värre än att ha skrivit en hel bok och sedan inse att man missuppfattat tidsramen och måste sitta och räkna ut vilka kapitel som utspelar sig under vilka datum medan sista inlämningsdag närmar sig!), betydligt färre karaktärsbrott (när karaktärer gör någonting som inte hör till deras person), bekvämligheten i att veta vad man ska skriva nästa gång man sätter sig, möjligheten att överväga sannolikhet, hållbarhet, spänning i ett första skede, möjlighet att lägga till och dra ifrån sådant man gillar eller ogillar, möjlighet att få en överblick och så vidare.

Eftersom jag förespråkar synopsis har jag inga nackdelar att dra upp. Möjligen kan det hämma några av oss att veta vad som ska hända – jag vet vad som ska hända, men vägen dit kan ändra sig, och som ovan: karaktärer kan visa sig vara några andra, vilket påverkar hela historien till att bli någonting annat, någonting mer.
Mina synopsis är historiernas ryggrad, en väg att gå på, ett mål. Detta. Är. Historien. Jag får ett tydligt svar på varför jag ska berätta, hur jag ska berätta, vad för slags historia det är, vad som kan passa in och när. Däremot kan jag behöva ett annat system än nu: vanligt word-dokument, som när det börjar bli närmare 100 sidor långt kan vara svårt att hitta i (om man ska lägga till en snygg dialog i en viss scen och hitta denna scen). Jag överväger postits, där jag sammanfattar varje scen/kapitel, sätter upp dem på ett stort ark som ska föreställa tidsram, och skriver dit ett sidnummer. Jag funderar också på om det finns något bra dataprogram?
Vanligast minns jag dock scenerna, när de infaller samt vad de handlade om, och kan på så sätt söka på ord och hitta rätt.

Sedan kan man givetvis skippa synopsis helt om man skriver bara för att skriva, som i flödesskrivning, poesi, vad som helst. Alltså: har man inte tänkt sig att skriva en bok är synopsis överflödigt.

En övning i att skriva synopsis:
öppna ett word-dokument, skriv ner en sammanfattning av en historia från början till slut med max 200 ord, tadaaa: en synopsis!
Utifrån detta kan du sedan utveckla del för del, skriva till saker du kommer på, utveckla trådar du vill ha med, stryka det tycker verkar svagt eller ointressant. Du ska se att synopset blir som ett skrivprojekt i sig! Vilket jag tycker är fantastiskt roligt, som att jag just byggt ett hus och ska flytta in i det.

Följ och gilla:
Skrivande

NaNoWriMo

På fredagsnatten, en minut i tolv, drar NaNoWriMo igång, och jag kommer delta.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing. On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought fleetingly about writing a novel.

Det är så roligt att göra någonting särskilt kring skrivandet, mer än att skriva: möta likasinnade, både online och i verkliga livet, och gemensamt sträva mot deadline, just för att författarskapet i övrigt är ganska ensamt. Känslorna liknar dem jag bär runt på när bokmässan kommer till staden, och luften börjar surra och stickas. Det känns med andra ord magiskt!

Om du som jag skriver redan (och ämnar använda NaNo som ett slags slutkläm), eller har någonting du ska skriva, passa på att registrera dig och göra november till din skrivmånad. Peppen/preppen är enorm! Dessutom finns massor av forum och hjälpande ”writing buddies” som gärna hjälper till med det tekniska, det skrivmässiga, det moraliska, och efter november: our “Now What?” Months (in January and February) are dedicated to the revision and publishing process – är ett gyllene tillfälle att få tips och tricks och tankar kring hur, vem, vart, varför när det gäller redigering, förlag och publicering.
För oss som skriver, oavsett vilka vi är, tycker jag detta är ett gyllene tillfälle.

Jag ser NaNo som en rejäl fot i ändan, och en deadline för första boken. Särskilt som en ursäkt till att bli totalt skrivisolerad och konstnärligt oredig. Okej!

Vi ses i vimlet.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Behandla skurken som en lök

28 oktober, 2014

När skrivet fungerar, fungerar allting annat också. Allting annat känns rentav fantastiskt. Och bara därför kommer här ett skrivtips, som jag även lämnade i Tidningen Skrivas Facebook-forum, vilken jag citerar i början av tipset:
”Om karaktärerna i din roman inte genomgår en utveckling så kommer berättelsen snart att skrumpna ihop och självdö” – det är sant, eller grundläggande för varje historia: en historia måste vara en historia för att vara en historia.
Krånglig ekvation.
Hur som helst.
En av de viktigaste karaktärerna är antagonisten – förutsatt att du vill ha en med: för att vara trovärdig kräver antagonisten mer jobb och fokus än protagonisten. Det är också där jag tror många skribenter begår sitt första och största misstag. Enklast är att se sin huvudkaraktär och inledande scener, det liksom kittlar i fingrarna, men vem karaktären stöter på, varför det går som det går, först där blir det svårt, och först där fastnar många.
Jag har ganska nyligen format en tanke: behandla skurken som en lök. Börja med kärnan: vem är hon, var har hon varit, vad har format henne, vad driver henne. Sedan skalar du på henne lager på lager av följder till hennes agerande och person. Allra sist har du en lök av intriger, konspirationer och tårar. Där hittar du också protagonisten, som uppfattar den starka doften, anar att någonting finns i närheten, dras mot sin motståndare.
Dags att börja skala.

Ska ta mig en promenad i stormiga Göteborg nu, sedan fortsätta. Börjar se en starkare story ta form.

The storm cloud rolling in over western Gothenburg on Sunday evening
Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Kvällssession

27 oktober, 2014

Japp, jag är ännu vaken eftersom jag druckit kaffe och nog kommer få svårt med att somna när jag ska.

Hur som helst.
Jag pressar på genom min ”sida 90”-sektion, den där magiska jäkla gränsen då allting är presenterat och ingenting längre nytt och storyn ska landa och tugga på uppåt, framåt, mot ett klimax. Den brytpunkten är svår. Som författare måste jag hitta manusets sanna puls och natur, som att dessa inte redan blivit klara för mig (icke!), och det kräver tålamod, omskrivningar, kaffe och kvällssessioner.

Med förhoppning om att vara igenom lagom tills imorgon, så att jag får starta på ny, fräsch kula: god natt.

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.

Följ och gilla:
Läsare, Litteraturevenemang

Till alla läsare: livesänd (=gratis) föreläsning?

26 oktober, 2014

Jag kör en poll här till höger, strax under instragram-kvartetten, där jag rätt och slätt frågar er läsare om ni skulle vara intresserade av att lyssna på en livesänd föreläsning med mig?
Tänker att jag kör det mest grundläggande i så fall, som vem jag är, var jag kommer ifrån, vad jag skriver (kort om mina böcker), och pratar skrivande, författardrömmar, tips och så vidare, samt svarar på era frågor via en chattfunktion.

Svara på pollen! Ja om ni är intresserade, nej om ni inte är det, så jag får en uppskattning på intressenter. Nästa poll tar i så fall upp lämplig tidpunkt, då de flesta av er har möjlighet att lyssna.

Detta tror jag kan bli ett riktigt kul och, för alla parter, bekvämt litteraturevent, särskilt för ungdomar och elever, som jag upplever har än svårare för att medverka på riktiga träffar än vuxna. Det är också en grym möjlighet för mig att ”möta” er, på samma sätt som det är ett bra tillfälle för er att möta mig och ställa frågor, helt utan att behöva bekymra er om andra människor i rummet, vad de ska tycka och tro.

Så, svara på pollen, sedan tar vi det därifrån.

Följ och gilla:
Böcker, Litteraturevenemang

Poll-redovisning

Varför diskrimineras barn- och ungdomsböcker av tidningar, radio, tv (ex. Babel), littpriser?

  • Av gammal vana: 10 röster (60%)
  • Av åldersdiskriminering: 4 röster (26%)
  • För att barn- och ungdomsböcker är på samma nivå: 1 röst (6%)
  • För att vuxenlitteraturen är den riktiga litteraturen
  • För att vuxenlitteraturen är finare eller bättre
  • För att vuxenlitteraturen säljer mer
Totalt antal röster: 15 stycken

Ny poll ligger nu uppe, strax under instagram-kvartetten!

Följ och gilla:
Författarskap, Skrivande

Tvivel

25 oktober, 2014

Både igår och idag, faktiskt.
Det hör till, jag vet. Men det hjälper inte särskilt att tänka så.

Värst är att prata om sitt skrivprojekt med någon, och inte få den reaktion man förväntat sig (alltså: låt helst bli). Märkligt nog händer det aldrig när jag lägger ut små flisor här, på bloggen, men ofta när jag berättar detaljer för någon ansikte mot ansikte, och den personen inte blir fullkomligt exalterad.

Jag ska nog fatta beslutet att inte göra det, eller att göra det så lite som möjligt.

Hur som helst.
Sedan oroar jag mig också. Det är förskräckligt osexigt att oroa sig, särskilt för sin ekonomi (pengagnäll är direkt frånstötande), men det är där taggen sitter. Jag har lyckats leva närmare en månad utan att känna oro, så summerade jag min situation för en person i veckan, och det lät inte så bra som i mitt eget huvud. Jag började undra om det var rätt att släppa de fasta helgtiderna (3 av 4 i månaden, varit där i 2 år, fortfarande ingen chans till ”vettig tjänst” på grund av personalförändringar) på bokhandeln, lämna över skrivkursen till någon annan (jag var en bra skrivlärare, inte den bästa, kände att det tog mer än det gav), ställa in ett författarbesök (jag klarade inte av ännu ett dit det kanske inte skulle komma någon, vilket bibliotekarien förstod, samtidigt som hon tyckte det var så förbannat trist att människor så sällan gick på författarevent) och arbeta projektanställd på svärfars firma, bara för att få möjlighet att skriva på min retropunk-duologi, och sedan kanske ändå inte få den antagen (!).

How to Break Through Fear and Self-Doubt

Allt är väl en fråga om perspektiv: hur vi väljer att se på saker och ting. Jag har mitt stipendium, jag har skrivit hälften av första boken i min duologi (eller duett), det känns bra, och dessutom mår jag förträffligt, eftersom jag för det mesta känner mig fri och stark, inte rädd. Som Austin Kleon skriver: vad skulle göra den här berättelsen bättre? Den frågan går att applicera på våra liv, och utifrån den kan vi ta steg. Mitt steg kom sig naturligt: att ge upp en hopplös anställning, avsäga mig uppdrag som skulle ta tid och energi från skrivet, och satsa rejält.

Att vilja bli författare eller att vara författare innebär samma ekonomiska risk. Du måste avsätta tid du inte får betalt för, fatta svåra beslut för skrivutrymmets skull, samtidigt löpa risken att gå lottlös.
Jag trodde att jag, vid det här laget (30+), skulle ha säkrat ett fast deltidsjobb, istället blev det som mitt medium sa: ”du kommer pussla ihop din ekonomi”. Hon sa också: ”men har du någonsin stått utan pengar? Nej. Och det kommer inte hända nu heller”.

Ja, så grubblar jag denna helg.

Pepp mottages tacksamt.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Fäblessen för det övergivna (urban exploring)

24 oktober, 2014

Det tycks gå en trend i vad författare redan skriver på (jag) eller planerar att skriva härnäst (jag nämner inga namn utifall att beslut inte fattats än, eller att det är företagshemligheter): dystopier/utopier/dutopier med stor inspiration hämtad från det övergivna.



Jag ”safar”, och utgår mest från bilder jag hittar på nätet, samt dokumentärer.

Medan andra söker upp dessa platser, bryter sig in, snokar och letar skatter, eller göra det till en sport att lämna stället helt orört, som att de aldrig varit där. Främst brukar dessa människor dokumentera och vad de gör kallas urban exploring. Jag har kikat in i hus som, av någon anledning, lämnats åt sitt öde, exempelvis ödehuset i Vallda, eller lagerhuset i Laholm som de höll på att renovera till bostäder. Dock är jag en riktig gröngöling i jämförelse med andra.

Vad är det som fängslar och fascinerar med det övergivna? För mig är/var det min rädsla för framtiden. Det är sammanfattat, kondenserat och kanske lite hårt, jag vet, men ändå: det övergivna, där naturen fått fäste och sakta börjat montera ner vad människan en gång byggt upp, är lugnande att studera, undersöka, dokumentera, för på dessa platser har framtiden redan hänt.

På dessa platser kan vi lära oss av det gamla, förstå vad som fungerar och inte, och samtidigt känna att vi överlevde för att bevittna det. Och det är en stark känsla, en befriande känsla.

 Abanoned Pod Buildings

Sedan har det givetvis också att göra med det vilda, oordnade, kaosartade. Samtiden vi lever i är kontrollerad uppifrån, i mitten och underifrån, och vi skräms av olika faktorer (avgasutsläpp, förändrat klimat, svårbotade sjukdomar, ökande population) samtidigt som vi försöker balansera (Instagram, Facebook, träning, vegetariskt, drömförverkligande, välgörenhet, folkomröstningar), och detta, sammantaget, gör att jag undrar vad som skulle hända om samhället på något sätt, av någon anledning, fallerar, som att vi vandrar runt i en chimär.

Känslan av chimär, av hittepå, tror jag handlar om att vi tagit några steg för långt in i något slags automatiserad, onlinebaserad verklighet. Jag ska inte fördjupa mig i ämnet, bara säga detta: vi börjar ta de där stegen bakåt, igen. Charkdiskar öppnar med lokalt uppfött kött, barberare och hattmakare startar och bedriver verksamhet på de allra hippaste gatorna i New York, loppisfynd blir allt vanligare, vi äter mer ekologiskt, blir alltmer småskaliga. Detta hör till 40- och 50-talen (då var all mat ekologisk!), och jag älskar det.

Möjligen finns där också ett inslag av döden i all dess bräckliga fulhet, eller bräckliga skönhet, beroende på vem som tittar, och att detta inslag, denna insikt, påminner åtminstone mig om att ta tillvara på min tid här. Det handlar med all säkerhet om personlig smak, också, som att många (jag) gillar retrostilen, arkitekturen från då, the classic living.

Jag började leta bilder på övergivna platser för att först och främst fascineras. Sedan lade jag ihop det med min rädsla för framtiden, insåg att jag kunde skriva bort den rädslan (lägga den ”tillrätta”), skapa en framtid att tro på, göra en massa research om möjliga lösningar, addera lite fantasi, och tadaaa: retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen. 


I love what I do.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Stor Insikt

Det kändes av i texten att en vändpunkt, eller Stor Insikt, var på gång. Exakt vad den innefattade var svårt att utröna, jag fick skriva om ungefär fyra gånger innan den satt. Och nu är det efteråt. Nu kan jag se. Det känns mycket, mycket bra.

Med detta sagt: frukost!

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Utdrag ur retropunk-manus

22 oktober, 2014

Jag tänkte bjuda på ett rejält utdrag denna gång, observera dock att texten är rå! Och, om duologin blir antagen: detta kanske rentav stryks, vem vet? Så ta det för lite god underhållning under knappt en minut, så går jag och badar så länge.

Efter badet hoppas jag på lite mer skrivenergi. Just idag har det varit så mycket annat som kostat på, exempelvis preliminär självdeklaration och diskussion om Augustpriset på Facebook. Nej, jag behöver fokusera.
Innan dess behöver jag ett bad.

Utdrag, alldeles i början:

Jag fick hårdare puls ju längre in under bron han letade sig (som att jag var redo för vad som helst), och när han stannade utanför en av fiskebodarna (Makrill BM) visste jag att det inte var särskilt lagligt alls, detta. Jag stod halvt dold bakom en retsamt smal skorsten med magknip, hjärtklappning och kalla svettningar, och hade god lust att ropa ner till honom och samtidigt avslöja mig, det betydde mindre! Men jag hann inte komma på vad jag skulle säga. Han andades djupt ett par gånger, öppnade den rangliga dörren och försvann in.
   Jag drog av mig handskarna, föste upp färdglasögonen i pannan, knäppte på kameran, såg till att filmen var uppdragen, blixten avslagen. Så fällde jag bort linsskyddet, tryckte ögat mot sökaren och stirrade koncentrerat på dörren, sedan fönstret lite till vänster om den, som var helt svart, förmodligen förtäckt från insidan. Fingrarna darrade, och den där surheten steg i munnen. Jag längtade efter ett glas vatten, längtade efter någonting att äta, längtade tillbaka till den varma platsen under mitt dunbolster, där allting var stilla som i ett rävgryt.
   Jag visste ingenting om riktig längtan, då liknade det mest gnäll. 
En evighet senare gled dörren upp och Douglas kom ut. Jag pressade ner avtryckaren. Det hördes ett svagt rassel från kameran när fotografiet togs, och inte heller då såg han upp. Han höll hårt i rockslaget med ena handen medan han med den andra försökte få ordning på vad det än var han hade köpt på Makrill BM (med all säkerhet inte fisk, för fisk bär man inte runt på under kläderna). Jag vred långsamt, och så tyst som möjligt, fram filmrullen. Han kastade en blick åt höger, en blick åt vänster och började gå tillbaka.
   Med tanke på ljusförhållandena och rörelsen i bilden blev fotografiet oväntat bra. Man ser skylten ovanför dörren, Douglas stela ansikte och att han gömmer någonting innanför rocken. Kanske viktigaste av allt: man ser att det är han, trots färdglasögonen, skägget och mössan, som fick honom att se ut som en ryss och inte halv skotte, halv någonting annat (mamma vägrade säga vad).
Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla:
Läsare, Skrivande

Tips: spar dina idéer!

Charlotte undrar: ”Hur sparar du dina idéer? Saker som poppar upp när som helst,: karaktärer, scener, känslor, teman , mm. Även om kanske inte rör ditt pågående projekt.”

Det är  kul med skrivfrågor! Särskilt när det uppstår diskussion kring dem. Så klart finns inga rätt och fel, bara vad som fungerar för var skribent, vilket kan skilja sig markant åt. Men såhär har jag märkt att jag själv löser själva sparandet (i behändig punktform):

  • mina idéer (till andra böcker än den jag skriver på nu) sparar jag först och främst i en bok som ser ut såhär:

    Tidigare hade jag en liten pärm med flikar, där jag samlade på förflugna dialoger, karaktärer och scener, men jag älskar Moleskine, det ger en viss känsla, varför jag köpte en stor svart bok där jag hädanefter kommer skriva ner mina manusidéer.

  • förflugna dialoger, karaktärer och scener kan vara svårt att få ner i Moleskine-boken (det blir så sporadiskt), dem brukar jag faktiskt stoppa in i pågående manus i 9 fall av 10. Det udda fallet sparar jag istället i ett dokument på datorn kallat ”Fristående scener/dialoger etc”. Därifrån kan jag sedan plocka grejer om jag skulle behöva. 
  • poppar någonting upp plötsligt sparar jag detta i mobilen, antingen i ett tomt sms (som Finn gör med sina texter i Rävsång) eller som notering i appen ColorNote, alternativt nerkluddat på vad för papper som finns tillhands (flik av ett pappersark, baksidan av ett kvitto, flik av tidning/broschyr/pamflett, kartong, anteckningslappar).
  • själva skrivet, på datorn, sparar jag i datorn (givetvis), på usb-minne (2 st.) samt till en databas

Förtydligat. det som oväntat dyker upp, eller som jag snubblar över, i form av känslor, tankar, teman etc., försöker jag fläta in i pågående manus för att göra det än mer pregnant och djuplodande, som att låta manuset följa mitt eget känsloliv. Just detta med att spara saker till senare tillfällen, senare manus, fungerar om det man kommer på inte har någon resonans i pågående manus, som sagt. Men om det kan passa in, om det stämmer, är det fantastiskt att krydda och fylla och stoppa sitt manus, sin berättelse, såhär. Åtminstone upplever jag skrivprocessen som trevligare om manuset tillåts hållas öppet och levande, istället för att låsas fast i sin form så snart jag börjat skriva.

Och, med det sagt: jag tillhör ändå dem som kör ett utförligt synopsis redan innan jag börjar, och jag vet alltid slutet, alltså vart jag hela tiden strävar. Gillar sådana texter överlag, dem som har en tydlig punchline på gång.

Följ och gilla:
Litteraturevenemang

MÖRDARENS APA!

20 oktober, 2014

Som jag älskade denna bok i sommar, när jag låg vid en av Kroatiens alla stränder och läste, och nu är den Augustprisnominerad i den felaktiga kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok, ändå, jag hoppas den vinner! Av ren egoism.

Därutöver var det fina böcker som togs upp, exempelvis Vi springer (Joar Tiberg, Sara Lundberg), och Nu leker vi den fula ankungen (Barbro Lindgren, Eva Lindström). Dessa är dock, som jag hela tiden säger, närmare varandra i sitt litterära tilltal, i samma viktklass om ni så vill, och kan överhuvudtaget utmana varandra.

I kategorin Årets svenska ungdomsbok ser jag dock ingen mer än just Mördarens apa av Jakob Wegelius, vilket är en oerhörd sorg för mig och alla som skriver för tonåringar, ungdomar och unga vuxna. Det betyder att vi, våra böcker och våra läsare kommer tas upp enbart som exempel, inte som faktum, i strålkastarljuset det närmaste året.
Hur lång tid tror ni det tar innan Svenska Förläggarföreningen, som har hand om Augustpriset, reagerar? Vore oerhört intressant att höra dem motivera sin kategorisering, för vad jag kan komma på finns ingen rumsren, särskilt inte med tanke på att läsningen svajar för barn och unga, och författarna till dessa böcker alltjämt känner sig förminskade och åsidosatta på grund av det oerhört trånga lilla utrymmet barnböcker och ungdomsböcker tvingas samsas om i alla sammanhang.

(Exempel på böcker som hade kunnat nomineras i år

AvblattefieringsprocessenDet handlar om digDogboy är död : NovellerEn skärva av själenKonsten att ha sjukt låga förväntningarMaja & dödenOnanisternaOtopiaNyckelnSvarta tornetSvensk syndSkärvor av J

, för att nämna några.)

Följ och gilla:
Författarskap, Litteraturevenemang

Årets svenska ungdomsbok

19 oktober, 2014

Det är en kategori jag skulle vilja vinna i, en rättvis kategori.
Återigen, och outtröttligen, är ”barn- och ungdomsboken” uppe på tal sedan Augustprisnomineringarna släpps i morgon. Eller, som jag börjat säga: De Hopbuntade. Jag skrev inlägget förra året, har justerat det lite för att jag liksom allt och alla långsamt förfinas i sitt utförande, men här kommer texten igen:

Svenska Förläggareföreningen instiftade priset 1989 för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Priset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok.

Årets svenska skönlitterära bok innefattar romaner, noveller, deckare och poesi för vuxna. Årets svenska fackbok innefattar biografier, reportageböcker, matböcker och faktaböcker för vuxna. Årets svenska barn- och ungdomsbok innefattar pekböcker, ungdomsböcker, kapitelböcker, bilderböcker, ung vuxenböcker, matböcker och faktaböcker för barn och unga.
Jag hoppas detta är en fullgod summering.
Hur som helst.
Har någon någonsin tänkt på att den svenska barn- och ungdomsboken inte existerar? Jag menar, barnböcker är en sak, ungdomsböcker en annan. Att dessa delat kategori sedan slutet på 80-talet är oerhört märkligt, för att inte säga oseriöst och missvisande. De är, utan tvekan, den mest belånade gruppen hos Biblioteken. De är, alltså, riktig litteratur. De är, trots detta, så oerhört vitt skilda i sitt litterära tilltal. Ändå har Augustprisjuryn jämfört illustrerade barnböcker för ettåringar med ungdomsromaner för 20-åringar i syfte att bedöma vilken av dem som är bäst i hela 25 års tid.

Enligt pollen intill tycker ni hopbuntandet görs ”av gammal vana”, möjligen också på grund av diskriminering. När mamma gick i skolan under 60- och 70-talet stod N för Neger i alfabetet ”av gammal vana” innan man förstod diskrimineringen och ändrade till Nyckelpiga. Eller, som Astrid Lindgren sa: ”Det var när Lasse var liten och jag gick med honom i Vasaparken som jag på allvar blev medveten om hur barnen hela tiden hunsades och trampades på av de vuxna.” Om än taget ur sin kontext, och ändå väldigt träffande vad gäller hur man behandlar ung litteratur i Sverige, idag, fortfarande.

Om Augustpriset verkligen vill ”belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år” måste det sluta bunta ihop barnböcker och ungdomsböcker i en kategori, när det rör sig om två. Det måste sluta diskriminera, istället belöna barnböcker och ungdomsböcker var för sig, med samma utrymme som vuxenlitteraturen (som för övrigt redan belönas med två kategorier).

Detta är del av ett större problem. Barnböcker och ungdomsböcker behandlas som ”sämre litteratur” rent generellt. De buntas ihop på ett sätt som man aldrig skulle göra med den vuxna litteraturen, får mindre utrymme bland gammelmedias recensioner (kommer förmodligen aldrig tilldelas Nobelpriset), och författarna till desamma syns inte lika ofta som vuxenboksförfattarna i exempelvis Babel, morgonsofforna, trots att tidningsläsarna/tittarna förmodligen är föräldrar, eller ungdomar, eller vuxna som läser crossover, trots att barnböcker och ungdomsböcker är av samma slags finlir på hög nivå som vuxenlitteraturen, trots att allt litterärt skapande kräver ypperligt gott hantverk av författarna oavsett slutprodukt, trots att det finns så mycket att säga om processen. Den allmänna uppfattningen kommer sig av tidningarnas och tv-programmens vinklingar, prisernas och utmärkelsernas kategoriseringar, rentav butikerna möblerar efter dessa premisser! Med detta följer ett ansvar. Uttryck som ”en medelgod ungdomsroman” som ”innehåller lite för mycket av, tja … alltihop” borde inte få passera en kunnig redaktör hos de stora tidningarna, eller, för all del, artiklar som hade kunnat bli så mycket mer intressanta, bara man hade tittat lite längre, som Elin Boardy skriver.

Bara för att böckerna riktar sig till något slags minoritet, vars läsande tydligen sjunker, förtjänar de inte mindre fokus. Snarare tvärtom. För sjutton, dra det längre: uppmuntra författare att skriva för unga genom att låta barnlitteraturen och ungdomslitteraturen få likvärdigt utrymme med vuxenlitteraturen! Som ett stort, litterärt pris borde Augustpriset gå i bräschen för sådant här, inte vila kvar i gamla, gaggiga värderingar.

Jag tyckte det var dags att reformera priset förra året. Givetvis tycker jag samma sak i år eftersom mig veterligen ingenting förändrats. Sveriges läsambassadör håller med. Jenny Jägerfelt och Lisa Bjärbo också, för att nämna några av oss.

Det har alltså blivit dags för ett upprop.

Följ och gilla:
Rävsång

Bild ur Rävsång

17 oktober, 2014

… som jag hittade, tidigt. Årstiden stämmer inte, men detta tänker jag mig är senare i historien, liksom utanför själva boken.
Visst är de fina?

Följ och gilla:
Rävsång

Finn

16 oktober, 2014

… har namnsdag idag. Varför inte köpa hans bok, koka te/kaffe, krypa upp i ett mjukt, varmt hörn, dra filten över benen och bara läsa?
Det hade jag gjort. Om det inte hade varit så att jag skrivit boken, that is.

Här, här, här, här, här, här eller här, exempelvis.

Följ och gilla:
Författarskap

Författarlunch idag, 12:30!

FÖRFATTARLUNCH MED CHRISTIN LJUNGQVIST

TID & PLATS

OKT16
När:
Torsdag 16/10, kl. 12:30
Butik:
Göteborg Avenyn
Torsdagen 16 oktober kl. 12.30 besöker Christin Ljungqvist Akademibokhandeln Avenyn och berättar om sin senaste bok, Rävsång. Varmt välkomna att ta del av ett inspirerande lunchsamtal med en av Sveriges främsta författare för unga vuxna.
Christin Ljungqvist är född 1983 i Vallda, utanför Kungsbacka, och bor idag i Göteborg. Hon debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta, en genreöverskridande roman som nått såväl unga som vuxna läsare. Hon bloggar, jobbar i bokhandel och målar gärna vid sidan om sitt skrivande, och beskriver sig själv som en spöktroende drömmare.
Följ och gilla:
Läsare, Skrivande, Vita Tigern

Skrivrapport + läsarfråga

15 oktober, 2014

Idag regnade det = fantastiskt! Regn betyder mental fokus. Med lätthet kom en scen som inte riktigt var planerad, åtminstone inte från början, men som stämmer väl överens med manuset i stort (liknande vad som hände i helgen, fast light). Kanske, rentav, att jag behöver flika in förvibbar tidigare i manuset, då jag funderat på om dessa saknas, men sådant pill är enkelt.
Hur som helst.
5 sidor skrivna, och trots det låga antalet är jag glad att det ens kom någonting, så trögt som det varit det senaste, och rörigt.

Och nu, läsarfråga!
Anna Jakobsson Lund: ”Tar gärna emot tips på hur du får ordning på vilka ”utbroderingar” som funkar och vilka som måste hamna ”till en annan gång”-lådan”.

Utbroderingar/utvecklingar av redan existerande trådar är bra, det gillar jag, så länge det hör till kärnhistorien. Skriver man en större berättelse, som jag gör nu, med massor av karaktärer och trådar tänker jag hela tiden på kärnhistorien, vad som för den framåt, vad berättarjaget kände till just då, ur hennes perspektiv. Jag låter liv och rörelse passera henne utan att för den sakens skull följa upp, ungefär som våra liv är, där personer och händelser dyker upp och försvinner som krydda, fotspår, former.
Och om det uppenbarar sig en intressantare tråd för kärnhistorien än den man kanske tänkt på från början, tror jag man enbart ska tänka på manusets bästa, storyns bästa, inte sin egen. Liksom, försätta sig i läsarens sits och tänka: vad skulle jag, som läsare, uppskatta mest? Oavsett hur mycket mer kringjobb, hur mycket mer det blir att skriva och researcha. Jag tänker såhär: detta är en verklig händelse, jag får inte utelämna någonting av bekvämlighet för då redovisas inte hela sanningen.

Med detta sagt: utbroderingar/utvecklingar av icke existerande trådar tror jag tröttar ut läsarna. Då splittras fokus, och blir mer att brodera någonting som inte hör till storyn, och göra storyn till någon annan, snarare än utveckla. Om man från början skrivit med en viss intention, färgat manuset med denna (ner på detaljnivå), och sedan ändrar sig finns liksom känslan redan planterad, och då snuvar man läsaren.

Så, utbrodera/utveckla existerande trådar som hör kärnhistorien till, och som är mer intressant, spännande, modigare: jag gillar!
Brodera på någonting som inte hör till: ”till en annan gång”-lådan.

Nerkokat blir det alltså denna fråga: finns det någon resonans för din ingivelse i manuset, hör det till kärnhistorien, eller försöker du pracka på manuset någonting som inte stämmer?

Jag hoppas detta hjälpte!

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.

Följ och gilla:
Skrivande

Sårbarhet

Väl värt dina 20 minuter – för din skull.

Jag har alltid varit sårbar. Hela livet, faktiskt. I 20-årsåldern fann jag Kay Pollak eller han fann mig, och jag lade om en hel del av mitt tanke/känsloliv till en lyckligare sammansättning. Samtidigt som jag började med en dålig vana, som att jag övertolkade hans budskap, eller att det ännu inte är fullständigt: jag gjorde som Brené berättar, och bedövade min sårbarhet. Bedövade känslor som besvikelse (förväntan), skam (stolthet), sorg (glädje), missnöje (lycka), just för att skydda mig själv, slippa känna allt det där jobbiga, tunga, i många fall fruktansvärda. Men saken är denna, att du kan inte bedöva bara vissa känslor. Du bedövar dem alla.
Och, som Brené säger, har jag fram tills för något år sedan kämpat med mitt lagomtillstånd, letat efter mening, stimulans, framgång, och haft svårt för att känna att jag hör till, någonstans. Att jag är värdig att höra till. Att det går att tycka om mig som jag är, utan att jag låtsas eller spelar. 
När framgången väl kom (Kaninhjärta, 2012), kände jag knapp förväntan, stolthet, glädje, lycka, på grund av mitt bedövande beskyddarläge. 

Jag blev varse min bedövning för något år sedan, och började släppa efter. Alltså hade jag förväntningar inför Rävsång (vågade ha förväntningar), och försöker nu hantera besvikelse.

Besvikelse har en förblindande effekt på mig. Jag stirrar på vissa saker som ännu inte blivit som jag förväntat mig (tidningsrecensioner, radiobesök, intervjuer), och utesluter annat, som jag inte förväntat mig, men som ändå är fantastiskt (BTJ-recension, nya läsare som verkar överförtjusta i boken och vill läsa mina båda tidigare, författarbesök och faktum att alla släpper nytt under hösten, vilket gör det trångt rent generellt i media). Men ändå: jag har börjat bli sårbar igen. Jag har slutat försöka bedöva mig, börjat hantera känslorna, och det är inte lätt, jag mår ibland sisådär eller rent pissigt, och väldigt, väldigt bra andra dagar. Glädjen är renare, lyckan också, och jag känner mig levande.

Baserat på det Kay lärde mig vet jag att jag så småningom kommer hitta en fungerande balans. 
Men att lyssna på Brené var mycket upplysande, som att sätta ord på någonting svårbeskrivet. Jag tror det krävs ett par genomlyssningar innan man till fullo kan förstå hennes stora insikt. 
Nu ska jag fortsätta skriva.
Sedan blir det svar på kul läsarfråga!
Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Just precis nu: förvirrad

14 oktober, 2014

Ingenting skrivet idag, snarare läst. Jag såg storyn i ett nytt ljus under helgen som gick, omarbetade hela synopset och satt morgon och förmiddag idag och läste det jag hittills skrivit, med tanken att få en uppfattning av manuset, igen. Det jag bloggade sist, ”medan jag vet slutet (alltid vet slutet), är vägen dit spikrak i början, innan jag ser trådarna, griper tag i dem, följer dem, och broderar in cirklar och mönster i historien som, enligt mig, gör den bra mycket rikare”, stämmer ju, så klart, samtidigt som nackdelen med att ”brodera i cirklar och mönster”, bort från den ursprungligt spikraka storylinen, är att be om röra.
Just precis nu är jag förvirrad.
Samtidigt som jag, på något underligt sätt, ändå har koll.

Steampunk Gabriel Talerico by Horacio Casadey on 500px

Hur som helst.
Jag gillar jättemycket medan jag läser! Och det är ju bra, och skönt, att få känna så mitt i. För det mesta tvivlar jag som vilken skribent eller författare som helst.

Jag befinner mig fortfarande i upptrappning, i akt 2, när huvudkaraktären börjat sniffa sig till väldigt stora hemligheter inom hemmets fyra väggar, återförenas med bästa vännen (ännu några nyckelscener som kom till mig tidigt, och som jag ser fram emot att få skriva!), och är med om en tvär förändring, närmast punktering, av livet hon hittills tyckt sig leva, och äga, och ha som sitt.

Hoppas min höstdowner ger sig, så att jag blir piggare och gladare igen. Just nu är energinivån och fladdrar nere på orange, och då skrivs inga böcker. Åtminstone inte i den takt som jag gillar och är van vid. Kanske skulle ta ett par dagar på spa?
De borde köra författarrabatt på Arken, tycker jag allt. 

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Denna låt är full av luftskepp och svävare

13 oktober, 2014

Jag ser en stad i skymning. Höga, märkligt formade hus, massor av blinkande lampor, mörkt hamnvatten som reflekterar. Utåt havs syns en hög, mörk sluss, punktbelyst uppe på toppen. Så börjar det surra i luften, mullra från jättelika motorer. Ett av luftskeppen är på väg in för landning. Avalon står vid kajen och väntar. Hon har sina runda färdglasögon på sig, håller hatten fast mot huvudet. Trycket från skeppet fläktar upp hennes ljusa hår, hon kisar och ler, för hon vet vem som är ombord.

I lördags fann jag en tråd i trilogin som legat där, latent. Som jag petat på ibland men inte följt upp förrän jag såg hela mönstret. I ett enda svep fyllde jag 5-6 lösa lappar med vart storyn egentligen ska, vad temat egentligen är, och den största skillnaden blir att jag delar upp serien i två lite större böcker, en ”duologi”, snarare än tre lite mindre. Jag gillar uppriktigt sagt inte trilogier, då bok två oftast blir något slags nödvändigt ont. Att skapa en duo stämmer fint överens med historien som sådan, dualiteten går igen i allting; ett splittrat land, ett splittrat folk, ett splittrat hem … vitt, och svart.
Så, jag har spenderat helgen mer eller mindre framför datorn med kaffe, och försökt sammanfoga 100 sidor synops till två böcker istället för tre, samt skrivit om vägen mot slutet helt och hållet. Hjärnan känns sliten, men jag tror jag är nöjd, tror jag fick till det, som att jag bildat ryggraden och kommer fylla på med färg och form och blod och syre när jag väl skriver, vid ett senare tillfälle.
Det är bra underligt, med mig. Jag brukar alltid vända i mitt skrivande en bra bit in i storyn, som att jag måste skriva min väg fram till denna punkt innan jag ser den och förstår den. Samma sak hände med Kaninhjärta. Medan jag vet slutet (alltid vet slutet), är vägen dit spikrak i början, innan jag ser trådarna, griper tag i dem, följer dem, och broderar in cirklar och mönster i historien som, enligt mig, gör den bra mycket rikare.
Om ni fungerar som jag är mitt råd att ALLTID följa dessa trådar. Våga, orka, gör’t.  


Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla:
Vita Tigern

En illustration blir till – behind the scenes

8 oktober, 2014
Inte för att förringa min förmåga, utan bara vara ärlig: jag är självlärd. Alltså använder jag inga fancy gadgets när jag tecknar, utan stiftpenna (faktiskt!), suddgummi och de magiska tuschisarna av märker Promarker (de får sannerligen fram det bästa hos mig!). 
Detta är huvudkaraktärens bror, och Makrill BM är en fiskerifirma. 
Såhär blev illosen, färdig och dann (jag låter dem mogna ett par dagar, sedan brukar jag se någonting att ändra, så ändrar jag det, men ändå, den är så gott som färdig!). Bara några till (10 stycken?), sedan är jag klar.
Nu släcker jag lampa för idag. Later!
Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Hur låter böckerna jag skriver på nu?

Såhär:





Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min trilogin för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla: