Jag ser en stad i skymning. Höga, märkligt formade hus, massor av blinkande lampor, mörkt hamnvatten som reflekterar. Utåt havs syns en hög, mörk sluss, punktbelyst uppe på toppen. Så börjar det surra i luften, mullra från jättelika motorer. Ett av luftskeppen är på väg in för landning. Avalon står vid kajen och väntar. Hon har sina runda färdglasögon på sig, håller hatten fast mot huvudet. Trycket från skeppet fläktar upp hennes ljusa hår, hon kisar och ler, för hon vet vem som är ombord.

I lördags fann jag en tråd i trilogin som legat där, latent. Som jag petat på ibland men inte följt upp förrän jag såg hela mönstret. I ett enda svep fyllde jag 5-6 lösa lappar med vart storyn egentligen ska, vad temat egentligen är, och den största skillnaden blir att jag delar upp serien i två lite större böcker, en ”duologi”, snarare än tre lite mindre. Jag gillar uppriktigt sagt inte trilogier, då bok två oftast blir något slags nödvändigt ont. Att skapa en duo stämmer fint överens med historien som sådan, dualiteten går igen i allting; ett splittrat land, ett splittrat folk, ett splittrat hem … vitt, och svart.
Så, jag har spenderat helgen mer eller mindre framför datorn med kaffe, och försökt sammanfoga 100 sidor synops till två böcker istället för tre, samt skrivit om vägen mot slutet helt och hållet. Hjärnan känns sliten, men jag tror jag är nöjd, tror jag fick till det, som att jag bildat ryggraden och kommer fylla på med färg och form och blod och syre när jag väl skriver, vid ett senare tillfälle.
Det är bra underligt, med mig. Jag brukar alltid vända i mitt skrivande en bra bit in i storyn, som att jag måste skriva min väg fram till denna punkt innan jag ser den och förstår den. Samma sak hände med Kaninhjärta. Medan jag vet slutet (alltid vet slutet), är vägen dit spikrak i början, innan jag ser trådarna, griper tag i dem, följer dem, och broderar in cirklar och mönster i historien som, enligt mig, gör den bra mycket rikare.
Om ni fungerar som jag är mitt råd att ALLTID följa dessa trådar. Våga, orka, gör’t.  


Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min ”duologi” för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där även tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit refuserad eller antagen.
Följ och gilla: